OCH så blev det fredag …
… veckorna fortsätter att gå sin gilla gång. Vi följer med och räknar efter hur många veckor det gått sedan någon spände upp det svarta paraplyet.
Nu har det går lite över två veckor sedan min värld, och alla andras, ändrades radikalt.
En dag ser vi tillbaka på denna tid med ny vishet och kunskap. Jo, jag tror att vi lär oss många läxor under det som sker just nu. Mänskligheten kommer att få med sig ett och annat via detta enorma elände.
På detta tror jag fullt och fast.
Igår var det ingen bra dag för mig, den var ganska svart. Jag har en skala som går från svart till ljusare grått. I mitt vanliga liv, som är långt borta för tillfället, hade jag vitt på skalan också. Inte nu.
Igår var det en mörk dag. Jag ägnade mig åt mycket grubbel och undringar.
Andra dagar är ljusare eller mörkare grå.
Vi är alla i samma båt. Vi tampas alla med känslor och rädslor utöver det vanliga nu.
Vi kämpar tillsammans och satsar på de ljuspunkter som komma SKALL.
Helg är det oavsett världskris, och vi får göra det bästa av dessa två dagar.
Personligen hoppas jag kunna vika en hel del av veckoslutet till påtande i jorden av olika slag.
Jag har väl sagt att jag ska skapa mig världens gulligaste täppa och deck i år.
Den 27 mars är det också.
Min morfar skulle ha fyllt 112 år.
Den 27 mars är också dagen jag lämnade Stockholm-för att kliva på
TWA-planet till
New York- för 30 ÅR SEDAN!
Just det, idag är det 30 år sedan jag kom till USA för allra första gången. TANKEN svindlar. Jag har svårt att fatta det.
I ett år skulle jag vara au-pair i
Rosslyn i Arlington, VA precis utanför
Washington DC. I praktiken ligger Arlington i DC, mer eller mindre. OCH i synnerhet Rosslyn där jag bodde.
Inte kunde jag ana då att jag skulle flytta hit "för gott".
Nej, jag flyttade inte på heltid förrän 1993 då jag och Peter gifte oss.
När mitt år som au-pair var över for jag tillbaka till Stockholm och jobbade, men det blev många besök i US under tiden, och Peter kom på besök till Sverige flera gånger innan vi “stadgade oss”.
Här står jag i Georgetown i DC med Rosslyn bakom ryggen. Jag är lika gammal som Karolina, 24 år. Ja, som Karolina fyller i juni, ska jag väl säga ...
Numera trivs jag väldigt bra med att bo här. Det tog tid att landa i tillvaron, att vänja sig vid seder i bruk i ett nytt land.
På flera plan landar man aldrig
, man är och förblir en invandrare. Men,
so be it! Att vara invandrad gäller många människor där jag bor. Det är en smältdegel,
och jag GILLAR det!
Jag gillar att aldrig känna mig udda för att jag kommer från ett annat land, jag gillar att jag aldrig någonsin stött på någon som sagt något racistiskt eller nedlåtande till mig.
Jo jag vet, européer-speciellt nordeuropéer, har “hög status”, det är så. Så orättvist är det i rankarna bland oss som flyttat hit från jordens alla hörn.
Bland mina grannar som bor i just min radhuslänga finns, en spanjor, en familj från Kina, en kvinna från Schweiz, ett par från Bolivia och ett par där hon är från Tyskland och han från Peru. I min länga finns tre helamerikanska par.
Som sagt, älskar att det är sådan mångfald. Sen har jag ju min vän Ingrid i en annan länga, hon som kommer från Bayern och som är en av mina allra bästa vänner.
Mångfald äger.
Om jag hade bott i en liten stad i till exempel mellanvästern eller södern hade jag förmodligen känt mig udda och annorlunda. Men det gör jag inte här.
Den här lille parveln tog jag hand om. Han heter Anders, och han fyller 31 år i juni. Gift sedan länge och bor i Denver. Just det, Anders pappa Allan hade svenskt påbrå, men Allan pratade ingen svenska. Det var Allans farföräldrar som en gång utvandrat från Sverige. Men Anders heter Anders och jag uttalade namnet på svenska hela året, Andersch :-)
Ja, det var lite om det. Mitt riktiga 30 årsjubileum ligger tre år fram i tiden. M
EN faktum kvarstår, den 27 mars 1990 steg jag för första gången ner på amerikansk mark.
Med detta önskar jag er alla en så bra helg ni bara kan ha i dessa turbulenta tider.
VAR försiktiga, HÅLL er friska.
THIS too shall pass, och WASHY WASHY!!
JAG bara måste visa er dessa bilder som jag tog under min promenad igår. Ljuvligt vacker morgon, stilla och lite dimma och solen som stiger. I vanliga fall hade jag fallit i trans över skönheten. Nu ligger ju det svarta paraplyet som en ständig påminnelse om att något är fel. Tyvärr njuter jag inte lika mycket av våren i år som jag brukar. Men vackert som en dröm ÄR det nu!
KOLLA detta!!! Jag vill bara att det ska vara som vanligt!! Men verkligheten i naturen igår var så oändligt vacker!
Körsbärsblom som nått sin peak.