I veckan har det gått 36 år sedan jag satte min fot i USA för allra första gången. Just det, 36 år. Den 27 mars 1990, närmare bestämt.
Huset de bodde i var, och är, ett stort condominium complex, alltså bostadsrätter.
Min arbetsdag började först kl 10!
Mitt år hos dem var så bra.
Hur det blev så?
Så kom det sig att Annika och Peter blev ett par.
Ett bra au-pair år, med andra ord.
Ha en riktigt fin och bra onsdag.
Tanken svindlar.
Jag var 24 år gammal, just fyllda.
I ett år skulle jag, via EF-au pair, vara just au-pair hos en familj i Rosslyn, Virginia. Rosslyn ligger i Arlington, och det är så nära Washington DC man kan komma på Virginia-sidan. Det är—i princip— DC.
Där skulle jag ta hand om lille Anders, 9 månader.
Just det, svenskättad på sin pappas sida-därav namnet. Pappa själv hette Allan, och hans farmor och farfar hade en gång utvandrat från Tving i Blekinge. Allans mormor och morfar hade också utvandrat från Sverige, från Landskrona.
Allan var deras sonson och Allan var verkligen stolt över sitt svenska arv. Dock, den svenska han talade var begränsad, to say the least.
Anders mamma heter Nancy, och hon hade ingen svensk bakgrund. Jaja, detta var ett sidospår deluxe …
Nancy och Allan var 40 respektive 41 år när jag kom till dem. Äldre föräldrar alltså.
Jag minns att jag tyckte det var skönt att de var en hel massa år äldre än jag själv.
Innan jag kom till dem fick jag, och de andra au-pairerna från Sverige jag rest med, gå på au-pair skola i Boston som EF höll i.
Jag tror den pågick i fyra dagar.
På den skolan mötte jag Monika.
Monika som är en av mina bästa vänner idag. Monika skulle vidare till Connecticut efteråt, och jag skulle till DC, eller till Rosslyn i Northern Virginia närmare bestämt.
Monika bor på Lilla Essingen idag, så hon blev aldrig kvar i US vilket undertecknad helt uppenbarligen blev.
Om det var nervöst att träffa min värdfamilj?
GISSA!!
Men där stod de på National Airport i Arlington och tog emot mig med blommor och plakat då jag kom.
Så trevligt.
Och jag hade ju dessutom mer tur än varenda au-pair jag kände, jag fick en egen lägenhet!
Den lägenheten låg precis mitt emot Nancy och Allans våning. Jag behövde alltså bara gå ett par steg så var jag i deras hem.
Vad kan jag säga? Det var enorm skönt att ha en egen etta med litet kök, eget badrum, stor klädkammare och att verkligen kunna stänga dörren om mig.
När jag kom till Washington 1990 stod allt i blom. Det här fotot tog jag av min värdfamilj i början av april 1990.
Nancy och Allan hade alltså köpt två bostäder i det huset. Min lilla etta (som Nancy annars använde som studio, hon var designer) och deras stora lägenhet mitt emot min.
I huset fanns så kallade "door men” 24 timmar om dygnet. Jag tror aldrig jag känt mig så trygg i ett hus som jag gjorde där. Det var bevakat. Fick jag besök, ja då ringde de från receptionen och bad mig bekräfta.
I DC våren 1990. Jag och Nancy. Anders och jag.
Japp.
Dagen slutade klockan 18.
Ja visst, jag hade det så bra. Ibland jobbade jag ju på kvällarna då de var ute på något. Vad jag kan minnas hade jag varena helg ledig, möjligtvis satt jag barnvakt någon kväll då och då ett veckoslut.
Ofta hängde jag med dem på utflykter under veckosluten också.
Jag hade verkligen tur då jag fick en SÅ bra värdfamilj.
Varje tisdagsförmiddag hade Nancy, jag och Anders “culture day”. Vi besökte olika museum inne i DC, lunchade och sedan jobbade Nancy eftermiddag medan jag tog hand om Anders.
Au-pair i USA från april 1990 till april 1991. Jag i NYC, och jag och Anders i DC.
Jag är så tacksam för det.
I oktober 1990 träffade jag Peter. Jag träffade honom via Nancy och Allans kompis, Ruth.
Ruth bodde också i The Prospect House (det är namnet på det komplex vi bodde i. Det har samma namn än idag). Ruth har två barn, Derek (Peters kompis) och Sasha. Ruth var högt uppsatt inom CIA och hon pratade aldrig om sitt jobb. Det var topphemligt. Bara det tyckte jag var extremt spännande, det enda hon kunde säga var att hon var inriktad mot Ryssland.
Ruth och Anders på Anders ettårsdag.
Ruth stötte ihop med Peter i Georgetown (stadsdel i DC) en dag i oktober 1990.
Hon frågade honom ifall han ville komma över på middag hos henne, and meet this cute Swedish girl that I know.
Derek and Ann (Dereks flickvän. Numera fru) are coming as well.
SURE, sa Peter, I'll be there.
And the rest is history, som man säger …
Några månader senare visste jag att jag ville gifta mig med honom, det bara kändes i hela mitt väsen. DET här är Mister Right!!
Jag bara visste det. Det hade jag ju fått höra av andra innan, när du vet då VET du.
Det är sant, så är det.
Så det är tack vare Ruth, indirekt då Nancy och Allan, som Peter och jag träffades.
Ruth pensionerade sig senare från CIA, gifte om sig med en annan CIA-agent (ja hennes första make jobbade även han inom the state department), som hade som hobby att segla. Ruth och Jim seglade jorden runt. I flera år seglade de, så coolt.
Numera bor Ruth växelvis hos sonen Derek respektive hans syster Sasha. Ruth är 86 år.
Allan dog för flera år sedan, han dog innan han hunnit fylla 70.
Nancy lever och bor i Maine.
Anders bor i Denver i Colorado, och vi träffade Anders och hans fru när vi var i Colorado för några år sedan. Trevligt.
Peter i min lägenhet 1990.
Ett år som nog inte hade kunnat vara bättre.
Sedan när jag väl flyttade hit, 1993, ja då var det nog inte lika lätt alla gånger.
DET är inte alls problemfritt att på allvar flytta till ett nytt land.
Inte på något sätt.
Om det har jag skrivit förr, men jag kan mycket väl ta upp det igen. För nu är det länge sedan jag publicerade ett sådant inlägg.
Men att bryta upp från sitt land, sin familj, sina vänner och sitt liv ÄR ingen barnlek.
Det tog år innan jag accepterade det fullt ut.
MEN troligtvis mer om det i ett kommande inlägg.
Här var jag med min värdfamilj på resa i Kalifornien i juni 1990. Bilderna ät tagna på San Diego Zoo.
Comments