Eftersom jag har några nya läsare tänkte jag idag att inlägget ska handla om Peter och om hur han växte upp.
Hans barndom och tonår skiljer sig mycket från hur mina egna var. Jag tror att hans uppväxt är ganska olik de flestas.
Peter växte upp som en så kallad Air Force Brat.
Peters pappa Pete var officer inom the US Air Force.
Svärfar Pete tjänade militären fram tills att Peter fyllt 18 år.
Att vara militärbarn är ingen lätt match alla alla gånger.
Visst, de får se massor av USA och världen.
Men det kommer med ett sådant skyhögt pris.
Peter föddes på en liten militärbas i Ajo, Arizona precis vid mexikanska gränsen.
Just då var pappa Pete stationerad där.
Ganska snart flyttade den lilla familjen till en annan bas i USA.
Jag vet inte hur många baser de bodde på här i US, men otaliga.
Peter och hans mamma Margaret när Peter var runt två år.
Innan de kom till Tyskland hade alltså familjen bott på flertalet flygbaser i US. Peter började skolan när de bodde i Tyskland under familjens första vända där.
När min svärfar anmälde sig till det militära hade han precis gått ut universitet och i och med att han hade examen från college blev det per automatik en officerstjänst efter “the base training”.
Min svärfar gjorde karriär inom Air Force och var överste då han gick i pension 1993. Då var han femtiotre år gammal.
Därpå flyttade familjen till Northern Virginia, och Fairfax. Peters pappa hade då fått jobb inom försvaret med plats på Pentagon.
Så han blev försvaret trogen under hela sin karriär.
Svärfar Pete var i Vietnam under kriget, i två omgångar, under Peters uppväxt. Fyra år alltsom allt blev det för Pete där. Jodå, han kan minsann berätta intressanta historier därifrån och om hur de låg i fält och mycket annat.
Min svärmor berättade att varje gång någon oanmäld knackade på dörren befarade hon det värsta, ett dödsbud.
När Pete var i Vietnam bodde resten av familjen på baser i USA eller i Tyskland.
Peter gick i amerikanska skolor under de år de bodde i Tyskland, och givetvis i amerikanska skolor då de bodde här.
Ett år under uppväxten bytte Peter skola FYRA gånger.
Och många byten av skolor blev det genom hela Peters skoltid. Både för Peter och hans yngre systrar. Peters systrar är fyra och sex år yngre än han.
Efter några år under första omgången i Tyskland flyttade familjen tillbaka till USA igen.
Nya skolor.
Nytt liv.
Nytt hus.
Nytt.
Bara för att snart ryckas upp igen.
När man ständigt byter skola har man inget annat val än att bli duktig på skaffa nya vänner.
Det tvingas dessa militärbarn ständigt göra.
Nya vänner.
Ny skola.
Nya lärare. Nytt allt.
Gång på gång.
De kompisar som skaffades på de nya skolorna kanske Peter hade brevkontakt med ett tag, men sen rann det ut i sanden. Idag är det säkert mycket lättare för militärbarn att hålla kontakten via sociala medier etc. Men så var det inte på 70 och 80-talen.
Bild av George Pak via Pexels.
Fördelarna var ju att de såg så väldigt mycket av Europa under de bägge omgångar de bodde i Tyskland. OCH av USA då de bodde på olika baser här.
Så fort Pete var ledig for familjen på olika semestrar till Italien, Österrike, Schweiz, Spanien, England, Belgien och Holland. Fördel där, som sagt, för militärbarn att det får se och upptäcka mycket av världen.
Peter säger att den absolut hemskaste uppbrottet för honom var då familjen under tre år— från när Han gick i fyran fram tills i början av sjuan—bodde i Las Vegas.
Peter älskade att bo i Vegas, han skaffade en massa vänner där, han älskade att bo i öknen i värmen. Familjen hade pool där kompisar ofta samlades.
Öknen blev en enda stor lekplats för Peter och hans kompisar. Solen sken nästan jämt. Peter brukar säga att de där åren var så ljusa och glada. Peters föräldrar trivdes dessutom massor under Vegas-åren och roade sig kungligt i stan med andra officersfamiljer i Vegas glam.
Margaret, min svärmor, var ordförande i The Officers Wives Club (den rollen fick hon ofta då de befann sig på olika baser) och det passade min svärmor som hand i handske.
Men en dag i sjuan fick Peter veta att hans pappa fått en befattning i Tyskland.
Återigen.
Familjen skulle ännu en gång flytta.
DÅ var Peter inte glad, han bönade och bad att han skulle få stanna kvar i Vegas och bo hos kompisar.
Men såklart gick inte det, flyttlasset gick till Tyskland igen och de landade i ett dystert vintrigt landskap, enligt min käre make.
Jag tror att denna flytt var det allra hårdaste slaget under hans uppväxt vad gällde att flytta.
Peter någon gång under åren på high school i Kaiserslautern (det största amerikanska gymnasium som finns utanför US gränser). K-town HS, som den kallades av militärbarnen som gick där. Flygbasen denna gång låg i Baumholder. Sedan bytte de till Sembach Kaserne. Familjen bodde på baserna.
Men, familjen flyttade tillbaka till US—till Hampton, Virginia—innan hann ta sin examen.
Sina sista två år på HS gick han i Hampton. Hampton, Virginia blev Petes (och därmed resten av familjens) sista uppdrag inom USAF.
Peter spelade fotboll under alla år på HS. Här med laget från den amerikanska HS i Tyskland.
De flyttade till NoVA, byggde hus i Fairfax. Slog sig ner. För gott. Jösses så skönt det måste ha känts inom dem.
Peters pappa började arbeta inom försvarsmakten på Pentagon.
Livet blev stabilt med ett mestadels 9-17 jobb för Pete.
Men då hade Peter redan hunnit börja på universitet.
Hans två yngre systrar fick iallafall lite mer stabilitet. Melinda började high school i Fairfax och den två år yngre Suzy började högstadiet.
Så vad kan jag säga, militärbarn har det inte lätt.
Inte då. Inte nu.
De får utveckla en hel massa “jävlar anamma” vad gäller allt nytt som ständigt kommer i deras väg. På gott och på ont.
De dras upp med sina tunna rötter gång på gång.
Respekt också till alla militärfruar/män som följer sin make/maka under tiden dessa år “in active duty”.
Det kostar på så väldigt mycket.
Som Margaret sa, varenda dag när Pete var i Vietnam var hon orolig. Varenda dag befarade hon att det värsta skulle hända.
Samtidigt skulle hon uppfostra tre små barn plus att hon alltid hade antingen en ordföranderoll, eller annan viktig roll, inom The Officers Wives Club.
Tur att hon hade det sociala livet, förresten.
Nu vilar Margaret på Arlington Kyrkogård, som ju är den största militärkyrkogården i USA.
Där ska min svärfar också vila när det är dags.
Självklart ska även den som inte var aktiv militär av parterna ligga på Arlington också.
DE fick/får minsann också offra så mycket till det militära, fosterlandet och flaggan.
Jag har, som sagt, skrivit om Peters uppväxt förr.
Men det var några år sedan nu.
Nu vet ni iallafall lite om hur det var då Peter och hans systrar växte upp på olika baser i USA och i Tyskland.
Ha en finfin onsdag
Comments
Visst måste det vara jobbigt för både barn och partnern till militären. Speciellt för barnen kanske, för som vuxen är det ändå lättare på något sätt. En sak jag har tänkt på angående Peters uppväxt är om den har påverkat det faktum att ni bott i Reston ganska länge. Var det till exempel ett medvetet val att inte flytta under Karolinas uppväxt?
Roligt för övrigt med fotona i det här inlägget!
Hela familjen måste ju ställa upp och det skapar säkert starka band inom familjen också.
Är det fortfarande vanligt att man flyttar runt så till olika baser i världen? Måste ha varit en lättnad för hela familjen när din svärfar till slut tog ett jobb på Pentagon med vetskapen att det var slutflyttat runt världen.
Intressant att få läsa hur Peter och hans systrar växte upp som barn till en officerare. Säkert jobbigt att flytta runt men säkert lärde man sig en massa också.
Tack för en intressant läsning säger jag och skickar kramar från ett regnigt Åkersberga
Bra att de passade på att resa då de bodde i Tyskland. Och hoppas att de tyckte om att resa och se delar av Europa.
Och vilken tur att de flyttade till Virginia. Så att du träffade Peter under ditt år som au pair. Visst måste de precis ha flyttat dit då du var där?
En av mina vänner (född 1959) är son till en militär och de flyttade runt i Sverige under hans uppväxt. Men jag vet inte hur länge. Och jag vet inte hur det är nu. Känner ingen inom försvarsmakten.
Vi har också flyttat mycket och i början för att T var just officer i armén. Som tur är har vi aldrig behövt vara rädda för hans liv. Alla tre barnen har bytt skolor en del men jag tror inte de så här i efterhand ser det som ett problem. Men där och då var det mycket tårar ibland...
Kul att läsa om detta! Och på bilden av den lilla Peter syns det väl att det är han!
Så fina bilder också! Peters mamma som ung är faktiskt lite lik både dig och Karolina. Och Peter från high school… busvisslar! Vilken snygging! Ett spännande och rikt liv, men så olikt mitt, ditt och många andras. Kul och spännande läsning!
KRAMAR till dig från varma, fina Kreta! Anna
Tack för denna intressanta läsning om Peters uppväxt. Nej det kan verkligen inte varit/vara lätt att vara militärsbarn och byta platser hit och dit.
Ha en fin dag.
Kram Carin
Absolut, Peter sa tidigt att han inte ville att K skule byta skola under in uppväxt. Och så blev det inte heller. Han tyckte det var så jobbigt själv att ständigt ryckas upp.
Fotona ja, önskar jag hade flera ;-). men de flesta är hos svärfar.
Precis, fär väldigt blyga barn måste det vara såå hemskt. De brukar kalla militärbarn för typ maskrosbarn, att det klarar det mesta. De har ju heller inget val. Alls.
Jomen det är inget som ändrats inom det militära vad gäller flytter etc vad jag vet. Nya baser hela tiden. Inte lätt. För ngn.
DET tror jag, det stärker familjebanden mycket att leva så här.
Vilken lättnad när de slog sig ner, byggde hus och började ett vanligt liv. Men då var P redan på uni.
Tusen tack för att du gillade inlägget, Yvonne!
Kramar!!
Ja, att vara barn till en militär kan väl jämföras med att vara barn till en diplomat eller en cirkusartist. Det kan verkligen inte ha varit roligt att aldrig kunna slå rot någonstans och att alltid förlora kompisar. Som du säger - det är nog lite enklare nuförtiden, men ändå.
Tack för intressant läsning och så fina bilder:-)
De reste massor under åren i Europa, och ja de gillade det det sååååå mkt!!!
Familjen flyttade till NoVA 1983, jag träffade Peter 90, så de hade bott där i sju år då redan. De flyttade samma år Peter började uni.
Ja intressant att veta hur dessa familjer har det, både här och där.
Kramar och TACK för att du gillade inlägget.
JUST det, T var ju officer, har glömt det. Men flytta fick ni ju. Du slapp iaf vara rädd för dödsbud, tack och lov.
HIHI; visst syns det att det är Peter :-)
Att flytta så mycket som Peters familj gjorde, kan inte vara lätt och det var väl ny miljö och nya människor hela tiden!
Intressant läsning som väckte gamla minnen också.
Kramar!
Kan Peter tyska efter alla år i Tyskland, eller blir det som ett mini-Usa som man bor och umgås i?
Tysta C
Det var jättespännande att läsa detta. Tack, Annika! Kram.
Tufft med alla flyttar ...och till Tyskland till och med!
Vår äldre granne har varit stridspilot, och hans fru berättar just om att de fick flytta väldigt många gånger under barnens uppväxt, men troligen "bara" inom Sverige.
Tack för att du delar med dig, och vilket fint foto på Peter och hans mamma <3
KRAM!
Kram!
Ja så annorlunda mot hur vi växte upp. Alltid en oro det där att ha ngn ute i krig. Margaret och K liknar, det kan jag se också. Men ser absolut ingen likhet med mig själv :-) Peter och hans mamma liknade lite dock.
Haha Anna, Peter I HS ja, hihi!!
Fortsätt njuta på det ljuvliga Kreta!!
Kramar!
Du med, Carin, ha en riktigt fin dag!! Kramar!!
Faktiskt kan det jämföras just så. SÅÅÅ oförklarligt jobbigt att bryta upp när kompisar skaffats och allt känns bra. LITE lättare numera med SoMe. Men jobbigt än idag.
TACK BP!!
Att ständigt tappa kompisar och byta skola och hus och land och stat.
Åh lite annorlunda där med, de som var ute på kontrakt. OCH visst, det är ju lite liknande absolut. Expats flyttar ut hela tiden på så sätt, och visst liknar det även om de iaf har en fast rot på plats under x-antal år.
TACK för att du gillade inlägget. Stora kramar från mig!!
Nej, han gick på amerikanska skolor hela tiden. Det blir ett mini-USA när man bor på militärbaser, ja.
Tyskland i två omgångar. Ja precis som er granne, även fast det var inom Sverige är uppbrott alltid uppbrott och jättejobbiga. Tack igen för att du tyckte om. ja Peter och hans vackra mamma ...
Kramar!!
När folk frågar var Peter växte upp, då säger han alltid att han var en air force brat och bodde överallt.
Bra frågor, Annika. Alltså verkligen. Numera är man ju så mkt mer kunnig på just diagnoser. Skulle vara intressant att veta.
Måste börja höra mig för lite bland folk som kanske vet. Peter tyckte det var jobbigt, den sociala biten. Tror inte att han kämpade så mkt med det akademiska. Men just det där att alltid bryta upp från vänner. Och speciellt efter de tre åren i Las Vegas. Tror det tog honom allra hårdast. Tufft. Kramar!!
Jag tänker även på fruarna. På deras oro för sina män och risken att den man som återvänder från krig är en spillra av sitt forna jag. Som många finländska fd. soldater som blev alkoholister efter Vinter- och Fortsättningskriget för att bedöva sina trauman.
Varm kram!
OH ja, män kom tillbaka som spillror. Det tror jag främst gällde alla de killar som blev drafted helt mot sin vilja. Det finns så många krigsveteraner som har det så kämpigt efter hemkomsten. Precis so med i Finland som kom hem efter krigen. Så tufft.
TACK för tt du gillade detta inlägg. Kramar!