Minnen från hur det var en mars för inte alltför länge sen.

Godmorgon denna onsdag!

Tänk att det är sex år sedan pandemin bröt in över världen.

Sex år har passerat. Jag minns så väl hur det kändes den här tiden i mars 2020.

All osäkerhet och rädsla.

Visst, jag var jätterädd och det tror jag att de flesta var. Runt min födelsedag det året stängde alla skolor, hela samhället slog igen med en skräll. 

Alltså vilken galet overklig period det var. All denna skräck jag kände ju mer jag läste om corona och covid.

Jag kommer ihåg att jag satte upp regler för mig själv, LÄS bara nyheter en GÅNG om dagen. DU får inte gå in på nätet och se vad som skrivs om sjukdomen mer än en gång per dag. Titta inte på nyheterna i TV. LÄS bara om sjukdomen i de stora dagstidningarna. Håll resten ifrån dig.

Vi slutade med våra svennefrukostar omedelbart.

Peter och jag avbokade det bord vi bokat på vår favoritrestaurang den 15 mars. Så här i efterhand var det så fånigt att vi inte gick, men det tyckte vi inte då.

Allt vi planerat ställdes in. OCH ja, så var det väl för oss alla överallt.

 

Bild från Pexels.

Vad jag INTE saknar att stå i kö utanför Harris Teeter (matvaruaffär här) klockan 6 på morgonen då de öppnade. 

Alla i kön bar munskydd och vi stod på två meters avstånd från varandra enligt de pluppar som målats på trottoaren utanför affären. När butiken öppnade rusade vi in. Peter för att grabba eventuellt toa, hushållspapper och rengöringsmedel. Jag till köttdisken för att grabba kyckling. Som jag minns det nu var kyckling tydligen väldigt viktig för oss 😅.

Sedan tog vi resten av det som stod på inköpslistan. Det rådde ransonering på så mycket då, på konserver, på tvål, på pappersprodukter och inte minst på desinfektionsmedel. Jösses alltså.

Jag har inget minne av att det var brist på något annat. Men, jag kan ha glömt.

 

Bilder jag tagit inne på Harris Teeter den 2 april 2020.

Hyllan för hushålls och toapapper TOTALT länsad.

När vi kom hem med varorna var den processen helt vrickad också. Vi stuvade undan det vi köpt. OCH sen följde en helt galen ritual då jag sprayade allt med desinfektionsspray--ytterdörren, alla köksbänkar, allt vi tagit i.

Händerna tvagades slutligen i SINNE. 

SOM jag INTE saknar det. USCH vad jobbigt det var. Hoppas vi aldrig behöver uppleva dess like igen.

På hyllorna för pappersprodukter var det för det mesta HELT tomt affärerna.

Samma vad gällde rengöringsmedel och tvål. Jag tror att det var ganska övergående ändå, i maj-juni tror jag det hade normaliserats lite vad gäller de kala hyllorna. Men i början var det HELT galet.

 

Lite kul var det att så många butiker frontade med ölet Corona.

Den här bilden av hyllan för rengöringsmedel är tagen på Target den 20 maj 2020.

Än idag är jag så glad att jag inte hade skolbarn hemma.

Karolina hade flyttat till Los Angeles då, och vi kan väl säga att det var pandemin som helt stängde porten till hennes önskade planer att bli skådis. Hon är ju utbildad sådan. Men där och då--och i ett par år framåt-- fanns inga auditions att ens gå på.

Karolina fick göra annat istället, och hon hankade sig fram. Jag är också så tacksam över att hon redan träffat Mike, och att hon kom in i hans grupp av vänner. Inte för att hon alls saknade egna vänner i LA, men med Mike och hans gäng följde en stor trygghet för mig och Peter.

Mike, hans bror och en kompis hyrde då en jättestor lägenhet i West Hollywood.

De två tjejer Karolina delade lägenhet med for bägge hem till sina föräldrar vilka bodde i andra stater.

I killarnas stora lägenheten jobbade alla hemifrån, de lagade mat ihop, spelade en massa spel och ibland spelade de in filmsnuttar de la ut på sociala medier (alla tre killarna är filmproducenter, så det passade ju bra). Gänget i den stora lägenheten hade det allmänt helt OK.

Karolina själv läste manus då som inkomstkälla plus att hon kunde utföra lite andra jobb digitalt. Staten gick också in med pengar till dem som inte hade det så fett. Men det kom en viss summa pengar varje månad till Karolina. Så tack vare det gick det OK.  Ja förutom att staden var helt igenbommad. 

Karolina berättade också att när hon var ute och gick en vandringsled på en av Hollywoods höjder kunde hon se havet. DET hade hon aldrig sett från de höjderna förr, och inte senare heller. Men eftersom det var så lite biltrafik syntes nu havet istället för avgaser.

Här i Restonland gick det ingen större nöd på oss två. 

Jag inser ju att vi var i den “perfekta åldern” för en kollaps av samhället som detta var. Vi hade inga skolbarn, vi slapp hemskola. Peter jobbade redan hemifrån sedan tio år.

Vi var inte avrådda att gå och handla, vilket man ville att folk över 65 år INTE skulle göra.

Stackars alla de som var barn, tonåringar och äldre under denna konstiga tid. 

OCH stackars alla som var tvungna att både hemskola sina barn samt ta hand om sitt eget jobb på en och samma gång.

Där skulle skolbarnen sitta vid sina datorer och vara uppkopplade mot skolan för att sköta sina skoluppgifter.

Peters syster var lärare på den tiden (numera är hon vice-rektor) på en gymnasiekola här i kommunen. Hon sa att det ar ett helsike att försöka driva vettig undervisning via uppkoppling. När höstterminen började övergick man till något hybridsystem då halva klassen undervisades på skolan vissa veckodagar, och andra halvan övriga dagar. Då skulle lärarna undervisa både digitalt och i klassrummet.

Jag har två kompisar vars döttrar tog sina examen sommaren 2020.

Två av flickorna tog studenten, de andra två gick ut fyraårigt universitet.

Inget var som det brukade, inga roliga fester, ingen “prom”, inga ceremonier alls.

De som gick ut high school fick åka förbi sin skola, få sina betyg genom bilfönstret, vinka till lärarna på håll.

Inget av allt som omger en studentexamen var som det skulle vara. Absolut inget.

Samma med tjejerna som gick ut universitet. De hade heller inga stora ceremonier. Ingen familj fick komma dit. Istället tror jag att man höll dessa ceremonier ett år senare. OCH det var ju inte samma sak. Inte alls. Ja vilken konstig tid.

Vi kunde iallafall gå ut och gå när vi ville. 

Vi hade inga restriktoner här som rådde i andra länder. Jag är djupt tacksam för det. TACK och lov att vi kunde gå ut och gå när helst lusten föll på. Herregud, fattas bara. Vilken horribel regel som rådde för så många.

Men, jag minns att jag alltid drog upp mitt munskydd då jag mötte andra personer som var ute och strövade. OCH det var många, det kändes som om alla var ute och gick våren 2020, haha.

 

Bild från Pexels.

Sommaren 2020 åkte jag inte till Norden.

Det blev en sommar här istället.

Ingen av de som brukade åka till Europa for.

Peter jobbade på som vanligt, jag med. 

Men vi hyrde husbil och for ut på vår första resa med en sådan. Rickety-rackety, Peter och jag på utflykt. Fastän husbilen hade sett bättre dagar blev vi förälskade i det livet. 

Senare den sommaren hyrde vi ett hus på OBX.

Det var då vi träffade Mike för första gången eftersom Karolina och han semestrade med oss den veckan.

Som sagt, må detta aldrig hända igen. 

Jag tror nog att världen lärde sig ett och annat då.

Det går inte att stänga ner ett samhälle på det sätt som skedde. Det går inte att stänga ner världen. Det får sådana konsekvenser för så många och för väldigt lång tid framöver likaså.

När nästa farsot drabbar oss (MÅÅÅÅÅ DEN DRÖÖÖÖJA) tror jag att världens länder lärt sig ett och annat.

Hur minns du den tiden?

Den börjar kännas avlägsen, och det är skönt!

Med detta mörka minne önskar jag alla och envar en fin onsdag!