Monday, August 24, 2015

Mot Skandinavien!

Godmorgon!

För exakt två veckor sedan idag klev jag av SAS-planet på Dulles Airport efter min årliga sommarsemester till Sverige och i Finland.
Nöjd och glad med den sommar som varit. Nöjd och glad över att vara tillbaka på den amerikanska östkusten igen.

Idag sätter jag mig återigen på SAS-planet och gör samma resa tillbaka till den Höga Nord igen.
NU ska jag göra den där resan jag SÅ många gånger har tänkt på, och vetat att den kommer. NU är det dags. Jag ska ta farväl av min högt älskade mormor.
För första gången åker jag härifrån för att gå på begravning.

Som alltid hoppas jag, och nu mer än någonsin, att det ska gå smärtfritt och bra.
Jag kommer till Arlanda imorgonbitti.
På onsdagkväll åker jag, min syster Sara, hennes man Håkan, min systerson Erik, min bror Staffan, min svägerska Lisa och mina brorsbarn Ella och David till Finland. Min bror Gunnar och hans fru Kinn kommer från Umeå sent torsdag kväll.
PÅ fredag är det begravning. På lördag är det "villaavslutning", i Sverige heter det "stugsista". Man firar "sommarens sista helg" i sin sommarstuga. En trevlig festkväll.
Vet inte hur mycket vi kommer att fira just villaavslutningen iår,  men lite blir det nog.
PÅ söndag ska vi återigen gå i kyrkan och ta ett allra sista farväl av mormor under högmässan.
Söndagen den 30 augusti skulle min mormor ha fyllt 97 år!
Mina syskon med familjer åker hem på söndageftermiddag igen. Jag stannar kvar i Närpes ett tag till med mina föräldrar. Vi tre åker sedan tillbaka till Stockholm tillsammans.


Visst, det är jobbigt- rent fysiskt- att göra denna långa, jobbiga resa igen.
Jag har knappt kommit över jetlagen från förra resan. Nu ska jag börja om på ruta ett igen.
Inget roligt. Tror den biten blir asjobbig.
Jag är samtidigt så innerligt tacksam över att jag KAN resa hem. ATT jag KAN VARA MED! Jag hade mått SÅ dåligt om jag inte kunnat deltaga  på denna begravning.

Så, gott folk. Det blir tyst på min blogg nu ett bra tag framöver. Jag tar inte ens med mig min dator hem denna gång. Life in the Suburb återväcker jag igen i slutet av september.
Jag kommer att vara aktiv på Instagram, jag heter skandigirl där. Säkert kommer jag också att göra vissa inlägg på Facebook. Dock, bloggen får vila igen. Det är bäst så, känner jag.


Vi hörs här igen runt den 21 september.


Avslutar med lite bilder av älskad mormor. De bilderna kan få möta er, och mig, när vi klickar oss in här. Det känns bra för mig.

Kram och tack för allt stöd!!!




På det här fotot är min mormor nästan 92 år.  Lika glad och pigg som alltid.


Min mamma och mormor i kortspelartagen!  2010


PÅ Karolinas dop 1996.  Mormor, 78 år!


Mormor och Erik runt 2001.


Dags att spela kort igen!


Fjortis-pose för en 14 åring och en 93-åring.


Älskade mommen med Ebba och Karolina i Kristinestad.


Sommaren 2012, nästan 94 år. Mormor med sina döttrar, min mamma Ann-Mari och min moster Lisbeth.  Tänk att de fick behålla sin mamma tills de var 75 resp 73 år gamla.  Mäktigt.  Jag fick ha min mormor i livet tills jag blev 49 år.  Min pappa fick ha sin kära svärmor tills han blev 82.  Nog är det fantastiskt iallafall!!

Gitermål 1939, 20 år gammal.



Mars 1969.  Mormor 50 år.  Jag var  tre år, och min lillasyster nyfödd.  Vi sjunger, förstås.  Kan tro att det är "Tryggare kan ingen vara" vi övar på inför Saras dop.


Så är glad var min mormor, ja nästan alltid.  Fotot från 1994.

Friday, August 21, 2015

Elon, Elon, Elon...

Så bar det åter iväg söderut.
Mot North Carolina med fullpackad bil. I arla morgonstund  i tisdags lämnade vi Reston.
En glad, men trött, tös i baksätet.

Hur det kändes denna gång?
Hur det kändes att köra sitt barn mot det andra året på universitet?
ÅH, det var som natt och dag emot hur det kändes i fjol.
Stämningen och lugnet i bilen var påtaglig. Lugn och ro. Inga spökande nerver, ingen oro från något håll.
Bara lugnt och invant.
Jag börjar få svårt att räkna gångerna nu. Jag menar, vi har ju kört denna väg ner mot Elon otaliga gånger nu.
OCH många fler ska det bli.

Vi kom till Elon vid 12-tiden, då hämtade Karolina nyckeln till lägenheten, samt att hon fick sin nya studentlegitimation.
Snabbt som sjutton gick det.
Sen var det bara att gå upp en trappa i samma hus. Där ligger Karolinas lägenhet. I det som kallas för The Oaks på Elon. Mitt på campus.


OCH ååååå vilken trevlig och BRA lägenhet tjejerna får detta år. Förhoppningsvis kan de bo kvar under de år de har kvar på Elon. Alltså, tre år till!
Lägenheten är så HIMLA bra planerad.
Man kommer in i det stora vardagsrummet (ingen hall, tyvärr), till höger ligger ett högst funktionellt litet kök med kyl/frys/diskmaskin, spis och micro. Innanför köket ligger en liten tvättstuga.
Karolinas och Katies bägge rum ligger till vänster i en liten egen avdelning. Man öppnar en dörr och kommer in i en liten hall. Karolinas rum till höger, och Katies rakt fram. Det finns ett liten hall där flickorna har en lampa och ett litet linneskåp, till vänster ligger badrummet som de bägge flickorna delar.
Till höger i lägenheten ligger Nicoles och Maddies rum. Även det som i en liten avdelning för sig, med en dörr man kan stänga mot vardagsrummet. De flickorna delar också på ett badrum.
Jag fick genast bra vibbar av stället. Karolina också!

Vi började packa in. Piece of KAKA denna gång. Lägenhetshuset har HISS!! Perfekt. Det regnade lite, och det var bara skönt. Vi var inflyttade i ett nafs.
Det som tog tid var att göra Karolina rum beboeligt och mysigt. På rummet finns en full-size säng, en byrå och ett skrivbord. Resten tar man med själv.
Vi fejade och donade hela eftermiddagen.
OCH sen kunde vi känna oss supernöjda med resultatet.
Karolina sov som en stock på natten. Hon älskar sitt nya rum!

Flickornas glädje och frihetskänsla GÅR INTE att ta miste på!!
De ÄR så lyckliga över denna lägenhet. Att få rå sig själva, att verkligen BO i något som de kan kalla sitt eget. Jag förstår dem, det måste nästan vara svindlande för dem.
Det som är så fint ÄR ju att de också kan dra sig undan på sina egna rum.
Karolina delar denna lägenhet med Katie, som kommer från Maryland. Hon delar den också med Nicole och Maddie som bägge är från New Jersey. De lärde alla känna varandra då de bodde i Carolina Hall förra läsåret.
De planerar goda middagar, de planerar hur de ska inreda vardagsrum och matrum (nu finns där matbord, soffa, fåtöljer och ett bord). Nicole hade med sig en stor TV, vi hade med Blu-ray/DVD spelare, en annan hade med Apple TV.



Det ska bli SÅ roligt att komma tillbaka till Elon i slutet av september och se flickornas lägenhet då.
Eftersom det är fyra tjejer som delar lär det nog blir väldigt mysigt och trevligt där.
De har döpt lägenheten till COOP, haha!! Coop betyder hönsbur, så hönor är temat för lägenheten. OCH jag vet vad JAG ska skaffa till flickorna när jag nu återigen beger mig till Sverige. HAHA, de ska få matkassar i tyg från COOP. Självklart!! Kanske kan jag hitta något annat med Coops logga när jag är hemma också?

Japp, nu är vi Empty Nesters igen. Det känns helt OK.
Karolina hjälper nya elever att flytta in idag och imorgon. Jättekul tror jag att hon kommer att tycka att det är.
Nytt år, nya rutiner. Vi ska hoppas detta läsår blir lika bra som det förra!

Avslutar med bildkavalkad!

Ha en fin helg! Lovar att skriva lite på måndag igen innan jag återigen beger mig av mot Norden!




Sullivan i The Oaks.  Här inne bor tjejerna!!


Karolinas sovrum


OJ vad det fixades iordning snabbt, trots allt.  MEN det förstår jag, det är ju så mysigt att få sitt rum ombonat.


Sängen, och kolla in flaggan. Såklart!!!


Här inne bor alltså Karolina nu.


Elon i skymningen.
















Blomsterprakten är enorm!  Det är SÅ otroligt fint omskött på campus.  En fröjd, ja en ren fröjd!








Jag kan inte se mig mätt på alla prunkande rabatter!





















Här har vi töserna.  Karolina, Katie, Nicole och Maddie.

Monday, August 17, 2015

On Hold...

Hej och godmorgon måndag!

Idag har jag varit hemma i USA i en vecka.
En vecka. Men en konstig vecka. Kanske den underligaste veckan i mitt liv? Kanske.
Lever i vakuum. Med pausknappen nedtryckt. On hold...
Ingen ide att sätta sig in i rutiner, ingen ide att planera, ingen ide att sätta igång med projekt. Nu är det bara “att sitta av tiden” fram tills att det är dags att gå ombord på SAS-planet om en vecka.

Nej, jag är inte nedbruten av sorg. Jo, jag skrattar. Jo, jag tar ett glas vin. Jo, jag går ut och äter och har ganska trevligt. Jo, jag tänker på annat. Eller?
Ändå är det den älskade mormodern som upptar alla tankar iallafall, även när jag inte tänker på henne.
Ja, ni som varit med om detta vet vad jag talar om. Hela tiden finns tankarna där. OCH börjar jag titta på bilder händer det att näsduken åker fram. Eller om jag tänker på vissa saker. Så är det.
Jag har ett inramat foto på bordet framför mig, och på kvällarna tänder jag ljus vid fotot. På dagen tar jag med fotot till det rum jag vistas i. På mobilen finns ett annat foto av den älskade mormorn som skärmsläckare. På min dator har jag återigen en annan bild av henne.
Det är min första stora sorg i livet, och jag kommer nog inte att fatta innebörden förrän jag återigen kommer till Närpes.
Så tror jag att det är. TROR, för jag vet inte.


Här är min mosters minnestext över min mormor, om någon av er vill läsa den. Den var införd i lokaltidningen Syd-Österbotten i lördags. Så fint skrivet. Så himla fint.




Helgen var bra. Vi hann med ett trevligt restaurangbesök, lite grannhäng och sen grillning på decket.
Det är hett nu, riktigt hett och fuktigt. Precis som “det ska vara” i augusti här.


Gott folk, nu blir det tyst på min blogg ett tag igen.
Jag ska MITT i detta vakuum ta tag i något mycket konkret: imorgon åker vi till Elon igen. Japp, sommarlovet är slut. Vår Karolina ska börja sitt andra år på Elon, och denna gång flyttar vi in henne i en lägenhet som ligger IN THE SCHACK MIDDLE  på campus. Det blir bra att få svettas och ta i. För ja, tro mig, det blir hett. Vi ska bära och släpa och stånka. OCH svettas!! OCH svära!
Sen ska vi skiljas på onsdag eftermiddag igen. Att åka ner till Elon är precis det jag behöver just nu.
JAPP! Som vanligt finns jag på Instagram, och säkert på Facebook.
Återkommer med ett nytt blogginlägg på torsdag eller fredag.


Jag tackar er ÅTERIGEN för alla de mails som ni skickat. Det har kommit mails från  både kända och okända. Mina mailboxar på Facebook och Comcast har varit väl fyllda av varma, fina hälsningar och tankar  denna vecka. TACK för att ni hör av er!


Nu ska jag till Tysons och och leta efter den där svarta klänningen, ni vet...

Ha en bra måndag!!

Friday, August 14, 2015

Tack!

Tack för alla era vackra ord som ni skrivit i inlägget nedan.
Era ord värmer mig. De värmer mig här på min blogg, på Facebook och på Instagram.
TACK för att ni skriver så varma, fina kommentarer.

Nu har jag beställt biljetter hem.
Jag lämnar USA den 24 augusti, och kommer tillbaka igen den 17 september.
Nu känns det verkligen som om jag sitter fast i ett Ingenmansland mer än det någonsin gjort förr.
Jag kan inte landa, för det är ingen vits med det.
Det är knappt någon mening att ens kämpa sig ur jetlagen.
Jag är här i USA, visst, men tankarna är på andra sidan Atlanten.
Tankarna är här också, förvisso.
Splittrad much? Ja, det är jag det...

Jag är glad att jag kan åka ner till Elon i nästa vecka. Glad att jag kan vara med då Karolina ska flytta in i den nya lägenheten.
Det känns bra att kunna krama om henne ordentligt innan jag åker.
Karolina och Peter kommer alltså inte att närvara vid begravningen. Det funkar inte alls, tyvärr.
Istället gläds jag över att jag inte ens behöver fundera på saken. Jag kan bara åka, och dessutom kan jag stanna ett tag då jag verkligen åker.

Det kändes högst märkligt att boka flygbiljetterna igår.
Jag är en god kund hos SAS detta år. Tur att man får poäng, eller hur?

I övrigt känner jag mig lite konstig överlag. Sådär som jag antar att man gör när en gammal, älskad, älskad släkting dör. Något som man varit SÅ beredd på, och något man varit så mentalt förberedd på.
Att uppnå en ålder på nästan 97 är storartat. OCH att därtill ha varit SÅ pigg fram tills 95-årsdagen. Ja, det är makalöst.
Men, vi har haft två år på oss att vänja tankarna vid detta dödsfall.
Barmhärtigt för oss, ja. Mindre barmhärtigt för den älskade mormodern.

Istället för att "gömma" mig i huset och "bubbla in mig", som jag brukar göra då jag kommer hem efter en lång sommarresa till norden, vill jag nu hellre träffa folk och PRATA!!
Prata om det som hänt. Ventilera.
Ventilera med min granne som begrov sin mamma nu i sommar. Ventilera med en annan granne som blev morfar för allra första gången samma dag som hans pappa dog. Jag vill tala om livet och döden och allt däremellan.
Jag vill inte vara ensam efter den här sommarresan, känner jag. Ovanligt. Men, det är en ovanlig situation också.
Egentligen vet jag inte hur jag känner mig. Jag känner allt möjligt.

Bloggandet får jag ingen riktigt glöd till eftersom huvudet är upptaget av andra tankar. Tänker att det är tur att det är helg snart och att jag då får "ledigt" från skrivandet.

Jag tittar på foton.
Jag talar med Karolina och Peter om min mormor.
Jag surfar in på begravningsbyråns hemsida och funderar över kransar, verser och "sista hälsningar".
Jag rensar ogräs i sinne och svär över att det är SÅ mycket.
Jag prisar det underbara väder som råder här nu.
Jag packar och tvättar åt Karolina. Hjälper henne.
Jag undrar varför jag inte drömde om min mormor natten som gick.
Jag letar efter en svart klänning att ha på begravningen.
Jag funderar över vilka skor som passar till.
Jag tycker att huset är för stökigt och rörigt.
Jag är på IKEA. Ser att det finns smågodis. Köper godis, men det smakar inte direkt gott.
Jag funderar över nytt kök.
Jag grubblar över hur det ska kännas att se kistan...

Let me tell you, people. Känslorna ÄR ALL over the PLACE!

Thursday, August 13, 2015

Adjö du underbara! Adjö du älskade!

Idag hade jag tänkt skriva ett punktinlägg. Det blir inte så.

Jag kommer inom kort att styra min kos mot Norden igen.

Min högt älskade mormor Signhild dog igår, den 12 augusti, vid en ålder av nästan 97 år. Det hela var högst väntat, men ändå kom beskedet som en chock.
Det ÄR svårt att ta till sig. Svårt att förstå.


Fotot är taget för ungefär tre-fyra år sedan. Så här fin och söt var hon. Jag kommer förmodligen att visa lite fler bilder av denna underbara kvinna framöver,



Jag hann verkligen bara komma hit hem, och nu är det dags att åter styra kosan österut. Visserligen misstänkte jag att beskedet skulle komma snabbt, men ändå. 
Ändå känns beskedet ända in i märgen.

Ni som följt min blogg vet att min mormor var en mycket speciell person i mitt liv, och i hela min familjs liv.

Min mormor var en sådan där sagomormor. En önskemormor. Hon var en mormor som tagen ur de finaste, vackraste och varmaste sagorna.
Alltid snäll, glad, sjungande, påhittig, rolig och totalt underbar. Det bästa vi fyra barn visste var att få åka till henne på skolloven.
Årets lyckligaste dag var när vi sprang in i hennes famn då vi kom till Stenö. Sommarloven var mormor. Mormors stuga, mormors famn. Ibland kom vi till Norrnäs på sportloven också. Eller på julloven. Alltid lika speciellt, alltid lika fint.

När vi var små lekte hon med oss. Hon lekte så hon lekte. Vi älskade det.
(OCH som vuxen vet jag ju hur lagom kul det är att leka. Inte så värst)
Men där satt hon i sandlådan med oss timme ut och timme in. Eller så var hon i lekstugan med oss, eller så hittade vi på något annat. Mormor var alltid med på noterna.
För att inte tala om alla sagor hon läst för oss genom åren. När vi kom på sommarloven/sportloven/julloven hade vi med böcker i massor som vi lånat på biblioteket. Mormor älskade att läsa högt, och vi älskade att lyssna på henne.
Bok efter bok. Vi låg där på varsin sida om henne och ville höra mer, mer, mer.
Hon läste så bra.

När vi blev äldre fortsatte hon att vara denna underbart fina människa i våra liv. Alltid när jag ringde till hennes svarade hon på sitt glada sätt. Alltid lika glad, och alltid så levande.  Alltid hade hon något roligt på gång.
Hon var alltid med där vi var. Där satt hon med och pratade och drack kaffe.
Eller så virkade hon, eller stickade hon. Hon broderade. Eller så vävde hon. Antingen hemma på egen vävstol, eller på vävstolarna i byn.
Ofta spelade vi kort.  Mormor var en fena på korsord.  Fena på att skriva.  Fena på att sjunga och uppträda.
Min mormor Signhild var en krutgumma fram tills hon var nästan 95 år gammal.

Mormor var en sådan person som hela Norrnäs, och halva Närpes kände. Under 10 år var hon ordförande i Martha-föreningen (finlandssvensk kvinnoklubb). Hon var aktiv i föreningslivet, och alltid den som ställde upp för byn Norrnäs.
Hon hade massor, massor, massor, massor med vänner. Eftersom hon blev så gammal hade hon inte så många barndomsvänner kvar de sista tio åren av sitt liv. Men, hon träffade nya vänner, yngre vänner som blev finfina vänner.

Mormor flyttade från gården Stenö, barndomshemmet, då hon var hela 86 år fyllda. Hon flyttade då in i en tvåa på nedre botten i ett lägenhetshus i Näsby i Närpes. DET var ett lyckokast för henne att flytta “till stan”. Där fick hon många nya vänner, där hade hon nära till allt. Ja, hon stortrivdes i den lilla, gulliga lägenheten på Ringvägen.
På Stenö trivdes hon självklart också, men det var tungt för henne att bära in ved i huset varje vinter, att klippa gräs och att sköta om trädgård och trädgårdsland.  Hon var rädd att halka på gårdsplanen under den kalla årstiden och bli liggande. PÅ Stenö bodde bara hon, inga grannar. När hon skulle handla mat fick hon antingen gå eller ta cykel eller spark till affären. Till affären var det en bit att gå likaså.
Grannarna fanns i byn. Stenö ligger lite isolerat. Alltså blev det underbart fint för mormor att bo centralt i lägenheten i Näsby under de 8 år hon bodde på Ringvägen


Mormor var piggelin nästan hela sitt liv. Vi trodde knappt hon kunde bli sjuk. Men det kunde hon, förstås.   För två år sedan fick hon en urinvägsinfektion som däckade henne totalt, och som blev början till slutet. I över två år vårdades hon så fint av personalen på äldreboendet Frida i Närpes, och det var där hon somnade in lugnt och fint igår. När hon dog var hon omgiven av sina bägge döttrar, sina mågar och en nära väninna. Det var lugnt, och det var fridfullt. Bara vackert.
Det känns fint att veta att slutet var lugnt och stilla.

Jag är så glad över alla de besök jag gjorde hos henne i rummet på Frida nu i sommar. Vi var där var och varannan dag. Mormor kände alltid igen oss, även om hon inte orkade prata. Dock, hon nämnde oss alltid vid namn.
Lilla, älskade mormor.


Mormor fick sju barnbarnsbarn. Hon vann även deras hjärtan. Kanske speciellt de äldstas, Karolina, Ebba och Erik.
Gissa om hon var deras idol också. När jag läste i gästböckerna på skären i somras stod där om att det var ett  liv och kiv om Mommens uppmärksamhet.  Mommen som gammelmormor kallades av sina barnbarnsbarn. Jag läste att sommaren 1998 sov Karolina med Mommen nästan varje natt som mormor var och hälsade på oss på skären. Det hade jag glömt, men så var det.


En fin människa har gått ur tiden. Kanske en av de finaste någonsin. Finns det en himmel så är det där Signhild finns nu. Hon är tillsammans med min morfar, min morbror och många, många andra vänner och släktingar som lämnat detta jordeliv.


Mormor, du var den finaste av de fina. En särdeles ovanligt vacker människa i både kropp och själ. Himlen har fått en ängel, och en ny stjärna har tänts på himlavalvet.

Ditt äldsta barnbarn kommer aldrig att glömma dig. Aldrig, Aldrig.
DU som alltid har funnits i mitt liv.
DU kommer alltid att fattas mig.
Du var den allra finaste mormor som jorden kunde ha gett mig och mina syskon.
TACK för allt. TACK!

Signhild Nieminen, född Sundman.
Född på Stenö gård i Norrnäs, Närpes den 30 augusti 1918.

Wednesday, August 12, 2015

Tillbaka på den amerikanska östkusten igen.

HEJ, godmorgon och goddag!

Nu är jag tillbaka här på min blogg.
Sommaruppehållet är till ända. Ett nytt bloggår har tagit sin början.
Det känns bra att börja skriva igen, men det är också mycket, mycket skönt (och även nyttigt, tror jag) med bloggpauser.
Sådana pauser gör att man kan ladda bloggbatterierna ordentligt igen. Och det är bra det, ser ni!
Välkomna hit igen, kära läsare!!

Vi kom tillbaka till Reston i måndags eftermiddag.
Hur det känns? Bra, tror jag, men givetvis sitter jag fast i “bubblan”. Ni vet, det där som kan liknas vid “jetlag of the heart”.
Skönt att vara hemma i eget hus, i egen säng, i egna rutiner.  Ja, allt det där...
Men, såklart tungt att lämna nära och kära i norden.
Nåja, den där bubblan spricker ju i sinom tid. Just nu lever jag i den, och SO be it…

Sommaren så.
Hur har den varit?
Ja, alla vet ju att sommaren i Norden INTE varit någon höjdare vädermässigt detta år. Jag har till exempel inte badat EN ENDA GÅNG. DET har nog aldrig hänt förr.
Vädret i Sydösterbotten var regnigt, blåsigt, mulet och kallt för det allra mesta.
DOCK, för mig är vädret sekundärt. Det viktigaste för mig är att träffa Nära och Kära och vara på Älskade Platser.
DET har jag fått göra, och det är alltid lika härligt, och roligt.


Varma dagar har det ju också varit, förstås. Senaste veckan i Stockholm bjöd på finfint väder.
Augusti hemma verkar iår bli den enda sommarmånaden.
Trist för er alla, men det är ju så vissa år. Trösten är att det kommer fina, långa somrar framöver.
Vi hade givetvis vackra dagar i Närpes också. Underbart.
Men, iår blev det inte lika mycket brygghäng som jag skulle ha velat haft. Tror jag kunde hänga där endast två gånger.
Det blev heller inga båtutflykter till öar med medhavd matsäck såsom vi brukar göra.
Bad?—nada!
Men, det blev istället många hjärtliga skratt, massor med skoj, mycket kortspel, en del jobbande förstås hos oss och min moster, massor med goda, goda middagar, fika och sådant trevligt (har inte ställt mig på vågen än. GULP).


Nu är det färdigsnackat denna första bloggdag.   Jag ska härmed visa en liten bildbomb.

Imorgon återkommer jag med terminens första torsdagspunkter.



Det är här jag lever mitt sommarliv...


På väg till havs...


Alar finns det gott om...


Blommor i vår strand...


Ljuvliga violer vid min mosters sommarstuga (2 km från vårt hus).


Solnedgången i vår strand...
Gissa om jag är tacksam över att bo på en västerstrand.


Den där solnedgången igen...


Vid Grytskär och Skränmåshålet...


Börsskärskanalen...Eller är det månne Alligator Alley?


Björkar finns det gott om...
Världens vackraste träd.



Fika igen...
Den här underbara marängtårtan gjorde min syster!  MUMS!!


Min svåger svingar sitt kastspö vid midnatt...
Älskade sommar!

Spegelblanka kvällar...


Midnatt vid vårt gammelhus...
Den här utsikten...
Det här ljuset...

Sen kväll vid vårt hus...