Idag tänker jag ta dig med västerut igen.
Det är dags för det andra resebrevet från vår road trip i sydvästra USA.
Häng med!
***
Vi slog upp våra blå i Taos, New Mexico där vi sov så bra.
Som alltid var vi på benen i svinottan. Vi hade ju lite jetlag också, vaknade (ännu) tidigare än vanligt och det utnyttjade vi.
Frulle skulle vi få i oss någonstans inför vår resdag. Det tog en stund innan vi hittade ett litet ställe, ja det var ett hål i väggen mer eller mindre.
Bakom luckan stod mexikanska Rosa och tog beställningar. Dagens frulle bestod av breakfast burritos. Jag har ju sett sådana på menyer här i flera år, men jag har aldrig tidigare ätit en sån.
Den var god, riktigt GOD!! Kryddstark frukostkorv, ägg, ost och grönsaker. Tro mig, vi stod oss på denna burrito länge. Rosa kunde minsann göra helt underbara brekkie-burritos.
Rosas lilla ställe i utkanten av Taos. SÅ gott!!
Det här var en sådan väg som vi liksom bara snubblade över. Jag vill ju helst undvika de stora vägarna och ta mig fram längs småvägar.
Så blev det denna gång …
Färden gick uppåt och jag höll koll på vilken höjd vi befann oss på med jämna mellanrum.
Vägarna blev allt mer krokiga och därmed ALLT VACKRARE!!
Norrlandsvibbar i norra New Mexico.
Inte jag!
Älskar att förvånas på detta sätt under resor.
Vägen var så otroligt vacker där den ringlade sig fram bland barrträd och lövskog. Och såklart, med Sangre de Cristo Mountains ständigt närvarande.
Sangre de Cristo är den sydligaste bergskedjan inom The Rocky Mountains.
Gissa om det blev många stopp längs denna väg. Som tur är var utsiktsplatserna MÅNGA!!
Det var ganska kallt också, kanske runt fem grader.
Men det förstärkte bara min norrländska känsla, haha.
GUD vad jag älskade denna väg!
OCH jösses vilken oväntad upptäckt det var!
På vintern blir det mycket, mycket kallt här och bergstopparna är täckta av snö långt in på sommaren.
JAG VILL TILLBAKA HIT!!!
På lite lägre höjd började naturen sakta, sakta förändras.
Dock, längre söderut längs denna väg förvandlades naturen till öken.
Det är också ett coolt landskap som jag gillar. Har ju en förkärlek till ganska karg natur, så öknen passar mig (också).
VI har åkt igenom den allra sydligaste delen av New Mexico en gång förr. Det var när vi körde Karolina, och hennes bil, över hela den amerikanska kontinenten 2019 då hon flyttade till Los Angeles. Då färdades vi bara på motorväg och jag fick inget som helst intryck av staten. Denna gång däremot … AHHH!!! MERSMAK DELUXE!
Coolt landskap ändå. Se upp för skorpioner och skallerormar ... och lite annat smått och gott ... hehe ...
YEEEESSSHH!! En tarantella kröp framför oss där vi gick omkring. Läskigt OCH väldigt fascinerande. TUR att vi inte klev på den. 
Våra bästa grannars son höll sitt bröllop där. Sonen, Alex, flyttade till New Mexico då han läste juridik och blev advokat. Där träffade han sin Nina. Nina kommer från NM. Alex har rotat sig i NM och säger att han har svårt att se sig själv som boendes på östkusten igen.
Han älskar livsstilen i The Southwest. Precis som jag älskar han naturen också.
Paret bor högt uppe i en villa i Sandiabergen. De bor högst upp på en slingrande väg på 2.200 meters höjd.
Jag var ju tvungen att fråga Alex om vintrarna i Sandiabergen och hur snöigt det blir … Jodå, han har snökedjor, utan dem skulle det inte gå. Alex berättade också att ibland blir de insnöade och då är det tur att han kan jobba hemifrån.
Det var på den egna altanen vid huset i bergen som paret gifte sig. Vigselförättare var brudgummens far, alltså min käre granne Richard.
Men på fredagsvigseln var bara familjen med. Det var på lördagen, alltså den dag jag nu skriver om, som bröllopsfesten ägde rum.
Nina och Alex på sin altan där de vigdes på fredagen. Bilden har jag fått av brudgummens mamma, Ingrid.
Bröllopsfesten ägde rum på ett bryggeri.
Paret hade hyrt hela stället. Allt ägde rum utomhus.
Det hela var mycket, mycket avslappnat. Visste man inte att det var en bröllopsfest så hade man helt klart gissat på en vanlig fest. Eller kanske bara ett häng på ett bryggeri. Vi är glada över att vi fick vara med.
Maten fick man hämta från food trucks, och den var god. Inget snack om den saken.
Öppen bar var det likaså.
Vi lät oss väl smaka av allt.
Men vi ville inte dricka för mycket heller, för följande morgon skulle färden västerut gå vidare i svinottan.
Dock, mer om det i nästa resebrev.
DÅ hoppas jag att du är sugen på att hänga med igen!
Keith, Peter, Laura och vår före detta granne, Brad.
***
Jag önskar dig en riktigt fin oktoberonsdag!
Comments
Ha en finfin onsdag!
Kramar över Atlanten!
Gillar bröllopsfesten, så skönt med avslappnad stil och att alla ser ut att ha följt uppmaningen att inte klä upp sig "till tänderna", blir mycket lättsammare då och trevligare.
Tack för att jag fick följa med, så kul!
Ha en jättefin onsdag säger jag och skickar kramar från Spanien
Lite otäck spindel dock!
Din fina klänning från Indiska passade bra på avslappnade festen.
Ser trevligt ut.
Kram från ett höstvackert Umeå
Verkar varit en trevlig och avslappnad bröllopsfest som ni var på.
Kram Carin
Kram Lisa
Roligt med bröllopsfest också. Er grannens son har onekligen flyttat långt från Reston.
Ser fram emot nästa resebrev! :-)
Gillar den svarta bröllopsklänningen. Makes a change from (boring) white skulle jag säga.
Sedan miss jag att du skrev att klädkoden var "casual", och det var den verkligen. Coolt. Sånt gillas:-)
Gillar din klänning och det fina annorlunda halsbandet:-)
Tänk vilka överraskningar ens resande kan bjuda på. Ett Norrland som dyker upp i USA. Det torrare landskapet var också vackert, men jag hade nog varit så rädd för ormarna, skorpionerna och spindlarna att jag knappt vågat titta upp från mina fötter.