Nostalgi-Annika: I maj...med underrubrik: brännboll.

Sitter och funderar.
Över maj.
Igen.
Över svunna tider.

De finns stunder under året då man längtar hem lite mer än vanligt. Eller, rätt ska vara rätt, jag har ingen hemlängtan. Längtan kan jag dock ha för den sakens skull.
MAJ månad är en månad då jag börjar längta, och en månad då jag kan sakna att vara i Sverige.
Vad gäller högtider är det LUCIA jag saknar mer än någon annan svensk högtid.
Maj och Lucia. Månad vs. Högtid.

När jag var mycket ung och skolflicka var det i maj man hade alla sommarfester innan skolan slutade. Det var då alla picnickar ägde rum. Skolklasserna samlades en kväll i maj tillsammans med föräldrar och syskon. Alla hade med matsäck, och det grillades korv.
Dessa kvällar var alltid vackra och ljusa, majljusa, såsom de är i Sverige.
Min klass brukade alltid samlas i parken vid Drottningholms Slott. Den slottsparken var öppen för alla. Där kunde man spela både fotboll och brännboll på de stora ängarna.
OOOOH NOOOOOOHHHHH!!!
När det drog ihop sig till brännbollsmatch brukade jag och flera av mina kompisar sticka ifrån picknicken. VI ville INTE spela!
Hey, det är inte KUL att spela brännboll för oss som inte är bra på det. DET är verkligen inte ROLIGT att spela brännboll i 12-15 årsåldern då ALLA talar om hur ”BRA” eller ”DÅLIG” man är. NOT. SO. MUCH!!
Så här kunde det låta:
-NU ska Annika slå!! Hon tar DASSLOCKET (det platta slagträet). NU blir det LÄTT LYRA!!
Haha, så roligt. Där stod man och försökte se cool ut och slå iallafall.
Nu efteråt kan man ju visst ta det med ro, men samtidigt så tycker jag också att jag och mina kompisar borde ha vägrat mycket tidigare än vi gjorde.
DET var BRA att vi VÄGRADE brännbollen. För oss tjejer (en del av oss. MÅNGA VILLE JU SPELA också) var det ganska lätt att vägra den. Det var mycket svårare för de killar som inte ville spela att dra sig ur.
Brännboll är nog den sport, eller lek, hemma om våren och sommaren som väcker starka för och emot känslor.
De som är duktiga älskar den. Vi som inte är duktiga kan lätt vara utan den.
När jag är hemma på sommaren kan jag fortfarande få en viss olustkänsla då jag ser folk som spelar brännboll.
Brännboll---NOT on the MISSlist!

Vi hade alltid tipsrundor också. Gissa vem som var bra på det?
Just det!
JAG!
Det var alltid så roligt att fylla i den, 1-x-2. OCH det var så roligt att vinna de tävlingarna!
Tipsrundor var det så länge sen jag gick. Det skulle vara kul att gå en sådan igen någon gång.

Maj innebar också att hitta en avslutningsklänning. DET var ett sant nöje att köpa den klänningen varje år. Alla var alltid så finklädda på skolavslutningen. OCH sällan och aldrig har vi väl känt oss så fina som vi gjort på våra skolavslutningar?
Jag minns så många av mina klänningar, och hur jag älskade dem!
Lotta och jag var inne i Georgetown igår, och vi kom att tala om klänningar och hur lätt det var att hitta klänningar som passade då man var yngre. Jag såg så många vackra klänningar igår som jag skulle ha älskat att ha på mig på skolavslutningar, men som jag inte skulle passa i idag. Skolavslutning=ny klänning, nya skor, uppsatt hår. FIN.
Alla så fina.










Vi hade alltid skolavslutning i kyrkan och våra familjer kom och tittade på. De lyssnade på kören (där jag och Helena) sjöng.
VI sjöng bra, det var en bra kör som sjöng i flera stämmor så jag förstår att det var roligt och extremt fint att lyssna på oss.
Efteråt kunde vi diskutera varandras klänningar i timtal. Girls, you know! Hiss OR diss.
Björkar, pioneer, syrener, klänning, lite parfym bakom örat, saft, tårta, bad på stranden.

Skolavslutningen ja, den dagen ska jag berätta MER om i ett annat nostalgiinlägg denna försommar.

How ’bout you?
Hiss eller diss på brännboll?
Tipsrunda?
Fotboll?





Alla bilder idag från min favoriaffär, Anthropologie...
Jag skulle ha älskat samtliga klänningar om jag var 15 år. Nu tycker jag att jag är liiiite för gammal för dem. Men, var drar man gränsen? Numera vill jag helst inte ha ärmlöst. Fånigt va?