Thursday, June 25, 2020

TACK, Värmebölja galore, Här och nu, HUSBILSDAGS, Följ via Instagram och Bloggledigt.






Torsdag igen!




*  Tack!

Som alltid, tack för ATT ni ger mig så fin feedback på det jag skriver.
Igår—i mitt inlägg om hemlängtan—fick jag SÅ insiktsfulla svar från många av er. Jag tog del av dem med nickanden och leenden i min ensamhet.
VI känner ju alla lika, denna sommar blir så annorlunda än den vi är vana vid.

Vi får göra det bästa av rådande situation. Göra den här sommar så bra det bara går att göra den.
Ibland måste vi tillåta oss att längta och KÄNNA. Inget fel i det.
Hellre det än att pressa ner känslorna i ett inre mörkt rum där de till slut börjar mögla och utstråla ett själsligt gift.
UT med dem istället!
Stöt och blöt dem med partner eller vänner.





*    Värmebölja galore


Jag vet att ni därhemma i good old Scandinavia befinner er mitt i en stor vämebölja nu.
I Stockholm var det 31 grader varmt igår då jag talade med mina föräldrar. DE tar det lugnt, håller sig inomhus, drar för gardiner då solen har sin gång runt huset.
De klagar inte, men de tycker det är alltför varmt.

Själv gillar jag inte alls när det blir för varmt i Stockholm. Visst, jag har etter värre hetta här. MYCKET värre eftersom vi har dessutom har så obeskrivligt fuktigt. MIN hetta och fukt måste ha upplevts för att ens kunna förstås, så är det.
MEN, det går bra ändå eftersom vi har central-AC i huset. OCH alla allmänna lokaler överallt har AC.
Ett annat klimat är det ju här, somrarna är alltid, alltid långa, heta och fuktiga således blir AC standard.
AC räddar min sommar här. UTAN den hade det inte gått. Dessutom förstör fukten textilier, trämöbler, böcker och målade ytor inomhus om man inte kör AC.
Peter och jag kör AC natt och dag.
I sovrummet har vi fläkt på natten likaså.
Övervåningen blir varmast, som alltid. Iallafall vårt sovrum där det är så högt i tak.
Många hus här har fler än ett central-AC-system installerat. I villor är det nästan standard att ha fler system. På så sätt har de ett för de lägre våningarna; källare och mellanplan. Sedan har de ett annat för övervåningen.

Så ja, vi har visserligen svinhett och asfuktigt, men vi KOMMER UNDAN värmen.

Jag är inget stort fan av värme heller så där i största allmänhet. Mår bäst om det är under 25 grader.


SÅ ni därhemma, stay cool! Njut av värmen med måtta! Drick mycket. DRA för gardinerna i de rum där solen gassar in. HA inte fönsterna öppna där. Kör fläkt om ni kan.
OCH för “a poor man’s AC”, ställ en petflaska—som legat i frysen så att den blivit till en isklump—framför en blåsande fläkt så får ni lite “instant AC”.





*   Här och nu!





Mina morgonrundor denna vecka har varit så ljuvliga!  Det bästa av väder.  Visst, jättevarmt, men det är ju så nu.  MEN magiska för övrigt.  Har njutit i fulla drag.
Tacksam över att bo där jag bor.  JAG kan inte nog upprepa det.










Träd och växter frodas denna försommar.  KAN det bero på det förbättrade klimatet?











SÅ vackert som Yuccapalmerna blommar i år kan jag inte minnas från tidigare år.  Lite konstigt att yuccaplamer trivs i det här klimatet, men det gör de otroligt nog.




Min hibiskus.





OCH hortensiorna.  DE trivs som aldrig förr.  De frodas överallt.  Jag bara NJUTER av dem!!  Min älskling bland älsklingar.









En disig morgon vid Lake Thoreau fångade jag denna kanotist på bild.





PÅ en gata nära mig.









*  HUSBIL!


AHHH!! och HJÄLP! Imorgon hyr dessa två husbilsoskulder (Peter och jag) en husbil för ALLRA första gången!
Vi är bägge nervösa för det. OCH förväntansfulla.
Vi har skrivit gedigna listor på det vi ska ta med.
GAWD!

Vi styr kosan mot sydvästra Virginia, till trakterna runt Roanoke, Smith Mountain Lake och The Appalachain Trail.
Meningen är att vi på lördag ska ta oss an en ikonisk hike. En riktigt KLASSISK AT hike med tyngd. Vi ska ta oss till McAfee Knob som lär vara DEN mest fotograferade plats längs HELA Appalachian Trail.
Det är en ganska krävande hajk, efter vad jag förstår. MEN med enorm utdelning i form av utsikt av RANG.
Vi ska hajka varje dag för övrigt längs olika leder.
Husbilen kommer att stå på två olika campingar under dessa dagar. Vi kan kalla denna resa för en vandringsresa med lite bekvämare form av camping.





*  FÖLJ med via Instagram!


NI kan hänga på! Jag planerar att återväcka mitt andra konto på Instagram.
Den som vill hittar mig på,
@nesw_travels
Kontot är privat, så jag måste godkänna er innan insläpp. Jag har tänkt (OM JAG KAN) att köra en del stories där. OM JAG klurar ut hur man gör …

@skandigirl kommer såklart att vara aktivt, men det kontot är ju mer tillrättalagt och nischat, som ni vet.
@nesw_travels är spontant och mycket, mycket friare och busigare.





*   Bloggledigt.

I och med denna jungfruresa kommer min blogg att vila.
Jag återkommer här med resebrev och bilder galore på torsdag i nästa vecka.


Fram till dess hojtar jag,

STAY classy!!!

Wednesday, June 24, 2020

Hemlängtan ...




Godmorgon onsdag!


Varje sommar, utom den sommaren jag fick Karolina för 24 år sedan, har jag styrt kosan mot den höga nord.
DET har varit ett lika säkert kort som amen i kyrkan. Somrarna har tillbringats i det gamla landet, och i Finland där familjens älskade sommarstuga ligger.
De här resorna har varit mitt sätt att ladda mitt inre batteri.
Somliga somrar, som när Karolina gick på NUY 2013 och när hon tillbringade en sommar med Elon in LA 2016 , har resorna hem ägt rum senare i augusti. Men jag har alltid åkt. ALLTID.
Varenda år.  V A R E N D A   Å R  sedan den dag jag flyttade hit.

I april eller i maj har biljetterna bokats. Det här året hade jag— tack och lov—inte hunnit boka dem.
När biljetterna varit bokade har jag alltid känt ett inre lugn. Bokat och klääärrrt!!
Då har jag också så smått börjat köpa sådant som jag ska ta med mig hem, presenter.
Alla blivande presenter har samlats i ett hörn bakom ett skåp i mitt sovrum. Där har de långsamt blivit fler och fler ju närmare avresan jag kommit.
I år är det hörnet tomt. Precis tomt.
Det blir ingen sommarresa för första gången i mitt liv.
TACK så in i helsike mycket för det SARS-COV-2. TACK …
Ett osynligt, farligt virus stoppar min resa— och alla andras också—denna onådens sommar 2020.

Hemlängtan ...
Hemlängtan som jag inte brukar ha. Hemlängtan som jag knappt känt av sedan jag “landade i myllan” efter tre års boende här. De rötter jag har fick jag då min dotter föddes 1996. DEN lilla bebisen rotade mig så gott jag nu har rotats.
Anledningen till att jag inte har haft hemlängtan ÄR ju just tack vare alla mina långa, fina och innerliga vistelser i Sverige och Finland varje år.
De har varit så välkomna och självklara i mitt liv.
OCH i Karolinas liv, det är ju tack vare dem alla som HON blivit lika mycket svensk som hon är amerikansk. DET är de som gett henne glädjen och stoltheten över att vara till hälften svensk. Det är dessa resor som gett henne ovärderliga språkbad. Sådana språkbad att hon tas som svensk även bland svenskar i Sverige.
Underbart. Ovärdeligt. ALLT!
Dessa sommarvistelser hemmavid med min dotter gjorde att jag aldrig behövde fundera på sommarläger för henne här i USA. Vi kunde släppa ALL sån sådan stress medan mina amerikanska väninnor började leta sommarläger för sina telningar redan i januari, eller ibland ännu tidigare.
Vi, vi skulle åka till världens bästa sommarläger i allafall. Stugan vid sundet i Österbotten …


I år har jag hemlängtan för första gången på år och dag.
Inte underligt alls.
Det är både konstigt, sorgligt och jobbigt att känna av den. Den kan slå till som en pisksnärt när jag minst anar.
Häromdagen var jag ute och gick och kom till en stig där hundkäx blommande i vägkanten.
BOOM där kom hemlängtan som ett brev på posten.
Jag kan ibland känna små sting inom mig.
Det kan komma då jag scrollar igenom mitt flöde på Instagram.
BOOM, en bild av sommaren i Sverige som går rätt in hjärtat.
Eller så lägger någon från Österbotten upp en bild av solnedgången vid sin skäristuga.
BOOM, here we go again!
Ibland kan det bara vara något så simpelt som att jag lyssnar på ett radioprogram, eller podd, då jag är ute och går. Det kan vara något de säger ...
BOOM, kört igen!
ELLER så kan det vara så att jag hör en viss sång.
BOOM, jaha dags igen …
Mina resor hem har varit ett skönt avbräck i min vanliga vardag, ett långt miljöombyte som jag kommit att ta för givet nästan.
De har varit en respit från Washington DCs långa, heta och fuktiga somrar.
Jag har fått komma hem och prata svenska, vara med min familj och mina svenska vänner.






Peter har fem veckors semester varje år.
KAN han ta ut dessa fem veckor?
NEJ, det är omöjligt. Jag har skrivit om det förr, ingen här i US tar mer än två veckor i sträck. Oftast tas bara en semestervecka. Aldrig någonsin är man ledig mer än två i raken.
Klagar folk över detta?
NEJ, de gör de inte. Istället gör de det bästa av sin semester. Många tar också ledigt på fredagar eller måndagar om de kan under sommaren.
Min egen man har ofta mer än någonsin att göra under juli månad på jobbet. Det blir samma i år.
Det betyder att min vardag går på som vanligt även på sommaren. När jag skriver det här inser jag att det låter bortskämt av mig, och kanske är det det?
Sanningen är ju den att jag verkligen tycker om och älskar mitt liv i USA. Sanningen är också den att en del av den sanningen ÄR att jag alltid kunnat vistas så länge i Norden genom åren som jag gjort.




Det här är inget unikt för just mig. Det gäller de flesta av mina svenska vänner här i US. Ingen av oss kommer att åka hem. I sig är väl det en slags tröst att vi alla sitter i samma båt. Samtidigt är det ännu sorgligare.
Vi får helt enkelt göra det bästa av en jobbig sits.
OCH det går ingen nöd på oss, det gör ju inte det.
Vi gillar att vara här, vi har bra hus och hem. VI får garanterad värme. ALLT sånt.
Men istället för kanske 7 veckors semester får vi istället rikta in oss på par långhelger, och kanske en vecka, på en annan ort.
Annorlunda, helt enkelt, än vad vi är vana vid. DET ska gå det med. Såklart.
Fast vi kan blanda in ett par skopor hemlängtan i vår sommar. Det kan väl vara lite nyttigt det också, kanske?

Missförstå det här inlägget rätt. Jag menar inte att låga som en bortskämd bitch, för det är jag inte. Jag menar bara att det blir så fruktansvärt annorlunda och att sommaren i sig känns extremt lång i år. Jag ska också erkänna att jag redan nu längtar till i höst.
Så. Där. Shot me!


OCH en annan sak är, jag tänker på Närpes och Ledörsundet nästan hela tiden, även när jag inte tänker på det ...
Där ska solen steka över däck och bryggor utan att någon sitter där, där ligger min wifi och kan inte förnyas i år (materiellt jag vet. KÖP en ny nästa år, kvinna), där växer gräset högt, där går solen ner bakom Grytskär kväll efter kväll utan att en enda av oss kommer att se det, ingen kommer att sova i min säng med utsikt över vattnet, inga glada skratt hörs där i sommar, fjärilar och fåglar kan flyga som de vill utan att störas av en enda människa, ingen båt kommer att ligga vid bryggan, inga bilturer till Hallpin för att kolla in Muminmuggar och Arabiaporslin, inga utflykter med båten, ingen dagboksläsning med mina föräldrar, inget systersnack med dingel vid bryggan, inga rågarv med bröderna, inga nattdopp, inga morgondopp. Inget. Alls.



Sant är att vi alla nästan får göra uppoffringar i sommar.
Innerligt hoppas jag att vi kan göra det vi vill nästa år.
Vi måste tro det!

Tuesday, June 23, 2020

It came and it went ...




Good morning!!


Midsummer is over and out.
Summer solstice has come, and gone.
It certainly is full blown summer by now.


I hope your Midsummer celebrations were awesome.
I know that the weather was fantastic in your part of the world.
Yes, we went to a Midsummer celebration here as well. A good one at that!
My friend Sara and her husband Wendell invited us all to a social distancing midsummer party. We all brought our own foods, drinks and chairs. The hosts had made the very best of a complicated  situation. The weather cooperated with us, and the evening turned out beautiful after a rainy afternoon.
It was so fun seeing everybody again. I haven’t seen most of them since early March.



The midsummer crowd on Saturday.  Sara is the gal in the front.  She looks like a model, if you ask me.  YAY, SARA!!



But— yes— the weekend has been both rainy, cloudy, hot, humid, sunny and foggy.
Everything summery under the sun.
Peter and I have been hiking locally here in Reston.

It was also Father’s Day on Sunday.
I made awesomely good pancakes for the hubster. Blueberry pancakes for me and regular pancakes for him.
OOO, how GOOOOOOD they tasted.
Most of the times-- if I eat a big weekend breakfast-- I prefer an omelet. BUT, this time around the pancakes were so spot on.
I got the hubby some new hiking clothes as a Father's Day gift. Those are always needed.



June gloom so strong ...  ALL the pics in todays post were taken last week.





A gray afternoon on the golf course.  Well, by the pond there ...





The Wharf.




BUT, the hydrangeas are having a HELL of a year.  They are beyond beautiful this summer.





Other than that, I can tell you all that I am sick and tired of gray and rainy days by now. All of last week was gray, rainy and plain gloomy. The gloominess factor on gray days here is REAL.
It gets so dark on those days. It is depressing.
It is perfectly fine to have a thunder storm during the afternoon at times. BUT, to have June gloom day out and day in IS depressing.
Yes, even for me.
No, those gray days are NOT cold or chilly at all. They are all hot and humid.
It feels like you're wrapped in a gray, wet, sticky blanket.





The Wharf again a rainy morning last week.  The daylilies are thriving as well.





Hot and humid morning walk.






Morning glories by Lake Thoreau.




And look at the blackberries!!  Soon, soon!!!








But this week the weather looks more promising than last week.
NICE.
I am all for it.
Hot it is, sure. Humid it is, sure.
But, that is how the summer is in my neck of the world.
ALL summer long.
It is what it is …




I did see this on a path near my house about two weeks ago.  I am all for it!



Have a good June Tuesday!!!

Thursday, June 18, 2020

Tack, Tankar inför midsommaren, Del två av Quaranteam och Lite bloggledigt.




Dag före AFTON!



*   Tack!


Det var roligt att ta del av alla era grattishälsningar igår. Jag berättade för Karolina om mitt inlägg och era kommentarer.   Hon loggade genast på för att läsa det jag, och ni, skrivit. Nej, Karolina läser inte sin mammas blogg varje dag per automatik, haha.
Karolina skickar varma tack till er alla som tog er tid att gratta henne både här och på Instagram.
Hon hade en fin dag.
Först var hon på stranden med två goda vänner från Elon. OCH på kvällen bjöd Mike henne på middag på en favoritrestaurang.
Till helgen ska han tydligen överraska Karolina med något också. VI får se vad. Spännande.



*   Midsommaren står för dörren.


Ni därhemma i Norden går midsommarhelgen till mötes. En av årets absoluta storhelger, den största efter julen.
Jag vet att allt är annorlunda i år och att man inte kan fira som vanligt. Men jag hoppas att ni alla kan göra det bästa av situationen.
Det kanske kan uppstå något fint ur denna annorlunda midsommar också?

Själv har jag inga varmare känslor för midsommaren. Det var roligt när vi var små, eller SÅDÄR förresten.  Det roliga var när dansen kring midsommarstången upphörde, hehe.    Jag var livrädd för att man skulle dansa “skära, skära havre”  när jag var riktigt liten. Att jag skulle bli den som blev UTAN. Det hände en gång också, det tyckte jag INTE om, det satte spår.
Ärligt, det var en skräck hos mig då jag var liten och jag tror den färgade midsommaren för mig.
Som sagt, jag är mycket olik min dotter i det fallet. HON skulle ha älskat det där, och gett sig in i det hela med hull och hår.

Sedan—när jag och mina kompisar blev äldre—var midsommaren en press och hets.
VAD ska du göra i midsommar??
Hur ska du fira?
Ska ni ut i skärgården?
USCH vad jobbigt det var. I dagsläget skulle jag önska att vi hade kunnat koppla bort den där pressen, för vem bryr sig??
Sanningen är den att ingen av oss hade lantställe i Stockholms skärgård. Inga stora fester ställdes till heller.
Oftast firade vi bara hemma hos någon. OCH så var vi glada när midsommarafton blev midsommardag …
GUD vad jag skulle vilja skaka fram de där tonårstjejerna och säga— TA det lugnt. NI har varandra, laga god mat, drick gott, skratta,  koppla av, ha det så roligt bara ni! DET räcker fint. Ni får det toppen, tjejer!

När jag blev äldre fick midsommaren lite lyster igen.
Dock, jag har egentligen aldrig lagt manken till att vara i Sverige den dagen. DET har varit för tidigt för mina sommarsemestrar. Det är midsomrar jag verkligen tillbringat i Sverige sedan jag flyttade hit.
MEN några har det allt blivit … OCH samtliga har givetvis varit trevliga.


Den finaste midsommaren firades i Småland, i min svågers fina sommarhus, i regn, regn och regn …
Men det var det lilla sällskapet (jo, jag gillar små sällskap bäst), stämningen och maten som gjorde den fin.
OCH att vara på LANDET!!
Att var på landet är A och O. DET är verkligen det.
När regnet upphört framåt nattkröken och vi slutat spela kort (där Karolina vunnit hela tiden, haha) tog vi en promenad i midsommarnattens blådager.
DET var magi. DET var verkligen det.
Feer och vättar lurade under träden, älvor dansade över ängarna.
Träden glittrade, skogen stod mörk och på marken såg vi lysmaskar. SÅ otroligt fint minne.

Så till alla unga som har lite ågren för att de kanske inte har planer vill jag säga, tagga ner snälla kära! Gör det bästa av det du har. Skapa din egen midsommar med en vän. GÖR det ni VILL utan att känna press på att festa, festa, festa.
Med åren kommer du att fatta att det verkligen inte spelar någon roll.


Fira midsommar i utlandet?
Nej, jag tycker inte det funkar. Det är något som fattas. Jag har varit på midsommarfester här, och de har varit trevliga. Men midsommarkänsla, av den sort jag söker, den finns inte. Midsommar ska firas på landet, i Norden.





Bild från Farmer's Almanac



Vad gäller denna midsommar …
Helst skulle jag vilja teleportera mig till skären. Sitta där medan natten faller med några få nära och kära. Lugnt, stilla och innerligt.
Kan jag få komma dit nu, tack!



*   DEL två av Quaranteam.

Minnesgoda läsare kanske minns första delen av Quaranteam. Alltså, den film Karolinas pojkvän Mike, Karolina och de två andra lägenhetskompisarna (killarna Mike delar lägenhet med) skapade under karantänstiden. I veckan släppte dessa kreatörer del två på IGTV. För, det är tydligen på Instagram det händer numera, enligt de unga, när man ska lägga ut film. Inte på YouTube, fast filmerna ligger där också vilket ni ser nedan. Så YT must be good for something, after all :-)

Se dessa filmer, de är mycket proffsigt gjorda!!  DET går jag i god för!








Del 1!!






Del 2!!




*   Ledigt imorrn.

Imorgon—eftersom det är storhelg galore hos många av er—tar jag ledigt från bloggen.
Vi hörs på tisdag igen!


PS, vad tycker ni om storleken på texten?  SKA jag fortsätta så här?  Jag har fått ett par kommentarer om att man tycker att min text är för liten, är månne detta bättre?
LET me KNOW!


GLAD midsommar kära, fina NI!!!!

Wednesday, June 17, 2020

Den 17 juni föddes en liten flicka ...






Onsdagen den 17 juni.



För 24 år sedan idag (en måndag) blev jag mamma för första, och enda, gången.
Det var en  het sommardag den dagen Karolina kom till världen.
På morgonen klockan 7 vände jag mig om i sängen. Vattnet gick med ett POFF. Det var tio dagar före utsatt datum.
Fast, i efterhand VET jag nu att jag hade blivit inkallad den dagen ändå eftersom jag vid det tillfället dragit på mig en ganska svår havandeskapsförgiftning.
Så, Karolina förekom min läkare, haha.



Det blev kejsarsnitt, och klockan 21:37 föddes den lilla på Fairfax Hospital här i Northern Virginia.
3,750 gram och 51 centimeter lång.
Min lilla docka.




Alldeles alldeles NY i världen. Nyfödd!




Två månader.




Ungefär 6 månader.





Ett år!



Åren gick.
Karolinas personlighet har många gånger bara fått mig att gapa. Ibland har jag undrat, vems barn ÄR hon egentligen?
Är hon verkligen vårt barn?
Redan från bebisåret visades humor, eller vad vi nu ska säga. OCH glädje.
Ständigt skrattande. Ja, förutom de första tre månaderna som var lite skrikiga.
Jag är själv ganska introvert och var rätt så blyg som liten. Peter är lite mindre än intro än jag, men heller ingen stor extrovert.
Tillsammans fick vi ett barn som verkligen blev en sann extrovert.
OJ vad hennes personlighet gett henne mycket gratis i livet. Jag säger bara det, hennes lättsamma sätt, villigheten att tackla nya situationer, frimodigheten, glädjen och humorn.
Redan när hon började Kindergarten som femåring var det raka spåret. När jag frågade om jag skulle följa med till klassrummet under orienteringsdagen sa hon bara,
Nej, jag KAN själv. OCH så gick hon.
PAFF blev jag. Men inte direkt förvånad.
Jag minns att vi föräldrar skulle skriva om våra barn, och sedan lämna över det vi skrivit till  Kindergarten-läraren. Jag minns vad vi skrev, INDEPENDENT.
OCH ja, så har det fortsatt.




Tre år.




Tre år.





Fem år.





Karolina och jämnåriga kusin Ebba hade snott mitt smink.   DE tyckte att de var SÅÅÅ fina!!



Yrkesvalet var självklart redan från sjuårsåldern.
-JAG ska bli skådespelare när jag blir stor.
BOOM.
Peter frågade henne på telefon (Karolina och jag var i sommarstugan i Österbotten) den sommaren då hon fyllde 8 år om han skulle anmäla henne till girls scouts till hösten. Flickscouterna alltså.
Nej, det skulle han inte, hon ville börja på TEATER istället.
OCH så blev det.
Den hösten träffade vi MRS T som drev Reston Institute for the Arts. Mrs T blev Karolinas allra första dramalärare. Det blev många monologer och föreställningar med RIA genom åren. Mrs T var ingen lärare som nöjde sig med något mediokert. Kraven på eleverna kom direkt så unga de var. Hon styrde sina unga elever med järnhand, men med humor och pondus på ett SUPERBRA sätt.
Det blev också Mrs T som skrev ett av rekommendationsbreven då Karolina sökte till universitetet.
Numera är Mrs T pensionerad och bor på Aruba, men det var verkligen HON som väckte DRIVET i Karolina, mer så än vad hon redan hade. Drama blev det självklara tillvalet redan från Middle School, och det fortsatte hela vägen genom High School. På sidan om tog hon privata dramaklasser hos en dramalärare.




FEM år och första dagen i skolan!  Kindergarten.




HÄR är hon lite äldre, kanske 9?





MED Mrs T efter en föreställning, 10 år.




I NYC, 10 år.





Karolina och vännen Melanie, 10 och 8 år.  Idag har Melanie precis tagit sin examen från uni och hon ska vidare till läkarutbildningen.  Åren går.





Karolina och min mormor Signhild.  Min mormor var den finaste gammelmormodern i världen. 



Skoltiden gick jättebra, hela vägen.
Inga problem med vare sig skolarbete eller kompisar.
Ja, jag vet, vi har varit lyckligt lottade där.


Men, petig med maten har hon varit. TILL vansinne.
När hon var i ettårsåldern kunde det hända att jag grät av uppgivenhet eftersom hon inte ville äta nästan något alls.
När andra barn blev lyckliga över en varmkorv rynkade Karolina på näsan. Och ja, sanningen är hon inte äter korv än idag.
Vad hon åt under uppväxten var mest tomater, gurka, broccoli, jordgubbar, ris med smör, pasta med smör, potatis med smör.
Kött åt hon i princip aldrig. Kyckling ytterst sällan. Fisk? knappt alls, kanske lax någon gång …
Nej, men maten var mitt ständiga Karolina- problem under uppväxten.
OCH att vi alltid fick tjata på henne vid middagsbordet, ät lite mer …
Vi bad att hon skulle äta lika många tuggor som hennes ålder. Var hon nio ville vi att hon skulle äta nio tuggor etc.
Vi kunde ju inte tvinga henne, förstås. Så det var vad det var.
Numera har hennes matvägran släppt. Ja, den släppte väl alltmer ju längre in i tonåren hon kom.
Det var alltid lite bekymmer vad jag skulle göra för matlådor til henne. Jo, för under hela skoltiden skickade jag med henne lunch till skolan. För ja, hon ville INTE köpa skolmaten. För det mesta var det nog just de grönsaker hon tyckte mest om som jag packade. OCH så guldfiskar!! Guldfiskar är små kex som ser ut som fiskar. Guldfiskar har hon älskat hela sitt liv. ÄN idag.
Oftast kunde jag skicka med en macka. I perioder knäckebröd som hon tyckte om.
Men att skicka med köttbullar, pastasallad, kalla pannkakor etc. GLÖM!!
Till min stora glädje har hennes matintresse blivit större nu.





Runt 8 år, tror jag.




KORTHAJ, jamen det kan ni tro.  Den här ungen kan spela hatten av vem som helst.




Yrkesvalet blev väl nästan det svåraste av yrken likaså.
För visst, hon UTBILDADE sig till SKÅDIS, som ni vet. Karolina har en Bachelor of Fine Arts in Theater Arts.
I fjol flyttade hon till Los Angeles, till West Hollywood.
OCH jo, tanken är ju att ge skådespeleriet en chans. Så nu är hon en av de många som önskar och vill därute i väst. Karolina och tusentals och åter tusentals andra …
Vi kan nu räkna in henne bland de många arbetslösa skådespelare som livnär sig som servitörer och bartenders.
Redan då hon flyttade i fjol sa hon, jag ger Hollywood sju år av mitt liv. DET tar så lång tid, mamma.
Nu har det gått lite över ett år. Inom det året kom Coronakrisen och stängde ner hela film och TV-industrin. Så, ja vad ska man säga om det, ännu ett fett minus till corona-eländet.
Men, det ska väl väckas upp alltmer det också med tiden, industrin alltså ...



Senior prom i High school med de tre bästa vännerna, Carlie (som numera bor i Alaska). Sasha (som numera bor i Boston) och Sophie (som flyttar till Sacramento, Kalifornien i höst för att där ta sin Masters-examen). DE här tjejerna höll ihop hela skoltiden.






KAROLINA tar sin examen från South Lakes High School här i Reston i juni 2014.









STRAX innan examen från college 2018.







OCH nu är det gjort, universitetsexamen inskaffad.  Klassiskt utbildad skådespelare med underexamen i journalistik.




De sex klassiskt skolade skådespelare som tog sin examen från Elon 2018.  FYRA av dessa bor i Hollywood nu, och de är en del av den "Elon-familj" som stöttar varandra, och umgås, därute i Lala-land.



Jag vet inte när vi ses härnäst heller.
DET är också krisens fel.
Sist vi sågs var i slutet av februari. Då var hon här ett par dagar innan hon for till New Orleans för att fira Mardi Gras med vänner.
SÅÅÅ, vem vet när vi ses? Jag vill att hon ska komma hit, och det vill hon också. Men det går inte just nu.
Jag vet heller inte när Peter och jag kan sätta oss på ett plan och åka till Kalifornien. I sinom tid …









Karolina och Peter på OBX i fjol somras.












MEN idag är det iallafall din 24-årsdag, Älskade fina KAROLINA!!
Den bästaste, mestaste, gladaste och roligaste av ALLA.
Flickan med de lysande blå ögonen fyller år IDAG. MIN tös!!



GRATTIS!!