Friday, March 27, 2020

30 år!




OCH så blev det fredag …


… veckorna fortsätter att gå sin gilla gång. Vi följer med och räknar efter hur många veckor det gått sedan någon spände upp det svarta paraplyet.
Nu har det går lite över två veckor sedan min värld, och alla andras, ändrades radikalt.

En dag ser vi tillbaka på denna tid med ny vishet och kunskap. Jo, jag tror att vi lär oss många läxor under det som sker just nu. Mänskligheten kommer att få med sig ett och annat via detta enorma elände.
På detta tror jag fullt och fast.

Igår var det ingen bra dag för mig, den var ganska svart. Jag har en skala som går från svart till ljusare grått.  I mitt vanliga liv, som är långt borta för tillfället, hade jag vitt på skalan också.  Inte nu.
Igår var det en mörk dag. Jag ägnade mig åt mycket grubbel och undringar.
Andra dagar är ljusare eller mörkare grå.

Vi är alla i samma båt. Vi tampas alla med känslor och rädslor utöver det vanliga nu.
Vi kämpar tillsammans och satsar på de ljuspunkter som komma SKALL.
Helg är det oavsett världskris, och vi får göra det bästa av dessa två dagar.
Personligen hoppas jag kunna vika en hel del av veckoslutet till påtande i jorden av olika slag.
Jag har väl sagt att jag ska skapa mig världens gulligaste täppa och deck i år.

Den 27 mars är det också.
Min morfar skulle ha fyllt 112 år.
Den 27 mars är också dagen jag lämnade Stockholm-för att kliva på TWA-planet till New York- för 30 ÅR SEDAN!
Just det, idag är det 30 år sedan jag kom till USA för allra första gången. TANKEN svindlar. Jag har svårt att fatta det.
I ett år skulle jag vara au-pair i Rosslyn i Arlington, VA precis utanför Washington DC. I praktiken ligger Arlington i DC, mer eller mindre. OCH i synnerhet Rosslyn där jag bodde.
Inte kunde jag ana då att jag skulle flytta hit "för gott".
Nej, jag flyttade inte på heltid förrän 1993 då jag och Peter gifte oss.
När mitt år som au-pair var över for jag tillbaka till Stockholm och jobbade, men det blev många besök i US under tiden, och Peter kom på besök till Sverige flera gånger innan vi “stadgade oss”.




Här står jag i Georgetown i DC med Rosslyn bakom ryggen.  Jag är lika gammal som Karolina, 24 år.  Ja, som Karolina fyller i juni, ska jag väl säga ...








Numera trivs jag väldigt bra med att bo här. Det tog tid att landa i tillvaron, att vänja sig vid seder i bruk i ett nytt land.
På flera plan landar man aldrig, man är och förblir en invandrare. Men, so be it! Att vara invandrad gäller många människor där jag bor. Det är en smältdegel, och jag GILLAR det!
Jag gillar att aldrig känna mig udda för att jag kommer från ett annat land, jag gillar att jag aldrig någonsin stött på någon som sagt något racistiskt eller nedlåtande till mig.
Jo jag vet, européer-speciellt nordeuropéer, har “hög status”, det är så. Så orättvist är det i rankarna bland oss som flyttat hit från jordens alla hörn.
Bland mina grannar som bor i just min radhuslänga finns, en spanjor, en familj från Kina, en kvinna från Schweiz, ett par från Bolivia och ett par där hon är från Tyskland och han från Peru. I min länga finns tre helamerikanska par.
Som sagt, älskar att det är sådan mångfald. Sen har jag ju min vän Ingrid i en annan länga, hon som kommer från Bayern och som är en av mina allra bästa vänner.
Mångfald äger.
Om jag hade bott i en liten stad i till exempel mellanvästern eller södern hade jag förmodligen känt mig udda och annorlunda. Men det gör jag inte här.







Den här lille parveln tog jag hand om.  Han heter Anders, och han fyller 31 år i juni.  Gift sedan länge och bor i Denver.  Just det, Anders pappa Allan hade svenskt påbrå, men Allan pratade ingen  svenska.  Det var Allans farföräldrar som en gång utvandrat från Sverige.  Men Anders heter Anders och jag uttalade namnet på svenska hela året, Andersch :-)


Ja, det var lite om det. Mitt riktiga 30 årsjubileum ligger tre år fram i tiden. MEN faktum kvarstår, den 27 mars 1990 steg jag för första gången ner på amerikansk mark.

Med detta önskar jag er alla en så bra helg ni bara kan ha i dessa turbulenta tider.
VAR försiktiga, HÅLL er friska.
THIS too shall pass, och WASHY WASHY!!




JAG bara måste visa er dessa bilder som jag tog under min promenad igår.  Ljuvligt vacker morgon, stilla och lite dimma och solen som stiger.  I vanliga fall hade jag fallit i trans över skönheten.  Nu ligger ju det svarta paraplyet  som en ständig påminnelse om att något är fel.  Tyvärr njuter jag inte lika mycket av våren i år som jag brukar.  Men vackert som en dröm ÄR det nu!




KOLLA detta!!!  Jag vill bara att det ska vara som vanligt!! Men verkligheten i naturen igår var så oändligt vacker!




Körsbärsblom som nått sin peak.













31 comments:

Anne-Marie said...

Visst måste man få skämta om viruset och alla tokigheter som pågår just nu. Precis som i de sitcoms som vi gillar. :)
Det kommer säkert att göras både komedier och skräckfilmer om perioden vi nu befinner oss i.
Jag vet att det finns en mening med allt som sker även om jag inte riktigt kan se klart just nu vad meningen är med viruset och allt som pågår. Men att det finns en mening, det vet jag.
Nej, varför skulle man behöva skämmas om man får coronaviruset. Kanske vi redan har haft det. Och de allra flesta blir ju inte så svårt sjuka att de behöver sjukhusvård utan klarar av det själva.
Ja tänk 30 år. Det är lång tid. Fina och söta foton på dig Annika! :)
Du lever i en väldigt annorlunda del av USA jämfört med där jag bor och det är något man nog inte riktigt kan förstå hur stora skillnader det faktiskt är i USA om man inte bor här och ser och upplever delarna av landet. När jag fortfarande bodde i Sverige förstod jag inte dessa skillnader. Jag har ju levt egentligen bara med amerikaner sedan jag kom till USA och har inte nätet med svenskar som du har. Det är också en skillnad. Intressant bara att reflektera över hur olika våra liv kan vara beroende på våra omständigheter och var vi bor i detta mycket stora land.
Ha en fin fredag och kramar!!

Anonymous said...

Oj oj, då är det oxå 30 år sedan jag hälsade på dej och familjen! Minns Anders, den gullplutten :-)
Igår satt jag i solskenet och påtade i jorden och lyssnade på ljudbok. Under nästan två timmar var allt som förr och jag mådde väldigt bra. Man får vårda de små stunderna ömt...
Kram från Anette!

Äventyret framtiden said...

Så bra att du berättar om ditt mörker, dina känslor.
Att lägga svåra saker på pränt tar ofta avstånd från det svåra, ljuset sipprar tillbaka in igen.
Skönt att du har täppor att jorda dig i.
Här skiner solen från en klarblå himmel och sinnet känns lätt.
Så himla vackra foton du delar med dig av igen.
Du liknar mycket på din mamma eller åtminstone när du var yngre.
Grattis till dina 30 år på amerikansk mark.
Ja, mångfald är bäst, jag håller med dig! Livet blir så mycket rikare på det sättet.
Ha en fin fredag, håll huvudet högt och se guldkornen som glimmar till nu och då i det som ser mörkt ut.
Tvätta händerna, håll avstånd!
Kramar!

Anonymous said...

Yvonne said….
God förmiddag denna fredag där solen strålar från en blå himmel men det svarta paraplyet hänger kvar över oss även idag.

30 år i USA, det är låååång tid det, grattis! Så mycket du har upplevt over there. Kul att se foton från din ungdom också.

Fantastiska bilder från dina promenader, hoppas promenaderna lättar lite på trycket av det svarta paraplyet. Vi försöker också se det ljusa i allt, läääängtar så efter att träffa barn och barnbarn, men det är bara att gilla läget och stå ut tills allt detta hemska dragit förbi. Tror iofs att det kommer att ta väldigt lång tid och detta år 2020 lär man aldrig glömma.

Nu ska jag göra i ordning en deg och baka lite matbröd så vi har ett tag framöver. Gillar att baka matbröd, kakor och sånt är inte min grej. Kanelbullar älskar jag att baka, den doften är sååå ljuvlig, men tyvärr är det ingen åtgång på bullar när inga barnbarn är här.

Ha en fin fredag och en mysig helg hälsar jag med en stor kram från ett soligt och fint Åkersberga

jennievivi said...

Först av allt ( är det svengelska att säga så? säger man så på svenska? Jag blir minsann lite förvirrad här hos dig haha), vilka vackra foton. Naturen hos dig är storartad just nu. Och jag håller med pettas här uppe; du är jättelik din mamma.

Vilken spännande resa du gjorde för trettio år sedan. Det var inte bara en nöjesresa, utan du skulle arbeta också. Kan du inte berätta lite om vad det var som fick dig att söka? Var det lite lättare för dig att acklimatisera dig pga att familjen var lite svensk? Eller dom var kanske lika amerikanska som alla andra. I min släkt har vi kontakt med lite ättlingar till släktingar som emigrerade runt förra sekelskiftet. Bland annat en kusin till min gammelmormor som ensam reste med Titanic. Och överlevde!
Men dessa ättlingar tappade förr eller senare kontakten med Sverige. Det är ju inte som nu med alla digitala verktyg! Men min mormor började släktforska på åttiotalet och letade upp en hel drös med ättlingar som hon kontaktade. De flesta svarade och några har vi kontakt med än idag trots att min mormor inte finns mer. Som barn fick jag öva min engelska genom att översätta brev från och till Amerika åt mormor. Det är minnen jag aldrig glömmer.

Hursom, vad jag egentligen skulle berätta lol, är att jag alltid tyckte det var så konstigt när dessa släktingar kom på besök till Sverige och stolt berättade att dom var svenskar!!!! För mig var dom ju så amerikanska man bara kan bli. Men man glömmer aldrig sitt ursprung i USA, eller hur?

Ojoj, nu glömde jag corona för en stund och tänkte på min mormor istället. Det är sådana hör stunder och mötesplatser vi behöver mer än nånsin. Tack för att du är här och fortsätter att skriva och berätta dina historier!
Kram till dig Annika. Hoppas din dag blir en bra dag!

jennievivi said...

En sak till jag ville fråga dig. Bytte familjen du jobbade hos au pair varje år? Var det inte svårt för barnet att få ny barnflicka så ofta? Ni måste ju ha blivit väldigt tajta, du och Anders?
Som sagt, det skulle vara spännande att få höra lite mer om livet som au pair.

Ha en bra dag!

Annika said...

AM:
VISST!
Man får skämt om nästan allt. OCH man får verkligen skämta om corona. Tror att det gör det hela mindre skrämmande, iallafall luftas det.
Inget fel i det. BARA kul.
OOOO ja, det kommer att göras filmer på detta, både drama oc komedier. Det kommer att dyka upp i sitcoms etc.
Ska bli kul att se hur det framställs once all is said and done och vi kan lägga detta bakom ryggen.
Mening finns absolut i det som sker, lärdomar vi ska ta till oss, och kommer att ta till oss.
Nä precis, varför skämmas och mörka corona. Tvärtom. UT med det så får man både sympati och råd. Förrsten ja, jag tror att många redan haft det.
Blir intressant den dagen vi får tester som ser om vi haft det eller inte.
OCH många har säkerligen haft det redan. I olika former.

TACK, ja det var länge sen det där. Trettio långa år sen.
USA är så stort, så stort. OCH så olika.
Du lever i en helt annan verklighet än jag. SÅ så sant. OCH naturen är så olika överallt i detta stora land.
Folket olika.
Allt olika.
KRAMAR i massor till dig och trevlig helg!!!

Annika said...

Anette:
DET är det!!
Anders var så himla SÖT! Nu gift och kock och bor i Denver :-)
Inga kidds.
Ibland lyckas man gå in i ett tillstånd där allt är nästan som vanligt.
Älskar då det inträffar.
KRAMAR och trevlig helg!!

Annika said...

Karin:
Tack rara.
Ja, det hjälper att skriva om det, att lufta det.
Somliga dagar är bättre än andra. Som jag sa, det behövs så lite för att stjälpa mitt svajiga lass.
Älskar då jag känner mig nästan som vanligt, men sen blir jag påmind om paraplyet och då ...
Superväder här också, det underlättar VERKLIGEN!!
Glad att du har fint också, Karin. OCH att du är HEMMA!! Er resa hem alltså ...
Ja, jag liknar min mamma, och har alltid gjort. NU mer än nånsin. Tycker jag ser Karolina i mig ibland också, och det är väl inte så märkligt :-)
NU ser vi till guldkornen, fina Karin. DET gör vi.
It shall pass ..
ALLT!!
Kramar i massor till dig där på Åland!!!

Annika said...

Yvonne:
Godmorgon i solen. Det svarta paraplyet är nog kvar ett tag till, är jag rädd. MEN vi ska hoppas att svärtan börjar blekna snart.

30 år är nästan ofattbart. FATTAR det inte.
KUL att du gillade att se bilderna.

JO, mina promiser hjälper mig mkt. Att vara ute i skog och mark. Se blomningen och få motion och stärka lungorna. OCH lyssna på en bra podd.
Älskar det.
SÅ viktigt. Jag njuter inte lika mkt, men jag ser ju ändå den enorma skönhet jag omges av.


ÅÅÅÅ perfekt att baka en dag som denna. OCH under hela denna tid vi är under paraplyet. UNDERBART-
Det ger en känsla av normalitet och allt.

Kramar i massor till dig!!!

Annika said...

Jennievivi.
HIHI, först och främst kanske man säger på svenska. MEN, vi kör svengelska med glans här också :-D
It works!!
Naturen hos mig är en dröm. En enda dröm. DET är den.
OCH det går så försvinnande fort. I nästa vecka kommer det inte vara så här vackert längre. NU står den i toppform och glans. TRE veckor tidigare än normalt. Det känns som om det ligger ngn mening däri också... att våren kom tidigt.

Ja, hihi, jag vet att jag liknar min mamma. OCH ännu mer idag än jag gjorde då.

Ja visst, jag for via EF-au pair o skulle vara här i ett år på det visumet. Det var jag också + en månad då jag reste runt innan jag for hem.
Familjen var amerikansk, det var inte så att jag pratade svenska med Anders. Allan kunde ingen svenska, och Nancy absolut ingen. Så jag kallar dem inte svenska på ngt sätt. Annat än att Allan ville fira jul på julafton :-)
Det var en toppenfamilj, bästa tänkbara. Ett äldre föräldrapar, 40 och 41. Anders var 9 månader då jag kom. Så lätt att ta hand om honom.
Jag hade dessutom en egen lgh, och det är ovanligt.
Så nej, en helamerikansk familj var de. Det gillade jag, jag hade inte kommit till US för att snacka svenska, så tänkte jag då. OCH det är jag än idag glad över.

Vad spännande med dina ättlingar. Speciellt Titanic. WOW.
Numera är det ju ganska lätt att hitta via DNA prov etc.
Vet att många knutit band på det sättet.
VAD kul att ni har kontakt med somliga din mormor hittat.

Ja, men sådana finns det gott om här, de som säger att de är svenskar fast det var generationer sedan. DET är lite komiskt. Man vänjer sig, tar allt sånt med en nya salt.
Det är väl det där att alla så gärna vill ha ngn härkomst. Fastän de är amerikaner.
Har hört sådant såååå många gånger. Fast jag tycker numera mest det är gulligt.

ÅÅÅ visst är det skönt när ngt kommer som inte handlar om corona. HÅLLER med. När man glömmer det en stund. UNDERBART!!

Anders fick en au-pair till efter mig, en tjej från Schweiz. Sen började han på förskola faktiskt. SÅ han hade bara två.
Du vet, man kan inte stanna lägre än ett år på ett sådant visum. Har svårt att tro att ngn au-pair vill stanna längre än så också.
Ett kul liv är det, men kanske inte drömjobbet.

Kan skriva lite om den tiden i ett framtida inlägg när paraplyet bleknat lite.

TACK för dina fina och gulliga ORD. DE värmer.

HA en så bra helg du KAN.
Massor med kramar!!

Elisabeth said...

Det första som slår mig när jag ser fotona från förr är: Vad lik Karolina är dig! Speciellt på fotot med båten hade det nästan (minus kläderna då ;-)) kunnat vara Karolina och inte du. Fantastiska vårbilder för övrigt. Det är verkligen oerhört vackert hos dig för närvarande.

30 år ÄR en lång tid! Förstår att tanken svindlar. För mig är det lite så när jag tänker på att de flesta av mina elever INTE ENS VAR FÖDDA vid världshändelser som jag upplevde som vuxen eller nästan vuxen. Som 11 september 2001 - INGEN av mina elever minns den händelsen, och det är konstigt att tänka på.

Ja, mångfald är bra. Själv jobbar jag för närvarande framförallt med elever från andra länder, och det är berikande. Innan jag började trodde jag att det var lite av en floskel, men jag upplever det verkligen som just berikande. Dessutom är jag imponerad över hur de flesta av dem jobbar på och anstränger sig, trots att de inte valt att bosätta sig i Sverige om det inte varit krig och andra problem i deras hemländer. Så fram för mångfald!

Ha nu en trevlig helg och njut av våren!

Annika said...

Elisabeth;
Tycker du det?
VAD roligt att höra. Jag kan ju se det själv ibland också. Min pappa brukar påpeka det också. Extra kul att du säger det.
Tack fina, ja våren är en dröm. En lycka att få vandra i, synd bara att jag inte kan hänge mig som jag brukar. Det är inte precis så i år att jag är en vägfara som sitter och tittar mer på blommande träd än på bilar och trafik. Nej, nej ...
Inte alls.
Jag ser skönheten, men kan inte riktigt glädja mig över den.

Jag vet, visst är det konstigt när man tänker så. Jag kan relatera till Palme också, som jag minns SÅ BRA. Minns allt minut för minut nästan då jag hörde om det. Mordet alltså.
OCH för våra föräldrar var det ju när JFK mördades. Då var inte jag född.
Sen 9/11 --- japp, de elever som går på gymnasiet och HS idag har inga minnen från det. Somliga inte ens födda, som du säger.
Läste ngt fånigt på FB nu iom corona. Det handlade omde stackars studenterna inte får ta sin examen på trad sätt. DET stod ngt i stil med att de är den starkaste generationen hittills. Födda året efter 9/11 och tar sin examen mitt i coronakrisen. THE strongest generation yet ...!!! MY ass, lite perspektiv kanske!! DET vore på sin plats. De har inga minnen alls av 9/11 och de har levt i en väldigt bekväm tillvaro. Och detta? om ngra år har de kommit över den här besvikelsen, och får se det som ngt DE i sin tur kan berätta för sina barn och barnbarn. ATT de inte fick ngn prom, att de inte fick en trad examen med kåpa och hatt. Trist, javisst, absolut. DET suger. Men att kalla dem för the strongest generation yet? HAHA. SÄG det till ngn som är född på 20,30, 40-talen och som upplevt förkrigstid, krigstid och efterkrigstid. F'låt, nu flöt jag iväg ... Men jag tror att du håller med ;-)

Mångfald är underbart. När K gick i skolan gick hon med barn från jordens alla hörn.
DET berikade henne.
När hon kom till college, privat dessutom, så hade hon väldigt svårt att landa i tillvaron till en början. SÅ vitt, och alla från medelklassen och upp.
Det var hon inte van vid från ES,MS och HS tiden, och det är jag så glad över.
Det berikade henne, det berikar mig och oss alla.
SÅ glad att du gör det du gör. OCH för de barnen. DU gör sådan stor skillnad.

Den bästa av helger önskar jag DIG!!

Anne said...

Wow, 30 är en imponerande siffra. Tre årtionden, då låter det nästan ännu mer när man säger det så. Tänk så livet kan bli, du hade ingen aning om då att du 30 år senare skulle vara kvar och sitta och skriva det här inlägget. Jag tror du skrivit om det tidigare, men hur skum känsla det ändå är att tänka att du faktiskt bott längre av ditt liv i USA än i Sverige. Det märks du mår bra och trivs med ditt liv, vet hur du uppskattar förmånen kunna dela din tid mellan länderna så mycket som du gör varje år också. Det är en ynnest och du är väldigt privilegierad som kan göra det, det bästa av två världar helt enkelt. Jag vet du är väldigt tacksam över det.

Mångfald är så fint, jag känner också så. Och ja, skriver under på det du säger om att jag heller aldrig känt mig ovälkommen, som en utböling som inte hör hemma här. Som du säger, Européer överlag har ju gott rykte (Kanada och Australien med, eller hur). Men tror nog överlag varifrån man än kommer (vill tro och hoppas att det är så i alla fall), att man behöver inte känna sig ensam och udda här utan det finns så många inflyttade i olika färger, utseenden, kulturer, bakgrunder med mera.

Sen tycker jag det handlar om att bjuda till själv också, att se till man blir inkluderad. Jag har ibland kämpat att komma in i de indiska cirklar som finns i skolan (har en stor indisk community just i vårt skoldistrikt) och det är faktiskt stundtals väldigt svårt. Det finns de som håller sig inom sina cirklar, ointresserade av nån form av interaktion utanför egna kretsen. Sedan vet jag av erfarenhet från skolan hur vissa av dessa klagat på att det är så slutet här, hur de känner sig utanför. Jag kan tycka det är BS då faktiskt. De har inte ens försökt. Sedan finns det ju massor som öppet tar för sig och ser till att anamma och det amerikanska. De flesta tror jag faktiskt ändå gör det i USA (omfamnar samhället här och tar för sig), jag har en nyvunnen god vän från Indien som inte är en sån som håller sig inom sin egen klick utan som har "branched out" så att säga och hon säger själv att många inom hennes indiska community här inte gör det och hon förstår inte varför de sen klagar.

Så du hade en mer dyster dag igår på skalan, ja vi vet alla hur det är och vi pendlar alla mellan de här olika lägena. Så är det. Och så lär det fortsätta ett tag men vi MÅSTE fokusera på allt positivt också, inte rusa iväg i tanken till värsta scenarion (vilket jag generellt ofta tenderar gör oavsett vad det är). Jag hade en riktigt bra dag igår,bästa på länge. Men jag vet ju precis hur det är.Jag uppskattar du skriver så ärligt och rakt.

Imorse såg jag nåt klipp via nån länk via nåt inlägg, via nåt... Well, i alla fall, det var upplyftande för vinkeln var hur otroligt mycket vetenskapliga framsteg som redan skett i rasande takt, hur en massa nya saker som kommer gynna oss människor exploderat/utvecklats/fått nya områden att testas på osv som kommer att göra när det här är över att vi faktiskt kommer ha en bättre värld på många sätt. Kriser och krig verkar alltid göra det, under och efter WWII var det ju också en boom och kliv av teknisk och medicinsk utveckling som tog oss framåt på helt andra sätt.

Jag kan drömma om den där frihetskänslan vi kommer känna när det är över och vi kan slappna av igen, den dröjer säkert. Även när samhället är öppet igen och vi sakta återvänder till det normala och vanliga finns säkert en sårbarhet och misstänksamhet i att är det över. Men förr eller senare så är ju detta 100% över. Det är det enda vi vet. Det här kommer gå över, passera och försvinna. Det är SANT. Det är så detta fungerar. Men den frihetskänslan, eller hur. Den kommer vara helt berusande när det här faktiskt är över.

Ha en superfin helg Annika, påta i täppan och ha det riktigt fint!

Kramar!

Monica said...

Så snygg! Och söt och vacker! Tänker med att man varit så snygg en gång, haha, är nästan ofattbart och lite synd att man inte förstod det riktigt heller, man var ju ändå missnöjd med nåt fast vi va modellsnygga:-). Kul att se dina foton och så söt han är den lille Anders. Förresten så många pojkar som fick heta det som ändå är födda utomlands och bor hela livet där.

Önskar dig en bra helg nu Annika.

Brysselkakan said...

Ja, det går upp och det går ner. Just idag mest ner här hos mig. Och det ljusa livet som fanns nyss, ja det finns inte just nu alls.
Fin nostalgi i dina bilder och ljuvliga vårbilder också.
Nu ska jag snart sov, om drygt någon timme, sedan kanske det är lite mindre svart i morgon. Hoppas det.
Ha en fin helg.

Lisbeth said...

Jag håller på att läsa igen det jag missat, och jag tänker som alltid att du är så klok. Och att du sätter ord på mina tankar. (Hm, det gör mig lite klok också då kanske? ;) )

Ja, tänk så tråkigt det skulle vara utan mångfald. Tycker att det berikar samhället, man lär sig så mycket.
Det här med coronan har lockat fram både det bästa och det värsta hos folk. Här i Göteborg sätter man upp lappar i trappuppgångarna med telefonnr så att de som behöver hjälp kan ringa till grannarna. Man handlar för varandra, går till apoteket osv.
Och andra hamstrar.
Toapapper.. Jag kan fortfarande inte fatta det - och att det är likadant i alla länder?
Skumt!!
För min del blev innebandysäsongen abrupt avslutad, och jag saknar all sport på TV framförallt hockeyn. Men det får blir nästa säsong,.

Idag talade statsminister Löfven om att from nu får man vara högst 50 personer i grupp, och att man kan blir straffad med böter eller fängelse om man bryter det. Tråkigt att det ska vara så, men en del människor har ju väldigt svårt att förstå vilken skada de gör om de inte följer rekommendationerna.
Jag har 4 kära äldre (mamma, svärmor, pappa och styvmor) som är 78 år och upp till 85. De har alla andra sjukdomar som kan göra att de råkar riktigt illa ut om de blir smittade. Jag runt och handlar till dem, och det blir några mil, för mamma bor i Varberg och pappa i Helsingborg. Men det är ok, på med ljudbok eller en Bruce Springsteen-slinga så går tiden fort. :)
Det är svårt för dem, de känner sig så enormt ensamma. Både min mamma och svärmor bor ju själva, och det där att inte få ha kontakt med någon tar dem väldigt hårt. Jag har isolerat mig så mycket det går, och har inga symptom, så idag sa svärmor att "Nu ger jag blanka tusan i det här, jag har inte kramat någon på två och en halv veka, jag orkar inte!" Och så gav hon mig en kram så det knakade i kroppen.
Min mamma gjorde i princip samma sak i förra veckan.
Jag tror inte unga människor riktigt förstår hur svårt det är att bli så isolerad, så ensam. Att de kära inte kommer in utan ställer kassarna utanför dörren, och sedan backar flera meter. Det blir på något sätt ännu värre.

Men jag hoppas att att det vänder snart, även om jag vet att det tar några månader till.
Minst..
Men nu kommer våren och ljuset, så nu får man snart sitta i trädgården igen.
Så härligt det ska bli!
Ha en skön weekend!
Kram

Anne said...

Annika, apropå ljusglimtar. Kolla in det här. Osäker på om länken fungerar men du hittar den om du söker på 102 year old Italian woman survives Corona (när man börjar leta hittar man liknande fall faktiskt).
https://www.cnn.com/world/live-news/coronavirus-outbreak-03-27-20-intl-hnk/h_5918ca3847643824cacb89755b89abd2

Humlan said...

Tänk att det redan är 30 år! Och som andra har skrivit så är du verkligen lik din mamma och Karolina är lik dig, det är roligt när man ser generationerna i sig själv och andra! Fina bilder och jag börjar naturligtvis tänka på var jag var för 30 år sedan och vad man trodde och planerade då ... :-)

Dina bilder är så vackra och visst kan man njuta av dem, men i dessa tider så känns det nästan konstigt med all blomsterprakt mitt i allt som händer. Den dimmiga morgonen kändes mer rätt för mig i dag.

Jag hoppas att ni får en bra helg, att ni fortsätter att må bra allihop och var rädda om er!

KRAMAR!

Bloggblad said...

På första bilden ser det ut som om det är Karolina!
När jag började räkna bakåt, slog det mig att det är 15 år sedan jag började blogga. Jag minns inte exakt när jag hittade din blogg, eller du min, men vi har känt varandra under halva tiden.... Så fort åren går! Det swishar riktigt om öronen.

Hoppas att de här tunga coronaveckorna (månaderna?) går fort förbi. Jag får ofta coronaångest... speciellt när jag måste handla.

Channal said...

Finaste Annika! Så ung och lika vacker då som nu.
Känner igen mig i dina tankar. Allt är som en dålig film. Är tjutfärdig emellanåt.
Blir nojig!! Vi får peppa varandra. Dina bilder gör mig glad!

STYRKEKRAMAR Anna

Annika said...

Anne_
JA, nu snackar vi verkligen lång tid.
HAHA, FATTAR det inte själv. Ibland känns det som om jag precis kom hit, och ibland känns det som om jag varit här såååå länge.
VILKET jag har. And I like it :-D
Du med, det bästa av två världar är det verkligen. Tacksam.

Just det där att alltid ha känt sig inkluderad har nog verkligen hjälpt.
Precis, det gäller ABSOLUT kanadensare och australiensare också. Precis som oss från Europa. Andra har det tuffare.
Indier, under alla de år K gick på skolan lärde jag känna ngn från Indien. FASTÄN vi har så många indier här. De var aldrig intresserade av mig, eller ngn annan. K hade nog ingen nära vän heller från Indien, vad jag kan komma ihåg.
En av mina bästa vänner jobbar för ett indisk företag här i Nova. Hon är svensk, och hon har inte heller haft så lätt med dem alla ggr.
Sådana stora skillnader kulturmässigt.
Så nog förstår jag att du kämpat på. Men bra där, det berikar. Vi ska se om du blir hembjuden.
Nej, men sant, man undrar hur mkt de som klagar hag försökt?

TROR att bra saker kommer att komma ur Coronan. På flera plan.
Övertygad.
Och världen är enad i så mkt.

Anne, stora kramar!! Hoppas helgen var bra.

Annika said...

Monica:
TACK fina du!!
Jomen visst, då fattade man det inte. Tyckte man var fet, inbillade sig än den ena skavanken efter den andra. Men nu ser man ju hur snygg och fin man var. Otroligt sorgligt att man inte hade den insikten då det begav sig.
DU värmer, dina ord värmer. SÅ sanna.
Anders ja :-)
Lite kul.
Kramar till dig!!

Annika said...

Brysselkakan.
Livet under det svarta paraplyet suger. DET är så svårt. Vissa dagar är svårare än andra.
HOPPAS din helg var OK. Tycker det går upp och ner. Just för tillfället är det grått för mig.
VI hörs imorgon igen!!

Annika said...

LisbetH:
MEn tack för dina ord. Klok, det är så snällt sagt.
Stäcker lite på mig under denna svåra tid.
KLART du är klok likaså, det vet jag ju!!

Mångfald är bara bäst.
Jag är så glad över den, glad över att bo på ett ställe där den finns.

Ja, verkligen, krisen lockar fram det finaste och fulaste hos oss människor. VERKLIGEN!!
Samma här, tycker jag sett bägge. Från damen som vägrade dela med sig av de 6 packar toarullar som hon hade i sin vagn till tjejen som som gav en gammal man det enda paket toarullar som fanns kvar i butiken.
Samma här, folk hjälper varandra.
DET är så fint att se.

Sporten ja, tycker synd om alla idrottsmän och kvinnor. OCH alla sportsfans. ALLT är ju nedlagt.

Här är det högst 10 personer på samma plats som får samlas. OCH alldeles nyss drog Virginias governör år svångremmen ännu hårdare om oss.
Men jag är glad så länge han inte förbjuder oss att gå ut och gå. DEN dagen blir det hemskt, om den dagen kommer. HOPPAS INTE.
Men de nya strikta restriktionerna gäller till 10 juni. SÅ deppigt. Det handlar om än det och än det andra, vad ma får och inte får göra.

TYCKER så ofantligt synd om de äldre alltså.
SÅ synd om dem.
Arma värld.
Arma äldre.
Arma oss.

Nej, låt oss hoppas att detta ger med sig snart. ATT kurvan plattas.

Kramar!!

Annika said...

Anne:
HAR sett det. Såg det på CNN. UNDERBART!!!
En fin uppmuntran.

Annika said...

Humlan;
TACK!!
Ja, generna går igen. Generation för generation. Lite roligt ändå att se det.
Och ja, tänk vad man gjorde för 3 0 år sen.
Otroligt hur fort tiden ändå går.

Våren är som en saga så vacker. Men ack och ooooo vad svårt det är att ta in och njuta. Jag försöker, men lätt är det inte.

Dimma imorse också här, kändes rätt ....

KRAMAR!!

Annika said...

Bloggblad:
Jo, vi är lika. Jag ser det själv också :-)
Lite kul.
Ja, och jag går mot 14 år.
OCH du 15.
Minns inte hur vi började läsa hos varandra. MEN jag är glad för det. Skulle önska att du började blogga igen.

Coronaångesten kommer som ett brev på posten då jag ska handla. HATAR det.

Annika said...

Anna:
TACK ANNA!
Ja, vi får peppa varandra. Idag kände jag för att gråta. Tror det var då jag lyssnade på Ginna L på USA-podden. HON satte ord på DC i dagläget.
KRAMAR

Anonymous said...

Kul att se gamla foton! Och det slår mig att K är väldigt lik dig ändå. Det syns verkligen på dessa foton. Usch ja, vilken tid det är nu. Jag går mellan hopp och förtvivlan. Man får hela tiden påminna sig om hur bra man har det iallafall.

SB

Annika said...

Susanna:
KUL att du gillar. Jo, K är lik mig.
HATAR detta så mkt. Men man får påminna sig om det som är bra i livet.
Så sant.