I år har jag tre närstående, kära personer som “går i pension”.
En av dem är 57 år, den andra är 60 och den tredje är 61.
Alla bor i Stockholm.
Alla är tjejer.
Nu ska dessa tre tjejer alltså sluta sina jobb, för gott.
Alla är glada och förväntansfulla.
Men en av dem är lite orolig, hon är rädd för att det ska bli långtråkigt.
Eller, det är inte hon som tror det, men hennes döttrar har sagt till henne att de tror att hon kommer att få det långtråkigt på dagarna.
Detta foto får illustrera de tre älskade tjejerna i mitt liv. Bild av Vlada Karpovich via Pexels.
Vad kan jag säga om det?
Jag har varit hemma sedan Karolina föddes. Sedan har det fortsatt så av bara farten.
Här i US är det inte så svårt att leva på en inkomst heller. Men, det vet ni sedan gammalt.
Har en person ett välbetalt arbete kan lönen ofta vara så pass bra att hen kan försörja sin familj på den.
Ja, det är ett privilegium, jag vet det.
Många av mina vänner lever som jag, och ännu fler känner jag i periferin.
Det är alls inget konstigt där jag bor, ingen höjer på ögonbrynen åt det. Det är bara ett av många sätt att leva på.
Och jo, alla i min situation vet att det inte ska tas för givet. Vi är ödmjuka.
Barnomsorgen är dyr som krut i detta land, och min lön skulle helt ha gått åt till sådan om jag jobbat.
Jag hade heller inte kunnat ge Karolina den absoluta tvåspråkighet hon besitter idag. Ej heller hade hon fått språkbad i svenska under somrarna + att jag givit henne en hel kultur tack vare att jag kunde vara hemma med henne.
Återigen, ödmjuk.
MEN det är inte det detta inlägg handlar om utan …
Blir det långtråkigt att vara hemma?
Svaret är ett rungande NEJ!!
Det blir ju inte det. Aldrig.
Dock kan jag förstå om det tar en stund att skapa rutiner i det dagliga livet till en början.
Men när de sitter, då blir det inte tråkigt, inga långa dagar.
Faktum är, ibland känns det som om tiden inte räcker till ändå.
Det är så ofta jag tänker att jag exempelvis skulle vilja sitta och brodera mer än jag gör. Eller verkligen sätta mig ner och läsa en bok Men sedan anser jag att jag borde göra annat istället, och så blir det inte av.
Långtråkigt, eller inte? Bild av Fikry Pradana via Pexels.
Ni som har det som jag, ni vet hur det är.
Ni som inte lever som jag, ni tycker säkert det är ett lite udda sätt (om man inte helt och hållet är i pensionsåldern).
Jag fattar det, det är verkligen inte normen i Sverige.
Men då ska det kommas ihåg att det är det här där jag bor, och i andra ställen av världen.
Måste ändå säga att det är högt i tak när det kommer till livsstilar, och livsval, i USA.
Mina veckodagar, och mina vänners i min sits, är fyllda av rutiner.
I mitt fall ser en vanlig dag ut UNGEFÄR så här, typ måndag-onsdag.
Morgonrunda på en och en halvtimme.
När jag kommer hem tar jag en kopp kaffe. Nu under vår--sommar och tidig höst--sitter jag ute om det är varmt.
Sedan har jag ju min blogg. Den är lite som ett jobb för mig och den tar tid.
DET är bara trevligt.
Jag brukar börja dagens bloggande med att svara på era kommentarer, sedan tar jag en bloggrunda till mina vänner som bloggar. Ja, alla jag följer har blivit vänner.
Därpå skriver jag på kommande inlägg. Jag väljer ut foton och kan skapa den första “kladden”.
Sedan duschar jag.
Därpå kan det bli antingen städning (astråkigt), eller tvätt eller annat husfix.
Eller så åker jag ut på något ärende som måste göras.
Eller så är det något utejobb.
ÄR det städning eller utejobb så duschar jag efteråt, haha intresseklubben noterar.
Mitt på dagen äter jag en enkel lunch (går på periodisk fasta, 16:8).
Sedan mailar jag.
Därpå brukar jag läsa tidningen, jag gör det via min iPad. Har en prenumeration på Dagens Nyheter och det är guld. VILL inte vara utan den tidningen.
Vi har kvar Washington Post också, och den läser vi numera enbart digitalt.
Därpå kanske jag åker ut i något annat ärende, men det är inte varje dag.
Ibland träffar jag någon vän eller granne på eftermiddagen.
Framåt sen eftermiddag brukar jag renskriva mitt blogginlägg inför följande dag, och det tar en stund. Jag förpublicerar och lägger ut. Ibland kan det ligga fler än ett inlägg i “pipe-linen”.
Stundtals kan det hända att jag viker en hel morgon och förmiddag bara åt att skriva bloggtexter. Middagsfix och middagstid tar över. För jo, jag lagar all mat hos oss.
Middag.
Vi diskar upp direkt och gör iordning i köket efter middagen.
Sen är det kväll, och vi sitter och ser serier eller någon film. Allt via strömning numera. Det är ytterst sällan det blir linjär TV. Vi har de vanliga, nationella kanalerna, via YouTube-TV. SÅ bra att vi kapade dyr kabel-tv. Men att ändå kunna se linjär tv om vi vill, fast istället för kabel går det via Wifi. Länk till vad YouTube-TV egentligen är finns HÄR.
Ja, sedan går vi upp och lägger vi oss.
DET är en helt vanlig vardag.
Bild av Darina Belonovoga via Pexels.
PÅ fredagar är allt lite mer avslappnat överlag. Jag brukar dammsuga då.
Veckostädningen sköter jag tidigare i veckan.
Peter och jag går ut och äter lunch tillsammans varje fredag.
Brukar lägga längre tid på fredagsmiddagen än under veckan. Roligare mat då.
Sen blir det happy hour då Peter kommer ner från sitt kontor.
Det gäller nog att hitta ett sätt att skapa sig rutiner på när man nyligen börjar det här livet.
För mig tar bloggen (som tidigare sagts) mycket tid, det kan jag erkänna.
Mina vänner här har andra rutiner--mycket gymmande, någon målar, en är volontär ett par gånger i veckan.
Alla fyller vi våra dagar på olika sätt, och alla tycker vi att tiden inte riktigt räcker till.
MEN vi är alla väldigt nöjda med hur vi lever våra liv. Tacksamma och inget tas för givet.
Vad säger ni som lever som jag?
Alltså ni som inte yrkesarbetar utanför hemmet?
Pensionär?
Eller ni som är yngre och lever som jag?
Blir det långtråkigt?
Vad skulle ni ge för råd till mina tre kära som nu ska in på “vår bana”.
Ha en riktigt fin dag!
Comments
Min man vill gärna ha "program" vad man ska göra nästa dag, jag tar dagen som den kommer och ser vad den bjuder på, ha ha. Vi har haft städerska i alla år och har det ff så den biten behöver jag inte ens tänka på. Mat lagar jag varje dag till middag, lunchen blir rester om det finns sådana annars en macka och fil el liknande. Har aldrig känt att det är långtråkigt och det kan kanske bero på de arbetstiderna jag hade när jag jobbade. Alla våra vänner och bekanta tycker det är fantastiskt skönt att själv kunna styra sin tid och göra vad man vill och när man vill. Bor man dessutom i en större stad finns ju massor man kan ta sig för om känslan av långtråkighet dyker upp.
Råd till de som ska in på fritidsforskarlivet är att bara njuta av friheten och är man (som min man) som vill ha lite att göra varje dag så skriv en todolista och gör en sak från listan, jag lovar att även den minskar med tiden. Inte en lista med massor av saker att göra varje dag utan lite lagom i lagom takt eller lev som jag som ser vad dagen har att erbjuda :-)
Intressant inlägg, ska bli kul att se vad andra tycker och tänker om ämnet. Ha en jättefin tisdag
Kramar!
Jag skulle nog inte heller få långtråkigt utan jobb. Skulle dock med 100 % sannolikhet ägna mig åt distanskurser på universitetet (allra minst 50 % studietakt) om jag inte behövde min inkomst, och det blir ju lite som ett jobb. Men jag trivs bra med mitt jobb och skulle nog faktiskt inte vilja vara utan det, även om jag hade ekonomi för det. Därmed inte sagt att jag inte förstår att andra uppskattar möjligheten att inte behöva jobba. Förstår till exempel helt att du är glad för att du kunde att ge Karolina så mycket svenska när hon växte upp, för det har självklart bidragit till att hon pratar så bra svenska och har sådana starka band till Sverige.
Att vi samma år fick vårt första barnbarn var mycket trevligt och han förgyller våra liv. Även om vi inte träffas jätteofta då de bor i England och vi i Sverige, strax norr om Stockholm.
Jag vaknar oftast mellan klockan sju och åtta. Äter frukost och läser dagstidningen. Det får ta tid. Tränar på vardagarna, på förmiddagen. Sen är det ju allt praktiskt med mat och städning/tvätt/fix men det tar oftast inte så lång tid. Läser mycket fler böcker nu då tiden finns.
Vi tycker om kultur och besöker gärna museer/utställningar eller går en guidad tur i någon del av stan. Går också gärna ut på promenad. Men det är mer väderberoende. Går inte gärna långt i trist regnväder.
Sen reser vi mycket. Så det tar tid, både planeringen före och själva resorna får ta tid. Vi har ju inte bråttom hem.
Men visst finns det dagar då jag tycker det är trist. Men det är livet. Olika olika dagar.
Tänker livet lite är som privatekonomin. Om en får mer lön så hittas ofta hål att stoppa den i. Så löneökningen märks liksom inte riktigt, om det inte är en rejäl då vill säga. Samma med tiden. Ju mer tid vi har desto mer gör vi med den. I alla fall om en är en person som gillar att vara aktiv.
Nu spann jag visst loss lite. Kramar