Som hundrädd gillar jag inte ...

Hej vänner!

Som ni vet är jag ute och går nästan varje morgon. Inte varje dag, men närapå. Jag går alltid ut tidigt. Dels för att jag är en utpräglad morgonmänniska, dels för att ljuset är som vackrast plus att jag gillar att få min runda gjord direkt på morgonen. På sommaren går jag ut så fort det ljusnar, för senare under morgonen blir det för varmt. 

Det är skönt att gå dessa rundor, ofta lyssnar jag på något program via SR Play appen.

Jag går ungefär 8 kilometer. Det blir lite olika rundor varje dag, men oftast går de runt sjöarna Lake Thoreau eller Lake Audubon. 

Häromdagen hände det igen, det jag verkligen inte tycker om.

En hundägare hade sin hund lös i en park. Jag såg det på långt håll och tänkte genast, OH nej!! Hoppas hon ser till att koppla sin hund nu när hon ser att jag kommer.

Nej, det gjorde hon inte. OCH här ska jag verkligen understryka att de flesta hundägare kopplar nästan alltid sina hundar. Det är få hundar jag ser lösa här. Så för det mesta är allt gott och väl.

 

Bild via Pexels.

Jag lider ju av hundrädsla och det spelar ingen roll om hunden som springer emot mig är snäll.

Jag VILL inte att en hund ska springa emot mig.

Jag blir nästan stel av skräck.

Det sägs ju att hundar kan känna när en människa är rädd för dem. Hunden sprang upp till mig, det var en brun labrador. OCH JA, jag VET att labbar ÄR snälla hundar, men samtidigt är de stora och därmed blir de automatiskt läskiga. Ja oavsett allt. 

Hundens matte ropade till mig där hon stod -It is okay, he’s so friendly.

Jag bara gick vidare  och pratade lite stelt snällt med hunden medan den nosade runt mig. Inte kul. NU var ju denna hund snäll, javisst. Men det spelar ingen roll. Det är inte kul när en främmande hund skäller på mig, eller springer emot mig.

En gång, för många år sedan, gick jag förbi ett hus på min runda.

Runt det huset fanns inget staket. Ägaren var ute i sin trädgård med sin schäfer. Jag såg inte hunden. Rätt som det var rusade denna schäfer (schäfrar, pittbulls, rottweilers … avskyr dem. Sorry till alla som har sådana hundar. Men de är så läskiga) mot mig. Ägaren SKREK på den, men den hoppade verkligen upp på mig.  Jag minns fortfarnde hur det kändes. Ägaren slet tag i sin hund, och ursäktade sig. Men jag var nästan i chock då. Faktum är att jag började gråta då jag gick därifrån. Och sanningen är den, jag har aldrig gått förbi det där huset igen.

 

Bild av Cara Denison via Pexels.

Det händer att jag byter trottoar när en hundägare kommer med sin hund. Somliga hundar jag möter på mina rundor vet jag är snälla, och då är det ingen big deal att möta dem. Dessa hundar är alltid kopplade. De flesta hundägare har sina hundar i koppel i här. 

I en trädgård jag går förbi finns två hundar som så gott som alltid är ute. De hundarna skäller alltid. Mycket och länge skäller de. Jag tycker det är så jobbigt. Fattar inte hur deras ägare orkar lyssna på skallet utan att säga ifrån på skarpen, eller ta in dem. 

En kompis till mig har en labradoodle.

Det är en extremt snäll hund, hon skäller aldrig, hon är så lugn och fin. Hon vill gärna ha mat, men jag kan absolut inte säga att hon tigger. Min kompis har gått på hundskola med sin vovve. Det tycker jag att alla hundägare borde göra. Det borde vara obligatoriskt för en förstagångsägare--gå på hundskola. 

Min bror var hundrädd tills de själva skaffade hund, en corgi.

Gunnar, min bror, säger att Skrållan (corgin) har botat all hundrädsla. Nu säger Gunnar att nästan inga hundar skrämmer honom. Han här lärt sig hur hundar funkar,  att han kan "läsa hundar" .  Gunnar säger även att han kan se på håll om hunden är väluppfostrad eller inte. 

Peter är uppvuxen med hundar. När jag kom in i familjen hade de två gula labbar. Sedan  dess har Peters föräldrar haft flera hundar. Jag tror inte att de hade haft ett lika rikt liv om inte dessa hundar hade funnits.  Idag har Peters pappa en svart blandras som är hans allt. Det är tur det, eftersom den är ett så fint sällskap för honom. Pepper, hunden, skäller jämt när vi kommer dit. Men hon lugnar sig direkt och hon hoppar aldrig upp på en. Det uppskattar jag.

 

Skrållan i skuggan vid skäristugan, hon tycker inte om värme.

Skulle Peter vilja ha hund? Ja det skulle han. 

Kommer vi att skaffa någon? Det vet jag inte. 

Men, jag har sagt till honom att vi kanske borde skaffa en när vi börjar leva van-life på deltid. Jag har fått för mig att en hund är perfekt då, inte minst som vakthund.
En labrador kanske? Eller en golden retriever? Eller en New Foundland? 

Den sistnämnda blir det ICKE. Jag tycker de är sjukt söta, men de är för stora och håriga. Men ack så söta. Fast ja, vi får se. Jag har väldigt svårt att se mig själv som hundägare. Det har inte Peter. Men jag kan knappt se framför mig att en hund skulle bo hos oss. Karolina säger, skulle ni skaffa hund skulle hunden börja älska dig mest, mamma. De känner sånt och du skulle bli omvänd direkt.

Hon har förmodligen rätt. Jag tror säkert att jag skulle börja älska en hund om vi skaffade en sådan.

När Peter går i pension kanske? Vi får se, vi får se … Jag säger iallafall inte nej, ej heller aldrig.

 

Bild av Misha Zimin via Pexels

Ett har jag lärt mig, jag kommer aldrig att säga till någon, min hund är så snäll, du behöver inte vara rädd. 

Eller, hunden vill bara hälsa. Eller, min hund är så människokär att han vill krama alla han möter.

Ja det var lite onsdagsfunderingar om hundar, dess ägare och hundrädslor.

Jag vet att jag har många suveränt fina hundägare bland er läsare.  Ni har säkert ett och annat att säga om detta.  Jag vet ju också att så gott som alla jyckar är snälla om de har bra ägare.  Vet ju också att somliga raser är godmodigare än andra.

Ha det bäst vare sig du har en snäll jycke, eller inte.