Godmorgon!
Idag tänkte jag skriva lite mer personligt. Det blir inget glättigt bildinlägg, utan det blir lite djupare funderingar denna onsdag i slutet av september.
Det är så många runt om mig som förlorat sina pappor detta år.
Eller inom ett år, ska jag säga.
En av mina bästa vänner här i Reston miste sin pappa i augusti.
Min frisör (som blivit min kompis med åren) satt vid sin pappas dödsbädd i förra veckan.
En god bloggläsares (och instagramvän) pappa har precis dött.
Peters goda väns pappa dog nyligen.
Min grannes pappa dog i april.
Min egen pappa dog visserligen inte i år, han dog i december i fjol.
En vän till mina föräldrar dog tre veckor innan min pappa. Denna vän var också pappa till en tjej jag är bekant med. Min mamma och hennes goda väninna blev änkor med tre veckors mellanrum.
Min egen far blev nästan 90 år, han kom inte hela vägen till 90-årsstrecket.
Han blev 89. Ett långt liv fick han.
Det som tog hans liv i slutändan var hjärtsvikt. Inte den spridda prostatacancer han haft sedan 12 år tillbaka.
Min pappas läkare sa en gång då jag var med honom på ett besök på sjukhuset, Hugo, du kommer inte att dö av din cancer, det ska vi se till.
Den läkaren fick rätt, det var inte cancern som tog honom. Jag tycker det känns skönt, på något märkligt sätt, att det inte var cancern som tog honom till slut, utan hjärtat. EFF you, cancer!
Nu när så många andra i min närhet har blivit faderslösa kanske det kan vara okej att reflektera lite över detta.
Jag har ju ändå fått lite distans till det nu, nio månader senare.
Bild från Freepiks.
Ärligt talat, jag tänker på min pappa varje dag.
Varenda dag finns han i mina tankar. Jag pratar med honom också, skojar med honom eller bara frågar honom något rätt ut i luften.
Han finns med mig varje dag, när helst jag vill plockar jag fram honom.
Hans favorittröja har jag liggandes på en hylla bredvid min säng, hans foto står där likaså.
Det var märkligt att vara hemma i somras och inse att han inte längre finns ibland oss.
I hans säng i skäristugan sitter kort uppsatta med texter som, världens bästa morfar och farfar.
Det finns foton där på sängväggen föreställande barnbarnen. En gammal after shave står kvar på en hylla …
I somras sov jag in hans säng där i stugan, jag tog över den. I vanliga fall brukar jag sova i översäng. Men jag är less på att trassla mig upp i en sådan numera.
Det känns därför helt rätt att ärva min pappas gamla säng.
GISSA om det kändes bra att sova där, det kändes bara SÅ rätt.
Det är samma sak i Stockholm. Mina föräldrar hade skilda sovrum sedan många år tillbaka, och i somras (liksom i mars då jag var hemma) låg jag i hans rum. Jag sov i den säng där han dog i december.
Hur det kändes? Så in i bängen RÄTT.
Bild från National Geographic Kids
Mitt gamla jag skulle nog har ryst lite vid tanken, börjat fundera på eventuella spökerier och sånt.
Mitt nya jag tycker bara att det är en självklarhet att ta över.
Det är som om min pappas död tog kål på mina gamla nojor om spöken. Otroligt nog, måste jag säga.
Jag är själv mycket paff över denna nya insikt i mitt liv.
TACK PAPP!
Jag kan inte förklara det, men hans död gjorde att mina urgamla rädslor upphörde.
Det rör mig inte i ryggen att ta över hans gamla sängplatser, att sova i sängen han dog i och att vara i den lägenhet där han tog sitt sista andetag.
Tvärtom faktiskt, det känns bara rätt och så himla bra.
Det känns som om min pappa har läkt något i mig.
Faktiskt känns det nästan som om jag vill ha tecken på något sätt, och att det inte så skulle skrämma mig om jag fick ett sådant.
Varför skulle en älskad människa komma tillbaka och skrämma en?
Det finns inte på kartan.
När min älskade mormor dog vid 97-årsålder kände jag exakt samma sak. Mormor hade visserligen alltid sagt att hon aldrig någonsin skulle spöka. Själv trodde hon inte alls på sånt, även om hon inte förnekade andra människors upplevelser. Mormor var mycket förstående när hon hörde om andra som drabbats av övernaturliga händelser, eller om hon läst något på temat.
Mormor sa bara, klart vi inte kan förklara allt och det är givet att alla människor som säger att de varit med om något övernaturligt INTE ljuger.
Själv rörde det övernaturliga henne inte i ryggen.
Hon bodde ensam på sin gård som ligger ganska långt från byn. Mörkrädsla fanns inte i hennes värld. När hon kom in på sin väg som ledde ner till gården, en väg som mätte 350 meter från landsvägen, sa hon—nu känner jag mig trygg som i moderlivet.
Hennes många väninnor i byn kunde inte riktigt fatta hur Signhild kunde bo så pass ensamt som hon gjorde. Mormor däremot sa alltid att det var det tryggaste stället på jorden. OCH det var det ju också plus en av de vackraste gårdarna och platserna dessutom.
Något som kan förvåna mig är hur sällan jag drömmer om både pappa och mormor.
När mormor dog tänkte jag att nu kommer jag att drömma om henne hela tiden. Men det tog väldigt lång tid innan hon dök upp i en dröm.
Bild från Shutterstock.
Det har varit samma sak med min pappa.
Jag har bara drömt om honom ett fåtal gånger.
De drömmar jag haft har alla varit bra, varma och fina.
Min pappa brukade säga, döda människor pratar inte i drömmarna.
Men det kan jag säga, det gör de!
De skojar också och är precis som vanligt. De drömmar jag haft om dem som inte längre finns har varit vardagliga.
På något sätt har jag hela tiden i drömmen fattat att de är döda. Hittills iallafall …
Min Restonvän, som just förlorat sin far, frågade om det är inte är hemskt att vakna ur en sådan där dröm. Men det är det inte, det känns bara fint. Faktiskt känns det som en hälsning från andra sidan, men på det bästa tänkbara sätt.
Jag skulle förstås önska att de där drömmarna kom oftare. Det är förvånansvärt hur väldigt lite jag drömmer om både pappa och min mormor …
DET fastän jag tänker på dem varje dag.
Men, jag saknar så att aldrig mer kunna få råd av min pappa, att skoja med honom och jag saknar hans enorma humor.
Jag saknar att prata med honom, att uppleva med honom och att sucka åt honom när jag tyckt han varit jobbig.
Jag saknar att aldrig mer få höra honom berätta om barndom och uppväxt i Blekinge, och det var historier jag hört många gånger förr.
Jag saknar att inte se honom sitta böjd över ett svårt korsord eller en svår soduko. Han gav aldrig upp sådana. Han bara skulle lösa dem.
Jag saknar att inte se hans bokhög vid sängen.
Jag saknar att reta honom och att spela kort med honom.
Jag saknar att höra honom sjunga och att aldrig mer få höra hans skratt med det lilla fnisset på slutet.
Jag saknar att jag aldrig mer kommer att få se honom sitta med en whisky i solnedgången vid skäristugan.
Det är så mycket jag saknar. Jag saknar allt.
Inte minst det faktum att jag kunde säga vad som helst till honom och att han aldrig någonsin var långsint.
Bild från The Early Morning Dew.
På något sätt accepterar man och går vidare.
Det faller tillbaka på goda minnen och det känns ändå att det är livets gång.
Nu var min pappa visserligen gammal, och inte längre frisk, då han dog. Det är så personligt och individuellt för oss alla hur vi tar detta då en älskad närstående dör.
Fastän jag inte är troende eller religiös så vet jag att jag kommer att träffa honom och mormor igen.
Jag vet egentligen inte vad jag vill få ut av det här inlägget.
Mer än just det att livet faktiskt går vidare, att jag kommit till insikt och att jag även blivit av med gamla nojor.
Nu vilar pappa i minneslunden på Råcksta begravningsplats.
Jag vet inte alls var hans aska är spridd i denna fina minneslund, bara att den ligger där någonstans.
Ett vackert ställe för den sista vilan.
Samtidigt känner jag att min pappa finns överallt, att det inte är på Råcksta “han och hans” själ finns. Den finns överallt där jag vill att den ska vara.
Samma med min mormor och morfar som vilar kistbegravda i en grav på Närpes Kyrkogård. Det som är dem finns inte där. De finns precis där jag, och alla andra i familjen, vill att de ska finnas just precis NU.
Nu slutar jag detta personliga inlägg.
Du får gärna kommentera hur du ser på detta, men det gör du BARA om DU vill.
Ha en fin onsdag, det önskar jag dig.
