I år har jag tre närstående, kära personer som “går i pension”.
En av dem är 57 år, den andra är 60 och den tredje är 61.
Alla bor i Stockholm.
Alla är tjejer.
Nu ska dessa tre tjejer alltså sluta sina jobb, för gott.
Alla är glada och förväntansfulla.
Men en av dem är lite orolig, hon är rädd för att det ska bli långtråkigt.
Eller, det är inte hon som tror det, men hennes döttrar har sagt till henne att de tror att hon kommer att få det långtråkigt på dagarna.
Detta foto får illustrera de tre älskade tjejerna i mitt liv. Bild av Vlada Karpovich via Pexels.
Vad kan jag säga om det?
Jag har varit hemma sedan Karolina föddes. Sedan har det fortsatt så av bara farten.
Här i US är det inte så svårt att leva på en inkomst heller. Men, det vet ni sedan gammalt.
Har en person ett välbetalt arbete kan lönen ofta vara så pass bra att hen kan försörja sin familj på den.
Ja, det är ett privilegium, jag vet det.
Många av mina vänner lever som jag, och ännu fler känner jag i periferin.
Det är alls inget konstigt där jag bor, ingen höjer på ögonbrynen åt det. Det är bara ett av många sätt att leva på.
Och jo, alla i min situation vet att det inte ska tas för givet. Vi är ödmjuka.
Barnomsorgen är dyr som krut i detta land, och min lön skulle helt ha gått åt till sådan om jag jobbat.
Jag hade heller inte kunnat ge Karolina den absoluta tvåspråkighet hon besitter idag. Ej heller hade hon fått språkbad i svenska under somrarna + att jag givit henne en hel kultur tack vare att jag kunde vara hemma med henne.
Återigen, ödmjuk.
MEN det är inte det detta inlägg handlar om utan …
Blir det långtråkigt att vara hemma?
Svaret är ett rungande NEJ!!
Det blir ju inte det. Aldrig.
Dock kan jag förstå om det tar en stund att skapa rutiner i det dagliga livet till en början.
Men när de sitter, då blir det inte tråkigt, inga långa dagar.
Faktum är, ibland känns det som om tiden inte räcker till ändå.
Det är så ofta jag tänker att jag exempelvis skulle vilja sitta och brodera mer än jag gör. Eller verkligen sätta mig ner och läsa en bok Men sedan anser jag att jag borde göra annat istället, och så blir det inte av.
Långtråkigt, eller inte? Bild av Fikry Pradana via Pexels.
Ni som har det som jag, ni vet hur det är.
Ni som inte lever som jag, ni tycker säkert det är ett lite udda sätt (om man inte helt och hållet är i pensionsåldern).
Jag fattar det, det är verkligen inte normen i Sverige.
Men då ska det kommas ihåg att det är det här där jag bor, och i andra ställen av världen.
Måste ändå säga att det är högt i tak när det kommer till livsstilar, och livsval, i USA.
Mina veckodagar, och mina vänners i min sits, är fyllda av rutiner.
I mitt fall ser en vanlig dag ut UNGEFÄR så här, typ måndag-onsdag.
Morgonrunda på en och en halvtimme.
När jag kommer hem tar jag en kopp kaffe. Nu under vår--sommar och tidig höst--sitter jag ute om det är varmt.
Sedan har jag ju min blogg. Den är lite som ett jobb för mig och den tar tid.
DET är bara trevligt.
Jag brukar börja dagens bloggande med att svara på era kommentarer, sedan tar jag en bloggrunda till mina vänner som bloggar. Ja, alla jag följer har blivit vänner.
Därpå skriver jag på kommande inlägg. Jag väljer ut foton och kan skapa den första “kladden”.
Sedan duschar jag.
Därpå kan det bli antingen städning (astråkigt), eller tvätt eller annat husfix.
Eller så åker jag ut på något ärende som måste göras.
Eller så är det något utejobb.
ÄR det städning eller utejobb så duschar jag efteråt, haha intresseklubben noterar.
Mitt på dagen äter jag en enkel lunch (går på periodisk fasta, 16:8).
Sedan mailar jag.
Därpå brukar jag läsa tidningen, jag gör det via min iPad. Har en prenumeration på Dagens Nyheter och det är guld. VILL inte vara utan den tidningen.
Vi har kvar Washington Post också, och den läser vi numera enbart digitalt.
Därpå kanske jag åker ut i något annat ärende, men det är inte varje dag.
Ibland träffar jag någon vän eller granne på eftermiddagen.
Framåt sen eftermiddag brukar jag renskriva mitt blogginlägg inför följande dag, och det tar en stund. Jag förpublicerar och lägger ut. Ibland kan det ligga fler än ett inlägg i “pipe-linen”.
Stundtals kan det hända att jag viker en hel morgon och förmiddag bara åt att skriva bloggtexter. Middagsfix och middagstid tar över. För jo, jag lagar all mat hos oss.
Middag.
Vi diskar upp direkt och gör iordning i köket efter middagen.
Sen är det kväll, och vi sitter och ser serier eller någon film. Allt via strömning numera. Det är ytterst sällan det blir linjär TV. Vi har de vanliga, nationella kanalerna, via YouTube-TV. SÅ bra att vi kapade dyr kabel-tv. Men att ändå kunna se linjär tv om vi vill, fast istället för kabel går det via Wifi. Länk till vad YouTube-TV egentligen är finns HÄR.
Ja, sedan går vi upp och lägger vi oss.
DET är en helt vanlig vardag.
Bild av Darina Belonovoga via Pexels.
PÅ fredagar är allt lite mer avslappnat överlag. Jag brukar dammsuga då.
Veckostädningen sköter jag tidigare i veckan.
Peter och jag går ut och äter lunch tillsammans varje fredag.
Brukar lägga längre tid på fredagsmiddagen än under veckan. Roligare mat då.
Sen blir det happy hour då Peter kommer ner från sitt kontor.
Det gäller nog att hitta ett sätt att skapa sig rutiner på när man nyligen börjar det här livet.
För mig tar bloggen (som tidigare sagts) mycket tid, det kan jag erkänna.
Mina vänner här har andra rutiner--mycket gymmande, någon målar, en är volontär ett par gånger i veckan.
Alla fyller vi våra dagar på olika sätt, och alla tycker vi att tiden inte riktigt räcker till.
MEN vi är alla väldigt nöjda med hur vi lever våra liv. Tacksamma och inget tas för givet.
Vad säger ni som lever som jag?
Alltså ni som inte yrkesarbetar utanför hemmet?
Pensionär?
Eller ni som är yngre och lever som jag?
Blir det långtråkigt?
Vad skulle ni ge för råd till mina tre kära som nu ska in på “vår bana”.
Ha en riktigt fin dag!
Comments
Min man vill gärna ha "program" vad man ska göra nästa dag, jag tar dagen som den kommer och ser vad den bjuder på, ha ha. Vi har haft städerska i alla år och har det ff så den biten behöver jag inte ens tänka på. Mat lagar jag varje dag till middag, lunchen blir rester om det finns sådana annars en macka och fil el liknande. Har aldrig känt att det är långtråkigt och det kan kanske bero på de arbetstiderna jag hade när jag jobbade. Alla våra vänner och bekanta tycker det är fantastiskt skönt att själv kunna styra sin tid och göra vad man vill och när man vill. Bor man dessutom i en större stad finns ju massor man kan ta sig för om känslan av långtråkighet dyker upp.
Råd till de som ska in på fritidsforskarlivet är att bara njuta av friheten och är man (som min man) som vill ha lite att göra varje dag så skriv en todolista och gör en sak från listan, jag lovar att även den minskar med tiden. Inte en lista med massor av saker att göra varje dag utan lite lagom i lagom takt eller lev som jag som ser vad dagen har att erbjuda :-)
Intressant inlägg, ska bli kul att se vad andra tycker och tänker om ämnet. Ha en jättefin tisdag
Kramar!
Jag skulle nog inte heller få långtråkigt utan jobb. Skulle dock med 100 % sannolikhet ägna mig åt distanskurser på universitetet (allra minst 50 % studietakt) om jag inte behövde min inkomst, och det blir ju lite som ett jobb. Men jag trivs bra med mitt jobb och skulle nog faktiskt inte vilja vara utan det, även om jag hade ekonomi för det. Därmed inte sagt att jag inte förstår att andra uppskattar möjligheten att inte behöva jobba. Förstår till exempel helt att du är glad för att du kunde att ge Karolina så mycket svenska när hon växte upp, för det har självklart bidragit till att hon pratar så bra svenska och har sådana starka band till Sverige.
Att vi samma år fick vårt första barnbarn var mycket trevligt och han förgyller våra liv. Även om vi inte träffas jätteofta då de bor i England och vi i Sverige, strax norr om Stockholm.
Jag vaknar oftast mellan klockan sju och åtta. Äter frukost och läser dagstidningen. Det får ta tid. Tränar på vardagarna, på förmiddagen. Sen är det ju allt praktiskt med mat och städning/tvätt/fix men det tar oftast inte så lång tid. Läser mycket fler böcker nu då tiden finns.
Vi tycker om kultur och besöker gärna museer/utställningar eller går en guidad tur i någon del av stan. Går också gärna ut på promenad. Men det är mer väderberoende. Går inte gärna långt i trist regnväder.
Sen reser vi mycket. Så det tar tid, både planeringen före och själva resorna får ta tid. Vi har ju inte bråttom hem.
Men visst finns det dagar då jag tycker det är trist. Men det är livet. Olika olika dagar.
Tänker livet lite är som privatekonomin. Om en får mer lön så hittas ofta hål att stoppa den i. Så löneökningen märks liksom inte riktigt, om det inte är en rejäl då vill säga. Samma med tiden. Ju mer tid vi har desto mer gör vi med den. I alla fall om en är en person som gillar att vara aktiv.
Nu spann jag visst loss lite. Kramar
Jag vet inte hur det känns med en make som också är ledig. Ibland undrar jag hur det kommer att bli den dagen P går i pension. Men som jag ser fram emot det. Att han ska gå i pension. Kan dock tänka mig att han kommer att vara som din man, vill ha program för följande dag. Jag är nog mer som du, kan absolut ta dagen som den kommer. Men gillar verkligen rutiner också.
Exakt, jag känner ingen som tycker att dagarna blir långa. Vi fyller alla tiden och dagarna. Precis som du och dina vänner.
Vilket BRA tips du kommer med, Yvonne. Super ju!! DET tror jag är toppen, en honey-do-list som med tiden minskar när livet landar i den nya tillvaron. SÅÅÅ bra. TACK!!
Tack för att du gillar dagens inlägg!! Kramar!!
DET säger P också, att den dagen han går i pension ska han läsa kurser på uni. Bara för sin egen skull. Vi får se om han får det.
Förstår också att det är mkt märkligt att föreställa sig ett liv utan jobb. OCH mkt mer så i Sverige än här, för hemma är det ju högst ovanligt ändå. Tycker det är så intressant att få ditt perspektiv, Elisabeth. Tack för det!
Jomen så är det, vänner har sparade och investerade för att kunna gå i mitten av de 50, vilket de också har gjort.
DU kanske gör det en dag, går tidigare tack vare att du sparat. När du kommer upp mot 60 kanske du känner, nä nu vill jag tagga ner .. :-).
Cari, allvarligt ... ni lever ett liv som jag vill ha med P när han går. Ni reser, ni upptäcker, ni gör saker hela tiden. Älskar det. OCH ert barnbarn ja, ni träffar ju honom ofta. Jag kommer inte heller att ha eventuella barnbarn nära mig, så jag hoppas att vi i framtiden kan åka till K och M ofta.
Som du så klokt säger, vissa dagar är såklart tråkiga ... men det är livet, allt kan inte vara kul hela tiden. Men det dagliga livet går på. TACK för din kommentar, tycker att era dagar låter bara sköna. OCH som sagt, ert resande ...GULD!!!
Anna, Anna dina dagar med er trädgård och allt ni gör där, det är ju närapå ett heltidsjobb. Trädgården är ju nästan som en botanisk sådan. OCH sen bloggar du också, och det tar tid.
SÅ kloka ord från dig ---Nya saker kommer in i livet tack vare att mer tid finns, och ändå räcker tiden inte till. JAG VET, så är det ju. Dagarna fylls.
OCH ja, lev livet här och NU!! Grip allt du kan.
Kloka ord från dig, som alltid. KRAMAR!!!
Men som du säger, vi bor i olika länder och bara därigenom blir det annorlunda.
Vet du, en av de som går nu är just fsklärare och hon säger som du, hon orkar inte mer med omorganisationer, barngrupper som blir allt större etc. Precis som du skriver.
OCH ja, hon säger också som du ... OM jag får tråkigt går jag in och arbetar extra. DET är ju så bra med den friheten. också, den du har iom att du själv bestämmer när och om du vill vicka.
Klokt Annika, allt du skiver. Håller verkligen med om ditt slutstycke. SÅ är det. Och ja hälsan, må den förbli bra. Stora kramar till dig!!
Jag har ju väldigt bra arbetstider ändå, 8-16, 5 dagar i veckan hemifrån, men jag är övertygad om att jag inte skulle bli uttråkad om jag inte jobbade alls, haha :D
Jag gillar inte heller tanken på att hålla på att räkna ner till pension osv då det ju också innebär att jag är äldre och kanske inte har samma ork och energi längre. Men ekonomiskt finns det ju inte en gnutta möjlighet att sluta jobba för min del så jag är ändå glad att jobbet inte tar all min tid, som du ju mer gjorde när jag bodde i Sverige och dessutom hade barn hemma.
Men oj, vad mycket jag skulle aktivera mig med, det kan jag lova, tycker ju aldrig att tiden räcker till :D Och bloggen ligger dessvärre några snäpp neråt på listan periodvis av just den anledningen.
Dina dagar låter sköna och bra uppblandade tycker jag! Förstår att du är ödmjuk och tacksam för den möjligheten du har :)
Kram!!
I hear you!! Just att räkna ner till pension gör ju at man längtar fram i tiden och är därmed äldre. Väldigt sant.
De viktigaste för ALLA är att bara ta vara på allt som är bra. Gripa det direkt då det kommer.
Tiden räcker INTE till. I know. Tycker, som du vet, att det är nödvändigt med bloggvila under semestrar, resor och när man har besök. DÅ får den ligga i träda och det mår den bra av. Tack jo, jag tar verkligen inget för givet. KRAMAR!!
Och i juni förra året gick min man i pension, då 57 år. Ser att en del undrar hur man i Sverige kan gå i pension så tidigt för allmän pension kan man ju inte ta ut förrån tidigast 64. Och det är inte den som är grunden i min mans pension (faktiskt så liten del att det är komiskt) utan tjänstepensionen. Givetvis beror mycket på var man jobbat och i vilken position för att ha en riktigt bra tjänstepension. Och ja, vi vet att vi är lyckligt lottade men det ligger många år av extremt mycket jobb bakom min mans tjänstepension.
För mig blev det stor omställning när han inte var på jobbet dagtid längre men vi har rätt mycket "eget" inplanerat varje vecka så jag får min egna tid då det är tyst hemma när han är iväg på diverse saker. Och vi har skapat bra rutiner, dvs samma som jag haft i många år! Vaknar 07.00, frukost, träning och sedan rullar dagen på! Och vi har ju vårt lilla barnbarn S som vi lägger tid på att ta hand om rätt ofta.
Kan man gå i pension tidigare tror jag det skulle gynna många! Och vi har flera runt oss som trodde det inte skulle gå men när de ser att vi löst det har de också undersökt saken, men mycket beror som sagt på var man jobbat, lön, förmåner och var i livet man befinner sig med tex fortfarande barn hemma.
Jag har gillat de jobb som jag haft när vi bodde i Sverige och dagmammeyrket var nog det jag gillade mest. Men kontorsråtta som jag varit mestadels i mitt liv var inte fel det heller.
Men när vi flyttade till Spanien och gubben var pensionär var jag 57 år och slutade att jobba. Vi klarade oss bra på gubbens pension tills jag blev pensionär när jag blev 63 år.
Jag har inga problem att fördriva dagen sedan jag slutade att jobba och jag älskar livet som jag lever nu.
Kram Carin
Tror som du säger att tiden ibland inte kommer räcker till. Det säger egentligen allt. KRAM till DIG! Anna
Jag tillhör nog minoriteten som jobbade två år extra, för jag bara älskade mitt jobb och min man var tre år yngre än jag.
Men en sak skulle jag nog råda dina tre väninnor, nämligen att skaffa sig en hobby. Att börja på nåt nytt/skaffa sig en hobby "efter pensionen" håller aldrig.
Å i motsats till dig så avråder jag från rutiner. Dom har man fått tillräckligt av under sitt yrkesliv, tycker jag. Går man i pension ska man njuta av den nyvunna friheten utan rutiner och utan kompromisser.
Detta sagt av en som inte haft en tråkig dag som pensionär;-)
Kram!!!!
Jag förstår att det kan finnas människor som har svårt att förstå andras livsval, livssituationer och prioriteringar. Jag var hemma i 6,5 år då våra barn var små från sonens födelse tills yngsta var två år och började hos dagmamma. Efter det jobbade jag alltid deltid. Har fått så många kommentarer om "tänk på pensionen och tänk om ni skiljer er" medan jag har levt ett hållbart liv utan att stressas ihjäl. Vi har såklart alltid haft planer för om det värsta skulle bli. Att jag har jobbat deltid har även gett utrymme för makens och mitt förhållande då jag har skött mycket av marktjänsten så vi har kunnat göra roligare saker tillsammans. Just trädgårdsarbetet är jag glad att vi kan sköta tillsammans! Sedan pandemin har maken jobbat mycket mer hemifrån också, något som har gett mer tid rent allmänt.
Att ha tråkigt bara för att det finns mer tid - nej, så skulle det aldrig kunna bli för mig. MEN, jag tror på rutiner, aktiviteter, eget ansvar för socialt liv och hälsa. Jag tror säkert att dina vänner kommer att få chans till ett mer meningsfullt liv med de nya förutsättningarna, om de vill att det ska bli så! Kram och tack igen.
SÅ glad att du kunde fortsätta vara hemma även efter att ni flyttat hem. Förstår ju att det gör dig väldigt gott. SÅ det är toppen.
INGA problem att fylla tiden en vanlig dag, inte alls. Tvärtom. Det är så många gånger jag hade önskat att dygnet hade flera timmar än det har.
DET är också så otroligt bra att T är pensionär nu också. Jag vet, det går att göra så. Helt klart. Ser ju bevis på det hela tiden. Fattar att det inte kom "gratis" sas för T att gå nu vid 57, utan att det legat massor massor med tid och jobb bakom. Men desto roligare nu att ni är unga, pigga pensionärer.
Just det, ibland tänker jag att det blir svårare för den som varit enam mkt dagtid att foga sig. JAG fattar verkligen det. Men det verkar verkligen som om ni har superbra rutiner där med.
YESS, det tror jag med, gå i pension tidigt. DET gynnar såå. Att vara pigg och ha energi. Allt sånt. OCH det har ni, och inte minst lille söte S att ägna er åt.
Du gick vid 57 och det var bra. Mycket lätt att fördriva tiden, ja. Vet att du verkligen älskar ert liv i Spanien, underbart!!
Kramar!!
Förstår det, det är verkligen en ynnest. KRAMAR!!
Förstår det, du är redo nu att lämna arbetslivet. OCH du har ju varit en fantastiskt lärare.
Du kommer att tycka att tiden inte räcker till, Anna. OCH ni kommer att resa och göra allt ni vill. KRAMAR till dig!!
Min moster gjorde som du, jobbade två extraår. Faktiskt enbart bara för att hon trivdes så bra (hon var journalist). SÅ det var precis som för dig.
En hobby är nog jättebra att skaffa sig, ja. DET tror jag med. Och inte heller vänta med den till efter dagen P utan sätta igång med den direkt.
inga rutiner för Miss BP :-). Gillar ditt tänk. OCH jag vet att du inte har tråkigt en endaste dag. Bästa!!
Förstår så väl att du inte tänker jobba tills du är 68 år. No way! Men nu ska du iaf trappa ner, sååå skönt. Stora kramar!!
Om inte en hel evighet, så några mindre sedan jag var här inne hos dig. Du har en annan lay out och jag gillar de rosa tonerna.
Ditt inlägg är intressant, jag märkte direkt att jag tyckte det och jag har läst kommentarerna också.
Jag föll för dina ord - och ärligheten i dem: Ett sätt av många att leva på.
Som ett brev på posten - jag menar ett inlägg på bloggen visserligen för några dagar sedan dyker reflektioner om mitt sätt att leva på upp och jag anar konturerna av ett eget inlägg om det. Givetvis länkar jag in dig som ursprung - och du får en hint om när jag är klar med det det.
Snyggt jobbat på ett sätt i min tankevärld och verklighet!
Riktigt fint att den tillfälliga tanken undrar hur Annika i Reston har det nu för tiden?
Stor varm kram från mig ❤️
Ändrad plan, du får en kommentar:
Olika blir våra liv!
Ditt fick de möjligheter som passade dig och din familj. Du är en livsnjutare som ser möjligheterna :-)
Göra det bästa av det!
Efter nära 40 år i arbetslivet valde jag att gå i pension på 50 % vid 61 år. Jag blev sjukersatt på den andra 50%.
Jag hade en möjlighet att vara hemma med sonen i mitt första äktenskap, men det tackade jag nej till och det var bra för efter några år skilde jag mig vid 29 års ålder. Jag hade utbildat mig och hade egen ekonomi att klara mig på. Sedan gick åren, jag hade ett bra jobb med möjligheter till fortbildning som vidgade mina arbetsuppgifter.
När jag hade så där 20 år kvar till pensionen, då gå vid 65, ville jag annat så jag sökte utbildning via kunskapslyftet. Ekonomien skulle bli sämre, men det fick gå. Jag tänkte mig bli lärare. Men det slog slint, jag ansågs välutbildat, hade jobb och därtill några högskolepoäng, så det slet sig.
Åren gick och jag drabbades av sjukdom. Valet vid 61 var lätt att göra, nej nu är det bra! Jag vill äga min tid, jag kom på att jag hade längtat i många år efter att få all tid som min egen - ekonomin såg ut att bli illa.
Nu när det gått 11 år så ser jag tillbaka på en underbar tid hemmavid. För ett par år sedan fick jag möjligheten att engagera mig på ett galleri med konst på väggar och skulpturer på golv, håller öppet vissa dar i veckan. Helt underbart träffa besökare, kunder och konstnärerna! Jag har verkligen vidgad mina vyer.
Sedan ett år har jag haft min egen konst på vägg där.
Nu är tiden inne igen för att äga min all tid, jag plockar ner min konst. Galleriet är kvar och jag går dit när jag vill och hoppar in som vikare när jag kan.
Tråkigt?
Sällan har jag det. Men om det inträffar så har det sitt, det kan vara nyttigt att ha tråkigt för då blir det så roligt när det går över och en har energi till det.
Jag har pga av sjukdom viss begränsning i ork och energi, men med fokus på det jag kan göra och inte på det jag inte kan så löser det sig, så även ekonomin.
Att få bli äldre är en ynnest - en ny möjlighet i livet, bygga vidare på det liv en haft som barn, ungdom och vuxen med alla bra och även det som varit svårare att klara av, tycker jag mig leva mitt bästa liv nu.
För många är steget svårt att ta in i pensionen. Jobbat kan vara så stor del av ens liv så det blir en del av integriteten, en tappar sig själv och då är det tufft att göra det. En kan behöva tänka nytt om sig själv.
Som du så klokt skrev Annika- ett av många sätt att leva på!
Tack för ditt inlägg än en gång mded kommentarerna - och så här blev min om mitt!
Lev väl, tittar in till dig nån gång igen. Kanske inte alltid en kommentar, men läsa.
Varm kram igen!
Det är Anna i Portugal som gjort min design, that gal is great!!!
Kul att du gillar inlägget. Jamen det är ju det, ett sätt att leva, även om det såklart innebär att det går ekonomiskt. Men det finns många sätt att leva på här. Sällan och aldrig blir det större reaktioner på hur folk lever, uppskattar det.
Tack Tove, roligt att vli länkad och så kul att du uppskattade detta. Älskar när jag själv får inspo av andra inlägg. STORT tack för att du tittade in här. Jag ska komma till dig också. Varma kramar från mig!!
Jomen visst, olika möjligheter och utgångspunkter för oss alla.
Antar att du alls inte ångrat din pensionering vid 61? Klokt, så känner jag ofta när det är ngn som går i förtid. Känner ju ganska många sådana, som du förstår.
Jag är så glad att du kunde gå i pension då du gick, helt rätt beslut.
Vilket rikt liv du fick efter det med galleriet och konsten. Det kan inte bli bättre! Det är bara att gratta, Tove!! Nu börjar du trappa ner, men är där ibland. Vackert så, det känns rätt för dig att göra så. bra!
TACK Tove för att du berättade om ditt. SÅ bra det blev ändå, och kloka val ändå.
Jag kommer in och läser hos dig. Let's not be strangers. Stora energifyllda kramar från mig!!