Friday, March 01, 2024

Nu blir det en över en månads blogguppehåll hos Yours Truly.




Hej fredag!


Hoppas ni mår bra, vänner!
Det är mars!
Det är VÅR!
Nu har vi lagt vintern 2024 åt sidan.
Jojojojo, jag vet att det blir bakslag oavsett allt. Men vaddå, det är ju faktiskt vår nu.
Det kristallklara marsljuset har kommit tillbaka, det ljus som jag tycker så mycket om. Som vi alla tycker om, det är jag säker på.

Men på måndag drar jag mot kallare breddgrader. Just det, på måndagkväll hoppar jag på United-planet mot München och sen tar jag Lufthansa därifrån till Stockholm.
OM allt går som det ska landar jag på Arlanda runt 14:25 på måndageftermiddag. Och jag stannar i Stockholm till efter påsk!
DÅ ska ni veta att jag inte firat påsk i Sverige sedan 1992, tror jag det var. Ja, hur otroligt är inte DET! Sverigepåsken är ju liiiiiite längre och mysigare än USA-påsken iallafall. Tror jag ska köpa ett stort påskägg åt mig och min mamma, hihi.


 

Pingstliljor finns i en rabatt nära mig.


I och med detta går jag in min sedvanliga bloggledighet, som alltid vid resor.
Men ni kan följa mig på mitt instagramkonto, @skandigirl
Den som vill kan också börja följa mitt privata resekonto, @nesw_travels
Skandigirl är ett öppet konto, men resekontot håller jag bakom lås och bom. Häng på där om du vill, jag släpper in dig :-D


NU är min Stockholmsönskan som följer:
Ingen snö och halka, tack!
Må jag se blåsippor (sådana har jag sett varje mars jag varit hemma de senaste två åren).
Många soldagar som är som gjorda för promenader i grannskapet.
Många goda middagar med familj och vänner.
Semlor, JA!
Goda fotochanser i stad och förort.
Köpa med mig något fint hit hem igen. Jag vet inte riktigt vad ännu, men …
Fast mest av allt önskar jag att alla ska få vara någorlunda friska och pigga.




Julrosorna också, så fina!


SÅ då vet ni, kära bloggvänner, var jag befinner mig i över en månad till.
Jag återkommer till Life in the Suburb någon gång i början av april igen.
Många av er bloggare, och läsare, har jag koll på via instagram, men inte alla. Tyvärr.


Jag säger som jag brukar, STAY classy while I am away!


Kram till alla och ha en fin marsmånad och en underbar påsk!
Vi hörs igen i början av april!

Thursday, February 29, 2024

Måltiden, Skottdagen, 25-40 dollar, Vin och/eller drink innan maten, Netflixtips och Milt.




Godmorgon på torsdagen!


* Måltiden.

Det var intressant att ta del av alla era matkommentarer i gårdagens inlägg.
TACK alla för det.
Långa kommentarer fick jag mig till livs.

Tanken på den sista måltiden ÄR morbid. Fast det är ändå rätt kul att spåna runt det hela.


* Skottdagen!

29 februari. Ett ovanligt datum. Vinterns allra sista dag. För jo, jag räknar stenhårt mars som den första vårmånaden.
Från och med imorgon behöver ingen mer snö falla, inte här och inte hos er.
NU tar vi vårvinter/vår med allt vad det innebär, för även om det är vår i min skalle kan det ju smälla till med snö både här och där. MEN den snön behövs verkligen inte längre …






Bild från iStock


* 25-40 dollar …

Jag skrev igår att jag är helt emot dödsstraff. Dödstraff är inget annat än barbariskt och vidrigt. Jag är förvånad över att man ÄN idag i vissa delstater tillämpar The Capital Punishment, alltså dödsstraff.
Det är mördare som får dessa straff.   Oftast avrättas dessa efter att ha suttit inspärrade i flera, flera år. De sitter på det som kallas death row. Ibland kan någon av dessa få pardon från guvernören, men oftast är det döden som blir det slutgiltiga straffet.
Ett dödstraff är alltid omskrivet dagarna innan det sker. Ofta står en massa demonstranter utanför fängelset den dagen den dödsdömda ska avrättas.
I Virginia upphörde dödsstraff 2021, det är jag glad över.

Men ja, den dödsdömda brukar få välja sin sista måltid, vilket jag skrev om igår. Men somliga fängelser har tagit bort detta av besparingsskäl ...
Dock finns det kvar på andra supermax security prisons. Den dödsdömde får då välja en måltid som kostar mellan 25-40 dollar beroende på delstaten. Alkohol är oftast inte tillåtet att önska sig (herregud, låt personen få ett glas).
Här kan du läsa mer om det ifall du vill. Du kan bland annat läsa om HUR man avrättat den dödsdömde, och vilken mat den dödsdömde valde som sin allra sista måltid.

Dödsstraff hade väl kanske kunnat tillämpas om de som mördats fått sina liv tillbaka igen. Men så är det ju inte. De mördade är och förblir döda. Så vem är staten att leka gud?

Nåväl, det finns tusen vändningar på detta, men jag står fast—jag är helt emot dödstraff.
Däremot ska mördare i denna kategori sitta på livstid och utan pardon.


* Vin och drinkar innan en middag …

Jag älskar fredagar och lördagar. DUUH, vem gör inte det liksom?
Ungefär—give or take— när klockan närmar sig 17:30 på fredagen slutar Peter sitt jobb. Två sekunder senare sitter vi i vår drinkhörna, tänder levande ljus och drar igång en lista på Spotify. Samtidigt ploppar korken ur rödvinsflaskan, och vinet hälls upp i glasen.
Älskar denna tidpunkt så mycket. Det är extremt mysigt att sitta och prata, dricker lite vin och umgås INNAN vi äter middag. Det är nästan bättre än själva middagen. Det är vad jag tycker alltså. Just den där långa stunden när man bara hänger, sippar lite på vinet, pratar och har skön musik i bakgrunden. Jag kan låta det där dra ut på flera timmar bara för at det är så in i bänken mysigt.
På fredagarna kommer vår kompis Keith oftast över likaså, trevligt.

Peter och jag delar på en och halv flaska vin på fredagen, och detsamma på lördagen.
Tre flaskor i veckan går åt i vårt hus. Ibland tar Peter en whiskey efter maten. Jag är tyvärr inte jätteförtjust i vare sig whiskey eller drinkar, önskar att jag vore det. Men det är inte riktigt min grej. Dricker helst bara rödvin eller bubbel (läs prosecco eller cava). 




Bild från Pinterest.

Till maten kan jag sedan dricka vatten, det känns nästan som om jag är färdig med mitt vindrickande då,  sen då middagen är uppäten dricker jag inte så mycket mer den kvällen.
Det känns rätt så. Det är klart att jag ibland kan fortsätta att dricka vin efter maten också. Men då kanske då vi är bjudna hem till någon på middag, eller om jag är med mina tjejkompisar och vi har någon tillställning. Men en helt vanlig fredag-lördag funkar det så här.

Det är som om jag fattat exakt hur mycket jag i dagsläget vill dricka innan det blir för mycket.
Du kanske känner likadant?


* One Day.

Är det någon av er som sett serien One Day på Netflix? Om inte, gör det! Det är en extremt sevärd serie. Dessutom är det en miniserie, vilket jag alltid uppskattar.

Det handlar om Emma och Dexter som träffas på sin examenskväll på ett universitet i Edingburgh. De har tidigare lagt märke till varandra på campus innan denna sista kväll på uni.
Nu hamnar de i säng, utan att riktigt hamna i säng. Detta blir början till en livslång vänskap. Vi får följa dem varje år hädanefter.  Den 15 juli får vi se vart livet har tagit dem, om de fortfarande håller kontakt och om de ses. Ibland ses de inte, ibland ses de. Men vi får träffa dem bägge var de än befinner sig den 15 juli.

Peter och jag har ännu några avsnitt kvar av serien. Men vi kommer att ha sett klart alla avsnitt innan denna vecka är över.

Vill ni se en serie som verkligen talar till hjärtat, se DENNA!!!
Skådisarna är top notch.





Bild från Netflix


* Milt väder.

Vi har så milt, så milt … Och Phil the Groundhog har rätt, det blir en tidig vår.
Phil lär ha haft rätt 37% av alla vårar han spått. HAHA.
Vi snackar temp på 18 grader och däromkring. NUTS!!
Det kommer att bli en tidig blommande vår. Körsbärsträden inne i DC beräknas blomma den 21 mars. Det är vad som sägs i dagsläget. Kommer en köldknäpp försenas de (HOPPAS på det detta). Men just nu är det verkligen vårmilt denna vinterns allra sista dag.

  ***

En riktigt bra torsdag önskar jag dig.

Wednesday, February 28, 2024

Din sista måltid ...




Godmorgon onsdag!


Vad säger ni?
Ska vi återvända till temat mat?
DET gör vi.


Det här ämnet kan jag ha berört tidigare.
Faktum är att det känns som om jag skrivit om det förr. MEN isåfall var det länge sedan, och jag har en del nya läsare här på min blogg, vilket är JÄTTEKUL!
Välkomna alla!!


Dagens lite vridna ämne är, vad skulle du välja som din sista måltid?
Ponera att du sitter i fängelse, du är dödsdömd. Snart ska du sättas i elektriska stolen, eller få en dödlig injektion eller gasas ihjäl.
Det här är ingen diskussion om dödstraff, men ett ska ni veta — JAG ÄR HELT EMOT DÖDSSTRAFF. Så. Där. Nu vet ni var jag står i den frågan.


Men, du sitter där. Innan du ska döden dö får du välja en måltid--din allra sista måltid.
För det brukar dödsdömda få göra …
Ganska morbitt det också, vi får anta att den måltiden inte direkt äts med njutning …


Du ska iallafall få välja det godaste du vet.  Det du njuter allra mest av vad gäller samtliga maträtter.
Vilken rätt skulle DU välja?
Vad är det allra godaste du vet?



Bild från River Online.


En gång hade vi detta som samtal en julafton då vi satt runt bordet, haha.
Vi gick bordet runt och alla som satt med berättade en efter en. Kul. Av någon anledning har vi alltid något slags tema någon gång under julmiddagen med min kompis Susanna och hennes familj.


Jag har haft samma “sista måltid önskning” i flera år.
Ge mig en biff som är perfekt kryddad och perfekt stekt.  Till biffen vill jag ha potatis av något slag, det kan vara en potatisgratäng som är perfekt, eller hasselbackspotatis eller den ultimata pommesen.
Till detta ska en underbart krämig bearnaisesås serveras och jag vill absolut ha en sallad till också. Jag vill ha sallad till nästan allt jag äter. En måltid är inte komplett om jag inte får sallad till.
Ja, och givetvis skulle detta serveras med ett riktig lent, sammetslent, och fylligt rödvin. Det jag listat ovan är den godaste rätt jag vet. Alltså skulle det bli min sista måltid.


Jag blir mer och mer förtjust i koreansk och japansk mat likaså.
Vilken matupplevelse det skulle vara att få åka till dessa länder och äta sig igenom dem. Kryddorna är så perfekta, och smakerna passar mig perfekt.
Åh tänk en resa till Vietnam och Thailand först. Jag äter mig igenom deras kök.
Sedan en avstickare till Taiwan för att äta mig igenom det landet. Sen blir det Japan och Sydkorea då. Ja tack!!
Karolina och Mike ska förresten snart iväg på en riktigt cool resa som jag är avis på. De ska till Japan i mitten av mars. Hur härlig är inte det för de unga tu.
Det blir delvis en matresa för dem också. Underbart. Själv ska jag snart bege mig norrut och återigen landa i det svenska köket. Det är inte så dumt det heller.


 

Bild från Chef's Pencil.


Mat jag vill ha när jag kommer hem till Sverige är, räkmackor och räksallader (menar inte de där kletiga räksalladerna på korvmojjen, haha. De är goda de med, men jag tänker mer på en ren räksallad). 
Jag ser fram emot att äta några semlor också, givetvis. Ahhh!! Gott.
Svennepizza likaså, ja tack. Givetvis med pizzasallad till. YES!
Ser fram emot ugnsgratinernad falukorv med rotmos. Gawd, what a gourmet I am, haha.
Strömmingsflundror? Ja tack!
Torskrygg? Please.
Gärna en Janssons också, det är alltid gott att äta den min mamma gör.
Sen, bakverk och bröd. PLEASE. 
Smågodis? Vet ni vad, jag är inte sugen på det längre. Något har hänt, jag vet inte vad det är. Men jag längtar aldrig efter smågodis längre.
OCH så saft, ja saft … Och då ska det vara Fun Light, skiter i om det är en massa tillsatser i den. Den är BÄÄÄÄST!!


 

Bild från Let's Deal.



Vad skulle du välja som sista måltid?
Vilka kök älskar du mest?
Vart skulle du helst åka i världen bara för att äta (eller MEST bara för att äta iallafall, haha)?


Ha en jättefin onsdag!

Tuesday, February 27, 2024

A trip to UVA




Hello Tuesday!


I hope you all have had a good weekend in every way.


Here in my neck of the world it was a very good one.
The most fun part of the entire weekend was a trip to UVA (University of Virginia) in Charlottesville. Charlottesville is located about two hours southwest of the DC area. UVA is one of the most prestigious public universities in the US.
It is also where our friends, Lotta and Magnus, daughter Iris goes to school. Iris is a senior at this university so she’ll graduate in May of this year.


Iris is also a dancer.
She’s captain of the dance team at UVA.
The dance team performs at the school’s sporting events. During the football season the team dances at all home games. The same goes for the basketball season. The basketball season is now. And I can tell you one thing, College basket ball is HUGE in the US. As is college football, as most of you probably know. These sports are insanely popular.


SO, this weekend we ventured down to Charlottesville where we had such an AWESOME day. I have been to college basketball games before. Mainly at Peter’s old university, George Mason, here in Fairfax, VA.
It is a fun experience. I am not a sport’s person whatsoever, you all know that, but going to a sporting event in the US is NEXT level. The ambiance, the show, the band, the dancers, the cheerleaders, the crowd … It is something else. It is simply, entertainment.


 

We enjoyed delish burgers, yummy!


Well, this game exceeded everything I have experienced before come college sports.
UVA met University of North Carolina Chapel Hill (another super prestigious school) and a top team in college basketball.
The game was sold out and the 15.000 seat arena was packed.   The fans and supporters where out and about in droves. There was also a lot of supporters for UNC there. These two universities are located about 4 hours from one another.


 

Our seats were located in the "nose bleed section", meaning we were seated pretty much up on the highest tier. However, that wasn't bad.



People, the crowd went nuts!
It was like being lifted by the sound of the crowd. I got teary eyed so many times.
Me? teary eyed at a sporting event? WELL, it IS the show, the crowd, the ambiance, the sportsmanship,  everything boils down to just fricking pure excitement. Sometimes it was so loud that I thought I would lose my hearing. BUT, it was exactly what I wanted at that moment, haha.


 


SO fun, the dance team is up front and the cheerleaders in the middle.


The most fun, of course, was to see Iris and the team perform.
I loved it. And, it was also so fun to see the cheerleaders.
I used to think that cheerleading was among the worst things when it comes to Americana, eye candy for a man’s sport.
I have changed my mind, I changed my mind a long time ago about this. Now I admire them, cheer leading is such an intense and very dangerous sport in itself. And yes, there are competitions in cheerleading as well on a national level.  Go Cheer!!

I am a big dance and ballet fan, so therefore it is very interesting for me to watch them.  
I would have loved to see so much more of them. Like, an entire show. When they were out performing on the court it was just gold for me.  I wanted more, more, more ...


 


Down on the court after the game waiting for Iris.  And sadly, UVA lost to NCU.

So yes, a fantastic experience for us being at this event.
I’d gladly go again, but this will be it for UVA and me since Iris is done with school. And also, the basketball season is soon coming to an end. March Madness marks the end of it.


 

And here we are with the young, lovely lady.



Despite the cold rain we had such a damn great time.
Thanks to Lotta and Magnus for taking us, driving us there and home,  and to Iris for dancing and showing off her apartment and her adorable room.


With this I wish you all a very good Tuesday.

Friday, February 23, 2024

Var åttonde minut.




Fredag!


Hoppas att ni har en mysig helg framför er.
Snart är det måndag igen. Det kommer bara att fräsa till.
Här och Nu, som sagt …


Jag tar mina morgonrundor, som ni vet.
Som sagt, glad för ljusets återkomst. När jag går ut från mitt hus har jag flera rutter att välja mellan längs olika parkvägar. För det mesta går jag runt någon av de bägge sjöar som ligger nära mig, Lake Thoreau eller Lake Audubon. Sen kan jag välja vilka parkvägar jag vill gå för att nå dem.


Något av det bästa med Reston, Virginia är att vi kan gå överallt.
Vi har gott om trottoarer och sen inte minst—ALLA parkvägar vi har till vårt förfogande. Dessutom finns  det andra naturstigar och leder också, tro mig jag är enormt tacksam över detta.
De asfalterade parkvägarna mäter allt som allt 89 kilometer. Dessa vägar är utspridda över Restonland och alla hakar på något sätt in i varandra.
Det är bland annat därför jag inte vill flytta härifrån. Jag kommer ut i naturen på nolltid och att jag har många rutter att välja på.


I onsdags plåtade jag min runda med min mobil. Var åttonde minut satte jag det som tvång att stanna och fota. Då blir bilderna inte alls lika tillrättalagda som de blir när jag bara fotar mina favoritvyer. Med mobilens hjälp är det dessutom aslätt att fota på prick också tidsmässigt. 
Jodå, ni har sett detta förr hos mig också (och jag kommer att köra detta igen under en annan årstid och med en annan intervall, hihi), men då med 5 minuters mellanrum. Nu valde jag åtta minuters intervaller bara för att få lite annat.


Häng med!



OCH kanske sådär en tio minter senare har jag bryggt dagens första kopp.  Dags att kolla datorn, svara på kommentarer och sen är det dags för den trevliga bloggrundan.  



Nu önskar jag dig en fin helg!

Thursday, February 22, 2024

Skulle du? Netflix-tips och tankar om Gated communities (grindsamhällen).




Godmorgon alla torsdagsmänniskor!


* Skulle du?

Karolina har varit i San Francisco över helgen. Ibland åker hon dit för att hälsa på en god vän hon gick i skolan med på Elon University.
Karolina gillar San Francisco mycket. Det är en vacker och cool stad. Själv har jag bara varit där en gång för länge sedan. Alltså är det snart dags att åka tillbaka dit igen.

Karolina och hennes kompis gjorde något de aldrig gjort förr, de beställde en förarlös Uber. Tjejerna skulle åka några kilometer till en bar där de skulle tillbringa kvällen med några andra gemensamma vänner.
Då de for hem, sent på kvällen, beställde de återigen en förarlös Uber. Den kom, de tryckte in en kod och klev in i den tomma bilen. Bilen började sedan köra mot kompisens lägenhet.

Jag frågade Karolina hur det kändes att sitta i en bil utan förare? Bara bra, tyckte hon.
Det var inte otäckt och konstigt då? NÄ, inte det minsta. Vi kunde helt bestämma musiken i bilen och dra upp den hur högt som helst. OK? OK?

Tydligen finns inte förarlösa Ubers i Los Angeles, där Karolina bor. Ännu finns det bara i vissa städer här i US.

Själv skulle jag känna oro inför att sätta mig in en bil utan förare. Tror jag skulle sitta på helspänn hela tiden.

Hur känner du? Skulle du lätt hoppa in en förarlös bil?



Bild från Cnet


* Safe.

För några veckor sedan tipsade jag om en miniserie på Netflix som heter Fool me Once.
Peter och jag tyckte jättemycket om den, vi närmast slukade den. Efter ett tag bet vi tag i ännu en serie av författaren Harlan Coben. Denna gång blev det miniserien Safe.

Döm om vår förvåning då vi nästan tyckte att Safe var ännu bättre än Fool me Once.
Den höll ihop bättre, tyckte vi.

Som alltid, efter vad det verkar i Harlan Cobens värld, är det det ett myller av karaktärer. Det är inte helt lätt att hålla isär alla hela tiden. Men det klarnar ändå ganska snart.

Denna handlar om en “gated community” någonstans i en mindre stad i England.
En tonåring hittas död i en pool efter en föräldrafri fest i området. Samtidigt försvinner den döda pojkens flickvän.
Vi får följa flickvännens pappa då han idogt letar och letar efter sin dotter.
Hur är det egentligen i denna inhägnade värld? Hur säker är den? Vem kommer? Vem går?

Denna miniserie håller ett högt tempo, och vi dras in i handlingen på nolltid.
Jag kan verkligen rekommendera serien för er som inte sett den. Som sagt, vi gillade den ännu bättre än Fool me Once.

Det finns gott om miniserier av Harlan Coben på Netflix. Peter och jag kommer snart att hugga tag i ännu en av dessa.


 

Bild från Metacritic 


* På tal om Gated Communities … Eller grindsamhällen, som det lär heta på svenska.

En gång i tiden bodde Peter och jag i en sådant. Det var i närbelägna McLean här i Northern Virginia. Vi bodde där mellan 1993 och 1996. Vi hyrde en stor trea privat direkt av ägaren. Det var bara bostadsrätter på detta inhägnade område. Flera trevåningshus på ganska stor yta. Det fanns gott om gångvägar där, två pooler, ett samlingshus, lekplatser, gym och såklart den grind varifrån man kom in på detta område. Den grinden var bemannad dygnet runt.
Fick vi besök skulle besökarna registrera sig, man tog bilnummer och sen fick besökaren ett passerkort. Innan besöket kom upp i lägenheten fick de slå oss en signal via den porttelefon som fanns i varje uppgång, och så kunde vi “buzza” in dem.

När jag var au-pair bodde min värdfamilj på likande sätt, men i ett höghus. Där fanns det “door men” (just det, i plural) dygnet runt också.
Ingen kunde komma in utan att anmäla sin ankomst. Fick man besök ringde de från “The front desk” och sa att nu är XX här, kunde de skicka upp hen? Och det kunde de ju.
Samma sak där, den som hälsade på fick skriva upp sig med namn och tid för ankomst.

Det känns väldigt säkert att bo i ett sådant hus, eller i en gated community.

Skulle jag vilja bo i en gated community idag?
Nej, det tror jag inte. Det finns inga sådana områden i Reston (jo det finns bostadsrätter, höghus, med door men 24/7, men inga inhägnade villaområden, eller ett sådant område som vi bodde i i McLean).
Reston är en så kallad planned community, men det är något HELT annat än en gated community.

Innanför dessa grindar och staket i en planned community råder lite av en låtsasvärld, kan jag tycka.
Allt är inhägnat och bevakat hela tiden. Det kommer aldrig någon och knackar på dörren (bara en fördel, i och för sig) och vill sälja något, du får aldrig oväntat besök och när du själv kört in genom grinden så är du bland “de dina”.
Alla som bor i en gated community är hyfsat lika, de tillhör en och samma grupp. Likformat till max. Anpassat i sinne.

Nej, jag tror inte att jag i dagsläget skulle vilja sätta mig i ett sånt område.
De har sina fördelar, visst.
Men det är faktiskt mycket friare att inte bo i en sådan.
Världen innanför dess grindar blir ack så ängslig. Tror man blir onödigt misstänksam då man bor på en sådan plats. Allt blir konstigt, lite som i en låtsasvärld. Jag tror att jag skulle känna mig ofri.

Jag har bott på sådana ställen, visst. Men inte i stora villaområden på det sättet.
Att ha en doorman i ett lägenhetshus var faktiskt skönt. Tror aldrig jag känt mig så säker som i det huset där jag var au-pair. Jag hade egen lägenhet där och var aldrig rädd, aldrig.
När vi bodde i lägenheten i McLean kändes det ungefär som att bo varsomhelst, trots bevakningen. Men där kunde alla gå in på området. Vem som helst kunde promenera omkring bland husen.
Du kunde inte köra in med bil däremot. Alla som kom i bil registrerades. Men de kunde inte hålla koll på alla som gick in.
Kändes det osäkert så? Inte det minsta.

Nu har det snart gått 28 år sen vi lämnade den lägenheten i McLean och jag har bott utanför den inhägnade världen sen dess.
I dagsläget är en planned community något jag absolut inte strävar efter. Jag vet inte hur jag/vi kommer känna om 10-15 år förstås.
Som sagt, känslan just nu är att det är för ofritt, instängt, för tillrättalagt, anpassat och ängsligt. Inte min grej ALLS.

Skulle du kunna tänka dig att bo i ett grindsamhälle?


***


lååååånga punkter jag skrivit idag, folket.
BÄST att runda av NU.

Ha en jättebra torsdag!

Wednesday, February 21, 2024

Sommartid vs normaltid.




Godmorgon på onsdagen!


Jag tar mina morgonrundor nästan varje dag.
Det är något alldeles särskilt att gå ut i gryningen. Just när ljuset är som vackrast, och dagen som nyast.


Jodå, jag är ju väldigt morgonpigg dessutom. Det passar min dygnsrytm att gå ut tidigt.


Det är faktiskt först nu, i mitten/slutet av februari, som jag börjar se att morgnarna äntligen blir lite ljusare. Det är inte KLOKT vad segt det är för morgonljuset att återvända. På kvällen är det över en timmes skillnad på solnedgången nu mot när det var som mörkast i november och december. Kvällsljuset återkommer ganska snabbt ändå i januari.
Men så är det inte på morgonen, iallafall inte här.  Morgnarna är så mörka precis hela vintern. Det varierar säkert på var man bor. På andra håll kanske det är så att morgonljuset märks mer än kvällsljuset.


Jag brukar tänka tanken om vi skulle ha sommartid året runt. USCH vad morgnarna skulle vara mörka då. På sämsta möjliga sätt. Så seeegt dagen skulle börja. Jag skulle få vänta länge på att gå ut. För nej, jag vill inte gå i mörkret. Det är inte min grej, och jag skulle inte känna mig riktigt säker heller. Det är annorlunda om Peter är med, men ensam i mörker vill jag inte gå. Men ibland under vintern har jag inget val, jag måste lämna huset medan det ännu är mörkt och sedan gå mot gryningen. Då är hemligheten att gå ut kanske en kvart innan soluppgången.


 

Bild från Yahoo


Personligen är jag helt emot sommartid året om.
Det beror då såklart på mörkret under morgonen.
Kvällarnas mörker kan jag acceptera på ett helt annat sätt, det bekommer mig inte ett enda dugg.
OCH ja, gott folk, jag vet att vi alla är mycket OLIKA här. För somliga betyder kvällsljuset mer.
Fast på sommaren i Norden kvittar det ju, det är ju SÅ ljust iallafall och kvällarna väldigt ljusa oavsett tid. Hos mig, och hos alla som bor längre söderut, betyder det ju såklart att det blir mörkt snabbare en sommarkväll. Fast jag bryr mig inte om det heller. Jag tycker om de mörka sommarnätterna som råder här. De är mörka, varma, syrsor och grodor spelar nätterna igenom. Sommarljud. Ni som vet, ni vet.


Men jag är en sådan där person som förespråkar normaltid året runt. 
Jag vill slopa sommartiden rakt av. En tid året runt. Basta.
Inte ska vi väl behöva hålla på att fnatta fram och tillbaka med tiden två gånger om året? Så dumt att de ens införde det en gång i tiden.
Det finns ju de som lider rent fysiskt av de där bytena också, big time.


Det talas ofta om att vi ska ha en enda tid året runt, men inget kan någonsin klubbas igenom. Det verkar vara ett mycket svårt beslut att ta. Både här i US och i Europa.
Jag undrar om de någonsin får till det och slopar det hela?


Tror ändå att det är superviktigt för alla att komma ihåg hur genommörka morgnarna skulle bli vid eventuell slopning av det vi kallar normaltid.
Vintermorgnarna skulle sträcka sig sååå mycket längre. OCH speciellt eftersom (det iallafall här) tar så mycket längre tid för morgonljuset än för kvällsljuset att återvända.
OCH jo, de ljusa timmarna om dygnet är ju och förblir detsamma oavsett vad vi väljer. Det ändras ju aldrig.


Som sagt, jag vet att vi är två läger här.
Team normaltid.
Team sommartid.
Möjligtvis kanske det finns några få som inte har något emot bytet heller två gånger om året. MEN jag misstänker att de är ganska få ändå.
Så, vilket team är du?


ÄNNU en töntig aspekt är att Europa och USA inte ens byter tid samtidigt. Vi går över till normaltid en vecka efter Europa. OCH vi byter till sommartid tre veckor före Europa. Inte ens DET kan vi byta samtidigt. GAHH-STEERS!!



Bild från Getty Images.


Jaja, jag är iallafall väldigt glad över att ljuset på morgonen har återvänt. För FAAAN vad segt det var.


Jag önskar dig en solig och fin dag på alla de sätt och vis!

Tuesday, February 20, 2024

It came and it went ...




Good morning Tuesday!


As per usual, I hope your weekend treated you in the best possible way.


Here in my hoods, the weekend turned out to be a good one.
My sisters-in-law came over for dinner on Friday night. It was so nice to chat with them in a smaller setting.
No, we do not see each other that often despite all of us living in the same county. So it was fun.
Smaller groups are almost always the best, don’t you agree?
It fits my personality so much better at least. BUT I know, we are all different when it comes to this.


On Saturday, we woke up to snow. 
Not a hell of a lot, that’s for sure. It was the wet kind. And it was as damp as can be.
The sort of dampness you know, that kind that seeps into your soul. It wasn’t that cold, but it was SO damp that we were freezing pretty much all day long. But we went out for a long walk, then out for lunch and we ran some little errands.
We made a good dinner in the evening … My fave food, steak, hasselback potatoes, bearnaise sauce and a super good salad.
One of these days—in the near future—I’ll return to the food subjects here on the blog again.

And I have found quite a few little sightings.