För 23 år sedan

Godmorgon onsdag!

11 september idag … 

En dag med svärta. Nu är det 23 år sedan det hände. Dagen idag är precis LIKA vacker som den tisdagen det fruktansvärda hände.

 

Bild från Pinterest.

Karolina var fem år gammal. Hon hade precis börjat Kindergarten den hösten. Den lilla hade bara hunnit gå i skolan en vecka då det ofattbara hände.

Jag hade precis lämnat av henne på skolan, och var själv på väg till gymmet, denna fantastiskt vackra septembermorgon. På radion i bilen hörde jag något om New York och ett felnavigerat flygplan. I samma veva ringde Peter på mobilen från jobbet och ville tala om det vi nu bägge hört rapporteras om i media. Vi kom överens om att det måste ha varit ett litet Cessna-plan som kommit ur kurs. Såklart var det så … 

Jag kom till gymmet och ställde mig på trappmaskinen, framför mig hade jag flera tv-apparater vilka samtliga visade det som hänt i New York. 

Rätt som vi alla står där förstummande och tittar på det som utspelar sig på skärmarna framför oss ser vi, i direktsändning, hur det andra planet kör rätt in i World Trade Centers andra skyskrapa.

Vid det här laget lämnar folk gymmet, jag med.

Jag sätter mig i bilen. Peter ringer återigen och säger att han är på väg hem. Vi kommer överens om att hämta Karolina på skolan.

PÅ vägen hem från gymmet ser jag folk i andra bilar som pratar i  sina telefoner, en tjej i en bil bredvid mig gråter.

Jag kommer hem och slår på TVn direkt. Det är ofattbara scener som spelas upp framför mig. 

Vid 9:37 får vi veta att ett tredje plan kraschat in i Pentagon.

OCH det berättas att ett fjärde plan är på väg mot Washington. Ingen vet något mer om det planet, bara att man inte får kontakt med det. Alla vet vid det här laget att det planet också har ett mål, Vita Huset? The Capitol Building?

Det är nästan omöjligt att förklara hur det kändes att vara på plats denna dag, men den 11 september sitter som inristad i min hjärna. 

Det är som att jag kommer ihåg minut för minut. Vid det här laget har Peter kommit hem, då ringer Peters mamma Margaret och säger att ingen får tag på Pete. Pete är min svärfar som på den tiden jobbade i Pentagon. Ingen får tag på honom. Ingen vet något alls. Det går knappt att komma fram på telefonnätet.

Min syster, min moster och mina föräldrar försöker ringa till mig från Sverige. Kompisar ringer. Det går inte att komma fram på telefon till USA, alla linjer så nedringda. Jag vet också att min mormor i Närpes försökte ringa likaså, samma resultat för henne—hon kom inte fram.

Samtidigt hämtade vi Karolina på skolan. Skolorna stängde omgående. Karolina var bara fem år gammal, och det var nog bra att hon var så liten att hon aldrig riktigt fattade.

Hon frågade när de skulle sluta visa programmet med planen som flög in i höghusen i New York. Hon hade tröttnat på det, sa hon, kunde vi byta kanal.

I den här vevan får vi också veta att planet, som var på väg mot Washington, har störtat på en åker i Pennsylvania.

Ganska snart förstår vi att det är passagerna som övermannat terroristerna ombord på det planet. De hade fått veta genom folk som ringt, och textat, dem då de satt ombord. De visste att detta skulle sluta med ond bråd död oavsett allt.

Jag kan inte ens föreställa mig HUR det måste ha varit ombord på det planet, och hur det kändes inom dem då deras nära och kära ringde …

Strax därpå åker vi tre hem till Peters föräldrar där man fortfarande inte hört ett dugg ifrån Pete. 

Ingen vet något alls. Det går inte att nå hans mobil. Som jag sa, mobilnätet var totalt överbelastat. 

Peters systrar har redan kommit dit med sina familjer.

Framåt tolv har Pete, som utrymt Pentagon i samma stund byggnaden träffas, fått tag på en telefonkiosk. Från den ringer han och talar om att allt är OK med honom. Han hade känt kraschen och trott att det var jordbävning.

Pete hade suttit i möte i ett rum utan fönster då det hände.  Mötet ägde rum i motsatt del av det stora Pentagon. Pete sa att han skulle kommer hem så fort han kan. Men tunnelbanan går inte, och alla bussar är överfyllda. Pete kommer hem framåt 17 den eftermiddagen efter att han tråcklat sig igenom alla möjliga vägar hem. Men, han lever och är OK! Vilken lättnad.

Bild från Commmission of Fine Arts. Pentagon 9/11 Memorial

Denna tid alltså … den som följde denna nådens höst … den är fullkomligt overklig när jag tänker tillbaka på den. 

Vi levde som i ett vakuum.

Skolan höll stängt i över en veckas tid, och när den väl öppnade igen var det med nya regler och restriktioner som håller i sig än idag.

Från och med den dagen började de låsa skolorna under dagtid. Det var så mycket som ändrades i grunden efter den 11 september 2001 i USA. Hela grunden i USA fick sig en törn den aldrig riktigt hämtat sig ifrån.

Jag kommer också ihåg hur TYST det var. Flygtrafiken inom USA, och från världen i övrigt, var avstängd. Ingen kunde landa i USA, och inga plan åkte härifrån under en tid.

Eftersom jag bor så nära Dulles Airport är jag van vid att plan flyger över oss hela tiden. Det upphörde, som sagt, direkt. Men militärflyg och helikoptrar fick färdas i luftrummet, och de flög över oss på låg höjd natt och dag, till och från Dulles.

En overklig tid. EN sådan overklig tid.

Sen kom anthrax-hoten, och hela den biten …

Det var den hösten jag hämtade posten med munskydd och vantar …. Just det, livrädd för vitt pulver som skulle ge mjältbrand. 

Minns att jag, varenda morgon, tittade om det låg vitt pulver utanför vårt hus. Jag var som besatt av det. Jag öppnade ingen post inomhus under lång tid den hösten.

Ja det var den dagen, den för 23 år sedan.

Nu har det gått 23 år. Jag bor kvar i samma hus, Pete är pensionerad från sin tjänst på Pentagon sedan länge, Karolina är vuxen och bor i Los Angeles, World Trade Center i NYC har byggts upp igen. Pentagon ser ut som vanligt, med den skillnad att det numera finns minnesstatyer utanför.

Men varje år är det som att slängas tillbaka i tiden just denna dag.

Jag glömmer det aldrig.