Tack för alla era vackra ord som ni skrivit i inlägget nedan.
Era ord värmer mig. De värmer mig här på min blogg, på Facebook och på Instagram.
TACK för att ni skriver så varma, fina kommentarer.
Nu har jag beställt biljetter hem.
Jag lämnar USA den 24 augusti, och kommer tillbaka igen den 17 september.
Nu känns det verkligen som om jag sitter fast i ett Ingenmansland mer än det någonsin gjort förr.
Jag kan inte landa, för det är ingen vits med det.
Det är knappt någon mening att ens kämpa sig ur jetlagen.
Jag är här i USA, visst, men tankarna är på andra sidan Atlanten.
Tankarna är här också, förvisso.
Splittrad much? Ja, det är jag det...
Jag är glad att jag kan åka ner till Elon i nästa vecka. Glad att jag kan vara med då Karolina ska flytta in i den nya lägenheten.
Det känns bra att kunna krama om henne ordentligt innan jag åker.
Karolina och Peter kommer alltså inte att närvara vid begravningen. Det funkar inte alls, tyvärr.
Istället gläds jag över att jag inte ens behöver fundera på saken. Jag kan bara åka, och dessutom kan jag stanna ett tag då jag verkligen åker.
Det kändes högst märkligt att boka flygbiljetterna igår.
Jag är en god kund hos SAS detta år. Tur att man får poäng, eller hur?
I övrigt känner jag mig lite konstig överlag. Sådär som jag antar att man gör när en gammal, älskad, älskad släkting dör. Något som man varit SÅ beredd på, och något man varit så mentalt förberedd på.
Att uppnå en ålder på nästan 97 är storartat. OCH att därtill ha varit SÅ pigg fram tills 95-årsdagen. Ja, det är makalöst.
Men, vi har haft två år på oss att vänja tankarna vid detta dödsfall.
Barmhärtigt för oss, ja. Mindre barmhärtigt för den älskade mormodern.
Istället för att "gömma" mig i huset och "bubbla in mig", som jag brukar göra då jag kommer hem efter en lång sommarresa till norden, vill jag nu hellre träffa folk och PRATA!!
Prata om det som hänt. Ventilera.
Ventilera med min granne som begrov sin mamma nu i sommar. Ventilera med en annan granne som blev morfar för allra första gången samma dag som hans pappa dog. Jag vill tala om livet och döden och allt däremellan.
Jag vill inte vara ensam efter den här sommarresan, känner jag. Ovanligt. Men, det är en ovanlig situation också.
Egentligen vet jag inte hur jag känner mig. Jag känner allt möjligt.
Bloggandet får jag ingen riktigt glöd till eftersom huvudet är upptaget av andra tankar. Tänker att det är tur att det är helg snart och att jag då får "ledigt" från skrivandet.
Jag tittar på foton.
Jag talar med Karolina och Peter om min mormor.
Jag surfar in på begravningsbyråns hemsida och funderar över kransar, verser och "sista hälsningar".
Jag rensar ogräs i sinne och svär över att det är SÅ mycket.
Jag prisar det underbara väder som råder här nu.
Jag packar och tvättar åt Karolina. Hjälper henne.
Jag undrar varför jag inte drömde om min mormor natten som gick.
Jag letar efter en svart klänning att ha på begravningen.
Jag funderar över vilka skor som passar till.
Jag tycker att huset är för stökigt och rörigt.
Jag är på IKEA. Ser att det finns smågodis. Köper godis, men det smakar inte direkt gott.
Jag funderar över nytt kök.
Jag grubblar över hur det ska kännas att se kistan...
Let me tell you, people. Känslorna ÄR ALL over the PLACE!
Era ord värmer mig. De värmer mig här på min blogg, på Facebook och på Instagram.
TACK för att ni skriver så varma, fina kommentarer.
Nu har jag beställt biljetter hem.
Jag lämnar USA den 24 augusti, och kommer tillbaka igen den 17 september.
Nu känns det verkligen som om jag sitter fast i ett Ingenmansland mer än det någonsin gjort förr.
Jag kan inte landa, för det är ingen vits med det.
Det är knappt någon mening att ens kämpa sig ur jetlagen.
Jag är här i USA, visst, men tankarna är på andra sidan Atlanten.
Tankarna är här också, förvisso.
Splittrad much? Ja, det är jag det...
Jag är glad att jag kan åka ner till Elon i nästa vecka. Glad att jag kan vara med då Karolina ska flytta in i den nya lägenheten.
Det känns bra att kunna krama om henne ordentligt innan jag åker.
Karolina och Peter kommer alltså inte att närvara vid begravningen. Det funkar inte alls, tyvärr.
Istället gläds jag över att jag inte ens behöver fundera på saken. Jag kan bara åka, och dessutom kan jag stanna ett tag då jag verkligen åker.
Det kändes högst märkligt att boka flygbiljetterna igår.
Jag är en god kund hos SAS detta år. Tur att man får poäng, eller hur?
I övrigt känner jag mig lite konstig överlag. Sådär som jag antar att man gör när en gammal, älskad, älskad släkting dör. Något som man varit SÅ beredd på, och något man varit så mentalt förberedd på.
Att uppnå en ålder på nästan 97 är storartat. OCH att därtill ha varit SÅ pigg fram tills 95-årsdagen. Ja, det är makalöst.
Men, vi har haft två år på oss att vänja tankarna vid detta dödsfall.
Barmhärtigt för oss, ja. Mindre barmhärtigt för den älskade mormodern.
Istället för att "gömma" mig i huset och "bubbla in mig", som jag brukar göra då jag kommer hem efter en lång sommarresa till norden, vill jag nu hellre träffa folk och PRATA!!
Prata om det som hänt. Ventilera.
Ventilera med min granne som begrov sin mamma nu i sommar. Ventilera med en annan granne som blev morfar för allra första gången samma dag som hans pappa dog. Jag vill tala om livet och döden och allt däremellan.
Jag vill inte vara ensam efter den här sommarresan, känner jag. Ovanligt. Men, det är en ovanlig situation också.
Egentligen vet jag inte hur jag känner mig. Jag känner allt möjligt.
Bloggandet får jag ingen riktigt glöd till eftersom huvudet är upptaget av andra tankar. Tänker att det är tur att det är helg snart och att jag då får "ledigt" från skrivandet.
Jag tittar på foton.
Jag talar med Karolina och Peter om min mormor.
Jag surfar in på begravningsbyråns hemsida och funderar över kransar, verser och "sista hälsningar".
Jag rensar ogräs i sinne och svär över att det är SÅ mycket.
Jag prisar det underbara väder som råder här nu.
Jag packar och tvättar åt Karolina. Hjälper henne.
Jag undrar varför jag inte drömde om min mormor natten som gick.
Jag letar efter en svart klänning att ha på begravningen.
Jag funderar över vilka skor som passar till.
Jag tycker att huset är för stökigt och rörigt.
Jag är på IKEA. Ser att det finns smågodis. Köper godis, men det smakar inte direkt gott.
Jag funderar över nytt kök.
Jag grubblar över hur det ska kännas att se kistan...
Let me tell you, people. Känslorna ÄR ALL over the PLACE!
Comments
Tycker du gör helt rätt som bara finns i nuet, hjälper Karolina, pratar med människor runt omkring, allt sånt är viktigt.
Många kramar och jag tänker på dig!
Nettan
Du har en tung tid framför dig nu men så småningom blir det bättre. Det finns ju ingen väg ut ur sorgen men det finns en väg igenom.
Så prata på du, här på bloggen lyssnar vi!
Men orkar du inte blogga så skit i det!
Styrkekramar!
Helt naturligt och så ska det vara. Gå in i det, låt det komma och bara var dig själv rakt ut.
Du har gått sönder lite grann, så självklart är ingenting som vanligt.
Sakta mak återkommer vardagen och minnena finns kvar att vara glad över.
Varm kram!
Många varma kramar och jag tänker på dig/Anita
TACK, jo det kommer nog att kännas så här nu. Iallafall fram till begravningen. Det är min mamma och moster som drar det tyngsta lasset nu. Det är de som har kontakt med präst, begravningsbyrå och det som rör minnestunden efteråt. Jag har bara behövt beställa en krans, vers och slutord. Men det är för dem det är riktigt snärjigt. Men, de verkar ha saker och ting på plats redan. DET är bra!!
Exakt, så här i "nuet" har jag nog inte varit vid ngn hemkomst förr.
Och ändå inte. Svårt att liksom greppa det.
Stora kramar!!!
Eva:
TACK, snälla och kloka ord.
Jag pratar mest med mina grannar nu, och med mina syskon via chatter av olika slag. OCH med P och K.
Det är bra.
Jag ska ta helgen på mig och sen får vi se vad som skrivs på måndag.
Life goes on liksom...
Svårt att liksom sätta ord på hur det är nu.
Kramar och massor med TACK!!!!
TACK, ja det känns verkligen bra att jag kan stanna hemma ett tag nu igen. Även om livet just nu känns som att det är pausat.
Tack och trevlig helg!!
Karin:
TACK, så kloka ord.
Du har så rätt. Jag tar till mig det du säger.
Stora kramar från mig!!
TACK!!
Ja, så är det. Och eftersom jag var så mentalt förberedd tycker jag ändå att jag kan tackla det bra. Men jag förstår ju att det allra svåraste ligger framför mig, begravningen. Minnesstunden. Men, det kan nog bli otroligt vackert och fint.
Sen kommer jag ut på andra sidan igen. Min mormor har inte varit den hon var på över två år, så det är ju en stor lättnad för oss alla också.
Tusen tack för dina fina ord till mig.
Kramar!!
jag kanner verkligen med dig och kommer sa val ihag den kanslosamma tumult jag gick igenom for tva ar sedan nar min alskade farmor gick bort. Jag var valdigt ledsen lange men nu har jag kommit till en punkt da jag, aven om jag sakar henne, kan kanna en gladje over att jag hade en san tur som fick just henne till farmor. Jag tror att du ocksa kommer kanna sa, sa smaningom.
Det later som om du trots vader och vind har haft en fin sommar hemma! Vara veckor var ocksa fina men for oss var vadret en enorm besvikelse. Eftersom vadret ar och har varit pa samma satt i England i ar sa kanns det lange sedan vi sag sol och varme! Vi langtar efter den nu och hoppas innerligt att den snart hittar hit.
Kram!
Millan
Ja, det känns som om livet är satt på paus. Mer så än det nånsin gjort förr.
Precis, mina känslor är så blandade. Jag är glad att mormor gått vidare, för hon var SÅÅÅ trött och sjuk och gammal. Samtidigt är det så konstigt. Jag har varit så beredd på detta under två års tid, men ändå känns det märkligt när beskedet kommer.
Jaja.
Exakt, jag tror också att jag kommer att känna som du i sinom tid. Dödsfallet kom inte som en chock. OM det kommit för två år sen då hade jag nog fallit ner i underjorden av sorg tror jag. Men nu har jag bearbetat det länge.
Det var en bra vistelse hemma, trots skitväder.
Och nu bär det tillbaka igen.
Jag hoppas så att solen kommer till er.
Stora kramar och tack för dina fina, fina ord.
Så är det verkligen.
Vi var förberedda, så förberedda. Men ja...
Det är ju en länk tillbaka som för alltid är bruten. OCH just det där att det är ALDRIG mer som gäller. Det här är min första riktiga sorg, så allt är så nytt.
Känns fint att åka till Elon.
Som du säger, livet går vidare.
Tack Marie. Kram!!
Som du säger, även om man är förberedd så kommer såna här saker som ett slag. Det är nog inte bara dödsfallet i sig för det kanske mentalt vara rätt så förberedd på (men ändå inte...), om man fått tid att vänja och förstå det är på gång som det varit för er de senaste två åren. Men allt det triggar igång, det som du så bra skrev om en länk som bryts. Alla möjliga blandade tankar som rörs upp, alla minnen, all nostalgi och ja allt möjligt som väcks till liv inom en och rörs upp och behöver ventileras.
Jag kan helt klart förstå din bubbla ser lite annorlunda ut den här gången, att du har andra behov som att prata och umgås mer än vara inne i bubblan. Ventilera som du säger.
Jag tycker det låter så bra och fint att du har möjligheten att kunna stanna lite längre i samband med att du åker hem på begravningen. Nog för att du förstås kan prata och ventilera med Peter och Karolina, de har sina egna minnen, relationer till henne också förstås. vet och förstår. Men jag tror att du kommer tycka det är skönt och kännas bra att kunna stanna kvar hemma, med familjen där (syskon, förälder, moster mm) och inte behöva rusa till USA-flyget dagarna efter begravningen utan i lugn och ro när allting är över, när ni alla mer kan slappna av (mycket bestyr med begravningen för de på hemmaplan nu, kan jag tänka) och tillsammans kan du få vara på plats med din familj som delar den historian och minnen av din mormor. Ja, du vet. Att få vara kvar med dem ett tag till, som du delar allt det här med. Det tror jag du kommer uppskatta, att mer vara i den miljön ett tag till efteråt.
Än en gång, du skriver så fint och det är tydligt vilken fin människa hon var och hur nära ni stod.
Många kramar!
TACK!
Du vet, orden bara rullar ur mig. Det är så lätt att skriva vackert och fint om henne eftersom hon var en särdeles fin person. OCH en person som betytt så otroligt mkt för mig i hela mitt liv.
Det är mitt livs första sorg efter en älskad person.
Jag blev kontaktad ang min bloggtext om mormor. Ja, just att man tycker att jag ska läsa upp den på minnesstunden. Men, jag fixar inte det. Jag bryter ihop. Jag tror inte ens jag kan läsa vers vid hennes bår i kyrkan. Det kommer inte att funka. Jag kommer bara att gråta.
Ja, jag tycker det ska bli bra att åka hem, trots allt.Det känns helt rätt, och så skönt.
Det är min mamma och moster som drar det tyngsta lasset. Utan minsta tvekan. De är där, mitt i allt. De fixar med präst, kista, blommor, minnesstund och allt sånt. Plus att de ju har dödsboet nu också. allt sånt. Hoppas att de orkar och inte blir för trötta, de är ju inte purunga de heller. Så det känns bra, bra att åka. Jag hade inte kunnat sitta här i USA medan de begraver min älskade mormor.
Tack för dina fina ord. Min mormor var rent unik. En otrolig människa.
Kramar!!! OCH TACK!!!
Tänk vilket långt liv hon fick och så mycket glädje hon gett dig och alla runt dig!
Det blir alltid liksom en punkt och nytt stycke i ens liv när någon när och kär dör. Jag upplever ju själv ännu "indraget" i den nya meningen sen min mor dog i maj. Det tar sin tid att se hur berättelsen fortsätter. Det kommer att kännas bra för dig att få vara med på begravningen och få det minnet med i bagaget. Ta med ordentligt med näsdukar!
STYRKEKRAMAR!!
Vad bra att du redan hunnit boka biljett och har datum.
Självklart är det berg- och dalbana med känslorna. Och jag tror att det är väldigt viktigt att bearbeta känslorna genom att prata med människor.
Så fint att du kan vara med när Karolina åker till Elon. Det måste kännas bra.
Stor kram!
Jodå, absolut. Jag är inte nedbruten av sorg. DET hade jag varit för två år sen om hon dött knall och fall. Det gjorde hon inte, utan hon hade ett långt slut som förberedde oss på det som komma skulle. Barmhärtigt för oss, men inte för henne. Just därför känns allt väldigt underligt. Och jag tror inte jag riktigt kommer att fatta det innan jag kommer DIT. SÅ innerligt glad att jag ska resa dit igen.
Ja, hon var en ovanligt fin människa.
Tack Brysselkakan!!
Olgakatt:
TACK, ja nog var det goda gener i mormor alltid. Blev gammal, och egentligen aldrig sjuk. Dog av ålderdom, eller vad man nu ska säga.
Precis, en länk har brustit. Och det kommer nog att ta en stund att vänja sig vid det.
Jag är SÅ glad, och SÅ tacksam att jag kan åka hem igen och vara med på begravningen. Tanken på om jag inte skulle vara med svindlar. Det är SÅ självklart.
Tack, Olgakatt, den kommentaren ja. Visst, det blir så, jag har blivit ombedd att ta med papperskopior av min text, och så blir det. jag kommer inte att läsa det högt. Fixar inte det. Tror inte ens jag fixar att läsa versen på min och min systers krans i kyrkan.
Tack för fina ord.
TACK!!
Jag kan inte heller förstå det där att man ska "fira" ngns liv för att de levt länge? Tanken är vacker. Men i praktiken är det ju bara så sorgligt, en människa är död. Döden gör ju ONT även om personen är så gammal. Hon har alltid funnits där, alltid.
Nu är hon borta. Oförklarligt och konstigt.
Det kommer att vara bra att få vara med på begravningen även om det blir tungt.
Tack återigen för fina ord.
Många varma kramar från mig!!
Anna:
Ja, mkt konstigt att göra denna långa resa igen då jag just har landat. Men så är det ibland.
Precis, det är sådana här ggr det blir extra jobbigt att bo långt borta.
Ja, vi var på Frida var och varannan dag och hälsade på en mkt trött mormor. Svårt att veta hur mkt hon visste, men hon såg oss alltid. Även om hon inte orkade mer än att viska våra namn.
Men de där besöken i somras kommer jag alltid att bära med mig. SÅ glad att vi var där så ofta. SÅ glad för det.
Begravningen känns det SÅ skönt att kunna åka hem till. Allt annat hade känts fel. SÅ glad att jag kan göra denna resa igen.
Tack för fina ord Monica.
AM:
Mkt egendomligt att åka så snart igen. När jag ser min e-ticket och min app på telefonen känns det ännu märkligare...jag ska åka igen...
Men allt annat hade varit fel, jag är SÅÅÅ glad att kunna vara med på denna begravning.
Den blir jobbig, men samtidigt ett fint avsked.
Att få åka till Elon nu känns BARA bra. Lite konkrethet i detta vakuum.
Kramar och TACK!!