Friday, September 29, 2006

Hösttecken!!!

Jag.Är.Vidrigt.Trött.På.Sommaren.Nu.Vill.Ha.Höst.
Det är sant, jag är less på varma fuktiga dagar med dräpande solsken och bara ben, linnen och korbyxor. Bort!!!
När jag tittar in i min garderob varje morgon är det en nedslående syn av gamla, väl använda sommarpaltor. Usch, tål knappt se åt mina sommarkläder. Vill lägga undan dem.

Hösttecken:
1...I morse tog jag min vanliga prommis upp till Starbucks för att sen ta långa rundan hem. HÄRLIGT väder, bara 12 grader, jag njöt i min kofta!!! 12 grader! Underbart!
2...På Starbucks har dem nu börjat med sin höstlatte, Pumpkin Spice Latte! Aaaahhh...den beställde Yours Truly då för det facila (!!???) priset av 4 dollar och 10 cent. Hutlöst.
3...På hemvägen såg jag ett hus som var pyntat, från källare till vind, med Halloweenprylar. Ahhhh...Återigen njöt jag, och blev glad därför att det nu finns någon lika stollig som JAG! Jag har inte börjat pynta och dekorera ännu, men på måndag börjar jag nog. Dekoratören inom mig har vaknat till lust!
4...Fullt med ekollon precis överallt. Man är nästan rädd att få ett sådant i huvudet+att vissa träd har börjat skifta lite i gult.

Så det finns hopp om hösten, trots allt. Och så ska det väl vara nu när vi nästan är inne i oktober månad. I say: bring it on!!!

Thursday, September 28, 2006

P C är hemma...

...Han är inte hemkommen riktigt ännu, men han har landat efter många timmar i luften. Dessutom har han flugit i dåligt väder. Jag förmodar att det har varit turbolent. Själv hatar jag turbolens, jag blir så nervös när jag flyger i turbolens. Det räcker inte att intala sig att luften är ett ELEMENT, att turbolens är som att köra på en gropig väg, eller sitta i en båt på en blåsig sjö. Det låter sig inte förklaras så lätt. Peter ÄR lugnare än jag, tack och lov, om det var jag som flög nu skulle jag landa stressad och lättad. Varje gång någon älskad befinner sig i luften blir jag lite orolig, för man vet ju faktiskt aldrig när katastrofen slår till. OM Peter flyger till Europa tex så kan jag inte somna förrän han ringer eller SMS:ar även om det är mitt i natten. När samtalet eller meddelandet kommer kan jag koppla av. Hör jag inget när jag tycker att han skulle ha landat, tar jag min mobil och kollar internet över den...HAR det hänt någon flygolycka??? Antar att vi alla har dem här tankarna när någon kär person flyger. Vi vet alla att det rent statistiskt sätt är farligare att åka bil än att flyga, men nej, den logiken hjälper inte när det kommer till kritan. DET ÄR ju så mycket mer dramatiskt att flyga. Jobbiga, men inte helt underliga tankar det här, tror jag. Eller vad säger ni andra?

Wednesday, September 27, 2006

Shoppingblogg

Idag har en viss person shoppat loss...Just det, shoppat loss. När jag lämnat Karolina vid skolan for jag direkt till Tysons. Tysons, mitt älskade Tysons.
Började med att äta frulle; latte och muffin samtidigt som jag läste tidningen. Klockan 10 öppnar ju affärerna och då var jag REDO!
Nummer 1 på listan var Coach affären. Där blev Yours Truly lycklig ägare till en ny handväska. Se bild längre ner. Det är faktiskt en 40 årsgåva, mind you. Fick en hel del cash då + att jag hade ett presentkort från Coach affären så nu tänkte jag att jag skulle passa på att köpa en schysst handväska. Efter mycket velande valde jag alltså ut den som ni kan se på bilden. HOPPAS jag blir nöjd med mitt inte alltför billiga inköp. All right: off to the next store...Ann Taylor Loft, blev ägare till en så fin blus! Och sen då? Jo, då väntade Banana Republic på mig--tralala, la-la...Inköp: en scarf, en KOFTA och en tröja. REA!!! Okay!!???
Nästa stop: GAP..(vissel, vissel)...Inköp: manchesterkjol och stickad lång tröja. Prövade ett par snygga jeans, men fick sätta skrattet i halsen när jag såg hur dem såg ut på mig...KATASTROF!
Okay, vidare till MEXX...Inköp: kofta (tra-la-la-la-tralala) JAG VET!!!! Jag är patetisk vad gäller koftor och borde gå i koft-terapi. Blev även en kjol därifrån.
Next Stop: Lord and Taylor, inköp: 4 svarta par opaquer.
Yo, det var min lilla shop-til- you- drop utflykt. Nu har jag lite höstkläder, vilket är bra. So go ahead: scold me!


Bild från: coach.com

Tuesday, September 26, 2006

Sängblogg...


Här sitter flickorna B i sängen...En gör läxor, och en bloggar. Vi är ensamma hemma eftersom maken befinner sig i London. Han borde väl sova nu i en skön hotellsäng.
Ninna och jag sover inte. Ninna kommer garanterat att somna om en liten stund. Frågan är hur det går för mamman? Lyckligtvis har jag en oöppnad bok som ligger på nattygsbordet som jag kan bita tag i om John Blund inte vill infinna sig. Jag har lovat Ninna att vi ska se ett avsnitt av "Full House" innan vi släcker lampan. ACK JA! Ninna ville gå ut och äta tidigare ikväll, och så skedde. Vi gick till Chili's, ja, och vi åt tom efterrätt, Molton chocolate cake...Smarrigt.
Men gee weez vad jag saknar Peter nu. När mörkret står tätt utanför och natten nalkas börjar Yours Truly återigen fundera på sånt hon inte SKA fundera på.
Det går an att vara utan maken fram till dess att man ska gå och knyta sig. Kvällen är full av små rutiner, diska upp, städa upp, göra läxor och se på TV. Inga problem, eller hur? Nej, det är när världen är tyst och mörk som funderingarna kommer...Men GUD inte ska jag trötta er med det här tugget igen, enough is enough. Go'natt och SOV GOTT!!!

Bild från: lthalland.se

Monday, September 25, 2006

This week: Hell's Kitchen

A couple of weeks ago our daughter was invited to a sleep-over-party at a class mates house. Peter and I decided to have a "date" that very Friday. Very well...We both started to re-search some options on restaurants around here. We felt like we would like to go to a new, good place. A place where we had never been before. Both of us checked out web-sites like The Washingtonian and Washington Post to get some good ideas. Peter then found a place that sounded extremely good. The place is called "Geranio Ristorante" and it is located on Kings Street in Old Town Alexandria.
So, off we went into the Friday night rush-hour traffic. Old Town here we come! We found the restaurant, but decided to have a drink at another restaurant before dinner. We had our drink and then we headed for "Geranio Ristorante" where we had our reservations. All right, so there we were. We got a table upstairs. After about ten minutes we ordered our wine, and then after about 20 minutes we had the bottle at our table and we could finally order our food. Needless to say it took a long time for us to get our appetizers. I had ordered the lobster bisque, and usually I love that soup. SO not this time around. It looked, and tasted like gravy. So brown, so salty. Peter's food was OK. Tada! Done with the appetizer we were expecting the main course. The waitor placed our orders on the table, only it wasn't our food. Peter had ordered lobster risotto, and I had ordered scallops and potato pancake. We told the waitors that it was the wrong food, but no, THEY claimed it was indeed our food. Peter was asking if they thought his food looked like lobster risotto? "Well, it is, Sir" they replied. Peter cut a piece of his meat, a fish, just to show them what it really was. It just then happened that one of the chef's came through the dining-room, so we grabbed him and asked again. Of course we had got the wrong food. The chef took our plates down to the kitchen again with his apologies to us. Meanwhile the couple next to us had been waiting forever for their food to arrive. About ten minutes after the chef had removed the wrong food from our table it came back up again. This time to our neighbors table. It was exactly the food we had been served. Complete with Peter's cut into the fish. The couple looked at the food, and then at us..."Was this the food you guys just sent back?"...Yes, indeed...It was now cold, and not to mention already cut. The couple just stood up, put a 20 dollar bill, for their drinks and appetizers, on the table and left the place.
Then our food finally arrived. It was almost un-edible, mine was so incredibly salty...AND I am a person that crave and LOVE salt, but this was way too much of a good thing. We left shortly afterwards, without any desert, not leaving a tip. Please people, stay as far away you can from "Geranio ristorante" in Old Town Alexandria. It is the real Hell's Kitchen!

Peter is now in London, as I write this post. He is going to try one of Gordon Ramsey' high class restaurants while there. We can only hope it is a heck of a lot better than Hell's Kitchen in Alexandria, Virginia...

Mörkrädsla

Mörkrädlsa är ett handikapp. Ett förlamande handikapp. Det blir fruktansvärt jobbigt för en mörkrädd person att vara ensam hemma på nätterna. En mörkrädd person sover inte speciellt mycket när hon ligger i mörkret och grunnar och grubblar och lyssnar efter ljud som finns, och INTE finns. Ja, jag är mörkrädd. Jag avskyr verkligen när Peter är bortrest. Nu ikväll for han iväg till England, och han kommer hem på torsdag igen. Jag vet, av erfarenhet, att jag inte kommer att logga in så mycket av den goda sömnen den här veckan. Visst, jag har min 10 åriga dotter här, och jag har larm i mitt hus. Men, men, men...det hjälper föga. Ty det är ju så här att när man väl har börjat tänka och tankarna börjar mala i mörkret är det vanvettigt svårt att koppla bort dem. När jag är ute och läser andras bloggar så förstår jag att jag inte är ensam, och det känns ju som en tröst. I ärlighetens namn HAR min mörkrädsla blivit bättre med åren. Ibland går tankarna till min mormor...Snacka om att hon INTE har tillstymmelse till denna rädsla. Hon bodde på sin gård, Stenö, tills hom fyllde 86, då flyttade hon från gården till den lägenhet i Näsby där hon bor nu. Inte en enda gång under alla sina år på Stenö var hon rädd, inte för mörkret och inte för något annat heller. Hon sa att när hon kom in på Stenövägen, som är 300 meter lång från landsvägen räknat, var hon HELT trygg. På Stenö bodde(morfar dog 86) hon helt ensam, inga grannar i närheten alls. Hon såg ljusen från byn, men bodde själv på behörigt avstånd därifrån på den gamla bondgården där varenda sten är bekant för henne. När min kära Mormor hör om min, och min systers, mörkrädsla skrattar hon bara. Hur kan vi, som bor i tätbebyggda förorter till Washington resp. Stockholm vara rädda för mörkret? Ja, det kan man fråga sig. Vi kan verkligen INTE förklara det hela. Klart att man är kan ligga och tänka på det mest påtagliga, ett inbrott tex. DÄR kan rädslan förklaras, dock det finns ju många andra tankar också. Men, faktum är att rädslan bara finns där som en molande värk hela natten...

Sunday, September 24, 2006

Dagens 10 åringar

Igår var det kalas. Igen. Det blir en hel del kalas under året för Karolina att gå på, men frågan är om inte det senaste tog alla pris. Varför? Jo, det ska jag berätta:
Klockan 16.30 igår rullade en stor, svart stretch-limosin in på vår gata. För att hämta en brud? Nej. För att hämta ett par som firar guldbröllop? För att hämta vuxna människor på väg till en bal? Nej, nej, nej. Nej, för att hämta en liten gäst som skulle på 10-årskalas! Japp, nuförtiden gäller det att BRÄCKA varandra i kategorin BARNKALAS! Dessa tioåriga flickor blev alla upphämtade av den här limosinen för vidare befodran till en skönhetssalong i Cascades, ca 15 kilometer bort. På skönhetssalongen fick dem små damerna både manikyr och pedikyr. Efter den skönhetsbehandligen var det dags för dessa damer att äta en god middag, och sedan efter den middagen åkte alla små "ladies" hem till Ingrid, 10 och värdinna, för att äta tårta. Därpå körde limosinen hem alla små flickor till vardera hem igen. Vad ger ni mig för detta? Har det nu ändå inte gått lite för långt? Varför ska 10 åringar åka limosin till en skönhetssalong? vad är det här? 10 år på det 18? Nej, ursäkta, men jag tycker nog det är alldeles vrickat faktiskt. Vad ska nu nästa födelsedagsbarn hitta på? Hyra ett ball-room på Hyatt i Reston kanske? komplett med DJ och/eller levande musik. Hey, kanske skulle man kunna ordna till det så att man först hämtade alla i en hummer-limo, klädsel: fancy-schmanzy med långklänning och hela kittet, sedan brakmiddag och så avsluta kvällen med disco. Som kronan på verket skulle man kunna hyra hela relax-avdelningen också. Vad tycker ni? Ska jag satsa på det till dotterns 11 årsdag nästa år?
Eeeehhhh...nej knappast. Tror faktiskt att jag håller FAST vid ett vanligt kalas, utan att känna större stress. Nu tycker jag att det har gått för långt. Vad sjutton, ungarna är TIO år!!!??? Ibland blir jag så trött på att bo där jag bor...


The limo

Klasskamrater till Karolina åtnjuter limon

Karolina och födelsedagsbarnet Ingrid, 10

Saturday, September 23, 2006

Det eviga: Target


Alltså, jag har en svaghet här i livet. Eller jag har MÅNGA svagheter här i livet, who am I kidding??? Jag har just besökt en: TARGET!!! Target är en affär som har ALLT. Ett varhus där man kan inhandla allt från mjölk till möbler. Och denna affär älskar alltså Yours Truly. Speciellt farlig är den just runt denna tid på året. Hösten, som leder upp mot julen. Jag borde gå i Target-terapi eller något liknande. Min största svaghet vad gäller Target är allt pynt de säljer, som nu när Halloween närmar sig. S-U-C-K. Jag är nästan lika svag för Halloweenpynt som jag är för julpynt. Nu har alla Halloweensaker kommit till Target!!! Dottern och jag var där idag, skulle köpa en 10-årspresent till ett kalas Ninna ska gå på idag. Lite snabbt var det meningen att vi skulle gå in och köpa en dvd-film och något annat till födelsedagsbarnet, in och ut sådär på 10 minuter...FEL, FEL, FEL!!!! Dottern och jag stod båda och dreglade över Halloween sakerna. Helt borta ifrån tid och rum, båda två. "Å vilken tuff ljusstake", "Kolla vilken cool dödskalle, den MÅSTE vi köpa", "vilken häxa tycker du är finare, den oranga? eller den svarta?, "OOO vilken ball utomhusbelysning. DEN tar vi". Vet ni vad det riktigt patetiska är? JO, att jag har två stora oranga plastlådor här hemma PACKADE till bredden med Halloween prylar, och nu köpte jag ännu mer. Helt sjukt. Jag och Karolina är så otroligt dåligt sällskap för varandra i en butik som Target. När jag kom hem GÖMDE jag grejjerna i källaren så att inte Peter skulle se vad vi köpt. Men GUD, det är ju vansinnigt ju! SÅ, nu är frågan: När kan man börja dekorera inför HALLOWEEN???

Bild från: Cloudking.com

Friday, September 22, 2006

Ikväll är det vi...


...som har bjudit in våra grannar på Happy Hour. Något jag verkligen uppskattar på min gata är alla trevliga grannar. Peter och jag kan skatta oss lyckliga som har så enormt mycket trevligt folk boende runt omkring oss. Jag har nog skrivit om det här förr, tror jag. Men, faktum är att det kan tas upp igen.
Vad jag gillar är att det är så himla opretantiöst,man tar med vin, kanske lite ost och någon fixar något att äta. Tända lite ljus: och voila! Instant Happy Hour.
Ja, så om vi flyttar så blir det ju grannarna jag kommer sakna mest av allt. Grannar som nu är våra goda, goda vänner också.
Så nu önskar jag er alla: Happy Friday!

Thursday, September 21, 2006

Jag är trött...

...Har så ont i nacken idag, och då är det inte helt lätt att köra bil. Bara att vrida på huvudet gör ONT. Usch, det känns som om jag ätit ett gäng gnällspikar just nu, blä...
Efter en trevlig eftermiddag hos Lotta där vi ,som ALLTID, fick god mat for jag till mataffären för att handla. Svängde in vid Safeway som vanligt, parkerade, gick in och köpte det jag skulle. Okay, dags att backa ut min Volvo S-60...OKAAAY, hur lätt är det när man har en SUV modell STOOR på ena sidan och en mini-van på andra sidan? Nej, och så ont i nacken att man inte kan kolla bakåt...SUCK! Det kändes som om jag backade ut med guds försyn. Alltså, jag är så in i h-vete trött på SUV:ar och mini-vans. Jag vill bara skrika!!! Man ser ingenting när man ska backa ut, man ser ingenting om man har en "Suvve" eller mini-van framför sig när man ska svänga vänster vid ett trafikljus. Kort sagt, man ser INGET bakom "suvvar" och mini-vans. Där jag bor är det rena himmelriket för sagda bilar, var och varannan kör omkring i bil modell stor. Jag är TRÖTT på såna bilar, tål knappt se dem längre. Jaja, jag VET, vår andra bil är en Jeep. Gillar jag den? NEJ!!! Skulle gärna göra mig av med den imorrn och skaffa en vanlig "sedan" istället. Tex en Toyota Prius. Fan, jag hatar att köra omkring i Jeepen. Visst, man sitter högre, men sen då? Nej, ner med "suvvar" och mini-vans. Usch, jag hör hur gnällig och trist jag låter i det här inlägget. Sorry alla mina vänner som kör såna här bilar, jag vet att ni har anledning till det...Det är bara jag som är extremt gnällig och trist idag. Nu blev det verkligen neggigt...Go'kväll från en ond nacke...

Wednesday, September 20, 2006

Skolkören

Idag börjar Ninna i skolkören! Ivrigt påhejad av sin mor som tycker att körsång är så roligt! Och nyttigt! Och för att inte tala om hur underbart det är när man står där och sjunger och allt stämmer.
Needless to say så sjöng jag i skolkören. Det var verkligen jätteroligt, och något jag ser tillbaka på med verklig glädje. Vi hade en fantastisk musiklärare i Blacken-plugget: Magister Robert Sundberg. Om honom kan man säga mycket, men man kan aldrig ta ifrån honom den fantastiska musikalitet som han hade! Och hans musikglädje och intresse! Jag tror faktiskt att han gav den glädjen och det intresset till alla elever som sjöng i kören. Vi fick pröva in till kören i fjärde klass, på darriga ben fick en och en gå in i musiksalen och sjunga upp för magistern och en lärare till, som jag inte minns vem det var. Jag minns forfarande vad jag sjöng, "Solen glimmar blank och trind, vattnet likt en spegel...". Jag kom in i kören. Alla som sjöng upp kom inte in. Idag tror jag nog det går till lite annorlunda för barnen som sjunger i skolkörerna, men Blacken-plugget på den här tiden var som en liten privatskola. Vi hade flera konserter om året, störst var sommaravslutningen i Ängbykyrkan, Lucia och julavslutningen. Sen hade vi vår och höstkonserter också. Idag kan jag visor och melodier som inte så många andra kan, jag kan plocka upp så mycket ur mitt minne. Detta gäller nog alla som sjöng i kören. Vi fick en verklig musikskatt med oss i bagaget. Av mina kära kompisar som sjöng i Blacken-kören så har jag åtminstone två som är verkliga sångare...som minns visor, låtar och stämmor. Å, jag vill sjunga med er nu! Ni vet vilka ni är! Vilka av er jag talar om nu.
Det roligaste med Blackenplugget, och sen Södra Ängby tiden är att vi spelade in TVÅ skivor med kören! Var det kul, eller var det KUL??? SÅÅÅ spännande att viga så mycket tid åt sången, och att sedan träna, träna och träna med kören för att slutligen få SPELA in skivor. Ja, vilken grej. Kan ingen bränna av dem LP-skivorna på cd? Jag skulle göra mycket för att få ha dem skivorna på cd idag.
Jag hoppas bara att min dotters kör ska få bli hälften så kul som den kör jag sjöng i en gång.
Förresten, jag och mina syskon har med oss en musikskatt hemifrån också eftersom föräldrarna alltid älskat visor och musik. Sjungit mycket, och lyssnat mycket på musik. Mamma och min moster var ju så otroligt duktiga på att sjunga i skolan också, och dem var dem första i Närpes att få musik-ikonen och legenden Frans Mattans som lärare...
So, it runs in the family...Hoppas att dagens körsång ska gå bara BRA!

Tuesday, September 19, 2006

Hallåj!!

Alla svensktalande är också välkomna att tycka till om mina engelskspråkiga inlägg...På engelska då, förstås!

This Week: Houses

If you are ever driving around Reston around 9.30 AM, or so, you'll see this person walking in a fast, fast pace on the roads around here. Mostly, though, you'll see this person on the paths. Walking fast, sweaty, like on a mission with a skinny vanilla latte in a fast grip in one hand, iPod on, mobile phone in the other hand...That person is Yours Truly. Sometimes I have the company of my dear friend, and neighbor, I.T. But, most of the time I am alone.
During these walks I am on the lookout for a potential house to buy. On my route I know exactly what houses that are up for sale, and how long they have been on the market, what realtor they are listed with. You can say that I am an expert in this particular area around South Lakes.
Peter and I are sort of ready to say good-bye to Townhouse living. We both feel like it would be nice to have a single family home with double garage and a garden for me to nurse. Sounds like true suburbia, huh? Yes, I hear myself. Anyway, now I have found that house. THE PERFECT HOUSE FOR US!!! I found it last week on one of my morning walks. All of a sudden, on this very beautiful cul-de-sac is a house for sale!!! Nothing is never, ever on sale there. THE perfect colonial on the outside, at least. Backing up to a meadow and to the path. Last Sunday Peter, Karolina and I went to the "Open House". GUYS!!! This house is as perfect on the inside as it is on the outside. I fell in love. Deeply in love! I want that house. Spic and span perfect move-in ready, we wouldn't even have to paint! The couple that live there have picked out my favorite colors all thru the place. The floors on the main level are beautiful hard woods, tiles in the hall way. The kitchen recently updated, cozy family room with a fire-place, big dining room, big formal living room, and as an extra bonus on the main level, an office! Sigh...
Upstairs: 4 bedrooms, two baths, beautiful carpet on the floors. IF you are forced to have carpets upstairs these carpets would be the carpets to get. No cheap stuff here, let me tell you that much. Bonus on the upper level: a big laundry room!!!
To top it off we have a huge finished basement, walk out. And tons of storage. Simply said: the perfect house.
Can we get it? No, we cannot. We are not ready to sell our own house. Yet. The times are not exactly prime for selling right now. It is a complete stand-still on the market. I can only look at the houses in our neighborhood, some have been on the market for months, and it seems like there is zero interest in them as well. Today, when I got back from my walk, one of the townhouses here on our street had a sign that said: new lower price!!!
So SAD!! I know it will be hard to sell our house when we decide to do so. Even though we have done a lot of up-grades to it, and the fact that our unit is in a prime spot backing to the golf course in the west+ that we have a big common area in the front.
Anyway, the day we are ready to get out of here my dream house on the cul-de-sac will be long gone. Some lucky person will live there, but it will not be us.
Until the day we are ready to put this house up for sale I will be checking and re-checking my favorite streets around here. My eyes are like radars for "For Sale" signs.
Ciao for now...Gotta go and take a shower after the walk.

Monday, September 18, 2006

Blåa Sverige...

Bra att det blir lite nya tag i Svedala nu! Tycker jag, som nog har blivit bra mycket blåare med åren!

TV-junkie

Jaha, gott folk, nu är det åter höst...Eller, ja, nästan då. TV börjar sända gamla kära TV-serier igen. En hel del att titta på, måste jag säga. Mycket man kan välja bort också, I am sure. MEN, mycket ser man på, iallafall jag och Peter. TV-junkies, kanske inte direkt junkies, men ibland känns det nästan så...

¤ Ikväll måndag drar "Deal or no deal" igång igen. Okay'rå, måste ses...
Peter har sen "Prison Break". Det ser inte jag på, men jag kan kolla in nya "Supernanny" istället.
¤ Tisdag: "Deal or no deal", igen...Men viktigast på tisdagar är numera "Dancing with the stars". Det programmet som gick under namnet "Lets Dance" I Sverige...Bra, nu vet alla vad jag pratar om. "Dancing with the stars" är onekligen en av våra topp-favvisar på TV just nu. Bravo kör fortfarnde "Queer Eye" (Fab five) med ny säsong nu. Kanske kommer jag att titta då och då...
¤ Onsdag: Nu blir det riktigt svårt att välja...Säsongstart av "The biggest loser" samt resultatet av "Dancing with the stars". TUR att vi har TiVO!!! Samma kväll "Project Runway" på Bravo. PR är min favvo-serie, alla kategorier just nu. OCH! om några veckor börjar LOST, säsong tre, på onsdagkvällar också. Igen, tack TiVo!
¤ Torsdag: "Survivor" (Robinson), och DEN bästa av de bästa drama-serierna: "Gray's Anatomy".
¤ Fredag: Tv-fri kväll. Bara skit...
¤ Lördag: Se ovan.
¤ Söndag: "Amazing Race".

Jamen, ni hör ju! Och jag ser här på mitt inlägg att jag är en junkie. Snart drar "24" igång igen. Det tittar Peter på, men inte jag.
Ibland tittar jag på SVT på datorn också. Men jag lovar, bara ibland.

-Hej, jag heter Annika och jag är TV-junkie...

Sunday, September 17, 2006

Saker som inte får hända.

För ungefär en vecka sedan ringde en vän till mig för att meddela att hennes bästa vän dött. Helt oväntat! Som en blixt från klar himmel! Död!
Denna kvinna blev 43 år gammal. Hon bodde i Franklin Farm. Efterlämnat make och två söner på 7 och 10 år.
För en vecka sedan vaknade familjen i Franklin Farm, alla klev upp och skulle börja dagen. Alla utom mamman...Mamman som dött i sömnen under natten. Vilken chock! Vilket ofattbart faktum för en familj att ta till sig. Dödsorsak: plötslig hjärtdöd. Den här mamman hade gått och lagt sig på lördagskvällen och mått bra, och på natten tillträder då Plötslig Hjärtdöd. Det är sådant som annars brukar drabba unga killar som idrottar, men nu slog det till på en 43 åring. Min vän berättade att den här mammans pappa dött på samma sätt, som 50 åring. Det är tydligen starkt ärftligt.
Familjen är judisk, så min vän gick på begravningen redan på måndagen. Fullt med folk på begravningsbyrån, längst fram sitter dem små pojkarna, vita som lakan av blekhet och chock. Min vän sa att det nästan inte gick att ta in det hela, så ont gjorde det i henne.
Hur ska familjen klara sig utan sin mamma? Enligt min vän gjorde denna kvinna allt för sin familj. Som så många andra kvinnor här var hon hemma med barnen, fixade allt i hushållet, tog sig an sina två pojkar varav den äldsta har det jobbigt med kompisar, höll på med allehanda aktiviter med pojkarna. Enligt min vän så var den här mamman en riktig "curling-mamma". Nu är dem utan sin mamma, och pappan är utan sin älskade hustru. Hur kan livet vara så grymt? Bäst man lever ska man dö och bli mull tillbaka...

Friday, September 15, 2006

Och så var det...

...Fredag. Konstigt att man kan ha fredagskänsla fastän man inte yrkesarbetar utanför hemmet, men det har man! Samma sak när söndagen anländer, då har man den där välbekanta söndagskänslan. Märkligt.
Dottern är bjuden på sova-över-kalas ikväll. Det är kompisen Sydney som fyller 11 år. Det kommer 9 flickor till kalaset och alla ska sova över. Modigt av föräldrarna, tycker jag. Jag skulle inte vilja ha 9 tjejer översovandes här för aldrig det. Tjejerna ska dit 17.30 ikväll och hämtas klockan 10 imorrnbitti. Jag pratade med Sydneys mamma igår och hon sa att hon hoppades att töserna skulle knoppa in vid 23 tiden. Ha, ha...det tror inte jag, prova klockan 03.00 istället. Dem ska sova i källaren och där är det så mysigt, ett enda stort lekrum med varenda leksak ni kan tänka er för två systrar på 9 och 11 år. Karolina säger att dem har ALLT. Precis allt. Vad köper man då för present åt en 11 åring som har allt? Jo, naturligtvis har hon en kick-ass karaokee maskin. Så, ja, jag får väl åka upp och köpa någon karaokee cd, och någon bok för den andliga spisen. Så, töserna kommer att sjunga karaokee ikväll. Karolina bad mig att inte köpa "finsk karaokee", ha, ha...Hon har blivit bränd på Finlandsresorna då hon sett och hört smäktande finnar stå och sjunga karaokee i baren. Men, nej, finsk karaokee går nog inte att få tag på här. Tyvärr, kanske?
Vad ska då Peter och Yours Truly göra ikväll? Jo, Peter har beställt bord på en restaurang i Old Town Alexandria, Geranio Ristorante, så dit åker vi. Nej, bäst att åka upp till Best Buy nu för att köpa en karaokee cd , och till Barnes and Noble för att köpa en bok...Både till födelsdagsbarnet och till mig som för tillfället inte har NÅGOT att läsa.

Thursday, September 14, 2006

Torsdag...

...är en härlig veckodag. Det känns att helgen är i ankommande. Lite mysigt sådär. Jag och några av mina svenne-tjejkompisar har sedan länge träffats varje torsdag för att äta lunch tillsammans. DET är verkligen mysigt! Tror vi har hållit på i sex år nu. Jag tror att jag har skrivit om det här tidigare, so be it, men det tål att upprepas. Trevlig tradition på så många sätt, god mat, trevligt sällskap och snack om ditt och datt. Mysigt att bara prata svenska är det också. Kul att vädra sina åsikter med andra som FÖRSTÅR vad man menar, och inte tycker att man är någon freakig kommunist.
Idag börjar dramat...Ska köra Karolina och Scott, en kompis till Ninna, till Herndon lite senare i eftermiddag. Drama är nummer ett för min dotter! Det finns ingenting hon älskar att göra mer än att spela teater. Och jag , som "stage mom", finns ständigt i bakgrunden som en orolig skugga, ha, ha...Lyhörd för vartenda ord som dramaläraren säger, pathetic mother. Så det är...och så är jag.

Varför ser min blogg så konstig ut???

Under natten verkar min blogg ha flyttat på sig...Iallafall på min dator ligger numera min profil, och alla mina bilder, under inläggen. Längst ner på sidan. JAG fattar verkligen ingenting. Inte kan jag ändra det heller. På min layout sida ser allt helt normalt ut. Fasiken, så in i h-vete irriterande. Så här vill jag INTE ha det. Fy sjutton.

Nu har jag lyckats lägga min profil rätt, och arkivet. MEN, jag kan inte lägga upp några egna, privata bilder alls på högra sidan av blogginläggen. Såsom jag hade förr...Detta är verkligen skumt. Det är helt OK, tydligen, när jag publicerar bilder jag tagit från nätet. Och helt kört när jag ska lägga upp mina egna bilder. WHY????

Wednesday, September 13, 2006

Foppa här och Foppa där...


Sedan jag var i Norden i somras ser jag Foppa dojjor, Croc's, precis ÖVERALLT!!! Vart man än vänder sig ser man dessa fula tingestar till skor. Ankfötter. Alltså, det ser väl någotlunda gulligt ut när barn har Foppa-dojjor på sig, men vuxna?? Nej, jag vill INTE se eländet. Hallå! Ha på er skorna i trädgården, och ingen annanstans.FATTA DET. Fasiken, Birkenstock's är ju rena rama Manolo Blahniks i jämförelse.
Tursamt nog slapp man se en massa Foppa-dojjor i Stockholm i somras. Jag kollade läget, det ska ni veta. Stockholmare verkar än så länge ha fattat att man använder Foppa-dojjor i trädgården. Fast, visst såg jag NÅGON ENSTAKA som kom gående med ankfötter, det gjorde jag. Såg en massa barn i sagda skor, men på något sätt är ju det okay, det kan till och med vara lite sött. Kom sen till Närpes, hmmm...där var det flera vuxna som gick omkring med ankfötter. Äckligast var på vridläktaren när en gubbe framför mig tog av sina svarta foppa för att lufta fötterna, please liksom. Här i US däremot tycker jag att var och varannan vuxen går i Foppa-dojjor. Så UGLY! Igår såg jag en dam på skolan med marinblå ankellång kjol, vita sockor och ill-rosa foppa-dojjor...Snyggt. En stilikon! Imorse på radion i bilen hörde jag ett i ett program hur en reporter utmanade en annan att köpa ett par "croc's". Reporten var helt salig över hur sköna skorna var, men han ville inte köpa. Han sa att om han skulle köpa skulle han bara kunna ha på sig skorna hemma, efter mörkrets inbrott. Ha, ha!!! Håller med! Eller använd i trädgården, som sagt...Damn it!

Bild från: Kaufmann.com

Tuesday, September 12, 2006

Once a Week! This Week: Mr. P

I have gotten some requests to blog in English. So, maybe, if I get some feed back I will do just that. I will do it once a week, the rest of the week it will be in Swedish, as usual.
What I have on my mind this week is a little story about the "Pledge of Allegiance".

Karolina and I were watching an episode of "Full House" recently. My daughter loves that show, and as often as I feel like it (only every once in a while can I tolerate that fluffy-cute stuff) I watch it with her. Anyway, the other night we were watching an episode in which Stephanie and DJ were about to start school after their summer vacation. DJ told her little sister about the "pledge of allegiance", and she stood up and put her right hand over her heart. Then she rambled off "the pledge" just like a robot. I was laughing and asked Karolina if that was the way it worked in her school as well? No, my daughter said, we don't do "the pledge" because Mr. P doesn't believe that we have to perform that every day .
I almost fell off the bed. What!!!??? You don't do the pledge???
No, she said, Mr. P says he doesn't believe in doing such things, so when they announce "the pledge" on the TV ( school network)we just do other things.
I asked Karolina what she thought about that? She told me that the whole class thought it was "great" not having to do "the pledge".
I say: MORE POWER TO HIM!!!!!!
I wish there were more teachers like Mr. P out there. Teachers that would stand up for what they believe in, teachers that are strong enough to say NO to the forced "pledge".
I am so proud that my daughter has a teacher like Mr. P! Mr. P had also told my daughter's class that he did not do "the pledge" even once with his previous class.
I cannot help but wonder how much Mr. P must have fought for this, fought for his right to say no to something as big as "The Pledge of Allegiance", but you can bet on that it must have been hard for him to fight for something like this.

I think the U.S is the only country in the western world that are forcing their students to ramble of a saying like "The pledge of allegiance" every morning. I have never, ever been a supporter of that kind of force-feed, and therefor I am so happy that Karolina has such a strong and independent teacher this year.

All right, this is my first entry for my English speaking friends. Please do comment, if you'd like to, that is! I will listen! Keep on checking back next Tuesday again. My blog is about everything: fashion, glamour, every-day life, friends and family, popular-culture AND things that annoy me, OR things that I like. I also post photos on it every now and then. I hope you will follow me along! Once a week!

Monday, September 11, 2006

11 September

En dag som denna är det omöjligt att inte tänka på det ofattbara som hände för fem år sedan. Jag tror alla vet, exakt, vad dem gjorde den dagen, vid den tidpunkten, när dem fick beskeden om terrorattackerna i NYC och vid Pentagon. Karolina hade precis börjat i Kindergarten. Som vanligt hade jag lämnat av henne på skolan och var själv på väg till gymmet. På bilradion pratades det om att ett plan hade kört in i ett av tvillingtornen i NYC. Man trodde det var en Cessna eller något annat litet plan. Iallafall lät det konstigt. Vädret var ju SÅ vackert, hur kunde då något litet plan av misstag köra in i WTC? Nej, det lät för konstigt, både för mig och radiopratarna. Så, på väg mot gymmet var jag alltså, och då ringer Peter på mobilen och undrar om jag har hört vad som har hänt? Njeaee, kanske, det om Cessnan? Vi visste inte vad vi skulle tro. Kom till gymmet, ställde mig på trappmaskinen och skulle börja min work-out. Tittade upp på alla TV apparaterna och fick då se hur det andra planet med full kraft kör in i det andra tvillingtornet. Definitivt ingen Cessna. Detta var en stor jumbojet. Vid det här laget har gymmet slutat att fungera som gym. Alla stod och tittade på TV-skärmarna med panik i blicken. I princip alla tog sitt pick och pack och gick ut till bilarna. Jag med, naturligtvis. Ringde Peter, och han hade både hört och sett det som hänt på en TV på jobbet. Han var på väg hem nu, sa han. På bilradion var det kaos, men man berättade om två plan, ett United och ett American Airlines, som nu också var på väg mot Washington i samma ärende som planen i NYC hade haft...Tittade mig omkring på mina medtrafikanter i bilarna bredvid, en kvinna satt och grät, en annan satt och skrek in en mobiltelefon. Försökte ringa till Peter igen, men då låg mobilnätet nere. Överbelastat. Kom hem och satte på TV:n och fick se skräckbilderna från NYC om och om igen. I kroppen kändes det som både tomhet, och panik. En liten stund senare ringde min svägerska på vanliga telefonen. Visste jag att dem inte fått tag på min svärfar? Han befann sig i Pentagon, och detta var precis efter att det tredje planet körts in där. INGEN visste var han befann sig, bara att han varit i Pentagon när planet störtade där. En stund senare började familj och vänner ringa från Sverige. De som lyckades komma fram, vill säga. Telefonförbindelserna till USA var starkt belastade den dagen.
Peter kom hem från jobbet, och vi skyndade oss till skolan för att hämta hem Karolina. Helt förståeligt var skolan full av rädda och ledsna föräldar som hämtade hem sina barn. Vi for sen till Peters föräldrar. Där hade glädjebudet kommit att Pete hade hört av sig, han levde och var oskadd. Han hade befunnit sig i motsatt sida Pentagon och känt när planet störtade in. Dem hade trott att det var en liten jordbävning tills dem fick beskedet. Petes mobil hade inte fungerat, han ringde från en teleonkiosk i Alexandria och visste inte hur han skulle ta sig ut till Fairfax. Pete kom hem flera timmar senare, blek och trött.
Vi for tillbaks till Reston framåt kvällen, allt var tyst, inte ett plan hördes, ingenting. Rykten snurrade, hade man hört att The State department var bombat? visste man att dem bombat National Aviation? Rykten, rykten. Det var bara att sätta sig och titta på TV. Varenda kanal sände om samma sak. Allt var totalt overkligt. På kvällen, efter mörkrets inbrott, gick strömmen i hela grannskapet. Då trodde jag verkligen att det var kört, att det var jordens undergång. Men, ja, strömmen kom tillbaka. Dagarna och veckorna efter 11 september 2001 var som ett enda långt vacuum. När man väl började få lite fotfäste igen kom hotet om Anthrax och allt vad det innebar. Panik igen, folk på postkontor som varit i kontakt med Anthrax dog, man varnades för brev med okänd adressat, för vitt pulver. Jag, och flera andra grannar, hade på latexhandskar när vi hämtade in posten från postlådan.
Världen har nog inte blivit sig lik sedan 11 september. Det var som om den "ständiga" säkerheten försvann då. Numera är man , mer eller mindre på sin vakt. Alla vet att det med allra största säkerhet kommer att ske en terrorattack av den stora skalan igen i USA. Frågan är bara när? Och var? Orkar man gå omkring och tänka på det? Nej, det gör man inte.
Idag har det då gått fem år sedan den där kristallklara sommardagen kom med perfekt väder, den dagen då det ofattbara hände. Idag, fem år senare, tog jag min iPod och gick min vanliga runda upp till Starbucks. Det regnade, duggade, lite, lite kallt i luften. Och, när jag skutsade Karolina till skolan imorse hölls en tyst minut, på radion, för planen som störtade in i WTC, vid 10 tiden skulle det hållas en tyst minut över planet som störtade i Pennsylvania och det som kördes in i Pentagon.
Hela dagen idag, och ikväll, sänds olika minnesprogram över 9/11. Tidningarna är fulla av olika reportage, vissa artiklar läser jag med största intresse, andra orkar jag inte med.
Det här blev ett långt inlägg, so be it.

Sunday, September 10, 2006

Sommarbilder III

Det verkar som om man får "smyga" upp foton på blogger. Ett och ett i sakta mak. Publicera fem åt gången verkar inte funka. Alls. Iallafall, här följer lite bilder från den gångna sommaren igen då. Jag ska nog publicera lite bilder, så att ni får se, lite nu och då. Alla dem här bilderna är från Närpes i sommar. Båthusen är från Verkan i Norrnäs (där har vi också ett båthus med vår gamla båt Queen Elina) QE har inte varit i sjön på över 25 år, tror jag. Hoppas hon sjösätts igen, men tja...då vill det till jobb. Det kan jag lova er. Övriga bilder är från Mellanbådan, en ö i Nämpnäs dit vi åker då och då. Då har vi med oss matsäck, alltid, korv som vi grillar, ägg, fikabröd. Mysigt. Övriga bilder är från vår tomt...Enjoy mitt sommarparadis på jorden!












The annual Kräftskiva


Igår bjöd våra goda vänner, LNY och MNY, hela Svenne-gänget på kräftskiva. Det är numera en återkommande, och mycket trevlig tradition i vårt sällskap! Som vanligt hade vi också en jättetrevlig kväll i deras radhus här i Reston. Tackar, tackar!!!
Värdinnan är otroligt duktig på att laga mat. Vi var 5 par alltsomallt och vi lät oss VÄL smaka av både mat OCH dryck...
Igår hörde jag också ffg i mitt liv några av de absolut grövsta snaps(snusk)visorna i universum, milt sagt. Jag skrattade, och sjöng, så mycket att jag fortfarande är hes och rosslig i halsen. Jag säger bara "Bamse"...
Som vanligt blandades svenska och engelska runt matbordet. Två av de äkta männen är lite begränsade vad gäller svenska språket. Jag tror inte dem förstod så mycket av snapsvisorna trots att vi villigt översatte. Så, igår var vi fem svenskor, två endast engelskspråkiga amerikaner, två amerikaner som båda talar flytande svenska och en svensk. Nice! Igen, tack för en trevlig kväll.
Men att äta en massa god mat, och dryck, innebär störd nattsömn. Vaknade klockan tre med ordentlig halsbränna. Tums'en stod på nattygsbordet så jag slängde i mig tre stycken innan jag somnade om igen. Nu är det söndagmorgon och dottern ska iväg till "Six Flags" med en kompis och hennes familj. Peter har varit ute och sprungit i arla morgonstund, och jag, jag har lagt in dagens första inlägg. Det ni just nu läser...

Bild från: nordisk.himlen.jellybean.jp

Saturday, September 09, 2006

Lördag eftermiddag

Höstaktiviteterna för dottern börjar nu torna upp sig. Idag känns det inte som om vi har gjort något annat än ränt runt No VA för att anmäla henne än hit och än dit. Började med att åka ner till Herndon, Rehearsal Hall, där vi anmälde henne till dramaklassen. Karolina tar drama ,och nu också, dans hos Reston Institute for the Arts, . Ms. T, Ninnas dramalärare tyckte att det skulle vara bra för dottern att även ta en dansklass i höst, bra för den framtida skådespelardrömmen. Sagt och gjort, vi anmälde henne till jazzdans. Och i och med den anmälan följde ett obligatoriskt besök till balettshoppen där vi köpte jazzskor, leotard, jazzbyxor och sockor. Vidare till Arts and music affären i Oakton där vi hyrde en klarinett åt den lilla. Hon ska nämligen börja spela i skolans orkester i höst. Vidare därifrån till RCC där vi förhörde oss om simklasser. Ja, nu ska det simmas på lördagmorgnarna. I veckan som kommer drar alla aktiviteter igång. Då blir det att skjutsa igen. Nu är Peter och Karolina vid Ridge Heights pool och simmar. Det är nämligen sommar i kvadrat som råder här. Känns bra att två av Restons pooler har öppet fram till 1 Oktober. Och jag, vad ska jag göra? Nej, jag tror jag går ut och sätter mig och fikar med Ingrid...

Friday, September 08, 2006

Lika som bär...

Någon annan som har tänkt på hur lika allas vår "Cavrååla" och Paula Abdul är! Ibland har jag faktiskt svårt att se vem som är vem på vissa bilder. Dem är som om dem skulle vara klonade. Antar att det blir så när man använder för mycket botox och collagen i sitt ansikte, antar också att det blir så när man slipar ner sina tänder, sätter på porslinskronor och leeeer på samma stela sätt. Fast, tjaa, man kanske bara kan le på ett sätt när ansiktet är fullt av nervgift och collagen och insprutat fett. Och för att inte tala om håret!! Man bara måste ju ha extensions, annars går det liksom inte, då är man ju inte en hipp stjärna a la 00-talet.
Ja, och sen måste man ju givetvis fettsuga lite här och där, slipa till hakan lite så att man får en utmejslad käklinje.
Jag tycker botoxhysterin bara blir värre och värre. Hur kommer det hela att sluta? Kommer alla att se ut som likadana klonade varelser snart? Faktiskt börjar man ju tro det. Jag är iallafall mer än LESS på det hela. Ner med kloningen!






Bilden av Carola från: pub.tv2.no
Bild av Paula från: shop.paula-abdul.net
och wallpaperbase.com

Thursday, September 07, 2006

Underligt

Ibland är livet verkligen konstigt. Människor kommer och går. Många som man verkligen tyckt om förlorar man kontakten med. Kanske människor som betydde oerhört mycket under en period i livet. Man skiljs, och kontakten upphör. Möjligtvis har man julkortskontakt och inte så mycket mer. Man tänker inte speciellt mycket på den här personen, kanske flyger någon fundering genom huvudet ibland---undrar hur den och den har det idag? men inte så mycket mer. Känns det igen? Ja, jag trodde det.
Och så spelar livet en ett spratt...som alldeles nyss...
Inatt drömde jag en SÅDAN tydlig dröm om min gamla au-pair värdfamilj, Nancy och Allan. En helt normal vardagsdröm, men helt tydlig. Vi var i deras fantstiska lägenhet i The Prospect House i Rosslyn, Arlington där jag var au-pair 90-91. En mycket, mycket tydlig dröm. Idag, under min långpromenad tänkte jag starkt på Nancy, att jag borde höra av mig till henne, borde leta upp hennes e-mail adress. Skriva till henne, kolla upp hur allt är med Anders, barnet jag tog hand om. Han är 17 år nu, då var han 9 månader. Borde kolla om dem flyttat upp till sin sommarstuga i Maine på heltid, och om dem bor kvar i huset i Littleton, Colorado dit dem flyttade. Men nu till det underliga: Alldeles nyss kom UPS hit med ett stort kuvert. Jag tog emot paketet, tittade på avsändaren...NANCY!!!! Öppnade paketet och i det ligger den blus hon och jag köpte gemensamt på Nordstom våren 1990. Jag tyckte så mycket om den blusen DÅ, vi köpte den tillsammans, och delade på den under mitt au-pair år. I kuvertet låg då denna blus och ett låååångt brev...
Jag känner mig faktiskt ganska darrig. Detta är verkligen konstigt. Livet kan spela en små spratt ibland. Nu ska jag försöka hitta en viss persons e-mail adress...

Wednesday, September 06, 2006

AAAARRRGGGHHH!!!

Okay, här går man och betalar 200 dollar för klipp och sling. Gillar det man ser, prisar sin frisör. Och, vad händer??? JO, blommorna i trädgården måste vattnas. Man tar tag i slangen, sätter på vattnet och SPLASH: trädgårdsslangen lossar i förtöjningen och hela jag DUSCHAS!!! Lovely, NOT! Håret totalt genomblött, dripp, dropp. SÅ kul var det med det. Inte ens 4 timmar hann förlöpa mellan "snygg i håret" till "golvmopp". Nåja, man får väl trösta sig med att håret fortfarande doftar gott. Förbenade trädgårdsslang!

Vill ha!!!

Min favvoårstid, vad gäller kläder anländer snart, och jag känner mig redo för att shoppa loss! Det här är lite av vad jag VILL ha i höst, men knappast kommer att ha råd med. Tyvärr. Men titta kan man alltid, och även köpa åtminstone EN väska eller ETT klädesplagg. Boots vill jag absolut ha ett par nya, och SKA ha. Helst ett par med supersmal, hög klack och SPETSIG tå. För mig är det det ultimata, det till trots att jag har breda, stora fötter. Jag har svårt att motstå spetsiga skor, so classy! Vill ha! Väskan, designad av Michael Kors vill jag också ha, ha, ha.
Den bruna koftan är från Lauren by Ralph Lauren och den ÄLSKAR jag.
Var hos min superduktiga frisör idag igen och blev lite klippt och slingad, vi snackade mode. Vi insåg både att vi är alldeles för svaga för boots och koftor. Mina absoluta favvisar GAP jeans som nu har några år på nacken börjar bli alldeles för slitna, bu-hu! Jag älskar dem jeansen, tycker dem är optimala, men GAP har ändrat inriktning vad gäller jeans nu. Funderar på att köpa "Seven for all mankind" jeansen istället som finns på bild här. NÅÅGOT dyrare än GAP, but still...

OCH ikväll är det Project Runway på TV! Härligt!








Alla bilder från Nordstrom.com

Tuesday, September 05, 2006

En nöjd femma...

..har precis kommit hem från skolan. Helt nöjd med första dagen i femman. SÅ nöjd med nya magistern! Den första manliga lärare hon har haft, någonsin.
Den lilla skolpolisen stod ute i regnet när jag kom vid 16 tiden. Där stod hon och öppnade dörrarna på bilar av alla de sorter: mini-vans, SUV:s, sedans och en och annan Hummer; Have a nice afternoon!
Inga läxor idag, rolig magister som skojar mycket, man får ha juice med sig till skolan, den och den går i hennes klass, den och den går INTE i hennes klass. Den lilla femman bubblar om sin skoldag. Det ÄR roligt i skolan!

Sommarbild


En sådan här regntung dag på förhösten alt. sensommaren kan det kännas rätt att åter försöka publicera lite sommarbilder från den sommar som nu har gått. Eftersom det nu är lite ny "regi" på blogger så kanske det kommer att bli lättare att ladda upp bilder för mig. Vi ska hoppas på det bästa. Enjoy!
Blir tokig...lyckas bara få upp en enda just nu...Men denna togs unde ren trevlig middag i somras...

Skolstart

Nu har skolåret då börjat igen. Klockan 8 fick jag väcka sjusovaren imorse. Den sedvanliga rutinen från förr togs genast upp: Tv-tittande i vår säng till 8.30, frukost härnere och sen iväg till skolan nedlastad med alla skolattiraljer. Vi körde sen till skolan i hällregn. Precis, det regnar nu igen. Hjälpte Klix med alla väskor och kassar in i annexet. Märkte då att jag var den enda mamman som följde sitt barn, då det blev ett snabbt "hej då" innan jag hastigt avlägsnade mig.
Vanlig tisdag för mig också med strykning och "Ring så spelar vi" på datorn. Ganska skönt.
Fastnade faktiskt sedan framför Svt.se där jag tittade på en jättebra dokumentär som hette "Kärlek", såg två otroligt bra avsnitt av den serien. Visst är det härligt att jag kan sitta här i USA och se program på min dator över svt.se! Världen känns då så väldigt liten. Lika underbart är det att jag kan lyssna på en massa svenska radioprogram över bla sr.se. Tekniken!!!!! I love you!
Nu tror jag att ja gska sätta mig ner med en kopp te och läsa lite...Hej på en stund!

Monday, September 04, 2006

Labor Day

Vad tycker ni om bloggens nya look?
Idag Labor Day här in the US of A. Peter och jag klev hålögda ur sängen klockan 7 imorse för att bryna en sk Pork roast. Denna pork roast ska sen ligga i en crock-pot i 6 timmar tillsammans med lök, vitlök, bbq sås och coca-cola, och där ligger den nu och blir godare och godare (får vi ju hoppas, då'rå).
Om mindre än en halvtimme ska några av våra grannar och vi träffas för att "fira av sommaren". Det är ganska brukligt in the US att man gör det så här på Labor Day. Imorgon skolstart med allt vad det innebär. Fattar inte hur jag ska få upp Karolina på morgnarna nu. Hon som är van att ligga och knoppa till närmare tio. Eller, få henne isäng vid 21 ikväll. Det kommer inte att gå, ungen kommer att ligga och läsa till 23...
Men nu till förberedelserna av dagens bbq...ciao, for now!

Sunday, September 03, 2006

En bra bok fastnar

Rubriken är Månpockets slogan, och jag är helt böjd att hålla med. Bland det bästa jag vet när jag är i Sverige är att köpa böcker. Det är något otroligt spännande att plöja igenom hyllorna i boklådorna och leta efter nya, svenska böcker som jag endast läst om (i tidningar eller på nätet) tidigare. ALLTID svenska böcker, alltid svenska författare, eller finlands-svenska, som Monika Fagerholm.
Nu har jag läst flera av dem böcker jag köpte i somras. Men speciellt en har fstnat, och det var John Ajvide Lindkvists "Hanteringen av odöda". Hjälp, vilken bok!
En sommar satt hela familjen, på Skären, samlad runt högläsningen av Ajvide Lindkvists första bok "Låt den rätta komma in". Så fort vi hade en sekund över tog någon familjemedlem tag i boken och frågade om vi skulle läsa lite. Tror det var sommaren 04. Vi var verkligen bitna av denna vampyrroman som utspelar sig i BLACKEBERG!!! Det roligaste var ju att vi faktiskt visste vilka personer Lindkvist skrivit om. Vi visste vilka lärare han skrev om, vi visste vilka platser han menade. Vi till och med tror att vi vet vem Eli är gestaltad efter. Vi såg allt framför oss. John Ajvide Lindkvist är född 68 och gick två klasser under mig på skolan. Nu ska den boken bli film!!! Cannot WAIT!!!
Och nu har jag då läst hans andra bok, "Hanteringen av odöda". Utspelar sig i Stockholm under en rekordvärmebölja sommaren 02. Efter en outhärdlig hetta över Stockholm börjar dem döda vakna till liv på bårhus och i gravar. Jag kunde inte annat än sträckläsa den här boken. Tänkte att jag skulle få svårt att sova, men brydde mig inte, satt och läste så fort jag fick en chans. Boken var så fascinerande, och ibland så osannolikt äckligt detaljerad. Jag vet nu hur ett 6 veckor gammalt lik ser ut i detalj. Ja, efter att ha blivit jordbegravd en het sommar, vill säga. Inte vackert. Och låt mig säga så här: jag kommer aldrig mer att äta dansk havarti ost.
Jag kan av djupet av mitt hjärta rekommendera dem här båda böckerna. Gengren i sig är inte min gengre. Alls. Ok, i en period av mitt liv var jag lite besatt av Stephen King. Men, jag slutade läsa honom efter "Salem's Lot" som jag mådde riktigt dåligt av.
John Ajvide Lindkvist skriver så vardagligt, men ändå så gripande. Toppenbok! Nu har det gått några veckor sedan jag läste ut den (läste ut den på mindre än två dagar), men jag går fortfarande och tänker på den. Läs!

Friday, September 01, 2006

Hi hi...




Nu har jag beställt det här från Victorias Secret. www.victoriassecret.com
Trevligt att sitta och beställa lite höstkläder en dag när regnet öser ner...

Bilder från Victoriassecret.com

Regnet det bara öser ner...

...Och jag är så lycklig över det. HÖG mysfaktor råder just nu. Marken får en rotblöta och jag jublar i takt med att regnet faller ner...
Tänk att regn kan vara så mysigt. Det är sviterna av Orkanen Ernesto som vi känner av här i DC området nu. Tyvärr regnar ett pool-party bort i afton. Scotts 10 årsparty...oh well...Men, Scotts föräldrar hoppas att dem kan ha partyt söndagkväll istället, och det hoppas jag med.
Men just nu: Let it RAIN!!!!