Att växa upp som Air Force Brat.

Hej och godmorgon!

Eftersom jag har några nya läsare tänkte jag idag att inlägget ska handla om Peter och om hur han växte upp. 

Hans barndom och tonår skiljer sig mycket från hur mina egna var. Jag tror att hans uppväxt är ganska olik de flestas. 

Peter växte upp som en så kallad Air Force Brat. 

Peters pappa Pete var officer inom the US Air Force.

Svärfar Pete tjänade militären fram tills att Peter fyllt 18 år.

Att vara militärbarn är ingen lätt match alla alla gånger. 

Visst, de får se massor av USA och världen. Men det kommer med ett sådant skyhögt pris.

Peter föddes på en liten militärbas i Ajo, Arizona precis vid mexikanska gränsen.

Just då var pappa Pete stationerad där. Ganska snart flyttade den lilla familjen till en annan bas i USA. Jag vet inte hur många baser de bodde på här i US, men otaliga.

 

Peter och hans mamma Margaret när Peter var runt två år.

När Peter var runt tre år flyttade den lilla familjen till Tyskland.  Till en amerikansk militärbas i Neubrücke Kaserne, numera nedlagd amerikansk flygbas.  Under den vistelsen i Tyskland kom Peters syster Melinda till världen.  Hon är fyra år yngre än sin bror.

Innan de kom till Tyskland hade alltså familjen bott på flertalet flygbaser i US.  Peter började skolan när de bodde i Tyskland under familjens första vända där.

När min svärfar anmälde sig till det militära hade han precis gått ut universitet och i och med att han hade examen från college blev det per automatik en officerstjänst efter “the base training”. 

Min svärfar gjorde karriär inom Air Force och var överste då han gick i pension 1993. Då var han femtiotre år gammal.

Därpå flyttade familjen till Northern Virginia, och Fairfax. Peters pappa hade då fått jobb inom försvaret med plats på Pentagon. Så han blev försvaret trogen under hela sin karriär. 

Svärfar Pete var i Vietnam under kriget, i två omgångar, under Peters uppväxt.  Fyra år alltsom allt blev det för Pete där.  Jodå, han kan minsann berätta intressanta historier därifrån och om hur de låg i fält och mycket annat. 

Min svärmor berättade att varje gång någon oanmäld knackade på dörren befarade hon det värsta, ett dödsbud.

När Pete var i Vietnam bodde resten av familjen på baser i USA eller i Tyskland. Peter gick i amerikanska skolor under de år de bodde i Tyskland, och givetvis i amerikanska skolor då de bodde här.

Ett år under uppväxten bytte Peter skola FYRA gånger. 

Och många byten av skolor blev det genom hela Peters skoltid. Både för Peter och hans yngre systrar. Peters systrar är fyra och sex år yngre än han.

Efter några år under första omgången i Tyskland flyttade familjen tillbaka till USA igen. 

Nya skolor.

Nytt liv.

Nytt hus.

Nytt.

Bara för att snart ryckas upp igen. 

När man ständigt byter skola har man inget annat val än att bli duktig på skaffa nya vänner.

Det tvingas dessa militärbarn ständigt göra.

Nya vänner. Ny skola. Nya lärare. Nytt allt.

Gång på gång.

De kompisar som skaffades på de nya skolorna kanske Peter hade brevkontakt med ett tag, men sen rann det ut i sanden. Idag är det säkert mycket lättare för militärbarn att hålla kontakten via sociala medier etc. Men så var det inte på 70 och 80-talen.

 

Bild av George Pak via Pexels.

Fördelarna var ju att de såg så väldigt mycket av Europa under de bägge omgångar de bodde i Tyskland. OCH av USA då de bodde på olika baser här.

Så fort Pete var ledig for familjen på olika semestrar till Italien, Österrike, Schweiz, Spanien, England, Belgien och Holland. Fördel där, som sagt, för militärbarn att det får se och upptäcka mycket av världen. 

Peter säger att den absolut hemskaste uppbrottet för honom var då familjen under tre år— från när Han gick i fyran fram tills i början av sjuan—bodde i Las Vegas.

Peter älskade att bo i Vegas, han skaffade en massa vänner där, han älskade att bo i öknen i värmen. Familjen hade pool där kompisar ofta samlades.

Öknen blev en enda stor lekplats för Peter och hans kompisar. Solen sken nästan jämt. Peter brukar säga att de där åren var så ljusa och glada. Peters föräldrar trivdes dessutom massor under Vegas-åren och roade sig kungligt i stan med andra officersfamiljer i Vegas glam.

Margaret, min svärmor, var ordförande i The Officers Wives Club (den rollen fick hon ofta då de befann sig på olika baser) och det passade min svärmor som hand i handske.

Men en dag i sjuan fick Peter veta att hans pappa fått en befattning i Tyskland.

Återigen.

Familjen skulle ännu en gång flytta.

DÅ var Peter inte glad, han bönade och bad att han skulle få stanna kvar i Vegas och bo hos kompisar. Men såklart gick inte det, flyttlasset gick till Tyskland igen och de landade i ett dystert vintrigt landskap, enligt min käre make. Jag tror att denna flytt var det allra hårdaste slaget under hans uppväxt vad gällde att flytta.

 

Peter någon gång under åren på high school i Kaiserslautern (det största amerikanska gymnasium som finns utanför US gränser). K-town HS, som den kallades av militärbarnen som gick där.  Flygbasen denna gång låg i Baumholder.  Sedan bytte de till Sembach Kaserne.  Familjen bodde på baserna.  

Peter började sedan gymnasiet på den största av alla amerikanska gymnasieskolor (Kaiserslautern HS) som finns utanför USAs gränser. 

Men, familjen flyttade tillbaka till US—till Hampton, Virginia—innan hann ta sin examen. Sina sista två år på HS gick han i Hampton.  Hampton, Virginia blev Petes (och därmed resten av familjens) sista uppdrag inom USAF.

Peter spelade fotboll under alla år på HS.  Här med laget från den amerikanska HS i Tyskland.

Det var då Peters familj sa “tack och adjö” till the USAF.

De flyttade till NoVA, byggde hus i Fairfax. Slog sig ner. För gott.  Jösses så skönt det måste ha känts inom dem.

Peters pappa började arbeta inom försvarsmakten på Pentagon. Livet blev stabilt med ett mestadels 9-17 jobb för Pete.

Men då hade Peter redan hunnit börja på universitet.

Hans två yngre systrar fick iallafall lite mer stabilitet. Melinda började high school i Fairfax och den två år yngre Suzy började högstadiet.

Så vad kan jag säga, militärbarn har det inte lätt. 

Inte då. Inte nu. 

De får utveckla en hel massa “jävlar anamma” vad gäller allt nytt som ständigt kommer i deras väg. På gott och på ont. 

De dras upp med sina tunna rötter gång på gång.

Respekt också till alla militärfruar/män som följer sin make/maka under tiden dessa år “in active duty”. 

Det kostar på så väldigt mycket.

Som Margaret sa, varenda dag när Pete var i Vietnam var hon orolig. Varenda dag befarade hon att det värsta skulle hända. Samtidigt skulle hon uppfostra tre små barn plus att hon alltid hade antingen en ordföranderoll, eller annan viktig roll, inom The Officers Wives Club. 

Tur att hon hade det sociala livet, förresten.

Nu vilar Margaret på Arlington Kyrkogård, som ju är den största militärkyrkogården i USA.

Där ska min svärfar också vila när det är dags. 

Självklart ska även den som inte var aktiv militär av parterna ligga på Arlington också. 

DE fick/får minsann också offra så mycket till det militära, fosterlandet och flaggan. 

Jag har, som sagt, skrivit om Peters uppväxt förr. Men det var några år sedan nu.

Nu vet ni iallafall lite om hur det var då Peter och hans systrar växte upp på olika baser i USA och i Tyskland.

Ha en finfin onsdag