The toughest hike I have ever encountered!




Good morning!


I hope your weekend was nice in every way!


People, I am beat. 
My whole body aches (third day in, and the third day is always the worst).
My feet hurt, my thighs are so sore, my back hurts, my shoulders hurt. Everything hurts!


This is the hardest hike I have ever done in my entire life. 
And the thing is, If I had known beforehand I would NEVER have done it. Therefore, after all, I am so glad I did not know how hard it would be.


I’ll cut thru the chase.
The hike started in a valley, all fun and games. Great music, great pep talks. Psyched!
And then we were off. They let the groups leave the starting line a couple of minutes apart.
The whole hike started with a rough two and half mile (4 km) climb up the mountain thru the woods and then on to a service road. It was UP, UP, UP!!!
Hard start. A challenging start. Peter and I thought, and many others we talked to, that this would be the hardest part of the hike.


After that climb we had reached the top of THAT part of the mountain, and we took a minute to enjoy the view.



 

But the view is awesome.


Then it was time for the ridge hike. The part we thought would be easy …
Damn folks, were we WRONG!!!


It started out nice, with pleasant views on both sides of the mountain.
We had our hiking poles, and those poles are life savers. I even said to Peter,
-I love this, this is my kind on hike. Maybe I’ll eat my words later, haha. 
And did I end up eating them.
The trail got rockier and rockier. And then the “fun” started, pure rocks ahead of us, and that with SUCH steep incline. 
What to do? Well, just do it. Slowly but surely technically manage those jagged rocks. What a challenge.



 

Nice views all the way.


At times the poles were in the way, that was when we had to actually rock climb.
That was both scary and kind of fun. And not to mention, so tiring. It was hard climbing up, and sometimes even harder going down.


These enormous rock scrambling inclines dotted the trail time and time again. 
We had to rock scramble, and climb, summit after summit. 
Sometimes I could just not believe my eyes on what laid ahead of me.
-HELL, AM I supposed to tackle THAT?
But I did, it was not that I had a choice. I had to go on.
TO quit was never, not once, on the radar for me. There was no other way, we just had to go forward.



 


So on the ridge there were so many climbs and scrambles that it got almost ridiculous.




We have ZERO pics of the hardest parts.  At those we had to give the trail ALL of our attention.


The “regular” me would have said NO, because sometimes it was drop offs on the sides of the rocks that were SO scary. 
But I was too busy thinking about what technique to use in order to tackle that next rock ahead of me. I also told myself, DO NOT LOOK DOWN. 
We were sometimes in a group with other people,  mostly at the hardest parts. And it was fun to see and hear how much we all cheered each other on.
The spirit during the race was great, all along. People were so friendly.


I survived the ridge. But oh boy, the regular hiker-Annika would have said HELL to the NO if she had known.
I fell once, but some bushes saved me from taking a face plant. Thank you bushes, I actually did thank them out loud.



 



At the five mile (8 km) mark we were done with the more than challenging ridge walking.
 
An aid station was set up right after the ridge were we could re-fill our water bottles, have a snack and then go on.



 

The view is not bad.


Then, another service road followed. 
And by now we were on top of the ski slopes.
For the next 2 miles we had to go down an incredibly steep black diamond ski slope.



 



People, I think this indeed was the worst part for me, and for my KNEES!!!
It was so challenging going down that steep, steep slope for 4 kilometers. It plain SUCKED.
My whole body was hurting, I was so beat. My thighs were aching, my feet hurt and my knees were probably crying inside of me.
To constantly go down like this, not fun. I tried to go down the slalom way, and I also took side steps. Everything felt awful.
At one point I dropped one of my hiking poles. At that moment I was almost in tears. So stupid. All I had to do was just pick up the pole, but that moment almost put me over the edge.


At the finish line.!  OH boy how lovely it was to finish it! And what a sense of accomplishment after 4 hours and 20 minutes hiking! What a feeling!
We did it!!!


 

TWO very happy, tired and sore hikers at the finish line. 


Peter and I were too scared to sit down afterwards, haha.
I said to Peter, I am afraid I cannot get up if I sit down now. We had a free beer, stood in the sunshine and our bodies ached. But were we pleased. SO pleased. 


We slowly walked to the car, and settled in for a two hours + ride back to Restonland again.
As soon as we sat in the car we popped a couple of Advil (ibuprofen) each.
We also realized how hungry we were, and I am proud (irony folks) to say the we stopped at a McDonalds and had their latest burger, Golden Arches. Yea, very tasty and needed. 


In hindsight I can say the following:
* It was a thousand times tougher than I thought it would be. And a lot of people on the trail said the same thing.
* The information beforehand was not enough. They said nothing about rock scrambling and the pure rock climbing.
* The ski slope hike down was pure torture
* The easiest part was the climb UP. And that was NOT easy, believe me.
* The hike had drop offs, and we did know that.
* It was very crowded at times on the ridge, but people were very encouraging and nice.
* I would never have done this hike had I known how incredible technical it would be.
* The drop offs on the hike, I just had to ignore them and go on. At this point it was not even an option not to “face your fears”. All I had to do was to plan my next step.
* It is a race, so that fact is encouraging as well. Under normal circumstances Peter and I would have brought a lunch, we would have sat down for at least half an hour. This time we only took short water breaks and we had no snacks.
* My goal was not to get in last in my age group, and I did NOT!!! I did totally fine! Not the best (of course!!!) But I was not in the total bottom either. So the knowledge of being in a race will make you go faster. 
And lastly, I am so glad I did not know about how hard and how challenging it would be.
Had I known, it would have been NO race for.
Because, actually, I am so happy that I indeed made it! I finished it. YAY!! 


Thank you for reading my long description of this hike. Have a great Tuesday!

Comments

Yvonne said…
Oj, oj, oj, vilken vandring ni gjorde, så jag kan förstå fullt ut att varenda del i kroppen värkte i några dagar. Tanken att bara klättra upp där det mest var stenar och måstas välja var man ska sätta ner foten för varje steg, huuuuu.

Att gå ner för branta backar är ju inte heller någon lätt match då man måste hålla emot hela tiden. Vilken bragd ni gjorde och hoppas verkligen ni fick en medalj efter loppet. Ibland är det ju bra att man i förväg inte vet hur svårt och utmanande det skulle bli för då skulle man kanske backa redan innan start.

En stor guldmedalj till er och bra ni klarade det utan att falla och göra er illa. Lockar det till fler sådana här vandringar eller räckte det med en?

Tack för att jag fick följa med på distans och för mig räckte det merän väl med att bara läsa om vandringen och nästan så även jag fick träningsvärk, ha ha.

Kramar och än en gång stort grattis
Anna i Portugal said…
OMG det var en tuff en! Förstår glädjen och lättnaden du känner efteråt, och smärtan i kroppen, den är så klart inte skön men kanske ändå ett bevis på hur hårt det faktiskt var. Knäna gillar inte att gå nerför, jag tycker det är vidrigt, obehagligt också var en ska sätta fötterna, avståndsbedömningen är lättare uppför. Jag tackar också busken som tog emot dig i ditt fall, otäckt, gissar det kunde gått illa. Men nu har ni gjort det, och ni är välbehållna och möra. Grattis och kram till er!
Heja dig Annika, så bra kämpat av dig!! Förstår verkligen att det var tungt och att du fick utmana dig själv, och ja nerför kan vara minst lika jobbigt som uppför. Other than that lät det som en riktigt spännande och utmanande hike, och jag älskar sånt😍 I Pyrineerena tacklade vi en av våra tuffaste hiker, och det var då jag insåg att jag måste köpa stavar, för typ alla andra vi mötte hade det pga steniga partier. Det var också otroligt varmt den dagen och vi hade hela vår packning på ryggen (vi skulle tälta på natten) men jag älskade det, helt magiskt!! Just känslan du beskriver, "jag fixade det" är en sån tillfredställande känsla och värt varje svettdroppe och öm kroppsdel😃 För mig iaf, hehe :) Återigen, superbra kämpat av er båda och jag kan tänka mig att Donkenburgaren landade som en smäck i magen😘 Stor kram!!
Humlan said…
Vilken vandring! Att vandra uppåt är jobbigt, men att gå ner igen kan verkligen vara mycket värre, även om man inte har problem med knäna. Sedan balansakten på stenarna där emellan dessutom. Tur att busken tog emot dig när du ramlade!
Jag förstår att du känner av det i hela kroppen, men vilken glädje att verkligen klara av det!
Ha en bra tisdag!
Kramar!
Monnah said…
Alltså, jag kan känna din frustration och allt det svåra när du var i det, men WOW, du gjorde det! NI gjorde det! Jag älskar känslan efter att ha klarat sådant som jag hade trott skulle vara omöjligt. Jag älskar att lyckas "klå" min mentala negativitet. Jag förstår att ni känner er både stolta och nöjda över er själva!!! Grattis! Hurra, så bra ni är! Kram.
Ps: Gillar Peters Zion-keps. Fin!
Anonymous said…
OMG! Vilken prestation, Annika! You guys did it!!! Awesome! Blev alldeles trött bara av att läsa om det…haha…tur att du inte visste innan vad som väntade. Hoppas dina knän är bättre. Vet ju att du har problem med dem och nedförsbackar är så pãfrestande. Dessutom verkade det ju väldigt brant.
Angående fredagsinlägget: gillar soccer (både damernas och herrarnas), men fattar INTE poängen med American football. Det var så stort där jag pluggade i USA.Var med och tittade på matcherna men reglerna…??? Det ända som var kul var det som hände runtomkring (cheerleading tex) och jag fick alltid gåshud när nationalsången sjöngs. Visst var Whitney one of a kind?
Kramar, Lisa
Annika said…
Yvonne: TACK snälla Yvonne för grattisar! Det här var verkligen utanför min bekvämlighetszon kan jag säga. Herregud vilken pärs. Ja det var så tekniskt att det är galet. Varenda steg fick stundtals planeras.
Det var nog det värsta ändå, att gå i den där branta skidbacken. Hemskt. Varenda steg gjorde ont, och jag fick hålla emot med stavarna för kung och fosterland, eller för republiken, eller hur man nu vill se det, haha. Nej, men det var verkligen hemskt. Det var värst av allt.
Det var jättebra att jag inte visst hur hemskt det skulle bli innan vi började. OM jag hade vetat, då hade jag inte gjort det.
Vet inte Yvonne, jag skulle kanske göra en till? Men då måste jag få veta mer om terrängen. Inte bara få till svar att det är "ridge walking" och att nedstigningen är så tröttande. Jag menar, det var ju bara rakt ner och så brant.
TACK Yvonne, jag är så glad att du följde med via ord och bild.
Kramar!!
Annika said…
Anna: SÅ mycket värre än jag trodde. Jösses alltså. Men glad att ha gjort den, känner mig så nöjd över det. Jag har lite hatkärlek till träningsvärk, den är både skön och jobbig på samma gång. Den är liksom ett kvitto på kämpet. FY sjutton Anna, nedstigningen var värre än alla klättringar. Den var hemsk. Mina knän, jag tänkte -- måtte mina knän hålla för detta. Jag höll emot med hjälp av stavarna hela vägen ner, och det är nog därför mina axlar värker så. Busken, vilken tur att den stod där den stod, om jag fallit där hade jag slagit mig för det var bara stenar. TACK snälla Anna. Stor kram till dig!!
Annika said…
Sara: TACK Sara!!! Det var ett kämp, det kan jag säga. Nerför var värst, jag kan ärligt säga det så här efteråt. Uppför är INGEN lek heller då hjärtat slår och man pustar och stånkar. Men det är ändå bättre än att gå rakt ner för en svart skidbacke. FY!! DET var en sanna utmaning på bergskammen, och visst var det kul också. Men sååå tröttande att hela tiden se nästa stora backe med STEN torna upp sig. Men det var bara att kliva på. Ett steg i taget.
Stavar, skulle inte kunna hajka utan dem. De hjälper sååå mkt, inte minst i steniga partier. De ger balans och kontroll, och sen hjälper de sååå mkt när man går nerför. Jag fick ju hålla emot med dem konstant. SÅ BRA att du har stavar nu, Sara.
DU har SÅÅÅÅ rätt, den där känslan av "jag fixade det" är oslagbar. JO du har rätt, så värt det!!! OCH det var BRA att jag kastades ut i det okända, nyttigt. Donken var perfekt efteråt. HAHA. Tack igen, kära Sara!! Kramar!!
Annika said…
Humlan: Ja det var en vandring att minnas. Uppåt är svinjobbigt och tar sååå mkt kraft och svett. Men neråt, det är ännu värre, speciellt när det är en svart backe som är så brant och full med stenar också. små rullande stenar ... BLÄ!! Jösses, partiet på berget var ingen barnlek. Ser ju nu efteråt på alla beskrivningar av leden att den är tuff. Men inte läste jag det innan, jag bara litade på Ultratrax. Vi var så många som inte fattade hur jobbigt det skulle bli. TACK busken, den stod där den verkligen skulle stå. Ja jag är så glad att jag gjorde det. Härligt!! Ha en superbra tisdag. Kramar till DIG! och TACK!!
Annika said…
Monnah: Ja nog var det jobbigt, speciellt när vi var på berget och det var sådan enorm klättring och navigarande över stock och sten. MED stup därtill. Jag hatar drop offs, men denna gång var det bara att bita ihop och bara göra det. Mkt nyttigt för mig.
Exakt så, Monnah, att tvingas ut sin bekvämlighetszon (vilket jag verkligen gjorde)- DET var underbart att gå över mållinjen!! TACK Monnah!!! Peters kepa ja, den fick många kommentarer av andra vandrare också. OCH ja, Zion ... bästa nationalparken vi besökt, yay!! TACK igen Monnah!! KRAMAR!!
Annika said…
Lisa: TACK!! YES, we did it!! jag är så glad över det nu. SÅ roligt att ha gjort detta. Mina knän blir nog inte bättre förrän jag byter dem, men än så länge kan jag vandra och verkligen även på avancerade sådana. Hemskast var nedgången. DEN var vidrig. TUR att jag inte visste om hur denna vandring skulle bli innan vi började den, jag hade inte gjort det då. Ja det var en svart pist vi gick ner för.
Jag vet, allting runt en match är kul. Sånt jippo. men själva matchen i am fotboll, please vad trist det är. Samma med baseball. Nationalsången ja, älskar när den sjungs. Whitney, hon var one of a kind. OCH på videon söt som socker, vacker som en dag och med en röst som är en på miljonen. Saknar henne!! Lisa, var pluggade du här i US? Kramar!!
Halloj!
Säger bara så himla duktig du varit som tog dig igenom denna vandring. Verkligen värsta prestationen du genomfört.
Förstår att hela kroppen värker efter denna vandring.
Du kan klappa dig på axeln resten av året för vad du gjort.
Kram Carin