Nu har skrivit den här bloggen i drygt 20 år.
Det är ju faktiskt helt otroligt lång tid. När jag började skriva Life in the Suburb kunde jag inte ana att jag som 60-åring skulle fortsätta att sätta tankar, händelser och foton på pränt.
Att den här bloggen skulle bli ett dokument över livet från när jag på min 40 födelsedag fick en Sony Vaio laptop i present av Peter, det hade jag nog aldrig kunnat drömma om.
Men i och med att jag fick den snygga, snabba och fina laptoppen väcktes tankarna på att starta en blogg ... Så visst japp, jag satte med glädje igång.
OCH jag tyckte det var så roligt.
PÅ 20 år har jag slitit ut två Sony Vaio och en MacBook Pro som höll sanslöst länge. Nu är jag inne på min fjärde laptop, ännu en Mac.
Så en blogg gick från tanke till verklighet.
Från början var det ju tänkt att bli en sida där familj och vänner skulle kunna följa mitt liv.
Men ganska snart började fler och fler okända titta in, och kommentera. Det till min stora glädje.
Med tiden dök en ny form av vänskap upp, bloggvänner.
Alltså vänner jag lärt känna via min egen blogg, bloggar jag läste/läser samt de personer som jag lärt känna endast via kommentarsfältet. Alltså bloggläsare utan egna bloggar.
Det är en ynnest att ha fått så många fina vänner via just bloggvärlden.
Jag har varit på bloggträffar här i US (när jag hade flera, flera “bloggkollegor” som också skrev om sina liv i här i landet). Vi sågs i NYC vid två tillfällen. Somliga av dessa tjejer har blivit riktigt goda vänner till mig, och vi håller kontakten än idag. Jo de bor kvar här i US.
Bloggträffar har även ägt rum i Stockholm vid ett flertal tillfällen. Och jag har även varit på bloggträff i Åminne i Österbotten.
Det är lätt att knyta vänskapsband i cyberrymden.
Man känner rätt snabbt om man, som bloggare, är på samma våglängd.
Det märks otroligt snabbt om man “klickar” eller inte i bloggvärlden.
Jag har en lista på bloggar som jag läser varenda dag.
Vi som läser varandras bloggar kommenterar ofta hos varandra, vilket ju är SÅ trevligt.
Vi följer varandras liv, vi vet vad som händer i en bloggväns liv.
Och ännu en underbar del i kråksången är att det kommer in vänner som endast kommenterar också, alltså icke bloggande tjejer. Med dessa tjejer får jag också en jättefin kontakt och lär känna dem via deras kommentarer till mig. OCH så finns de på Instagram, och det är ju så roligt.
Med det sagt, vi bloggare får vänner både via vår egen blogg, andra tjejers bloggar + andra, trogna fina följare. GULD!!
I helgen som gick kom ett dödsbud som skakade om oss bloggtjejer som troget har läst, och engagerat oss, i den nu avlidnas blogg.
Vår bloggvän var hela tiden så väldigt öppen, och ärlig, om sin sjukdom. Hon skrev om den på ett rakt sätt från den stunden diagnosen kom. Vår bloggvän skrev även mycket om sin oro innan hon fick sin slutgiltiga diagnos.
Hon gömde ingenting. Det var starkt.
Hela tiden såg hon positivt på sitt öde, hon tog sina behandlingar med stort hopp och hon var så tapper med allt hon fick utstå. Hon trodde verkligen att hon skulle kunna klå den förbannande cancern.
Faktiskt var det sällan och aldrig som hon klagade. Det trots att hon (i mitt tycke) fick utstå prövningar hon inte skulle ha behövt utsättas för.
Men vår bloggvän tog det med fattning. Alltid.
Via Instagram följde jag henne också.
Från morgonpromenader till fredagsdrinken (fredagsdrinken upphörde då hon blev sjuk), men hon fortsatte att berätta, och visa bilder, från sitt liv, sin vardag och alla fina stunder. Alltid med en optimistisk klang.
Även på Instagram berättade hon då och då om sin sjukdom.
Bild av Michaela St via Pexels
Nu är hon borta, och det är alla hennes sociala medier också.
Vår vän slutade skriva dagliga inlägg någon gång i augusti tror jag. Men hon skrev nu och då, hon fick alltid stor respons då hon skrivit.
Hennes sista inlägg kom någon gång i september.
Jag kan säga att jag klickade mig in hos henne varenda dag för att se om hon uppdaterat.
Nu finns ingen blogg kvar, den är borttagen.
Inget instagram heller.
Å vad jag skulle önska att de fanns kvar.
Jag inser ju, givetvis, att vi alla är olika när det kommer till vad vi vill göra med de avtryck vi gjort i sociala medier när vi inte längre finns bland de levande.
För somliga är det nog bara så självklart att allt ska bort.
För andra är det inte det, de vill att deras konton ska få ligga kvar.
Det är högst personligt, och det finns inget som är rätt eller fel.
Det väckte tankar hos mig.
Hur vill jag ha det den dagen jag inte längre finns kvar?
Faktum är ju att döden tar oss precis när den vill. Jag kan råka ut för en bilolycka, eller bli påkörd när jag är ute och går, en hjärtinfarkt eller hjärnblödning kan slå till på en bråkdels sekund.
Jag kan ramla ner för en trappa och bryta nacken.
Freak accidents sker hela tiden omkring oss.
Ja ni vet ju, livet är så skört. En sekund är vi här, nästa är vi borta.
Faktum är att jag sa till Peter i helgen att jag inte vill att han ska radera min blogg då jag är borta, ej heller mitt instagram. Jag vet att man kan göra dem till minnessidor.
Jag skulle vilja att Peter eller Karolina skrev ett sista inlägg, att de sedan skulle hålla kommentarsfältet öppet en viss tid, eller för alltid. De skulle få bestämma den saken.
Men sudda inte ut mig.
Återigen, det här är högst personligt. Bara en själv kan avgöra vad som ska hända med det man lagt ut online.
Somliga vill ta bort, somliga väljer att låsa sidorna, somliga vill göra blogg, eller insta, privat efter döden, andra vill låta det vara öppet--kanske med slutord skrivet av någon anhörig.
Eller för all del skriva det själv, om man nu orkar göra det innan det är dags att ta farväl av jordelivet. Alltså skriva det, och sen be ens partner/anhörig att lägga ut texten efter ens död.
Det finns så många varianter här, och bara en själv (och ens familj) kan avgöra hur just de ska göra.
Mina tankar går till vår bloggväns make, barn och barnbarn nu.
Nej, det går inte att föreställa sig det de just nu går igenom. Jag tänker på dem så mycket, och på vår vän som bara ville leva.
Avslutar här och säger till min bloggvän ovan molnen, vila i frid.
Bild av Nasib via Pexels
Comments