När pappor dör ...

När pappor dör … 

… förlorar man också ett av väderstrecken.

Jag har förlorat ett av mina …

Den fjärde advent dog min pappa. Han somnade in med min mamma vid sin sida, hemma i sin egen säng.

Min älskade, fina pappa är död. Min unika, roliga, snälla, påhittiga, glada, humoristiska, positiva, ibland pessimistiska, pappa Hugo är död.

Hur konstigt är det inte det att skriva? Hur konstigt är det inte för mig att se dessa ord i skrift medan jag författar denna text? Ofattbart.

Jag är så långt borta från Sverige, men ändå är han här hos mig.

 

Vid sommarstugan vid Ledörsundet sommaren 2019.

Hugo Filip Olsson född den 26 april 1933 i Kuggeboda i Blekinge.

Hugo, yngst av av åtta syskon varav alla nu är döda. En ursprungsfamilj som nu inte finns kvar.

Ja, barn och barnbarn och barnbarnsbarn finns såklart, men jag har inga fastrar eller farbröder kvar i livet. Ej heller längre en pappa … 

Pappa Hugo fick leva i 89 år på denna jord.

Ett fint och rikt liv har han levt, inte rikt på glittriga tillgångar kanske, men desto rikare i fråga om kärlek, upplevelser och värme.

Jag har nog haft en av de finaste pappor som finns. På riktigt.

Gissa om jag älskar honom, gissa om jag har gjort så mycket jag någonsin har kunnat för honom. Och han för mig. 

Jag är så innerligt tacksam över alla de resor jag gjort till Sverige, och till Finland. Alla de dagar och veckor och månader jag tillbringat med mina föräldrar sedan jag flyttade till USA för snart 30 år sedan. Vilken TUR jag har haft som kunnat tillbringa all denna tid med dem!

Min pappa var min största supporter, i allt jag gjort har han stått bakom mig. Vi har kunnat prata om allt, vi har skojat så mycket, vi har stollat oss, larvat oss, varit allvarliga, varit oroliga. Allt detta och SÅ mycket mer därtill.

 

Jag och papp 1966.

Det var roligt att få skriva på pappas skrivmaskin :-)

Alla som har träffat min pappa har älskat honom. Han har varit en fadersfigur för så många andra än oss fyra barn.

Hugo var en förebild för mina kompisar. En av mina bästa vänner från uppväxten brukade säga att om hon fick önska sig en pappa så var det min pappa hon ville ha, Hugo. 

För flera andra av mina vänner var han samma fadersgestalt, mina kompisar kunde prata med honom och de kunde skoja med honom. Till min pappa kunde man säga nästan vad som helst, och han bara skrattade. Mina två bröder spelade fotboll under hela uppväxten, och min sportintresserade pappa (jag har ärvt NOLL sportintresse av honom) var deras tränare. I detta lag, Kvarnviken, fanns det flera killar som saknade en pappa i sina liv.

Gissa vem son blev deras pappa också? Just det, pappa Hugo. Eller Hugge, som nästan alla mina bröders kompisar kallar min pappa.

Pappa Hugo var före sin tid i så mycket. Jag som är född 1966 har många jämnåriga vänner där fäderna, även i kärnfamiljer, inte var närvarande. Min pappa fanns alltid där för oss, från det vi var bebisar och hela vägen upp i medelåldern.

Där andra fäder, födda på 30 och 40-talen, inte bytte blöjor på sina bebisar, badade sina barn, lagade mat, städade eller fixade tog min pappa stort ansvar. Han gjorde allt jag listat ovan utan att blinka.

Mina föräldrar levde ett mycket jämställt liv långt innan många andra egentligen gjorde det.

Ja, jag är mycket tacksam och lycklig över det.

Mest tacksam är jag över att det alltid fanns tid. Ville man göra något, eller prata, då fanns det en axel att luta sig mot.

Min pappa älskade att leka, att hitta på saker och att vara med oss barn. Och ja, ni kan förstå att det älskade vi. Alla hans upptåg, “sannsagor” och de rollfigurer han uppfann finns med oss alla än idag.

När jag var liten minns jag att jag brukade säga till honom, pappa berätta en sannsaga … Och så gjorde han det.

När vi barn ville få en saga läst för oss kröp vi upp i hans knä med den boken vi ville höra så läste han den.

Pappa brukade hitta på sångtexter också, han brukade sjunga de sorgligaste sånger för mig när jag var liten. Jag brukade be honom att både sluta och att inte sluta, haha.

 

Pappa Hugo och mamma Ann-Mari på bröllopsdagen, den 9 augusti 1964.

Pappa Hugo med sin svåger (min morbror) Jan-Olav 1964  i gamla skäristugan vid sundet.  Jan-Olav är i himlen sedan 1967.

På tal om sånger, det finns få i min ålder som kan så många gamla visor som jag kan.

Många av dessa har jag lärt mig av pappa, men även av min mamma, moster och av min mormor medan hon levde.

Jag lärde mig texterna och sångerna.

Min pappa var också fena på att texta visor. När vänner i mina föräldrars en gång så stora bekantskapskrets fyllde år, gifte sig eller hade andra stora fester skrev min pappa personliga texter till olika melodier som han sedan sjöng medan min mamma kompade på gitarren.

När jag gifte mig till exempel, skrev han en lång sångtext som alla under middagen sjöng med i. Sånger och texter, det kunde verkligen min pappa få till.

Och så är det, om jag inte ärvde intresset för sport så ärvde jag intresset för text och skrivande.

 

Papp och mamm i den gamla skäristugan vilken vi nu renoverar.  Detta var sommaren 2019.

Pappas flicka, det är jag det. 

Jag har nog haft ett särskilt förhållande till min pappa, tror jag. Han har stått bakom mig så högt och rent hela mitt liv.Han har lagt grunden till den jag är idag. Jag har visserligen också ärvt hans nervighet, men det är det bara att ta med i båten.

När han sedan blev morfar och farfar blev han den bästa av de bästa av den sorten likaså.

Älskad morfar, älskad farfar. LIKA mycket som han lekte med oss, och MER, lekte han med sina barnbarn.

Han hittade på en massa “monster” som han presenterade för sina barnbarn. Alla dessa monster var snälla. OCH de var också mycket pedagogiska eftersom ett av dessa monster var det så kallade bokstavsmonstret, och av just det monstret fick de små att lära sig alfabetet.

Moffa/farfar är djupt saknad av alla sina barnbarn.

 

Morfar Hugo metar med Ebba.

Moffa Hugo, min mormor Signhild, Karolina och jag sommaren 2002.

Moffa och Karolina hade ett särskilt band.

Det är så mycket mer jag skulle kunna skriva om min älskade, älskade pappa.

Den person som stått mig så nära, den person som alltid funnits bakom mig, den person som tröstat mig, skojat med mig, lärt mig om växter, trädgård, visdom, klokskap, humor, lättsamhet och så oändligt mycket mer.

Han lämnar ett gap av tomhet inom mig och jag har så svårt att förstå att han är borta för alltid.

I och för sig tror jag att vi ses igen. Jag är inte religiös, men jag förnekar inte att det finns ett liv efter detta. Jag vet att i detta nu sitter han med sin älskade svärmor, min mormor, och skrattar och skojar. Pappa får möta sin älskade mamma Jenny igen, den farmor jag aldrig hann träffa eftersom hon dog 13 år innan jag föddes.

Vi ses igen! Det vet jag.

 

April 2007, pappa Hugo, mamma Ann-Mari och moster Lisbeth vid Stadshuset då min syster Sara gifte sig med Håkan.

Mammas 50-årsdag 1990.

Mamma och pappa i skäristugan sommaren 2019.

Jag ska också tacka dig, min älskade pappa, för att du för länge, länge, länge sen yrkade på att du INTE ville ha en begravning den dagen du dog, ingen jordfästning.

Nej, du sa redan för tjugo år sedan att den dagen du sluter ögonen vill du ha så kallad “direkttransport”, alltså direkt till krematoriet.

Istället sa du att vi som sedan vill, då det gått en månad eller två, ska ha en ljus minnesstund till din ära. Så blir det, det blir en minnesstund senare i vinter, om ett par månader.

Pappa, jag är så innerligt tacksam över att inte behöva störta hem till din begravning nu. TACK pappa, du visste vad du gjorde då du beslutade dig för detta. Jag kommer att vilja ha exakt samma upplägg den dagen jag dör.

Nu ska jag sörja dig i min takt, och sen åka hem och vara med på den ljusa, humoristiska minnesstund du vill att vi ska ha för dig.

TACK pappa Hugo! TACK!

 

Pappa och mamma vid Hässelby Slott sommaren 2017.

TVÅ korsordsnördar i farten.  Min föräldrar fyllde alltid korsord, alltid de svåraste svåra av dem alla.  De lyckades alltid klura ut dem till slut.  Här vid sommarstugan vid sundet.

Korsord igen, såklart.  Här i Håkans sommarstuga, Kroksnäs i Småland.

I sitt yrkesliv var han trädgårdsmästare, i en tidning beskrevs han som “Mannen med Sveriges grönaste fingrar”. 

Under alla år var han verksam som slottsträdgårdmästare på Hässelby Slott, men han skötte även om andra herresäten och gårdar i och runt Stockholms Stad.

Hässelby Slott var dock basen, och den skötte han med bravur. Som kuriosa kan jag även tala om att han en gång anlade den trädgården i början av 60-talet. Det var då Hässelby Slott var Nordiskt Kulturcentrum. Man rustade då upp den gamla, bortglömda trädgården igen. Många av er vet också att jag tillbringade mina sju första år i livet på just Hässelby Slott där vi i familjen bodde i östra flygeln.

 

YAY, lycka över god mat!! Sommaren 2018.

Mina föräldrar träffades den 1 december 1962.  De fick ganska exakt 60 år tillsammans.  En rikedom.

Min pappa var även en sann feminist, här i pussyhat vintern 2017.

Att titta in på tre kortspelare ... Ja, att spela kort har vi gjort SÅ mycket, Chicago, Poker, Plump, Vändåtta, Klöver Sju och så mycket annat.  Morfar, Karolina och min mormor spelade dessutom alltid "sitt" spel, Spad' Maj.  En lycka att titta in på de här tre ...

TACK för allt du lärt mig. 

Alla sånger du sjungit, den kärlek till böcker du gett mig, din och min kärlek till det skrivna ordet, all tid du gett mig i livet, alla fina stunder vi haft, all humor, all kunskap, all trygghet och all den kärlek du gett mig och mina syskon, min mamma, dina barnbarn, dina mågar och svärdöttrar.

Den kärleken visste inga gränser …

Älskad och Saknad heter det. I det här fallet stämmer det mer än någon kan ana.

Jag kommer att bära med dig inom mig under resten av mitt liv. Du var den finaste pappa jag hade kunnat få, den bästa av dem alla …

Älskade pappa Hugo, vila i frid tills vi ses igen, min fina älskade …

 

Här pappa, whiskey och pepparkakor till dig.  Så här ser det ut hos mig nu, ett ljus ständigt brinnande vid min pappas porträtt, en ängel och all kärlek.

Jag lämnar detta inlägg som det sista jag skriver det här året. 

Nu känner jag att jag måste pausa från bloggen ett tag.  Jag återkommer någon gång i januari.

En fin jul önskar jag er alla!