Tuesday, December 20, 2022

När pappor dör ...




När pappor dör …
 


… förlorar man också ett av väderstrecken.
Jag har förlorat ett av mina …


Den fjärde advent dog min pappa. Han somnade in med min mamma vid sin sida, hemma i sin egen säng.
Min älskade, fina pappa är död. Min unika, roliga, snälla, påhittiga, glada, humoristiska, positiva, ibland pessimistiska, pappa Hugo är död.
Hur konstigt är det inte det att skriva? Hur konstigt är det inte för mig att se dessa ord i skrift medan jag författar denna text? Ofattbart.
Jag är så långt borta från Sverige, men ändå är han här hos mig.



 




Hugo Filip Olsson född den 26 april 1933 i Kuggeboda i Blekinge.
Hugo, yngst av av åtta syskon varav alla nu är döda. En ursprungsfamilj som nu inte finns kvar.
Ja, barn och barnbarn och barnbarnsbarn finns såklart, men jag har inga fastrar eller farbröder kvar i livet. Ej heller längre en pappa … 


Pappa Hugo fick leva i 89 år på denna jord.
Ett fint och rikt liv har han levt, inte rikt på glittriga tillgångar kanske, men desto rikare i fråga om kärlek, upplevelser och värme.


Jag har nog haft en av de finaste pappor som finns. På riktigt.
Gissa om jag älskar honom, gissa om jag har gjort så mycket jag någonsin har kunnat för honom. Och han för mig. 
Jag är så innerligt tacksam över alla de resor jag gjort till Sverige, och till Finland. Alla de dagar och veckor och månader jag tillbringat med mina föräldrar sedan jag flyttade till USA för snart 30 år sedan. Vilken TUR jag har haft som kunnat tillbringa all denna tid med dem!


Min pappa var min största supporter, i allt jag gjort har han stått bakom mig. Vi har kunnat prata om allt, vi har skojat så mycket, vi har stollat oss, larvat oss, varit allvarliga, varit oroliga. Allt detta och SÅ mycket mer därtill.


 

Det var roligt att få skriva på pappas skrivmaskin :-)



Alla som har träffat min pappa har älskat honom.
Han har varit en fadersfigur för så många andra än oss fyra barn.
Hugo var en förebild för mina kompisar. En av mina bästa vänner från uppväxten brukade säga att om hon fick önska sig en pappa så var det min pappa hon ville ha, Hugo. 
För flera andra av mina vänner var han samma fadersgestalt, mina kompisar kunde prata med honom och de kunde skoja med honom. Till min pappa kunde man säga nästan vad som helst, och han bara skrattade. Mina två bröder spelade fotboll under hela uppväxten, och min sportintresserade pappa (jag har ärvt NOLL sportintresse av honom) var deras tränare. I detta lag, Kvarnviken, fanns det flera killar som saknade en pappa i sina liv.
Gissa vem son blev deras pappa också? Just det, pappa Hugo. Eller Hugge, som nästan alla mina bröders kompisar kallar min pappa.


Pappa Hugo var före sin tid i så mycket. Jag som är född 1966 har många jämnåriga vänner där fäderna, även i kärnfamiljer, inte var närvarande. Min pappa fanns alltid där för oss, från det vi var bebisar och hela vägen upp i medelåldern.
Där andra fäder, födda på 30 och 40-talen, inte bytte blöjor på sina bebisar, badade sina barn, lagade mat, städade eller fixade tog min pappa stort ansvar. Han gjorde allt jag listat ovan utan att blinka.
Mina föräldrar levde ett mycket jämställt liv långt innan många andra egentligen gjorde det.
Ja, jag är mycket tacksam och lycklig över det.

Mest tacksam är jag över att det alltid fanns tid. Ville man göra något, eller prata, då fanns det en axel att luta sig mot.
Min pappa älskade att leka, att hitta på saker och att vara med oss barn. Och ja, ni kan förstå att det älskade vi. Alla hans upptåg, “sannsagor” och de rollfigurer han uppfann finns med oss alla än idag.
När jag var liten minns jag att jag brukade säga till honom, pappa berätta en sannsaga … Och så gjorde han det.
När vi barn ville få en saga läst för oss kröp vi upp i hans knä med den boken vi ville höra så läste han den.
Pappa brukade hitta på sångtexter också, han brukade sjunga de sorgligaste sånger för mig när jag var liten. Jag brukade be honom att både sluta och att inte sluta, haha.


 

Pappa Hugo med sin svåger (min morbror) Jan-Olav 1964  i gamla skäristugan vid sundet.  Jan-Olav är i himlen sedan 1967.


På tal om sånger, det finns få i min ålder som kan så många gamla visor som jag kan.
Många av dessa har jag lärt mig av pappa, men även av min mamma, moster och av min mormor medan hon levde.
Jag lärde mig texterna och sångerna.
Min pappa var också fena på att texta visor. När vänner i mina föräldrars en gång så stora bekantskapskrets fyllde år, gifte sig eller hade andra stora fester skrev min pappa personliga texter till olika melodier som han sedan sjöng medan min mamma kompade på gitarren.
När jag gifte mig till exempel, skrev han en lång sångtext som alla under middagen sjöng med i. Sånger och texter, det kunde verkligen min pappa få till.
Och så är det, om jag inte ärvde intresset för sport så ärvde jag intresset för text och skrivande.


Jag har nog haft ett särskilt förhållande till min pappa, tror jag. Han har stått bakom mig så högt och rent hela mitt liv.Han har lagt grunden till den jag är idag. Jag har visserligen också ärvt hans nervighet, men det är det bara att ta med i båten.


När han sedan blev morfar och farfar blev han den bästa av de bästa av den sorten likaså.
Älskad morfar, älskad farfar. LIKA mycket som han lekte med oss, och MER, lekte han med sina barnbarn.
Han hittade på en massa “monster” som han presenterade för sina barnbarn. Alla dessa monster var snälla. OCH de var också mycket pedagogiska eftersom ett av dessa monster var det så kallade bokstavsmonstret, och av just det monstret fick de små att lära sig alfabetet.
Moffa/farfar är djupt saknad av alla sina barnbarn.



 

Moffa och Karolina hade ett särskilt band.


Det är så mycket mer jag skulle kunna skriva om min älskade, älskade pappa.
Den person som stått mig så nära, den person som alltid funnits bakom mig, den person som tröstat mig, skojat med mig, lärt mig om växter, trädgård, visdom, klokskap, humor, lättsamhet och så oändligt mycket mer.
Han lämnar ett gap av tomhet inom mig och jag har så svårt att förstå att han är borta för alltid.


I och för sig tror jag att vi ses igen. Jag är inte religiös, men jag förnekar inte att det finns ett liv efter detta. Jag vet att i detta nu sitter han med sin älskade svärmor, min mormor, och skrattar och skojar. Pappa får möta sin älskade mamma Jenny igen, den farmor jag aldrig hann träffa eftersom hon dog 13 år innan jag föddes.
Vi ses igen! Det vet jag.


 


Mamma och pappa i skäristugan sommaren 2019.


Jag ska också tacka dig, min älskade pappa, för att du för länge, länge, länge sen yrkade på att du INTE ville ha en begravning den dagen du dog, ingen jordfästning.
Nej, du sa redan för tjugo år sedan att den dagen du sluter ögonen vill du ha så kallad “direkttransport”, alltså direkt till krematoriet.
Istället sa du att vi som sedan vill, då det gått en månad eller två, ska ha en ljus minnesstund till din ära. Så blir det, det blir en minnesstund senare i vinter, om ett par månader.
Pappa, jag är så innerligt tacksam över att inte behöva störta hem till din begravning nu. TACK pappa, du visste vad du gjorde då du beslutade dig för detta. Jag kommer att vilja ha exakt samma upplägg den dagen jag dör.
Nu ska jag sörja dig i min takt, och sen åka hem och vara med på den ljusa, humoristiska minnesstund du vill att vi ska ha för dig.
TACK pappa Hugo! TACK!


 

Korsord igen, såklart.  Här i Håkans sommarstuga, Kroksnäs i Småland.



I sitt yrkesliv var han trädgårdsmästare, i en tidning beskrevs han som “Mannen med Sveriges grönaste fingrar”. 
Under alla år var han verksam som slottsträdgårdmästare på Hässelby Slott, men han skötte även om andra herresäten och gårdar i och runt Stockholms Stad.
Hässelby Slott var dock basen, och den skötte han med bravur. Som kuriosa kan jag även tala om att han en gång anlade den trädgården i början av 60-talet. Det var då Hässelby Slott var Nordiskt Kulturcentrum. Man rustade då upp den gamla, bortglömda trädgården igen. Många av er vet också att jag tillbringade mina sju första år i livet på just Hässelby Slott där vi i familjen bodde i östra flygeln.


 

Att titta in på tre kortspelare ... Ja, att spela kort har vi gjort SÅ mycket, Chicago, Poker, Plump, Vändåtta, Klöver Sju och så mycket annat.  Morfar, Karolina och min mormor spelade dessutom alltid "sitt" spel, Spad' Maj.  En lycka att titta in på de här tre ...


TACK för allt du lärt mig. 
Alla sånger du sjungit, den kärlek till böcker du gett mig, din och min kärlek till det skrivna ordet, all tid du gett mig i livet, alla fina stunder vi haft, all humor, all kunskap, all trygghet och all den kärlek du gett mig och mina syskon, min mamma, dina barnbarn, dina mågar och svärdöttrar.
Den kärleken visste inga gränser …
Älskad och Saknad heter det. I det här fallet stämmer det mer än någon kan ana.
Jag kommer att bära med dig inom mig under resten av mitt liv. Du var den finaste pappa jag hade kunnat få, den bästa av dem alla …
Älskade pappa Hugo, vila i frid tills vi ses igen, min fina älskade …


 

Här pappa, whiskey och pepparkakor till dig.  Så här ser det ut hos mig nu, ett ljus ständigt brinnande vid min pappas porträtt, en ängel och all kärlek.



Jag lämnar detta inlägg som det sista jag skriver det här året.
 
Nu känner jag att jag måste pausa från bloggen ett tag.  Jag återkommer någon gång i januari.
En fin jul önskar jag er alla!

Friday, December 16, 2022

Spridda skurar ...




Hej fredag!


Hur redo är du inför julen?
Allt klart?


Jag tycker nog att jag är hyfsat klar, men inte helt.
Jag vet hur det kommer att bli, jag kommer att feja, dona och fixa nästa vecka samt få lite stresspåslag. är det alltid. Ofelbart.


Det är som när man ska ha en fest, allt är klart. Allt. Men sen är det iallafall sånt som bara kan göras i sista minuten och som görs i sista minuten. Ni vet, tända ljus, slå upp drinken, lägga handen vid det allra sista. Julen är exakt likadan. Men allt faller på plats ändå till slut, och det är huvudsaken.




 

Bild från True workout



Nu har jag bott i USA så länge att julen här blivit min. Jag har inte firat jul i Sverige sedan 2009. DET är länge sen. Jag saknar min familj därhemma i juletid, samtidigt har jag skapat så starka egna traditioner under alla mina år här.
Dock, det är lustigt hur nostalgisk och sentimental julen alltid är. Jag tänker ofta tillbaka på svunna jular och hur härligt allting var. För jo, det var alltid härligt. Det är såklart en ynnest att känna så eftersom alla inte har ljusa och vackra minnen från barndomens, och uppväxtens, jular.


Det var ju så sjukt spännande med julklapparna. Vi var inte bortskämda heller, vi barn. Vi fick inte en massa saker under året. Nej, det vi fick fick vi till jular och födelsedagar. Ja, kläder och sådant kunde vi få under året då det behövdes. Men allt annat fick man önska sig och längta efter. Somligt kunde man önska sig HETT, och att sedan få öppna en sådan klapp innebar en så stor lycka.



 

Bild frånAftonbladet



Idag--och det här har jag tyckt sen Karolina föddes--får barnen så mycket under året (som sagt, jag var/är inget undantag som förälder i det här fallet) att de knappt vet vad de ska önska sig när julen kommer. 
Numera är det dessutom mycket klappar. Karolina och hennes kusiner, både här i USA och i Sverige, fick så mycket klappar under barndomen att de till slut öppnade paket på löpande band tills de såg helt hålögda ut. Klapp på klapp på klapp på klapp …
Och sen under året fick de väl i princip vad de ville ha. 
Min generations stora fel kanske? Alla i min ålder säger samma sak. Vi kanske har agerat på detta sätt för att kompensera? Men så fel det ändå blir i slutändan. 


På jularna förr förvarade jag och mina syskon våra julklappar i en korg vid våra sängar under hela jullovet. I flera dagar efter att vi fått klapparna kände vi ett pirr då vi tittade på dem, eller lekte med dem. Det var härligt. Det var verkligen härligt.
Sen var det allt godis och läsk likaså. På julen fanns det mängder av sånt som vi annars inte såg så mycket av under året. Jag menar läsk, det fanns bara hemma under julen och vid andra högtider, som påsk och midsommar. Eller så fanns läsk när det vankades gäster. Men aldrig, aldrig att vi fick dricka läsk till vardags, det fanns inte på kartan.
Godis? Det var på lördagarna. Punkt slut. Nu känns det som om dagens barn dricker läsk och äter godis nästan varje dag. Nej, vi hade inte läsk hemma dagligen när Karolina växte upp, det är jag glad för. Inte heller fick hon äta godis varje dag, men något strikt lördagsgodis hade vi nog inte heller. Absolut inte på det sätt som när jag var barn.



 

Bild från Minimalisterna.


Min generation fick önska och längta mycket, mycket mer än vad den här generationen får.
Jag menar ta bara när en ny låt släpps, du laddar ner den direkt.   Förr fick vi sitta och vänta vid radion för att spela in. OM vi hade tur spelades låten vi ville höra.
LP-skivor? Sådana fick man önska sig, eller spara till. SÅ var det. Därför var det extremt högtidligt när en ny skiva lades på skivtallriken. Ja, detta gäller ju inte bara skivor, allt är så lättillgängligt idag. Somligt har blivit så mycket bättre, men allt har inte blivit det.


Hur ser du på det här när du jämför med nu och då?


Jaja, nu ska jag sluta surra och ägna mig åt att förbereda Karolinas ankomst imorgonbitti.
Sen är det fjärde advent!
OCH i nästa vecka är det för tusan redan julveckan ...


Jag önskar dig en jättefin och lugn helg!!!

Thursday, December 15, 2022

Kul, Karolina, Vaccin och Här & Nu.




Hej!



Så blev det åter torsdag!


* Kul …

… ändå att ni gillade mitt inlägg om Krampus.
Den bekantskapen var en nyhet för många av er. TUR ändå att vi som vuxit upp i Norden inte känner till denne Krampus som ju ÄR ett skräckmonster i juletid.
FAST vad jag förstår är Krampus mycket nedtonad i centraleuropa idag. Han har blivit en kul figur att  fotografera, och ta selfies med, på julmarknader och sådant. Krampus har blivit mer av en skojfigur överlag. Det är väl himla BRA det ändå.
Men fascinerande som figur ÄR han. Det är julbocken också, kan jag tycka. Julbocken som försvann när jultomten tog över.



* Karolina

Karolina är hemma i sin lägenhet sedan i måndags eftermiddag. Hon är nog lite under isen och känner sig hjälplös. Nog för att hon blir starkare för varje dag, men i tisdags då vi talade med henne var hon faktiskt  lite ledsen.
Jag kommer att tala med henne idag (onsdag, förpublicerat ni vet) också, men klockan på västkusten är inte så mycket ännu då jag skriver detta.
Karolina sa att hon känner sig som en bebis som inte får göra något alls. Hon får inte bära knappt något alls, inte böja sig framåt eller bakåt, inte köra bil. Hon ska bara ta det lugnt och gå lugna promenader. Det är viktigt att hon rör på sig.

PÅ fredag ska hon ta bort stygnen och jag hoppas SÅ innerligt att det inte ska bli komplikationer då hon ska flyga i nära sex timmar natten mellan fredag och lördag. En så kallad Red eye-flight är ju alltid påfrestande. Än mer så när man är ganska nyopererad. Nej det bara måste gå bra.

Vi frågade om hon vill ha assistans, alltså bli hjälpt till och från gaterna. Men det vill hon INTE. Nåväl, bara någon följer henne in till bag-drop och lyfter upp hennes resväska på bandet så ska det nog gå bra. När hon väl kommer hit kan vi hjälpa henne med att ta den från bagagebandet. Ja, på Dulles Airport kommer bagaget för inrikesflygen ut direkt i ankomsthallen,  så vi kan absolut vara till god hjälp där.

Jaja, hon är ju ung och frisk för övrigt så det ska nog gå bra. Dock, kan inte sluta oroa mig ändå … Jag är specialist på den saken.




  * Vaccin. 

Igår tog jag flunsavaccinet. Jag väntar med med min femte covidspruta eftersom jag just haft en dust med viruset. Jag tänker ta min femte dos i februari, i slutet av den månaden.

Men däremot tog jag flunsavaccinet igår, Peter tog både vaccin för flunsan och sin femte covidspruta. Peter hade covid i september så det var absolut dags för honom att ta sin femte dos nu.
MEN tänk ändå vilken tur att han inte blev sjuk då jag hade covid. Antikropparna satt där de skulle i hans kropp.

Jag mår bra nu igen, totalt återställd. Innerligt tacksam för att jag fick en sådan lindrig variant av detta virus. Återigen är jag ute på mina dagliga rundor och det känns fint.



* Här och Nu

Nu kommer lite foton på hur det ser ut här just nu. Vi har ganska kalla morgnar, runt -4 då jag beger mig ut. På dagarna är det runt 6 grader. Naturligtvis har vi ingen snö. Jag hoppas att den kommer, men jag har inget större hopp om den saken.

Jag njuter av relativ kyla och årstiden i sig.





Med detta önskar jag dig en särdeles fin 15 december!

Wednesday, December 14, 2022

Vem har hört talas om Krampus?




Hej onsdagsfolket!


Julen närmar sig …
Snabbt går det, så in i bänken SNABBT.


I slutet november--och under december fram till julafton då jag var barn-- brukade min pappa säga, NU såg jag ett skäggigt ansikte titta in genom rutan … Det skedde då vi kanske varit busiga, eller gjort något vi inte fick göra.
Pappa brukade då mena att tomten tittade till oss för att se om vi var lydiga och snälla barn, därmed det skäggiga ansiktet i rutan som ibland kikade på oss. Vi brydde oss inte så mycket. Vi tyckte mest det var kul då han sa som han gjorde.
Men, det där med snälla barn, besökande tomte och tillhörande julklappar på julafton … Ja, man kunde aldrig riktigt veta ..? Visserligen slutade jag tro på tomten ganska tidigt. Dock, det spelade ingen roll, det var ju SÅ spännande ändå. 


Min granne, och vän, Ingrid kommer från Bayern. Där är hon uppvuxen i en småstad i alperna lite söder om München. Staden Murnau ligger nära Garmish-Partenkirchen, som vi ju alla känner till från otaliga slalomtävlingar genom åren. Där i det katolska, undersköna alplandskapet var det lite strängare än hos oss nordbor. Nu är visserligen Ingrid tio år äldre än vad jag är, men hon har ibland berättat om hur rädda barnen i alperna var inför julen.


 



De var rädda för Krampus.
Krampus är en figur jag hörde talas om först efter att jag flyttat till USA. Innan jag kom hit hade jag nog aldrig hört talas om denne julbest och hur han hade stenkoll på de katolska barnen i alperna veckorna före jul.
Min pappas “skäggiga ansikte” i fönsterrutan var ingenting gentemot denne Krampus och vad han kunde göra och åstadkomma.
Krampus var den gode Sankt Nikolaus onde motpart. Krampus kunde ibland komma hem till barnen i alperna. Plötsligt stod han i hallen den femte december, alltså dagen innan Sankt Nikolaus-dagen. Där stod han helt klädd i svarta kläder med kedjor. Kedjorna kunde han haka fast olydiga barn med och ta med dem. I sin säck hade han ingenting, för i säcken skulle stygga barn stoppas ner och tas med till Krampus näste någonstans i bergskedjan. Eller, så togs barnen ner till själva helvetet. Ibland höll Krampus i ett björkris och med det kunde han piska barnen.


 

Krampuskalender från Etsy


Ingrid sa att de aldrig visste om det var Sankt Nikolaus eller Krampus som skulle komma till dem om kvällen den femte december.
Ingrid och hennes syskon satt i vardagsrummet på mellanplanet och skakade av nervositet medan deras pappa gick ner och öppnade dörren. Skulle det vara Krampus eller Sankt Nikolaus som stod där?
De lyssnade bävande efter kedjorna som Krampus skulle skaka. Kedjorna som förband Krampus med underjorden.
Ingrid sa att när de var väldigt små, åren mellan ett och fem, hörde de inte talas om Krampus. MEN desto mer fick de höra åren mellan fem och tio. DÅ var Krampus ständigt närvarande i juletid. Lika närvarande som Sankt Nikolaus. De bägge var kumpaner och samarbetade, även om Sankt Nikolaus stod för det goda och Krampus för det onda i den religiösa, katolska och gudfruktiga värld som ännu idag är så stark i alpregionerna.
Ingrid sa att hennes tre år yngre lillasyster brukade gråta då de satt i vardagsrummet och väntade den femte december, så rädd var hon. Ingrid själv sa att hon också var rädd, men låtsades vara modig fast hon egentligen ville gråta hon också. Ingrid sa att hon alltid kommer att minnas skaket av kedjor vilka de ibland hörde från hallen. Hon säger att det sitter som etsat in hennes minne, skakandet av kedjor. Snacka om att plantera fruktan i barnen.


 

Kumpanerna Krampus och Sankt Nikolaus.  Bild från Pinterest.


Jag frågade Ingrid om Krampus fortfarande förekommer, det trodde hon. Men att han absolut är nedtonad idag eftersom samhällsklimatet och synen på barn är annorlunda än vad det var under tidigt 60-tal.


Jultomten kom förresten aldrig till hem till dem på julaftonen heller.
Den som kom med julklapparna den 24 december var julängeln och hans änglafölje. Julängeln som ju är jesusbarnet. Det var Christkindl som kom med klapparna. Det var också Christkindl och hans änglar som klädde granen.
När barnen vaknade på julaftonen och kom ner i vardagsrummet var granen klädd och klapparna låg under granen. Christkindle hade varit där. Tomten förekom alltså inte alls i Bayern då. Ingrid sa att hon egentligen lärde sig traditionen med tomten först efter att hon kommit till USA.
Jag tycker det är så roligt med olika traditioner. Det är lätt att inbilla sig att vi firar på liknande sätt i Europa, men så är det ju verkligen inte. Tvärtom. Det skiljer sig från land till land även om nordborna firar på liknande sätt den 24 december. Samtidigt är det så annorlunda i mellaneuropa och i sydeuopa som ju också firar den 24 december.


 

Christkindl, bild från Wikipedia


Förresten är julbocken och Krampus besläktade. 
Julbocken var förstås inte lika ond som Krampus, men ett släktskap finns mellan de två. Julbocken, då det begav sig, var inte heller lika jovial som vår tids jultomte.


 

Julbocken, bild från steemit


Krampus förekommer i alpområden i Tyskland, Österrike, Schweiz, norra Italien och i flera andra länder i den regionen. Krampus lär härstamma från Böhmerwald i centraleuropa där mycket mystik, legender, folklore och magi frodades.


Ja, det var lite om denne skräckinjagande julfilur som iallafall jag knappt kände till.


Med detta inlägg som exempel hoppas jag att ni alla uppför er bra så här dagarna före jul :-D

Tuesday, December 13, 2022

Some weekend ...




Hello Santa Lucia morning!!


Today’s the day, the day of Santa Lucia. Or, Sankta Lucia as we say in Sweden.
Sankta Lucia-day always takes place on December, 13. It is very special. All Swedes (and Finland-Swedish) know what I am talking about.
When I grew up I sang in my school’s choir. Santa Lucia was one of our biggest performances of the year, we started our rehearsals in the beginning October, so when the day came we knew exactly what to do, we knew all the harmonies, the lyrics to all songs, how to walk in the procession, we had it down to a T. It was so very special in so many ways.
Something I do treasure and look back on with the fondest of memories.


Early, early this morning I will plant myself in front of The Swedish Televison and watch the Santa Lucia procession being broadcasted from Sweden.
I hope it will be beyond majestic and beautiful. So yes, today is a day I really, really miss Sweden.


IN other news it has not been a very good weekend for our little family.
Karolina ended up in the ER Friday night after a day of stomach pains, zero appetite and extreme fatigue. To make a long story short, she had surgery on Saturday and they removed her appendix, to top it all off she also had a ruptured ovarian cyst, so it was a lot of blood in her pelvic area. 
The surgeon found two other cysts as well and he removed them as he was removing the appendix. Laparoscopic surgery (titthål), so that is less invasive and the patient will bounce back faster.


Peter and I did not sleep much the night between Friday and Saturday, to tell you the truth.
We were ready to jump on the first flight to LA on Saturday, but Mike made sure that we did not have to do so.
Mike has arranged a human circle of their best friends to be there for Karolina this week. Mike himself is not in LA by the moment, he’s working in NYC this week. So, Peter and I felt comfortable enough not to fly out to Los Angeles. Karolina was so cool and and content with that as well.



Yesterday she got discharged from the hospital, the friends are on schedule to help her.
Tonight one of her friends is sleeping over and helping her. Tomorrow night another friend will come by. She will have company during the days as well, but she will also be alone for some hours in the daytime.


Late Friday night she’ll be taking a red eye flight back to DC. 
I hope that it is not too early for her to fly, but the surgeon has assured her that it will be perfectly fine to jump on a plane. So, I have to take his words for it.
I also hope that there will be zero complications after the long flight. Yes, she’s coming home for Christmas on Saturday.


So yea, this pretty much sums up our weekend. 
Lots of worries, but also thankful for good health care, good and solid friends, and the pure fact that Karolina’s new insurance policy went in to effect the same day as she got sick. WHAT are the odds!??? LUCKY, LUCKY, LUCKY!!!!


All right, enjoy your Sankta Lucia day!!!

Friday, December 09, 2022

Vad finns i butikerna till jul: Paper Source




Godmorgon fredag!


Idag ska vi återigen bege oss ut i handeln för att se vad som finns att köpa i juletid här i det stora landet i väst.
Nej, jag har inte varit ute och sprungit omkring i affärer denna vecka--om någon tror så--glöm det. De här bilderna knäppte jag Black Friday under ett besök på affären Paper Source i Reston Town Center.


Det lackar mot tredje advent likaså.
När jag var barn tyckte jag alltid att det låg någon slags magi över just tredje advent. Det betydde att julen inte var långt bort och jullovet låg och väntade på en inom väldigt snar framtid. Vid tredje advent var det också dags för lucia och det var ju väldigt, väldigt speciellt för oss. Men, mer om lucia längre fram.


Inte tillstymmelse till snö och kyla här. Den så kallade Greenland block som Washington Post skrev skulle drabba The Mid Atlantic i mitten av december verkar avlägsen. Nej då, vi snackar 6-8 grader och det är knappt det blir minusgrader nattetid. Jag kan ärligt säga att jag är gravt avis på er som ju har riktig vinter nu, och det gäller väl stora delar av Norden.
Vad kan jag säga? NJUT medan det varar!!! Tänk på att det finns längtade människor, som JAG.


MEN nu, Paper Source!!






OCH såklart, doftljus.


Med detta önskar jag er alla en riktigt fin tredje advent