Min blogg har fyllt 20 år!!!

Hej fredagsfolket!

Kära nån, jag har ju glömt att skriva om en verklig milstolpe här på min blogg.

Life in the Suburb! HAR FYLLT 20 ÅR!!

Med andra ord, jag har drivit denna blogg i två decennier.

Födelsedagen ägde rum den 11 maj!

OCH jag lät det datumet bara passera! 

Får skylla på att jag hade väldigt mycket i skallen i förra veckan. Men ändå, jag har aldrig glömt bloggens födelsedag förr. 

Härommorgonen, när jag var ute på min runda i hettan, slog det mig,

MIN blogg fyllde 20 för över en vecka sen!

Jag häpnade nästan och slog handen för munnen. HUR kunde jag glömma att skriva om DEN dagen?

Som sagt, det var mycket där i början på förra veckan, phew 😅

MEN nu så!

Kära blogg så mycket glädje du gett mig i tjugo års tid. 

Så många dörrar du öppnat, så många nya vänner du gett mig.

Både andra bloggare, och läsare utan egen blogg. 

En hel del av de tjejer som en gång bloggade härifrån USA har jag träffat i verkliga livet flera gånger.  Det har varit SÅ roligt och vi har klickat med varandra.  

Nu har så gott som alla USA-bloggande tjejer tackat för sig och stängt sina bloggar. Numera finns de på Instagram och/eller Facebook. Men det är inte samma sak där. En blogg är en blogg är en blogg.  Bloggar, de bästa av alla sociala medier.

Bloggträffar har även skett i Stockholm och i Österbotten i Finland.  Alla  har varit lika trevliga.

 

Jag på mitt deck hösten 2006, då hade jag bloggar i ett halvår och var 40 år :-)

Nya bloggvänner har tillkommit.

Idag bärs Bloglandia, iallafall min del av Bloggosfären, upp av kvinnor i min egen ålder som alla skriver  om sin vardag. 

Vi bor på olika ställen i världen—Sverige, Spanien, Portugal, Italien, Finland, en gammal god bloggvän finns kvar i USA och hon skriver sin blogg då och då, det är jag glad över.  

Jag har inga planer alls på att sluta som bloggerska. Inte alls. 

Det är för kul för att jag skulle vilja lägga ner.

Min bloggkrets av vänner är för naggande god för det. 

Kära läsare, som inte själva bloggar, är många de också och det är SÅ roligt.

Kort sagt, det är så HIMLA KUL att skriva med er ALLA som läsarskara. SÅ så roligt!

Utan er, fina läsare, hade det inte blivit någon blogg. 

Det är ni som ger mig energi och inspiration.

Utan era kommentarer, ingen blogg. Så enkelt är det.

Det är så roligt för mig att varje dag läsa era tillrop, och svara er, i mitt kommentarsfält. Jo, att svara på kommentarer är ett absolut måste för mig. Jag vill ju ha en dialog med er alla.

Så TACK för att ni så flitigt ger mig feedback på det jag skriver.

När jag började blogga hade jag nyligen fyllt 40 år. 

Karolina var nio år och skulle fylla tio i juni. 

Hon gick i lågstadiet, det är svindlande för mig att tänka att några av er hängt med i 20 år. Ni har följt henne genom hela hennes skolgång, ni har var med när vi flyttade henne till Los Angeles. Sedan har ni fått rapporter om Karolinas liv därute, i sju år!! GALET!

Nu ska hon snart gifta sig med Mike, och bröllopet kommer ni att få läsa om här.

Den käre Peter har ni fått lära känna likaså.

Och mitt liv här i Reston har ni fått ta del av,.

Det har bilvit många inlägg om amerikanska fenomen, tankar, funderingar, nostalgi, resor jag gjort och en del annat.

Teman har kommit och teman har gått.

Svenskfinland har jag skrivit om mycket också.

OCH jag hoppas och tror att det är många nu som kan sätta Närpes och Österbotten på kartan, hihi.

Jag bloggade sju dagar i veckan i början. Numera bara fyra. Mer än så blir det nog inte heller.

Långa blogguppehåll har det blivit varenda gång jag varit på resande fot. Och ja, så kommer det att förbli framöver likaså.

I sommar kommer jag att dra ner lite på mitt bloggande, men det tar vi då jag bestämt hur.

Som ni vet blir det ingen resa till Norden i sommar, det är för bröllopets skull jag känner att jag vill vara här hela sommaren. Karolina kommer ju hit ett par gånger för att prova in sin brudklänning hos sömmerskan på bröllopsbutiken där vi köpte den. 

Min älskade mormor och min älskade pappa har dött under de här tjugo åren. 

Mina föräldrar som var så pigga och raska under sååå många av min bloggår.

Nu är min mamma på ett boende. Min moster blev svårt sjuk runt 2009, men klarade sig. Och hon är en krutgumma av rang trots att hon har svårt att röra sig. Alla har de varit med från början.

Under dessa år hoppas jag att jag krossat många fördomar om USA.

Kanske har jag förstärkt andra.

Jag brukar säga att det inte går att dra USA över en kam, och så ÄR det.

Det jag skriver är från min del av landet, min verklighet. Frågar ni någon annan kommer hen med ett annat perspektiv från en annan del av detta jättelika land.

TACK för att just DU läser här.

Vill du göra mig jätteglad, på denna försenade 20-årsdag, skulle jag önska en kommentar från just dig! Hur hittade du hit?

Vad skulle du vilja veta mer om?

Från djupet ur mitt hjärta—-TACK för att just DU läser min blogg!

NU tar vi oss an mitt 21 år i bloggosfären! Och jag hoppas att DU hänger med på färden även  fortsättningsvis!

 

Jag 20 år senare.

TACK och ha nu en underbart FIN helg!

PS. Det är långhelg här i US, Memorial Day. Peter är ledig på måndag. Det blir därför ledig tisdag för mig i nästa vecka. MEN vi hörs på onsdag igen.