Show and Tell: I staden/på landet

Idag blir det fredagstema på en söndag.
OCH, inte vilken söndag som helst heller!

UTAN...

...Sveriges Nationaldag!
Hur firar ni svennar därhemma? Har ni ledigt imorrn? Med tanke på att nationaldagen infaller en söndag?

Tillbaka till temat,
HeLena vill att vi ska skriva om ”i staden/på landet”.
Själv bor jag i förorten, och det passar mig utmärkt bra. Speciellt eftersom jag bor i en sådan förträfflig förort som Reston (jo, där lät jag väldigt självgod, jag hörde det själv).
Reston har en skön blandning mellan grönområden och ”stadskärna”. Reston har inga stadsrättigheter, även fast det bor 67,000 personer här. Restons ”stadskärna” är dessutom mer stadslik än den i andra förorter häromkring(no names) som har rätten att kalla sig ”städer”.

Fyrtio minuter härifrån ligger Nationens Huvudstad, Washington DC. Det är en storstad, världens mäktigaste stad och samtidigt lite trist eftersom den ÄR just så mäktig. Men, Washington har massor att erbjuda, och jag är glad att jag bor just HÄR!

Världens absolut coolaste stad, utan konkurrens, ligger 400 kilometer norrut. Dit tar man sig lätt med tåg eller bil eller flyg eller buss.
Staden jag talar om är såklart:
NEW YORK CITY!!!
Där finns en puls och en atmosfär som jag inte känt någon annanstans. Så fort man kommer upp från underjorden från Penn Station, dit Amtrak-tågen anländer, känns pulsen. Doften av NYC är också påtaglig. ALLT finns där!

Ibland känner jag starkt att jag skulle vilja lämna förorten och bosätta mig mitt inne i en stad, i Washington, eller ännu hellre i NYC.
Att bo i NYC tror jag skulle passa mig bra.
Samtidigt skulle jag säkert sakna lugnet från förorten. Tystnaden på natten och alla grönområden. FAST, å andra sidan är NYC en gåvänlig stad och Central Park är en underbar (och JÄTTEstor) park att ströva i...

På landet då?
Nej, jag skulle inte vilja bo schmack ute på vishan! Jag skulle nog bli tokig efter ett tag. Tystnaden skulle bli för påtaglig, mörkret för mörkt, vintern för jobbig.
Landet passar mig DOCK som hand i handske under sommaren.
Kommer jag inte till landet då BLIR det ingen sommar.
Sommaren på landet ÄR ett måste. Det har det varit sen jag var 4 månader och kom till mormor och morfar i Närpes för första gången.
Det blev sommarparadiset före alla andra, och så har det förblivit. Nu även Karolinas paradis, och faktiskt också Peters.
Jag vet inte hur det skulle kännas att bo där då höstvindarna börjar vina runt knuten, då det blir mörkt vid 15 tiden, och mörkret ligger kompakt till 9 nästa morgon.

Min älskade mormor skrattar mig rätt upp i ansiktet då jag undrar hur hon kunde bo så isolerat som på Stenö (gården) tills hon fyllde 86, och flyttade till ”stan”?
Hon sa, att så fort hon vek in på Stenövägen, vägen som leder ner till gården och är 350 meter lång (den vindlar sig genom ängar och skog), kände hon sig trygg och säker. Att bo ensam i barndomshemmet var bara tryggt in i minsta vrå, aldrig någonsin var hon rädd. Inte för något, inte för någon.
Jo, en sak var hon rädd för: ÅSKA. Men det är också det enda...



Mormor och Stenö, som hand i handske...

Här i förorten är jag inte åskrädd, men däremot är jag rädd för en massa andra saker.

Förorten under året, och LANDET på sommaren alltså. DET är MIN MELODI!!
Landet i en skärgårdskommun, eller förlåt, stad...




Vid Obbelören, sommarstugan vid sundet...