TACK för alla glada tillrop igår.
Det är så roligt att ni tycker om den nya designen på bloggen. Jag tycker också om den, och inser hur mycket fint Anna har gjort härinne medan jag varit borta.
Bästa ju!
Igår blev det ett akut besök hos ögonläkaren för mig.
Jag orkade inte längre med allt svidande, tårarna som ständigt rann, den brännande smärtan och det illröda ögat. Orkade inte läsa, se på tv eller scrolla. Ville egentligen bara ligga och blunda hela dagarna.
Det funkade inte längre. Det efter tre dagar. Skiten började i måndags.
Diagnosen blev som jag trodde, en större rispa på hornhinnan. Den rispan kan jag åsamkat mig själv eftersom jag gnuggade mitt öga hårt i söndags. ACK JA.
Behandligen är antibiotika i form av ögondroppar (en gång i timmen dagtid) och salva (nattetid).
Nåväl, nu ska det väl bli bättre. Tack och lov för medikamenter, jag säger bara det …
Okej, nu ska jag berätta för er om varför den här sommaren inte varit tipptopp på något sätt.
Jag har fått tillstånd till detta genom den drabbade själv, min älskade syster Sara.
Som jag nog berättat för några av er, Sara är inte bara min syster—hon är min bästa vän likaså.
Jo jag har den turen att ha en bästa vän i min tre år yngre syster. Det är en gåva och en ynnest som jag vet inte är alla systrar förunnat.
Men ok … Here goes …
Sociala medier först och främst, de säger verkligen inte allt.
Om vi ser till mina uppdateringar på Instagram över den sommar som just gått ser allt SÅ fint ut, jag vet det.
Jag är som de flesta andra där, visar endast det bästa.
Dessutom hade jag inte något “tillstånd” då heller att berätta vad som verkligen pågick.
Så ja, det blev vanliga— soliga reels på mitt resekonto och de vanliga Skandigirl-bilderna på mitt vanliga konto.
Som sagt, lita aldrig på att Instagram visar sanningen.
De flesta av oss lägger bara upp det som finns på livets solsida …
Det hela började i juni. I början av den månaden fick min syster Sara en förfärlig huvudvärk som INTE gick över.
Huvudvärken var av det slaget att den eskalerade då hon nös, hostade eller böjde sig framåt. Sara sa att det kändes som om hela huvudet skulle sprängas. Hela tiden trodde hon att värken skulle gå över.
Men nej … Det var samma elände varje morgon hon vaknade.
Jag ska också tillägga att Sara har väldens högsta smärttröskel. Det är viktigt att ha i åtanke här.
Det blev midsommar och Sara blev inte bättre.
Tvärtom hon blev yr, lite förvirrad och illamående.
Strax efter midsommar fick min svåger, Håkan, äntligen iväg Sara till akuten. Då hade även jag tryckt på om att de måste åka in.
Sara var envis, men till sist fick hon ge upp …
Till saken hör också att Sara och Håkan befann sig i Småland i sitt sommartorp där. Torpet ligger mellan Växjö och Ljungby.
De for först till akuten i Växjö, men där kunde de inte ta emot dem (för mycket folk på akuten) utan Växjö bad dem åka direkt till Ljungby lasarett. Där togs Sara genast om hand, och mycket snart efter en datortomografi, kunde de fastslå att hon drabbats av en hjärnblödning (ett så kallad subduralhematom). En sådan blödning uppstår mellan skallben och hjärnans yttersta lager. Den uppkommer genom slag mot huvudet. Exempelvis genom fall eller om man slagit i huvudet väldigt hårt i en kökslucka till exempel. Min syster däremot kan inte erinra sig om att hon skulle ha fått något slag mot huvudet.
Sara och Håkan på vandring i Sideby några veckor efter hjärnblödningen.
Tur i oturen hade hon också, för deras allra bästa neurokirurg råkade vara i tjänst den natten.
Sara var vaken hela tiden genom hela detta ingrepp (som för övrigt lär vara den vanligaste hjärnoperationen de genomför) och hon kunde prata med personalen hela tiden. Och ännu viktigare, de kunde tala med HENNE.
Det här att vara vaken under hjärnkirurgi har jag ju förstått är ett måste. Har bara sett det på TV förr i olika medicinska dokumentärer.
Men nu kunde Sara själv berätta hur det gick till.
OCH neurokirurgen kunde lösa blödningen, som var STOR!!
Det blev dränage förstås och sedan två och en halv dagars lång (kort kan jag nog tycka) vistelse i Lund. Därpå skickades de tillbaka till lugnet i torpet, med kontroller på Ljungby lasarett då och då.
Själv tänkte jag, i mina mörkaste stunder, att jag kanske skulle förlora Sara. Jag funderade också över om hennes personlighet skulle ändras.
Medan detta pågick var jag ännu kvar i USA, jag hade inte hunnit bege mig iväg österut.
Men en dag under vistelsen i Lund kom ett Facetime-samtal från Sara. Där och DÅ fattade jag att Sara var som vanligt. Den dagen gick sen som en dans för mig. Jag visste med säkerhet då att det faktiskt skulle bli ok igen.
I kvällssolen vid Sundet i somras -- Sara, Håkan och Peter.
Men Sara skulle ta det lugnt, inte utsättas för för stora folksamlingar, ljud, stark sol, intryck etc.
De kom dit iallafall. Det under den vecka endast Peter och jag var där.
Sara var trött, lite medtagen och led av viss hjärndimma. Hon fick absolut inte jobba, eller anstränga sig det minsta, med något alls.
Sara fick heller inte ta sina dagliga dopp i sundet. Det var strängeligen förbjudet av läkarna.
Vid det här laget hade klamrarna i skallbenet tagits bort (en otäck upplevelse i övrigt för henne, att ta bort dessa klamrar), men såret var ändå väl synligt. OCH väldigt stort, tyckte jag. Givetvis var såret inte exponerat. Det var Håkan som plåstrade om det med jämna mellanrum.
Eftersom Sara inte fick vistas mycket i solen satt hon inne och ritade, läste eller bara tog det lugnt.
Vi andra slet vid vårt nya sommarhus (men det är annan historia).
Sara fick vara mycket ensam under denna vecka dagtid, och det tycker jag än idag synd om henne för.
Sara och Håkan for sedan tillbaka till torpet i Småland i mitten av juli. Peter drog tillbaka till USA I samma veva.
Jag var kvar vid Sundet under hela den tid mina bröder var där. Vi hade det mysigt, men det är också en annan historia.
Samma gäng på framsidan av huset fast i annan vinkel.
Den kvällen ringde min svåger Håkan för att tala om Sara drabbats av ännu en dödlig diagnos, denna gång sepsis.
Just det, sepsis.
Han berättade att Sara ännu en gång låg på intensiven i Ljungby.
Vi trodde inte våra öron när vi fick höra detta.
Det var som att återigen drämmas rätt in i en väg av oro.
Denna sepsis uppstod via en helt vanlig urinvägsinfektion. Den infektion som både Sara och jag trodde att hon själv botat efter två-tre dagars drickande av tranbärsjuice och citronvatten.
När sepsisen slog till var det slut med “de vanliga” UVI-symptomen och allt kändes normalt.
Sepsisen drabbade henne på den lokala ICA-butiken. Helt plötsligt började Sara frysa, fingrarna vitnade och hon fick skakfrossa.
När de kom hem igen la hon sig under tre filtar, men inget hjälpte.
Snabbspoling till ett par dagar senare …
Sara har fortsatt frossa och har även drabbats av magsmärtor och illamående. Då ser Håkan att hon även har blåa läppar.
De börjar googla symptomen och de pekar direkt på sepsis.
De åker i ilfart till Ljungby igen. Sara läggs in direkt och de kan snart konstatera att det ÄR urosepsis hon har drabbats av.
Det blir stark och aggressiv behandling med en cocktail av antibiotika som ges intravenöst. Ständig koll på intensiven.
Sänkan låg på 320 då hon kom in, alla hennes inre organ starkt förstorade.
Sara blev kvar på Ljungby lasarett i över en vecka.
Men, hon repade sig från denna smäll också. Värdena blev ganska snabbt bättre och till sist fick hon åka hem.
Eftersom allt detta hände under bara någon månads tid har sommaren varit orolig och väldigt olik en “normal” sommar.
Mycket oro har det varit. Det var inte bara en gång jag, och resten av min familj, trodde att vi skulle mista Sara. Det var TVÅ gånger. Två dödliga diagnoser på en och samma sommar.
NU, i skrivande stund, kan vi nog ändå säga att vi är i hamn.
Sara har börjat jobba 50% igen (hon är dietist) och hon säger att det känns bra.
Underbart att höra.
Nu hoppas vi att Sara ska få en lugn och fin höst.
Någon semester blev det inte att tala om för hennes del, inte för Håkans del heller.
Så det är dem väl förunnat att de åker till Prag en långhelg i slutet av denna månad.
Sara och jag den 24 augusti.
Vi hade detta över oss i veckor. Det här har färgat hela min familj denna sommar. En ständig oro och skräck.
Absolut har det funnits guldkorn i eländet, roliga dagar och fina minnen likaså …
Men på det stora hela— nej det har inte varit en bra sommar.
Återigen, på Instagram visade jag inget av detta.
Hur skulle jag ha kunnat? Orkat? Ibland är det bara bäst att plöja på med det ljusa.
Kanske är även det en hjälp när tillvaron i övrigt gungar?
NU har ni fått ett megalångt inlägg.
OCH har någon av er minsta erfarenhet av sepsis eller subdural hematoma, så berätta!
Comments
Blodförgiftning förr var ju liksom inte något som man räknade som farligt, men nu är det det idag.
Förstår att din sommar inte blev som tänkt, men men skönt att din syster mår bra och mår säkert bättre dag för dag. Tänk så lite man vet om "morgondagen" och tur är väl det på ett sätt.
Skönt att ditt öga är på bättringsvägen, mediciner är bra!
Många kramar från mig
Fy vad jobbigt och skrämmande. Stackars din syster. Jag är så glad att hon har frisknat till. Man tror ju aldrig att någon så relativt ung och fisk människa i bra form skall råka ut för något sådant. Man kan ju få sig en liten smäll i huvudet ibland utan att man riktigt tänker på det mer än när det händer. Jag brukar till ex. slå mig rätt så hårt ibland i någon öppen skåplucka i köket. Det gör ju så jädrans ont just då, men man tror ju aldrig att det kan leda till blödning. Man får vara uppmärksam. Jamen vilken pers. Tur att Sara och hennes man kunde ta det lugnt i sådana vackra miljöer på landet.
Jag vet precis hur det är med insta och andra sociala medier, man orkar inte alltid och behöver inte heller alltid berätta eller visa allt. Men livet sätts i perspektiv. Nära och kära är viktigast. Man ska ta vara på tiden tillsammans.
Ha en fin dag.
Varm kram till dig!
Anneli
Vad skönt din syster mår så mycket bättre.
Tänk allt som kan hända.
Känns inte som dessa två åkommor hörde ihop på något sätt.
1996 drabbades jag av ett subduralhematom efter ett fall.
Hamnade två dygn på intensiven men blödningen gick tillbaka.
Ingen operation.
Otäck upplevelse som dock slutade bra.
Önskar dig en fin höst och ett friskt öga.
Kram Titti/Umeå
Jag är ju inte på Insta, faktiskt av den anledningen att det är så oerhört positivt, så frejdigt...men förstås också av att jag helt enkelt inte vill ge mig tid. Jag har ett konto, som jag stänger och öppnar vartefter för att se vad mina egna käraste har lagt ut men då får jag veta om det och kan gå in och titta.
För dig är det givetvis jättebra att vara där, när du har bloggen på semester. Vi har olika sätt att vara ute på Internet och var och en på sitt sätt som det heter.
Så skönt att du har fått hjälp med ditt öga. Krya på dig både vad gäller ögat och också med förkylningen.
Varma kramar!
Skönt att hon nu mår bättre.
Jag hoppas att din syster mår bättre och att ni kan lägga detta bakom er. Ja, också att ditt öga läker asap. Stor kram till dig <3
Sepsis lär ha blivit mycket vanligare efter pandemin. Antar att våra immunförsvar försämrades då när vi inte ständigt utsattes för olika bakterier på daglig basis. Ja en mkt farlig åkomma är det. Snabbt kan det gå också. Vidrigt.
Det är sant, tur vi inte vet vad som komma skall. Det viktigaste är att hon nu verkligen är på bättringsvägen. Men vilken taskig sommar hon fick. Och vi med. Kramar till dig!!
Visst är det så, man ska ta sociala medier med en stir nypa salt. De berättar egentligen bara om det som är bra i livet. Och det är väl gott och väl så också, men sanningen visar de inte.
Visst, man ska absolut ta vara på tiden tillsammans.
Kramar!!!!
Sociala medier ja, ett litet gulligt fönster in i någons liv. Det säger såååå lite.
Så glad att Sara repar sig varje dag. Kramar till dig!!
Och just hjälplösheten i att vara närstående och inte kunna göra ett dugg ... Vi fick vänta in rapporter från Håkan, och han berättade ju för oss så fort han visste ngt. Hårt för honom också att hela tiden vara spindeln i nätet och sen vara orolig för sin fru.
Jo det där med sociala medier ... insta, FB, Snap, TikTok mm ... Det blir ju lite av en förvrängd värld där. Bara det bästa visas upp. Eller det sämsta ... det finns allt. Men ja, det flera av oss lägger ut ett fragment av det som pågår.
Jag gillar det, men vet också hur lite det säger om personen bakom bilden. Av alla sociala medier tror jag att jag avskyr FB mest av allt. Skulle kunna lägga ner min sida, men är med tillsvidare utan att lägga ut ett uns själv.
Så är det Karin, vi väljer själva hur vi läser där. Tur det.
TACK for din fina kommentar!! Kramar!!!
Bra att du kom iväg och fick ditt öga kontrollerat, ögonen ska man vara rädd om och nu behövdes det ju medicin för att underlätta läkningen.
Kramar!
Även bra att du fått medikamenter för ditt öga. Hoppas att det blir bättre snart!
Har tack och lov ingen egen erfarenhet av varken hjärnblödning eller sepsis. Men just sepsis verkar förvånansvärt många ha drabbats av under det senaste året.
Vet inte om det är bra eller dåligt. Alltså vad jag menar är att man hittat nya "rön"/mediciner mot sepsis och det är ju bra. Dåligt är om fler drabbas utan att hitta en "direkt" orsak. Förut var sepsis lika med blodförgiftning, men nuförtiden kan man visst drabbas av sepsis även efter en "vanlig" urinvägsinfektion. Lite skrämmande är det.
Ät väldigt glad att din syster verkar vara på bättringsvägen efter denna skräcksommar.
Skönt att din syster fick bra hjälp nere i Lund. Svensk sjukvård är bra när det verkligen gäller att jobba inom sagda sjukvård är dock ett helt annat kapitel.
Kram
Nettan (som inte bloggat på en evighet)
Kram, Lisa
/Vendela
Skönt att höra att hon repat sig trots allt.
Kram Carin
Kramar!!!
SÅ mkt oro och stress. Inte klokt. Vila diagnoser på en och samma sommar. Nej, inte orkade jag börja snärja in mig i denna oroliga karusell på instagram. För jobbigt att förklarar, för jobbigt från telefonen. Nej, inte ... Men sen då Sara sa att det var OK att jag skrev om det på min blogg, då gjorde jag det. Det är lite skönt att bara lägga ut "det vardagliga och det roliga" på insta också. Inget av mina konton där är av det slaget att jag vill gå in på mörkare händelser. Tycker däremot det passar att göra det här. Lund var otroligt bra, och vi visste ju i vilka goda händer hon var i där. Vet ju hur ni som jobbar inom den svenska vården SLITER. Och ändå ger ni den bästa och finaste vård till patienten. Sara hade bara goda ord att säga om personalen i både Lund och Ljungby. Nettanm uppskattar att ha dig här som läsare. SÅÅÅÅ roligt!!!! Kramar!!!
Nu hoppas vi att det blir en lugn och fin höst, och lugnt framöver. Enough is enough för henne nu. Men hon piggar på sig och jobbar nu 50%.
Det var sååå mkt oro, och så mkt mörker där ett tag. JAA, hoppas de får det underbart i Prag!!! SÅ värda den resan!