Snart är det: DAGS FÖR SKOLAN!

Häromdagen var alla middle och high school kids i ”my neck of the woods” helt galna!
De väntade-HYSTERISKT-på att brevbäraren skulle komma åkande! ALLA dessa skolkidds visste att lördagen den 27 augusti (JA, dagen då Irene kom till stan), skulle de få sina SKOLSCHEMAN för läsåret 2011-12!
Man SMS:ade varandra in ABSURDUM: DID the mail man come to your house yet?
Jag hörde Skypen flera gånger med spända tonåringar som undrade detsamma. Karolinas mobil gick varm hela lördagen.

Framåt eftermiddagen kom posten i regnet och Karolina RUSADE till brevlådan och där låg DET: BREVET!!!
Brevet från Fairfax County Public Schools! Japp, det kuvertet REVS upp och sen kom VRÅLET: OH NEEEEJ, jag har fått MR. S i ALGEBRA2. MR. S IGEEEN!!! ??? MAAAAMMA det är inte RÄÄTTVIST!!
OCH, nej MS. G franska!!! IGEN!!! NÄÄÄÄÄEEEEE!!!
OH NOOOOO!!!
Ja, och sen gick återigen telefenen varm, och Facebook höll på att explodera med inlägg om vem som fått vilken lärare, under vilken ”period” (lektion) och vilka som var i samma klass.
DETTA brev i lördags blev MER dramatiskt än Irene!!
Nervositeten var PÅTAGLIG och energin darrande i detta hus. Till sist lade sig dramat och Karolina var ganska nöjd med klasserna, och klasskamraterna i de olika klasserna. Trots allt.
Pust, vi kunde pusta ut och koncentrera oss på orkanen istället.
OCH på maten, flygande Jakob, remember...

I min kommun, och i de flesta kommuner (tror jag) runt om i detta land upphör detta med att tillhöra EN klass på skolan i sjunde klass. Istället går ALLA TIOR (tex) i samma klass. I Karolinas fall betyder det att hon har ca 650 klasskamrater. Dessa 650 elever har sedan olika lektioner under dagen, och tar man liknande lektioner, och inriktning, så är chansen stor att man kanske hamnar på samma lektion (någon gång under dagen) med någon av sina kompisar. Gjutet är också att man kommer att lära känna flera nya personer under övriga lektioner under dagen. Ett system som Karolina gillar, och ett system som jag har lärt mig acceptera med åren. Det funkar ju, så varför inte?
Som jag tidigare berättat om high school ligger många lektioner (basämnen) på olika svårighetsgrad. Det finns regular classes, advanced placement classes och International Baccalaureate klasser (IB). De flesta utbytesstudenter som kommer till USA från övriga världen brukar ta regular classes.




Nu är det en knapp vecka kvar tills Karolina blir sophomore i high school, alltså tiondeklassare.
Freshman=nionde klass
Sophomore=tionde klass
Junior=elfte klass
Senior=tolfte, och sista, klass.
Om hon är redo att börja skolan igen?
Ja, det tror jag. Visst kommer hon att sakna alla lata morgnar, pooldagar, sova-över-kvällar och sena kvällar med TV:n och datorn. Men, jag tror faktiskt att hon ser fram mycket emot detta skolår. NU är samtalsämnet THE HOMECOMING DANCE i oktober, och det, vettni, är viktiga grejjer! Jag har redan fått påtryckning om att vi måste leta KLÄNNING snarast! FÖR, ANNARS TAR DE SLUT!!!

Men Homecoming är en helt annan historia. DEN går vi inte in på nu. Då vi närmar oss DAGEN D lovar jag att vika ett helt inlägg åt den viktiga händelsen...

Toddiloh, nu tar jag med mig K-tjejen och åker upp till Barnes and Nobles och Starbucks med henne!!

This Week: Let's take another look at the summer seen thru my camera lens...

Good morning!

Tuesday, August 30 2011!
In 1918, on this very day, on Stenö gård in Norrnäs, Finland this pretty, lovely, wonderful, most beloved lady was born.


With great-grandkids Karolina and Ebba in July, 2011.

That is right!
And, today she's turning 93 years old! MY beloved grandma Signhild!
And, she's also the great-grandma of 7 grandkids! They all call her Mommen!
She's one hell of lady, people!
She lives alone, she takes care of herself without any help, she goes to numerous activities, she has loads of friends (much of them younger than herself), she's a card shark, She goes to the library several times a month to pick up new books, she's crocheting and knitting like no other person I know in this world! Today she's celebrating with her two daughters, my dad and my aunt's hubby. I think quite a few friends will show up as well!
Mormor, you are the best! LOVE you!!
HAPPY Birthday!!

So, let us all take a look at the place where Signhild spent her summers as a child.
Yes, it is the very place where I spend all my summers.
The land where we have our summerhouse has been in the family since the early 1920's. My grandma spent the month of August there when she was growing up.
All the farmers used to take their cows out in the archipelago during the month of August. While they were there the hay was harvested in the villages. The cows could roam around eating lots of fresh grass while their regular pastures in the villages got a break for month.
It was the kids job to be out in the skerries with the cows during the days, the mothers usually arrived at night when they were done with the harvest for day. The next morning the moms would return to the villages, and the harvest, again. The dads came out during the weekends. My mom and aunt had the same duty when they were growin up in the 1940's and 1950's. Needless to say, that has never been my job. In the 60's, people had stopped taking their cows to the skerries, and the houses then became regular summer houses.
Well, nuff talking for the day.
Just come along and take a little look, AGAIN, at my paradise on earth!


This is how it looks if you stand by the shore looking north. Very familiar views for me!










YOU stay classy, Skäristugan!!!

A little further south in the sound lies Junkarsgrund, my aunt's summerhouse. The distance between our two summerhouses are 2 kilometers. The land my aunt built her house on has also been in the family for a long time.
My aunt built her house in 1989, and before that none had had a house there.




















You stay classy, Junkargrund!

This post will conclude my pictures, and stories, from Finland for this summer. I really hope you have enjoyed it. I have SO enjoyed writing about it, and posting all the pics. It feels like I am reliving my summer vacation there.
However, later this week I'll be back with "chapter three" of my summer: Vislanda, Kronobergs län, Småland, Sweden...

I hope you will ALL come along then as well!

Fredagstemat i september

Olgakatt har valt dessa teman för september månad.

NU blir det att gnugga de små grå, ska jag säga...

Kan redan nu säga, Olgakatt, att jag inte har en aning om vad jag ska skriva, eller visa, den 16 september...
You've got me there!

SÅ alla Show and Tellare; vässa pennorna och ladda kamerorna för nu kör vi igen!
OM det finns någon ny som vill vara med så SÄG TILL!!!

2 september:
Skördetiden är inne

9 september:
Smartphone - eller inte?

16 september:
Den vår de svage kalla höst

23 september:
Min favoritpryl i köket

30 september:
Om jag vann en miljon på lotteri, då skulle jag...

ÅSSÅ äter jag vita persikor igen!!
OCH gläds över att de är så sanslöst GODA!!
MUMS, MUMS...
Har en hel skål full av dem här bredvid mig!!

Bra böcker, och en film...

Nu är det måndag och helgens orkan är ett minne blott.
Orkanen tappade ju sin orkanstatus då den lämnat Delawarekusten och vips var Irene nedgraderad till en Tropical Storm. Snopet för damen.
Visst, skador skedde ju ändå i form av översvämningar och fallna träd hos många, men översvämningarna hade ju alla gånger hänt i vilken större regnstorm som helst i de låglänta områden som drabbats, och vid lågt liggande hus. Jag hoppas också att alla som inte har haft ström nu har fått den tillbaka.

Jag vidhåller det jag sa igår. För Washington var det:
Much ado about nothing .
Nästan lite av ett antiklimax för oss här i DC.
Men, för att ni ska få lite perspektiv så kolla in Petras blogg! Så här såg det ut igår efter stormen. OCH Irende var ändå nedgraderad då hon slog till i Connecticut.
DET är skillnad på kust och inland.

Nåja, såklart är vi alla glada över att det inte blev mer dramatiskt. Jag tycker också det är övervidrigt att nio liv verkligen spilldes i denna storm och jag känner så otroligt mycket för, och med, alla anhöriga.

Nu lämnar jag Irene bakom mig och ska nu skriva om några böcker, och en film...

I förra veckan var jag på bio och såg "The Help".
Det är en film som är baserad på boken med samma namn. Ja, den bok som märkligt nog döpts till "Niceville" på svenska. En mycket egendomlig titel, tycker jag. Varför kunde den isåfall inte få fortsätta att heta "The Help"? Från en engelsk titel till till nästa!? Makes ZERO sense to me.
Nåväl, boken älskade jag då jag läste den! Den var en SANN ögonöppnare för mig. The Help handlar om den djupa södern under tidigt 60-tal, precis innan de svartas frihetsrörelse. Den handlar om några svarta kvinnor som tjänar i vita familjer, uppfostrar deras barn , lagar all mat, städar, tvättar etc. Segregationen är enorm, och rashatet flödar. En vit, ung, välbärgad kvinna börjar i största hemlighet skriva en bok om dessa kvinnor. Ett inte helt lätt företag.
Filmen tycker jag är så BRA och den följer boken sanningsenligt. Jag satt trollbunden under hela filmen. FANTASTISKA skådisar och en genuin miljö. SE DEN!! OCH LÄS boken!!



OCH så ska jag berätta om en ytterst fascinerande bok som jag håller på att läsa just nu!
Den här boken tillhör inte den sortens böcker jag vanligtvis läser.
Man kan säga att jag faktiskt blivit "tvingad" till att läsa den av Karolina och Peter. Karolina läste den först, och föll pladask. Peter läste den sedan och blev lika fast han. Sedan dess har jag hört om många som fastnat i bokens garn och inte kan släppa den.
Vilken bok?
Jo, The Hunger Games av Suzanne Collins.
OCH ja, fastän jag ännu inte läst ut den första boken är jag trollbunden av den! Det är en ungdomsbok, men det spelar inte den minsta roll i sammanhanget.
Platsen är det fd nordamerika efter dess undergång. Landmassan heter Panem. Folk lever i tolv olika distrikt i Panem i mer eller mindre fattigdom och armod.
Varje år äger en stor tävling rum i riket--hungerspelen. Varje distrikt skickar två ungdomar mellan 12-18 år till spelen. Spelen direktsänds, som en stor rikstäckande, genomgrym dokusåpa på TV. Här är det liv och död som gäller eftersom bara den person som överlever kan vinna hungerspelen.
Jag läser och läser. DET är omöjligt att lägga ifrån sig boken. Jag samtalar om boken med Peter och Karolina, och jag tom drömmer om den. Visst, jag är ganska besatt just nu, jag erkänner det. Hungerspelen är bok ett i en triologi.
NI måste läsa den!!
Ja, den är översatt till svenska och heter där "Hungerspelen". Min systerdotter och systerson läste boken i somras och även de älskade den. OCH i mars har filmen premiär. Gissa vilka som gläder sig?
Innan den har premiär vill jag att NI, kära läsare, ska läsa den!!




I somras då jag var hemma köpte jag nog 15 böcker.
Alla av svenska författare.
Den bok som hittills berört mig mest (och den boken fick jag av min syster) är "Skynda att älska" av Alex Schulman.
Vilken vackert skriven bok över en älskad far. Det är faktiskt en av de allra vackraste "pappaböcker" jag någonsin läst och jag kan berätta att tårarna rann ymnigt under bokens gång.
En sällsynt fin kärleksbok till Alex borgångne far, Allan Schulman. Den berättar hur det är att växa upp med en mycket gammal pappa, men en pappa som var full av livslust, upptåg (men även med oro och ångest) nästan ända tills han dog.
Säkert har många, många av er läst den boken redan. Om inte, LÄS! Underbar!




Nu väntar en vecka med sällsynt vackert sommarväder, enligt meteorologerna.
Det är även sista veckan av sommarlovet. Karolina får maxa den!
Själv ska jag ut på veckans första PW denna morgon.

Ha en finfin måndag!

Har varit med om värre. OM man säger...

Så blev det söndag efter den natt då Irene härjade med oss.
Ärligt talat, i min del av The DC Metropolitan Area har hon inte dragit fram speciellt strängt. Personligen skulle jag nog säga att hon inte var värre än en vanlig större regnstorm.
Men, jag vet ju att hon varit förfärlig vid kusterna, och fortfarande ÄR!!
Just nu ligger hon nog över NYC med ingång över New England.

VI har inte varit utan ström en enda minut.
Vi har haft vatten precis hela tiden.
Både TV och bredband har funkat exakt som de ska.

Jordbävningen i veckan var personligen mycket värre än vad Irre var för mig.

MEN, faktum kvarstår att tusentals och åter tusentals i Washington är utan ström och det är ju alltid en PAIN.
Ser faktiskt NU i Washington Post att ca en miljon människor i VA, MD och DC är utan ström. Det är många det.
Det har regnat, och det REGNAR, enorma mängder igår och inatt.
Blåste det då?
Jomen det gjorde det väl, men jag skulle inte kalla det orkanstyrka precis.

2003 hade vi orkanen Isabelle på besök och hon var mycket, mycket värre. Det var den gången träd på golfbanan, och i skogarna, bröts som tändstickor, och det var den gången vi inte fick dricka vattnet från kranen på några dagar efter orkanen.
I jämförelse med Isabelle kom Irene som en västanfläkt, det måste jag säga.

KOM nu ihåg att detta är MIN upplevelse av stormen. Jag var INTE vid kusten, eller vid Chesapeake Bay. Jag befinner mig en bra bit därifrån. Ifrån de ställena berättas det givetvis helt andra historier, och där har folk upplevt det helt annorlunda. Naturligtvis har de det!

OCH nu, klockan 8:45 börjar det ljusna på himlen och solen är på väg att spricka fram. Irre har dragit sin KOS!
OCH, i veckan som kommer lovas sällsynt vackert väder, enligt meteorlogerna...

Vi får'la se...


Visst har det regnat mycket, massor har det kommit...


Att tända ljus i ovädret var bara mysigt.


Flygande Jacob smakade extermt gott igår. Peter tyckte det var en delikatess, denna härliga svenne-banan rätt, haha!!

Japp, det var det om det.
Andra östkustbloggare har säkert en helt annan bild av denna orkan. Men detta är min version:
Much ado about nothing...

Imorrn hörs vi igen!!

MÅSTE dock tillägga att 9 personer hittills har dött i orkanen. De flesta av nedblåsta träd, ett par var ute i vattnet då de drogs ut. Så visst för Irene död och pina med sig...

Flygande Irene!

Ska göra en kort uppdatering nu.
Det ÖSREGNAR och det är MYCKET mörkt nu när klockan är 18.
Jag kan inte påstå att det blåser hysteriskt mycket. ÄNNU, ska jag säga.
Men, det lär blåsa upp mer om några timmar, och inatt.
Vi har bestämt oss för att sova i källaren faktiskt.

DOCK, vi har ström (många är utan), och vi har vatten.
Just nu står en Flygande Jakob (jajamen, äkta 70-tals mums) i ugnen, som jag döpt om till Flygande Irene.
Det går än så länge INGEN nöd alls på oss, och vi hoppas att det fortsätter så.
Men, vi har inte sett Irre än, egentligen...

DET blåser enormt vid kusten.
Vi ser rapporter från Outer Banks och Ocean City och det ser brutalt ut. SÅ illa kommer det inte att bli här inåt landet.

Signing out, for now...

Lugnet före Irene

Nu råder verkligen LUGNET FÖRE STORMEN.
Det är mulet, superfuktigt, lite duggregn och ca 28 grader då klockan är just 8:30 slagen på lördagsmorgonen.
KAV lugnt är det ute.



Vad månde Irene komma med då hon kommer framåt eftermiddagen??
Man kan inte låta bli att undra. Detta är det enda media snackar om. Det går inte att slå på tv:n utan att bli översköljd av Irre.
Det är IRRE-OVERLOAD!!

För övrigt kan jag berätta att jag kände av ett efterskalv inatt.
Vid klockan 2 skälvde sängen till och det hördes en vibration i någon sekund.

Men nu är det Irre som gäller...

COME ON, IRENE!!

I vilken Annika funderar över Irene, vädret samt tar er tillbaka till Grytskär, och till Bergö...

Här sitter vi och väntar på Irene.
SKA hon slå till med storsläggan imorrn? eller drar hon förbi med endast skyfall en masse i släpet?
Vem vet?
EN sak är då säker och det är ATT FOLK FÖRBEREDER SIG!
Jag var i affären igår och handlade och mjölken var så gott som SLUT!! Jag tyckte brödhyllorna såg lite kala ut också. Dumt nog glömde jag att kolla hur det såg ut bland toapappret. Folk har en tendens här att bunkra toapapper då det vankas snöstorm, orkan eller något annat naturfenomen.

En annan sak som är säker är ATT THE OUTER BANKS kommer att drabbas YTTERST hårt av Irene. Det kan bli så att OBX kommer att drabbas hårdast av alla. Sandbankarna ligger ju långt ute i havet. Mitt älskade OBX!! Håll i dig nu för nu blir det tufft för dig ett tag.
Usch och fy. Ja, man evakuerar stränderna nu, och bilköerna rullar långsamt in från kustorterna.
Vi får se.

Jordbävningen då?
I förrgårnatt var det ett "större" efterskalv vid 1:07. Det registrerade 4,8 på skalan. Karolina hade precis släckt lampan då hon kände sängen skaka och såg bokhyllan viberera i sitt rum.
Hon tyckte det var otäckt så hon väckte mig. Jag kände inget alls av det hela, och tydligen var det över på några få sekunder. Men, ett kännbart efterskalv var det.
OCH, på natten blir det hemska mycket värre än det är, som Tove Jansson så klokt skrev i sin Knyttetbok en gång.

Nå, jag tänkte ta er tillbaka till sommarens fröjder igen.
Det vankas bild-BOMBO igen!!
Håll till godo.

Vi styr åter mot Grytskär...


Som jag skrev i mitt inlägg tidigare i veckan så var dagen på Grytskär het och kvav. Mycket riktigt tornade åskmoln upp sig i söder och jag kan försäkra er om att vi oroligt höll koll på dem...




TYVÄRR blev det så att vi fick äta vår matsäck mycket tidigare än vi ville för molnen blev allt mörkare, och det började mullra så smått. Ja, hur typiskt är inte det?? Det var bara att klä på sig, och sen samla ihop sig för att trava över ön igen...


Då vi gått ett stycke insåg vi att vi inte skulle klara att gå över ön i skyfall och åska. TURSAMT för oss låg en sommarstuga i ensligt majestät på den västra sidan. Vi var helt enkelt tvungna att söka skydd på den verandan. Ägarna var inte hemma, men inte heller långt borta eftersom soduko, och halvdrucken kaffekopp stod på soffbordet. Det kunde vi se genom fönstret. Blixtarna tjongade i luften och det ösregnade och vi var så glada att ha den där verandan att stå på. Efter ca 20 minuter kom en båt i full karriär på havet och saktade in vid bryggan nere vid stranden! Ägarna! Paret kom upp för stigen och så säger kvinnan; men är det inte Annika och Sara!!?? Jojomen. DET var det ju. SÅ skönt att slippa förklara sig i den situationen eftersom det var känt folk. Vi har inte setts på år och dag, men det gjorde inget. Detta är utsikten från deras veranda. Potatis och grönskakslandet har de skyddat för annars äter tranorna upp potatisen. Vi fick komma in i deras hus, och efter ett tag kunde vi ta oss över ön, mot vår båt igen. Åskan fortsatte dock att hurra.


Vi hann nätt och jämt ta oss hem över fjärden innan åskan och åskregnet bröt ut på riktigt. Vilken tur vi hade!! Då var det skönt att vara i egen strand, kan jag säga...


Det är fascinerande att sitta på verandan och se ut över ovädret...


OCH, mörkt blev det...

Oväder kan vara härliga, bara man sitter på säker plats, och bara man vet att ingen, eller inget, blir skadat.

Dagen efter var vädret hyfsat igen och då for vi på en liten biltur till Bergö, som ligger i Malax skärgård. Där är det så fint, och det är en del av kvarken och därmed en del av världsarvet.


Sara med barn och systerdotter.










Japp, det är jag som kör.


The lovebirds, Sara och Håkan.


På hemvägen stannade vi i Molpe och där fick barnen simma. Tyvärr var 7-meterstrampolinen stängd, men femmeters dög den också. Vilket mod. Jag skulle aldrig våga...


Då vi kom softades det lite vid brasan. Inte dumt alls, tyckte Ebba...

Ja, nu stänger vi fönstret mot sommaren för denna vecka. Det blir mer sommarbilder i nästa vecka om ni så önskar och vill.
NU önskar jag er alla en fin fredag och jag kommer tillbaks imorgon och rapporterar lite om IRRE och hennes nycker...

My garden in August...

Nu har jag varit hemma i prick en vecka.
Jag har hunnit slå ner en fysisk jetlag i backen.
Jag har hunnit med att ta mig ur bubblan och Ingenmanslandet.
Jag har hunnit landa.
Jag har hunnit med en jordbävning.

Nu sitter hela östkusten och undrar vad orkanen Irene ska ställa till med. Hon kommer nog att kunna bråka ganska rejält med oss, har jag en känsla av.
Orkaner kommer sällan in över Washington med omnejd, men vi brukar känna av dem i form av MASSIVA REGN då orkaner drar förbi längs kusten.
För många år sedan hade vi dock orkanen Isabelle som drog in över oss, och DET var dramatiskt. DÅ sov vi i källaren, för vi tordes inte sova på övervåningen. DÅ knäcktes träd som tändstickor på golfbanan och i skogarna.
Vi blev inte av med strömmen någon gång, och vi blev aldrig av med vattnet som många andra blev.
Tacksamma för det var VI! OCH nu är det bara att hoppas på det bästa med Irene.
We'll see, helt enkelt.
Återigen kommer naturen att spela oss ett spratt med sina enorma krafter.

Naturen i min täppa, den tillrättalagsa naturen, har klarat sig hyfsat OK med Peter som trädgårdsmästare (ja, och sen har nog min granne Ingrid hjälpt honom också).


Nu har hortensiorna bytt färg. Det är ett tydligt sensommar/hösttecken. Borta är det klart lysande blå och rosa färgera. Nu är de lilagröna nästan...


Blomman-för-dagen, Morning Glory, gäller det att hålla kort annars tar den över rubbet.


Så här maläten är min hosta nu. Den som är så STÅTLIG annars har de hungriga rådjuren hävt i sig. Vi har så mycket rådjur här, och stammen skulle verkligen behöva skjutas av.


Hibiscusen älskar utelivet på sommaren, och den frodas och den blommar så det KNAKAR!!!


Kärleksörten trivs också väldigt BRA!


Dessa sommarflox doftar ju såå gott!


Det här trädet blommar överallt nu. Det är syrenlikt och väldigt vackert. Det heter Crape Myrtle, och de träden blommar ymnigt i slutet av sommaren.

Efter skalvet...

Ja, vad ska man skriva så här efter en större jordbävning?
JO, jag vet: TUR att det gick så BRA som det gjorde!
TUR att ingen blev skadad!
TUR att det inte var värre än det var.
TUR att infrastrukturen är så bra som den är...

OCH, sen kommer jag för ALLTID att ha en bättre förståelse för Richter-skalan. Om detta var 5,8 kan jag bara föreställa mig i min vildaste fantasi hur en 9,0 måste kännas. TY det som kändes HÄR var vidrigt.
Jag kommer aldrig att glömma HUR det kändes, hur det mullrade och HUR det började skaka, och skaka mer och mer!
Hur det lät när kryddburkarna flög ner på spisen och hur det lät när nagellacksflaskorna slog i golvet i övervåningens badrum.
Jag kommer inte att glömma hur jag stod i dörrposten på väg ut och väntade på att Peter skulle komma ner från övervåningen. Någonstans mindes jag att man skulle stå i en dörrpost om en jordbävning slår till.

FAKTUM är att det kändes av MYCKET mer inomhus än vad det kändes av utomhus.
Karolina var vid poolen, och hon var under vattnet när hon hörde mullret. Karolina sa till sin kompis att dyka ner och lyssna. De var bägge överens om att det var en jordbävning.
Ingen annan vid poolen reagerade. Ingen vuxen, ingen alls.
Alltså VET jag att det kändes mycket värre inomhus än ute i det fria.
Då flickorna var på väg hem från poolen mötte de en man som frågade;
SO, did you ladies feel the earhquake?
OCH då visste de! De hade känt rätt!

Jag lyssnade på nyheterna HELA eftermiddagen och kvällen, och jag förstår NU hur OVANLIGT detta är för östkusten.
Det kommer förmodligen inte att hända igen, ta i trä lägger jag till. Det senaste stora skalvet på östkusten ägde rum 1897, också det hade sitt epi-center i Virginia.

Efterskalv har redan skett, flera stycken, runt 2,8 på Richter-skalan. De har dock inte känts av här i DC-området, men väl runt Mineral, Virginia och runt Richmond, Virginia.

NOG är människan en liten lort mot naturen. Vill naturen rucka på något så gör hon det UTAN att vi ens har en suck.
Vi har ingenting alls att sätta emot. Inget.

Jag kommer aldrig att glömma den 23 augusti 2011 och jag kommer för alltid minnas precis vad jag gjorde, och hur det kändes.
Jag kommer att veta hur RÄDD och uppskakad jag var.
OCH, jag vet att denna jordbävning--i jämförelse med de stora-- är som "ett rent skämt", men det hjälper inte för det VAR så OTÄCKT.

Egentligen hade jag tänkt vika dagens inlägg för ett punktinlägg, och en visning av hur det ser ut i min trädgård nu, men det får faktiskt vänta tills imorrn...

NU ska vi se hur mycker sömn jag får inatt...
Japp, detta inlägg är skrivet runt klockan 23 på kvällen, men det läggs inte ut förrän klockan 6, lokal tid, som ni alla märker!!

Jag vill aldrig mer känna av turbolens på marken, nej ALDRIG mer!!!

JORDBÄVNING!!

OCH så har man varit med om sitt livs första, och förhoppningsvis, enda jordbävning.
Allt jag kan säga är:
FY.
SATAN.
VAD.
OTÄCKT.
Jag vill aldrig, aldrig vara med om detta igen.

Jag sitter här i godan ro och mailar strax föra klockan 14 idag. Solen strålar ute och dagen är behagligt varm.
Plötsligt hör jag ett mullrande långt borta och jag tänker att det är ett plan som flyger för lågt. Bullret stegras snabbt och hela HUSET börjar SKAKA och MULLRET HÖRS så HÖGT!
Jag tror nästan att jag hallicunerar, för jag blir SÅ rädd. Jag skriker på Peter som sitter på kontoret, och han kommer ner...
Och vi säger till varandra; what's going on???
Och sen direkt: EARTHQUAKE!!
Sen skakar det ännu mer och vi rusar ut, liksom alla grannar som är hemma. Skalvet avtar och det är precis som vanligt.

Inomhus har kryddburkar åkt från hyllan, nagellacksflaskor har flugit i golvet, och en tavla har åkt av väggen.
Alla grannar är lika uppskakade. Men jag vill nästan gråta...
Jag skakar och darrar.

Karolina är vid poolen, och hon var under vattnet när hon hörde mullret. Annars kände hon ingenting.

Jag har på nyheterna, och GISSA om det talas om detta.
Inga större skador, ingen skadad.
Men, det kan också vara så att eventuella skador inte syns ännu på byggnader, tunnlar etc.

Ja,vi väntar på efterskalv nu.

Epi-centrum är i Mineral, Virginia. Mineral ligger ungefär 150 kilometer söder om Washington DC, så nog KÄNDE vi av detta alltid.

Måtte det ALDRIG någonsin hända igen, för jag kan försäkra er om att det var något av det värsta jag känt av mitt liv.

Gissa om detta blir en snackis under lång tid framöver i min del av världen...
Gissa om!!

Vi bor ju inte i ett område som är utsatt för jordbävningbar, precis. Den senaste stora bävningen, i den hör klassen, ägde rum 1897.

jaja, what does not kill you will make you stronger, eller något sånt...

"This Week" is back in town!!!

Hello all!

It is time for me to get back to my old routine: writing a bit in English every Tuesday.
However, today it will be mostly pics. I will give a so called "picture bomb". The pictures I am about to show you are all taken around our summerhouse in Närpes, Finland.
Yes, you probably all know by now that I think of that place as the best place on earth.
Skären- "the skerries"- is a place where you can REALLY kick back, be yourself, be with family. The laughs are plentiful, since we all love to joke around. The food is top notch, since we like to cook. The drinks are good. The card games are fantastic, since we all like to play cards!
The NIGHTS are light!
Actually, it never really gets dark in May, June and July.

Come along and have a look yourself!


July 19 is the name day (Sweden) for all the girls named Sara, so naturally we are celebrating my sister! She got a cake, some gifts and later on that day her hubby Håkan cooked dinner for all of us.


My mom and my grandma, Signhild.


Sara, the nameday girl herself.




Håkan's home made ice cream, the blueberries are from our own back yard.


Ebba and Karolina, cousins and best friends.


This is how it looks.


Out on a boat ride.





The eastern side of the island of Grytskär. Grytskär is a big island that is located very close to us. We took a little day trip to said island.


Grytskär is quite wide and it takes about 30-40 minutes to walk over to its western side and the open sea. This day it was SUPER HOT, I would think around 31 degrees C, around 90 F.


After a HOT, long walk we finally had reached Krok-huset, the Krok house. The house is a house that is open for all, and you can go in there, write in the guest book. If you want to you can even spend the night there...
But we continued west, and got to this...


...The western side of Grytskär, next stop if you were to take a boat over is Sweden...


The gang is arriving!







And, it felt so incredible good to swim in the water after the long, and hot walk, over...

Ah, but now I will end this little "bomb". I will continue the story about Grytskär later on this week...