Adjö du underbara! Adjö du älskade!

Idag hade jag tänkt skriva ett punktinlägg. Det blir inte så.

Jag kommer inom kort att styra min kos mot Norden igen.

Min högt älskade mormor Signhild dog igår, den 12 augusti, vid en ålder av nästan 97 år. Det hela var högst väntat, men ändå kom beskedet som en chock.
Det ÄR svårt att ta till sig. Svårt att förstå.

Fotot är taget för ungefär tre-fyra år sedan. Så här fin och söt var hon. Jag kommer förmodligen att visa lite fler bilder av denna underbara kvinna framöver,

Jag hann verkligen bara komma hit hem, och nu är det dags att åter styra kosan österut. Visserligen misstänkte jag att beskedet skulle komma snabbt, men ändå. 
Ändå känns beskedet ända in i märgen.

Ni som följt min blogg vet att min mormor var en mycket speciell person i mitt liv, och i hela min familjs liv.

Min mormor var en sådan där sagomormor. En önskemormor. Hon var en mormor som tagen ur de finaste, vackraste och varmaste sagorna.
Alltid snäll, glad, sjungande, påhittig, rolig och totalt underbar. Det bästa vi fyra barn visste var att få åka till henne på skolloven.
Årets lyckligaste dag var när vi sprang in i hennes famn då vi kom till Stenö. Sommarloven var mormor. Mormors stuga, mormors famn. Ibland kom vi till Norrnäs på sportloven också. Eller på julloven. Alltid lika speciellt, alltid lika fint.

När vi var små lekte hon med oss. Hon lekte så hon lekte. Vi älskade det.
(OCH som vuxen vet jag ju hur lagom kul det är att leka. Inte så värst)
Men där satt hon i sandlådan med oss timme ut och timme in. Eller så var hon i lekstugan med oss, eller så hittade vi på något annat. Mormor var alltid med på noterna.
För att inte tala om alla sagor hon läst för oss genom åren. När vi kom på sommarloven/sportloven/julloven hade vi med böcker i massor som vi lånat på biblioteket. Mormor älskade att läsa högt, och vi älskade att lyssna på henne.
Bok efter bok. Vi låg där på varsin sida om henne och ville höra mer, mer, mer.
Hon läste så bra.

När vi blev äldre fortsatte hon att vara denna underbart fina människa i våra liv. Alltid när jag ringde till hennes svarade hon på sitt glada sätt. Alltid lika glad, och alltid så levande.  Alltid hade hon något roligt på gång.
Hon var alltid med där vi var. Där satt hon med och pratade och drack kaffe.
Eller så virkade hon, eller stickade hon. Hon broderade. Eller så vävde hon. Antingen hemma på egen vävstol, eller på vävstolarna i byn.
Ofta spelade vi kort.  Mormor var en fena på korsord.  Fena på att skriva.  Fena på att sjunga och uppträda.
Min mormor Signhild var en krutgumma fram tills hon var nästan 95 år gammal.

Mormor var en sådan person som hela Norrnäs, och halva Närpes kände. Under 10 år var hon ordförande i Martha-föreningen (finlandssvensk kvinnoklubb). Hon var aktiv i föreningslivet, och alltid den som ställde upp för byn Norrnäs.
Hon hade massor, massor, massor, massor med vänner. Eftersom hon blev så gammal hade hon inte så många barndomsvänner kvar de sista tio åren av sitt liv. Men, hon träffade nya vänner, yngre vänner som blev finfina vänner.

Mormor flyttade från gården Stenö, barndomshemmet, då hon var hela 86 år fyllda. Hon flyttade då in i en tvåa på nedre botten i ett lägenhetshus i Näsby i Närpes. DET var ett lyckokast för henne att flytta “till stan”. Där fick hon många nya vänner, där hade hon nära till allt. Ja, hon stortrivdes i den lilla, gulliga lägenheten på Ringvägen.
På Stenö trivdes hon självklart också, men det var tungt för henne att bära in ved i huset varje vinter, att klippa gräs och att sköta om trädgård och trädgårdsland.  Hon var rädd att halka på gårdsplanen under den kalla årstiden och bli liggande. PÅ Stenö bodde bara hon, inga grannar. När hon skulle handla mat fick hon antingen gå eller ta cykel eller spark till affären. Till affären var det en bit att gå likaså.
Grannarna fanns i byn. Stenö ligger lite isolerat. Alltså blev det underbart fint för mormor att bo centralt i lägenheten i Näsby under de 8 år hon bodde på Ringvägen


Mormor var piggelin nästan hela sitt liv. Vi trodde knappt hon kunde bli sjuk. Men det kunde hon, förstås.   För två år sedan fick hon en urinvägsinfektion som däckade henne totalt, och som blev början till slutet. I över två år vårdades hon så fint av personalen på äldreboendet Frida i Närpes, och det var där hon somnade in lugnt och fint igår. När hon dog var hon omgiven av sina bägge döttrar, sina mågar och en nära väninna. Det var lugnt, och det var fridfullt. Bara vackert.
Det känns fint att veta att slutet var lugnt och stilla.

Jag är så glad över alla de besök jag gjorde hos henne i rummet på Frida nu i sommar. Vi var där var och varannan dag. Mormor kände alltid igen oss, även om hon inte orkade prata. Dock, hon nämnde oss alltid vid namn.
Lilla, älskade mormor.


Mormor fick sju barnbarnsbarn. Hon vann även deras hjärtan. Kanske speciellt de äldstas, Karolina, Ebba och Erik.
Gissa om hon var deras idol också. När jag läste i gästböckerna på skären i somras stod där om att det var ett  liv och kiv om Mommens uppmärksamhet.  Mommen som gammelmormor kallades av sina barnbarnsbarn. Jag läste att sommaren 1998 sov Karolina med Mommen nästan varje natt som mormor var och hälsade på oss på skären. Det hade jag glömt, men så var det.


En fin människa har gått ur tiden. Kanske en av de finaste någonsin. Finns det en himmel så är det där Signhild finns nu. Hon är tillsammans med min morfar, min morbror och många, många andra vänner och släktingar som lämnat detta jordeliv.


Mormor, du var den finaste av de fina. En särdeles ovanligt vacker människa i både kropp och själ. Himlen har fått en ängel, och en ny stjärna har tänts på himlavalvet.

Ditt äldsta barnbarn kommer aldrig att glömma dig. Aldrig, Aldrig.
DU som alltid har funnits i mitt liv.
DU kommer alltid att fattas mig.
Du var den allra finaste mormor som jorden kunde ha gett mig och mina syskon.
TACK för allt. TACK!

Signhild Nieminen, född Sundman.
Född på Stenö gård i Norrnäs, Närpes den 30 augusti 1918.