Nu ska du, om du så önskar, få ta del av ännu ett resebrev från den underbara roadtrip vi just kommit hem ifrån.
***
Vi befann oss alltså i Lee’s Ferry i norra Arizona. En trakt som är mycket ödslig och mycket, mycket vacker på alla möjliga sätt. Älskar delstaten Arizona sååå!
Här finns öken, röda klippor, berg, sand och stenar. Men även en natur med barrträd, lövträd, ängar och svindlande vägar bland berg och dalar.
Allt detta inom bara några mils radie från Lee’s Ferry.
Tidig morgon och därmed öde vägar i denna del av Arizona. Vem kan motstå att stanna bilen och ta en sån här bild. Inkluderad med skuggor och allt 😅
Vilda Västern, OHHHH YEEEHAAA!
Ni känner till den väl, The Grand Canyon.
A desert road from Lee's Ferry to nowhere ...
DET var konstigt att se frost. Konstigt att det var minusgrader utanför bilen. Men det var det.
Morgonen sååå vacker medan vi fortsatte vår färd mot The North Rim of The Grand Canyon.
NU har landskapet bytts ut mot detta. Absolut, vi har stigit i höjd och kommit upp på den platå där Grand Canyon ligger. KOLLA varningsskylten för bisonoxar, en sådan ser man inte varje dag.
Ofattbar är den, och måste upplevas för att förstås.
Men den gången slog kanjonen bakut mot mig vad gäller naturupplevelser.
Då var det snö, isande kallt, -22 C (vilket alls INTE är ovanligt där vintertid) och klarblå himmel.
Nu var det frost och en lika blå himmel.
Bilresan gick genom ett förtrollande landskap. Borta var öknen, nu var det skogar och fält som gällde.
Visst, vi befann oss på högre höjd.
När vi nått Grand Canyons norra punkt fick vi i oss lite frukost på “the lodge” där. En ganska medioker frulle, men dock mat …
OCH sedan var det dags att upptäcka denna sida av den jättelika kanjonen.
Den norra änden är inte alls lika välbesökt som den södra delen, men ändå var det fasiken så gott om besökare denna måndag i slutet av september.
Grand Canyon impar. OCH skrämmer.
Stupen gör en med svindel alldeles vimmelkantig— LÄS Yours Truly. Jag KAN inte med det, det känns som om jag ska svimma och dimpa i backen, eller falla över kanten.
Ramlar du där är du döden död. Många faller mot sin död vid Grand Canyon varje år. Mardröm.
Vi tog en vandring ner för the den led (Kainab Trail) som vandrare går då de knallar “rim to rim”. Den vandringen tar tre dagar (för det mesta). De övernattar nere i kanjonen i små stugor, eller i tält.
Genom kanjonen går ju Colorado River (som skapat denna plats då floden åt sig igenom platån i urminnes tid).
Som sagt, denna öppning i marken är STOR. Eller nej, den är gigantisk. Man kan inte med blotta ögat ser där den börjar och slutar. Och så vacker är den att ord inte ens kan beskriva …
Ja, det ÄR ett handikapp att ha svindel när man ska vandra. Iallafall i de västra staterna.
Här på östkusten är lederna “snällare” och inte lika stupande (även om de finns här med, men inte alls i jämförelse som i The Rockies och västerut).
Peters bild som han tog då han kom till den första utsiktsplatsen. Här hade jag redan vänt om och gått upp igen. Svindeln sög musten ur mig.
Ser du leden som slingrar sig som en orm därnere? Peter sa att en helikopter var på väg att landa då han stod där. En vandrare hade brutit foten. Illa.
Utah, allra första gången någon av oss satte en fot där.
På väg mot Utah, här kör vi igenom en del av en skog som utsattes för skogsbrand för något år sedan.
Jag har knappt ord.
Känner bara att jag VILL tillbaka. MÅSTE tillbaka.
BARA det är ju så exotiskt och coolt att det räcker och blir över.
Huset vi hyrde var bra, om än kunde man ha jobbat lite mer med mysfaktorn (enligt mig, som är sträng när det kommer till sådant, haha). Men ett BRA hus med två sovrum, kök och loft.
Det var väldigt skönt för oss att ha en fast punkt i fyra nätter.
Solnedgångarna var magiska från vår veranda.
Zion skriver jag mer omsenare i veckan.
Men jag kan redan nu säga, det är den mest imponerande nationalpark jag hittills vistats i.
***
Ha nu en riktigt fin och BRA höstonsdag varän du är.
Comments
Tänk så omväxlande natur det finns och de där bilderna är ju helt magiska. Man måste känna sig bra liten som människa när man vistas där bland alla berg och klippformationer. USA verkar ha allt och lite till vad gäller naturupplevelser. Antar ni gör ordentliga resplaner innan ni åker och har bestämt vad ni ska titta på just den gången och just där.
Magiska bilder som vanligt och tack för att jag fick hänga på , jättekul. Ha en jättefin onsdag säger jag och skickar en stor kram från ett blött Spanien, verkar ha regnat inatt och gör visst det fortfarande enl min man
Tack gör du tar oss med på er resa genom vackra landskap.
Kram Carin
/Vendela
Utah är spännande. Följer en kvinna på Ig som bor i Utah. Intressant och lite speciellt.
Ser framemot resebrevet.
KRAMAR!!
Min man var också höjdrädd och hade svindel. Han klarade inte ens att se mig nära ett stup...
Som sagt, jag bara njuter av er härliga road trip.
En sak till - vägnätet verkar vara i rätt så bra skick trots eller på grund av att där knappt åker några bilar.
Stort, stort tack för snålskjutsen ännu en gång:-)
Vi är lika när det kommer till svindel. Jag vill också att det ska finnas stängsel för att jag ska känna mig trygg. Annars får jag en bild i huvudet av hur jag snubblar till och ramlar ner, och så blir jag darrig i knäna.
Så någon längre vandring hade jag nog inte vågat mig på. Speciellt inte eftersom jag ju reser själv och är orolig att det ska gå som för den stackars vandraren med brutet ben. Fast hade det hänt något hade väl mina rop på hjälp ekat väl i kanjonen så att folk hörde.
Det är verkligen ett speciellt landskap som ni börjar er resa i, och när ni kommer upp till frosten så blir det också något nordiskt över det hela.
Jag förstår vad du menar med att naturen i Grand Canyon både imponerar och skrämmer, det känns i mina knän bara av att titta på dina bilder, jag kan bara tänka mig hur det skulle vara att vara där. Lika fullt vill jag gärna åka dit och se det!
Dina bilder är så fina, men jag förstår vad du menar, det är verkligen svårt att fånga känslan av en storslagen natur och precis som på tv så är det svårt att få fram hur brant det är på bilder. Men att naturen är fantastisk får du fram och du väcker verkligen en längtan att få se det i verkligheten.
Er stuga såg också ut att ligga vackert och det såg trevligt ut att sitta på verandan och koppla av.
Tack för att vi får följa med på era resor!
Kramar!
Du är ändå modig Annika, som trots din svindel hänger med så mycket du kan i alla fall och så vill du tillbaka igen. Imponerande! Tack för allt detta underbara vackra, sköna..
Kramar över Atlanten!
KRAMAR Anna
Förstår att det blev obehagligt med höjderna. Själv har egentligen inte svårt för höjderna i sig, MEN det är ju det där med "tänk om jag snubblar/tappar balansen"-tankarna, som nog hade haft en del att säga till om i det landskapet.
Kram!!!