Att växa upp som Air Force Brat.




Hej och godmorgon!


Eftersom jag har några nya läsare tänkte jag idag att inlägget ska handla om Peter och om hur han växte upp. 
Hans barndom och tonår skiljer sig mycket från hur mina egna var. Jag tror att hans uppväxt är ganska olik de flestas. 


Peter växte upp som en så kallad Air Force Brat. 
Peters pappa Pete var officer inom the US Air Force.
Svärfar Pete tjänade militären fram tills att Peter fyllt 18 år.


Att vara militärbarn är ingen lätt match alla alla gånger. 
Visst, de får se massor av USA och världen. Men det kommer med ett sådant skyhögt pris.


Peter föddes på en liten militärbas i Ajo, Arizona precis vid mexikanska gränsen.
Just då var pappa Pete stationerad där. Ganska snart flyttade den lilla familjen till en annan bas i USA. Jag vet inte hur många baser de bodde på här i US, men otaliga.



 

Peter och hans mamma Margaret när Peter var runt två år.


När Peter var runt tre år flyttade den lilla familjen till Tyskland.  Till en amerikansk militärbas i Neubrücke Kaserne, numera nedlagd amerikansk flygbas.  Under den vistelsen i Tyskland kom Peters syster Melinda till världen.  Hon är fyra år yngre än sin bror.
Innan de kom till Tyskland hade alltså familjen bott på flertalet flygbaser i US.  Peter började skolan när de bodde i Tyskland under familjens första vända där.


När min svärfar anmälde sig till det militära hade han precis gått ut universitet och i och med att han hade examen från college blev det per automatik en officerstjänst efter “the base training”. 
Min svärfar gjorde karriär inom Air Force och var överste då han gick i pension 1993. Då var han femtiotre år gammal.
Därpå flyttade familjen till Northern Virginia, och Fairfax. Peters pappa hade då fått jobb inom försvaret med plats på Pentagon. Så han blev försvaret trogen under hela sin karriär. 


Svärfar Pete var i Vietnam under kriget, i två omgångar, under Peters uppväxt.  Fyra år alltsom allt blev det för Pete där.  Jodå, han kan minsann berätta intressanta historier därifrån och om hur de låg i fält och mycket annat. 
Min svärmor berättade att varje gång någon oanmäld knackade på dörren befarade hon det värsta, ett dödsbud.
När Pete var i Vietnam bodde resten av familjen på baser i USA eller i Tyskland. Peter gick i amerikanska skolor under de år de bodde i Tyskland, och givetvis i amerikanska skolor då de bodde här.


Ett år under uppväxten bytte Peter skola FYRA gånger. 
Och många byten av skolor blev det genom hela Peters skoltid. Både för Peter och hans yngre systrar. Peters systrar är fyra och sex år yngre än han.


Efter några år under första omgången i Tyskland flyttade familjen tillbaka till USA igen. 
Nya skolor.
Nytt liv.
Nytt hus.
Nytt.
Bara för att snart ryckas upp igen. 


När man ständigt byter skola har man inget annat val än att bli duktig på skaffa nya vänner.
Det tvingas dessa militärbarn ständigt göra.
Nya vänner. Ny skola. Nya lärare. Nytt allt.
Gång på gång.
De kompisar som skaffades på de nya skolorna kanske Peter hade brevkontakt med ett tag, men sen rann det ut i sanden. Idag är det säkert mycket lättare för militärbarn att hålla kontakten via sociala medier etc. Men så var det inte på 70 och 80-talen.


 

Bild av George Pak via Pexels.


Fördelarna var ju att de såg så väldigt mycket av Europa under de bägge omgångar de bodde i Tyskland. OCH av USA då de bodde på olika baser här.
Så fort Pete var ledig for familjen på olika semestrar till Italien, Österrike, Schweiz, Spanien, England, Belgien och Holland. Fördel där, som sagt, för militärbarn att det får se och upptäcka mycket av världen. 



Peter säger att den absolut hemskaste uppbrottet för honom var då familjen under tre år— från när Han gick i fyran fram tills i början av sjuan—bodde i Las Vegas.
Peter älskade att bo i Vegas, han skaffade en massa vänner där, han älskade att bo i öknen i värmen. Familjen hade pool där kompisar ofta samlades.
Öknen blev en enda stor lekplats för Peter och hans kompisar. Solen sken nästan jämt. Peter brukar säga att de där åren var så ljusa och glada. Peters föräldrar trivdes dessutom massor under Vegas-åren och roade sig kungligt i stan med andra officersfamiljer i Vegas glam.
Margaret, min svärmor, var ordförande i The Officers Wives Club (den rollen fick hon ofta då de befann sig på olika baser) och det passade min svärmor som hand i handske.


Men en dag i sjuan fick Peter veta att hans pappa fått en befattning i Tyskland.
Återigen.
Familjen skulle ännu en gång flytta.
DÅ var Peter inte glad, han bönade och bad att han skulle få stanna kvar i Vegas och bo hos kompisar. Men såklart gick inte det, flyttlasset gick till Tyskland igen och de landade i ett dystert vintrigt landskap, enligt min käre make. Jag tror att denna flytt var det allra hårdaste slaget under hans uppväxt vad gällde att flytta.



 

Peter någon gång under åren på high school i Kaiserslautern (det största amerikanska gymnasium som finns utanför US gränser). K-town HS, som den kallades av militärbarnen som gick där.  Flygbasen denna gång låg i Baumholder.  Sedan bytte de till Sembach Kaserne.  Familjen bodde på baserna.  


Peter började sedan gymnasiet på den största av alla amerikanska gymnasieskolor (Kaiserslautern HS) som finns utanför USAs gränser. 
Men, familjen flyttade tillbaka till US—till Hampton, Virginia—innan hann ta sin examen. Sina sista två år på HS gick han i Hampton.  Hampton, Virginia blev Petes (och därmed resten av familjens) sista uppdrag inom USAF.



Peter spelade fotboll under alla år på HS.  Här med laget från den amerikanska HS i Tyskland.



Det var då Peters familj sa “tack och adjö” till the USAF
.
De flyttade till NoVA, byggde hus i Fairfax. Slog sig ner. För gott.  Jösses så skönt det måste ha känts inom dem.
Peters pappa började arbeta inom försvarsmakten på Pentagon. Livet blev stabilt med ett mestadels 9-17 jobb för Pete.


Men då hade Peter redan hunnit börja på universitet.
Hans två yngre systrar fick iallafall lite mer stabilitet. Melinda började high school i Fairfax och den två år yngre Suzy började högstadiet.


Så vad kan jag säga, militärbarn har det inte lätt. 
Inte då. Inte nu. 
De får utveckla en hel massa “jävlar anamma” vad gäller allt nytt som ständigt kommer i deras väg. På gott och på ont. 
De dras upp med sina tunna rötter gång på gång.


Respekt också till alla militärfruar/män som följer sin make/maka under tiden dessa år “in active duty”. 
Det kostar på så väldigt mycket.
Som Margaret sa, varenda dag när Pete var i Vietnam var hon orolig. Varenda dag befarade hon att det värsta skulle hända. Samtidigt skulle hon uppfostra tre små barn plus att hon alltid hade antingen en ordföranderoll, eller annan viktig roll, inom The Officers Wives Club. 
Tur att hon hade det sociala livet, förresten.


Nu vilar Margaret på Arlington Kyrkogård, som ju är den största militärkyrkogården i USA.
Där ska min svärfar också vila när det är dags. 
Självklart ska även den som inte var aktiv militär av parterna ligga på Arlington också. 
DE fick/får minsann också offra så mycket till det militära, fosterlandet och flaggan. 


Jag har, som sagt, skrivit om Peters uppväxt förr. Men det var några år sedan nu.
Nu vet ni iallafall lite om hur det var då Peter och hans systrar växte upp på olika baser i USA och i Tyskland.


Ha en finfin onsdag

Comments

Elisabeth said…
Vet du varför militärerna flyttas runt så mycket? Varför kan de inte få vara kvar längre på samma bas? Det här låter säkert som en naiv fråga med självklart svar, men det är något jag funderat över även tidigare. Får man förresten önska placering, eller är det helt upp till de som bestämmer?

Visst måste det vara jobbigt för både barn och partnern till militären. Speciellt för barnen kanske, för som vuxen är det ändå lättare på något sätt. En sak jag har tänkt på angående Peters uppväxt är om den har påverkat det faktum att ni bott i Reston ganska länge. Var det till exempel ett medvetet val att inte flytta under Karolinas uppväxt?

Roligt för övrigt med fotona i det här inlägget!
Elisabeth said…
Mycket intressant inlägg, glömde jag att skriva!
Yvonne said…
Vilken intressant, men jobbig uppväxt din Peter haft. Måste ju ha varit jättejobbigt att flytta så många gånger och lämna allt man byggt upp, men också positivt att få ha sett så mycket och bo i olika länder. Det går nog lättare innan man börjar skolan, men sen brukar det inte vara lika kul/lätt och då gäller det att vara en social person som snabbt kan skaffa nya kompisar, klarar säkert inte alla.

Hela familjen måste ju ställa upp och det skapar säkert starka band inom familjen också.

Är det fortfarande vanligt att man flyttar runt så till olika baser i världen? Måste ha varit en lättnad för hela familjen när din svärfar till slut tog ett jobb på Pentagon med vetskapen att det var slutflyttat runt världen.

Intressant att få läsa hur Peter och hans systrar växte upp som barn till en officerare. Säkert jobbigt att flytta runt men säkert lärde man sig en massa också.

Tack för en intressant läsning säger jag och skickar kramar från ett regnigt Åkersberga
Cari said…
Så intressant att läsa om Peters uppväxt. Måste vara jobbigt att flytta så ofta även om man är social, man måste säkert vara det för att kunna fungera i olika skolor.

Bra att de passade på att resa då de bodde i Tyskland. Och hoppas att de tyckte om att resa och se delar av Europa.

Och vilken tur att de flyttade till Virginia. Så att du träffade Peter under ditt år som au pair. Visst måste de precis ha flyttat dit då du var där?

En av mina vänner (född 1959) är son till en militär och de flyttade runt i Sverige under hans uppväxt. Men jag vet inte hur länge. Och jag vet inte hur det är nu. Känner ingen inom försvarsmakten.
Anonymous said…
Intressant! Jag jobbade ju på personalkontoret på WFP ett tag för 25 år sedan och där såg jag många av "officers" barn som inte fixade det där riktigt med kringflackandet och byta skolandet. Har man minsta lilla problem med inlärning blir detta så oerhört svårt. Tänker att det är tur för Peter att han inga såna problem hade. Kram Marika
Anonymous said…
Tack för ännu ett så intressant inlägg! Det kunde verkligen inte vara lätt att vara familj till en officer inom militären i USA vid den tiden. Och kanske är det likadant nu? I Sverige flyttar en del befäl och dess familjer runt inom Sverige men då inte alls så många gånger och det är ju stor skillnad att hålla sig inom samma land. Men att flytta på framför allt barn, vad än orsaken är och även inom samma land, kan ju vara en stor omställning speciellt om man som barn har vissa svårigheter... SÅ söt bild på lille Peter med sin mamma :D! Jag önskar dig en trevlig Kristi himmelsfärdshelg (om ni nu firar det?)! Kram, Annika
Brysselkakan said…
Intressant att läsa! Även om det var tufft med alla uppbrott tror jag ändå att det har gett massor av fördelar för precis som du skriver fick dessa barn lära sig att börja om ofta och det kan ju finnas bra med det också.
Vi har också flyttat mycket och i början för att T var just officer i armén. Som tur är har vi aldrig behövt vara rädda för hans liv. Alla tre barnen har bytt skolor en del men jag tror inte de så här i efterhand ser det som ett problem. Men där och då var det mycket tårar ibland...
Kul att läsa om detta! Och på bilden av den lilla Peter syns det väl att det är han!
Channal said…
Hej Annika! Ligger här i skuggan under parasollet och hamnade hos dig. Jag har hört detta tidigare, men det var nog ett par år sedan nu… och jag blir lika fascinerad idag! Ja, tänk vilken uppväxt. Flackande och farande över världen, samtidigt som det måste ha funnits en ständig gnagande oro efter pappa/make.

Så fina bilder också! Peters mamma som ung är faktiskt lite lik både dig och Karolina. Och Peter från high school… busvisslar! Vilken snygging! Ett spännande och rikt liv, men så olikt mitt, ditt och många andras. Kul och spännande läsning!

KRAMAR till dig från varma, fina Kreta! Anna
Anonymous said…
Halloj!
Tack för denna intressanta läsning om Peters uppväxt. Nej det kan verkligen inte varit/vara lätt att vara militärsbarn och byta platser hit och dit.
Ha en fin dag.
Kram Carin
Annika said…
Elisabeth. Det kan jag inte svara på, men så är det. Jag kan fråga min svärfar om det nästa gång vi ses. Ärligt talat, har ingen aning själv om varför det blir så många uppbrott för dem. Inte alls naivt att fråga, jag ska ta reda på det. Intressant ju.

Absolut, Peter sa tidigt att han inte ville att K skule byta skola under in uppväxt. Och så blev det inte heller. Han tyckte det var så jobbigt själv att ständigt ryckas upp.

Fotona ja, önskar jag hade flera ;-). men de flesta är hos svärfar.
Annika said…
Elisabeth igen: TACK!!!
Annika said…
Yvonne: Tro mig, det var det. Jobbigt. SÅ jobbigt. Att aldrig riktigt få rota sig, att aldrig få ngn stabilitet. Men så är det många som har det än idag inom militären och the state department.
Precis, fär väldigt blyga barn måste det vara såå hemskt. De brukar kalla militärbarn för typ maskrosbarn, att det klarar det mesta. De har ju heller inget val. Alls.

Jomen det är inget som ändrats inom det militära vad gäller flytter etc vad jag vet. Nya baser hela tiden. Inte lätt. För ngn.

DET tror jag, det stärker familjebanden mycket att leva så här.

Vilken lättnad när de slog sig ner, byggde hus och började ett vanligt liv. Men då var P redan på uni.

Tusen tack för att du gillade inlägget, Yvonne!
Kramar!!
BP said…
Vilket intressant inlägg och vilka fina bilder du plockade fram både på din älskade Peter och på din svärmor. Hon var verkligen en vacker kvinna.
Ja, att vara barn till en militär kan väl jämföras med att vara barn till en diplomat eller en cirkusartist. Det kan verkligen inte ha varit roligt att aldrig kunna slå rot någonstans och att alltid förlora kompisar. Som du säger - det är nog lite enklare nuförtiden, men ändå.
Tack för intressant läsning och så fina bilder:-)
Annika said…
Cari: Tack, glad att du gillar inlägget. Det är ju en mkt speciell uppväxt, och så totalt olik min egen.
De reste massor under åren i Europa, och ja de gillade det det sååååå mkt!!!
Familjen flyttade till NoVA 1983, jag träffade Peter 90, så de hade bott där i sju år då redan. De flyttade samma år Peter började uni.
Ja intressant att veta hur dessa familjer har det, både här och där.
Annika said…
Marika: ÅÅÅ du känner till en del då, med andra ord. Både det goda och det onda. Tror säkert det är många militärbarn som inte fixar det bra. De lever ju ett så konstigt liv, ett liv utan rötter. Nej varken Peter eller hans systrar har lidit av det rent akadmiskt, men på det sociala.. det var inte kul. Kramar!
Annika said…
Annika: Tusen tack för att du tycker det. Ja det är ju en så annorlunda uppväxt ot hur du och jag hade det. Tror nog att det är likadant idag, tyvärr. Massor med flyttar inom det militära hela tiden. Så ja, likadant nu som då. Just det, alla barn far inte lika bra som P och hans systrar. Så väldigt sant. Det måste till en viss sort. Tack, ja visst är bilden med P och hans mamma såå söt. Firar inte, men du ska ha det toppen!!!!
Kramar och TACK för att du gillade inlägget.
Annika said…
Brysselkakan: TACK!! Jodå det är på gott och ont. Mkt social lärdom kom på kuppen, att våga ta för sig, inte vara rädd etc etc.
JUST det, T var ju officer, har glömt det. Men flytta fick ni ju. Du slapp iaf vara rädd för dödsbud, tack och lov.
HIHI; visst syns det att det är Peter :-)
Humlan said…
Det är verkligen en annorlunda uppväxt och jobbigt att tappa kompisar och byta skola så ofta! Jag hade klasskompisar som flyttade flera gånger under skoltiden (och kom tillbaka 2-3 år senare) för att en förälder jobbade på ett stort amerikanskt företag, de tyckte inte alltid att det var roligt att flytta iväg och det var inte alltid gamla kompisar hittade tillbaka till varandra igen, när de återkom.
Att flytta så mycket som Peters familj gjorde, kan inte vara lätt och det var väl ny miljö och nya människor hela tiden!
Intressant läsning som väckte gamla minnen också.

Kramar!
Anonymous said…
Vilken väldigt annorlunda uppväxt, och ganska så tuff. Funderar på hur jag själv hade klarat det, jag var väldigt tillbakadragen som barn. Jag hade nog tyckt det varit hemskt.

Kan Peter tyska efter alla år i Tyskland, eller blir det som ett mini-Usa som man bor och umgås i?
Tysta C
Monnah said…
Ja du, det är inte lätt att vara militär, militärpartner eller militärbarn… Förstår att Peter präglats mycket av sin uppväxt. Det är intressant att se hur olika man tar till sig livets utmaningar beroende på personlighet och annat. Att ha många uppbrott är inte lätt. Somliga blir supersociala genier, andra får livslånga trygghetsstörningar som förstör ens relationer. ”Var kommer du ifrån?” ”Mammas mage!” Att vara en ”Somewhere” måste vara rent plågsamt om man ska flytta runt på det viset. Men som du säger, kanske lite lättare nu med andra möjligheter att behålla kontakten.
Det var jättespännande att läsa detta. Tack, Annika! Kram.
Susjos said…
Wow vilken spännande historia! Läste högt för min man, som ju är intresserad av flyg också, var det så att Peters pappa var pilot?
Tufft med alla flyttar ...och till Tyskland till och med!
Vår äldre granne har varit stridspilot, och hans fru berättar just om att de fick flytta väldigt många gånger under barnens uppväxt, men troligen "bara" inom Sverige.
Tack för att du delar med dig, och vilket fint foto på Peter och hans mamma <3
KRAM!
Annika said…
Intressant att läsa! En del fördelar säkert med den uppväxten - att ha fått se världen och vara anpassningsbar. Men jag undrar lite hur det går för barn som har svårigheter i skolan - det tar ju ofta tid att få till de rätta anpassningarna och för dem att landa, öppna upp och koncentrera sig på studier. De ständiga förflyttningarna kan ju inte göra det lättare för barn med t.ex. bokstavskombos eller inlärningssvårigheter att klara skolmiljöerna och kraven i olika klasser och olika ämnen. Undrar om de faller efter trots att det inte märks eftersom de flyttar runt så mycket? Bra att Peter hanterade det även om han inte gillade det alls.
Kram!
Annika said…
Channal: Låter underbart, Anna. Vilken fin vecka ni har!!
Ja så annorlunda mot hur vi växte upp. Alltid en oro det där att ha ngn ute i krig. Margaret och K liknar, det kan jag se också. Men ser absolut ingen likhet med mig själv :-) Peter och hans mamma liknade lite dock.
Haha Anna, Peter I HS ja, hihi!!
Fortsätt njuta på det ljuvliga Kreta!!
Kramar!
Annika said…
Carin: TACK för att du gillade det hör inlägget. Nej verkligen ingen lätt match att hela tiden bryta upp.
Du med, Carin, ha en riktigt fin dag!! Kramar!!
Annika said…
BP: TACK för att du tycker om det här inlägget. Roligt att du gillade bilderna också. Ja Margaret var vacker, det var hon.
Faktiskt kan det jämföras just så. SÅÅÅ oförklarligt jobbigt att bryta upp när kompisar skaffats och allt känns bra. LITE lättare numera med SoMe. Men jobbigt än idag.
TACK BP!!
Annika said…
Humlan: SÅ totalt annorlunda mot alla våras, skulle jag nog våga säga.
Att ständigt tappa kompisar och byta skola och hus och land och stat.
Åh lite annorlunda där med, de som var ute på kontrakt. OCH visst, det är ju lite liknande absolut. Expats flyttar ut hela tiden på så sätt, och visst liknar det även om de iaf har en fast rot på plats under x-antal år.
TACK för att du gillade inlägget. Stora kramar från mig!!
Annika said…
Tysta C: Jag hade nog inte klarat det så bra heller, jag var också blyg och trygghetsknarkande. Och det måste finnas en massa barn som verkligen inte grejade det just därför.
Nej, han gick på amerikanska skolor hela tiden. Det blir ett mini-USA när man bor på militärbaser, ja.
Annika said…
Monnah: Nej verkligen inte lätt. Jo P har absolut präglats av sin uppväxt. När K började skolan sa han att han inte ville att hon skulle byta skola en enda gång. Så blev det inte heller. Gick i samma skoldistrikt hela ES, MS och HS-tiden. Tror att de som är intro och blyga får det svårt. Jag skulle inte ha mått så bra av det, tror jag. Kan vara lättare idag med SoMe, men de måste ända ständigt bryta upp. Ja vilket liv. TACK för att du gillade detta, Monnah!! Kramar!!
Annika said…
Susjos: TACK för att du gillade att läsa detta. NEJ, Pete var inte pilot han var markbunden hela tiden fastän i USAF. Har en granne som var pilot under det kriget, han kan också berätta spännande historier. Piggelin som få, lika gammal som min svärfar.
Tyskland i två omgångar. Ja precis som er granne, även fast det var inom Sverige är uppbrott alltid uppbrott och jättejobbiga. Tack igen för att du tyckte om. ja Peter och hans vackra mamma ...
Kramar!!
Annika said…
Annika: TACK för att du tycker att inlägget är intressant. Jo då, fördelar finns det ju. Det är att man måste slå sig in i en ny klass och grupp. MEN så många nackdelar också. Att aldrig få rötter.
När folk frågar var Peter växte upp, då säger han alltid att han var en air force brat och bodde överallt.
Bra frågor, Annika. Alltså verkligen. Numera är man ju så mkt mer kunnig på just diagnoser. Skulle vara intressant att veta.
Måste börja höra mig för lite bland folk som kanske vet. Peter tyckte det var jobbigt, den sociala biten. Tror inte att han kämpade så mkt med det akademiska. Men just det där att alltid bryta upp från vänner. Och speciellt efter de tre åren i Las Vegas. Tror det tog honom allra hårdast. Tufft. Kramar!!
Jossu said…
Vilken annorlunda uppväxt. Alla reagerar ju olika, men min första tanke var att jag som barn inte hade vågat släppa nya vänner särskilt nära, eftersom jag hade räknat med att vi snart skulle skiljas åt.
Jag tänker även på fruarna. På deras oro för sina män och risken att den man som återvänder från krig är en spillra av sitt forna jag. Som många finländska fd. soldater som blev alkoholister efter Vinter- och Fortsättningskriget för att bedöva sina trauman.
Vad fint du berättar, fin summering. Intressant att få läsa om hur det var att växa upp under dessa förhållandena. Speciellt under vissa åldrar under sin uppväxt är det svårt att bryta upp. Tack för ett bra inlägg. Ha en fin fredag!
Tove said…
Så fint du skrev detta om din mans uppväxt! Vilka erfarenheter han fick med fördelar och nackdelar - och speciellt att flytta så mycket, En världsmänniska.
Varm kram!
Annika said…
Jossu: SÅ annorlunda uppväxt. Det måste vara såå jobbigt för barn som inte har lätt att ta för sig, sas. Förmodligen finns en helt annan pedagogik idag än vad det gjorde på 70-talet vad gäller barn till militärer/diplomater/UD. Då var det nog bara, karska upp dig nu och gå in i klassen!
OH ja, män kom tillbaka som spillror. Det tror jag främst gällde alla de killar som blev drafted helt mot sin vilja. Det finns så många krigsveteraner som har det så kämpigt efter hemkomsten. Precis so med i Finland som kom hem efter krigen. Så tufft.
Annika said…
Nilla: Tusen tack Nilla! Ja en prövande uppväxt är det onekligen. P säger ju att det fanns många fördelar, och det gjorde det ju ... men sååå mkt sorg också.
TACK för tt du gillade detta inlägg. Kramar!
Annika said…
Tove: TACK! Jomen absolut, han fick se väldigt mkt av Europa under de där åren. Så fort min svärfar had R and R drog de på resor i Europa. Oftast med bil. Så kul för dem alla. Kramar!!