P C är hemma...

...Han är inte hemkommen riktigt ännu, men han har landat efter många timmar i luften. Dessutom har han flugit i dåligt väder. Jag förmodar att det har varit turbolent. Själv hatar jag turbolens, jag blir så nervös när jag flyger i turbolens. Det räcker inte att intala sig att luften är ett ELEMENT, att turbolens är som att köra på en gropig väg, eller sitta i en båt på en blåsig sjö. Det låter sig inte förklaras så lätt. Peter ÄR lugnare än jag, tack och lov, om det var jag som flög nu skulle jag landa stressad och lättad. Varje gång någon älskad befinner sig i luften blir jag lite orolig, för man vet ju faktiskt aldrig när katastrofen slår till. OM Peter flyger till Europa tex så kan jag inte somna förrän han ringer eller SMS:ar även om det är mitt i natten. När samtalet eller meddelandet kommer kan jag koppla av. Hör jag inget när jag tycker att han skulle ha landat, tar jag min mobil och kollar internet över den...HAR det hänt någon flygolycka??? Antar att vi alla har dem här tankarna när någon kär person flyger. Vi vet alla att det rent statistiskt sätt är farligare att åka bil än att flyga, men nej, den logiken hjälper inte när det kommer till kritan. DET ÄR ju så mycket mer dramatiskt att flyga. Jobbiga, men inte helt underliga tankar det här, tror jag. Eller vad säger ni andra?