* Galgar för brudklänning.
Som jag skrivit om tidigare--i flera inlägg-- är jag med i två olika grupper för Brudens och brudgummens mor på Facebook.
En av grupperna har den anglosaxiska världen som bas, mest engelsmän, australiensare och amerikaner som kommenterar där.
Att gifta sig i våra länder är hyfsat likt, men en del skiljer sig givetvis åt också.
I den andra gruppen—och kanske den mest intressanta för mig—skriver bara brudmödrar i USA. Bägge grupperna är kul, men halvstressande. Jag får lära mig så mycket där som jag annars inte ens visste fanns.
Roligt, men lätt stressande således.
Nu senast var det någon som frågade om var hon skulle hitta en tjusig galge till sin dotters brudklänning.
Jag, och andra också faktiskt, blev så paffa. VA! Ska vi ha en sådan specialare OCKSÅ!?
Jag kände genast hur trött jag blev.
Men svarskommentarerna var många, som alltid. Och jag tänker nu, måste jag också skaffa en alldeles speciell galge som Karolinas brudklänning ska hänga på? Eftersom det är min dotter som är festfixare nummer ett i detta fall anser jag helt att det är hennes beslut att ta.
Varför?
Varför en speciellt utsirad galge? JO för fotonas skull.
För att fotografen ska kunna ta riktigt snygga bilder på brudklänningen innan bruden kläs.
Jag säger bara en SAK, ALLT hittar de PÅ!!! ALLT!
Allt går att sälja. Allt går att kränga.
Allt går att stressa fram.
Alltså ibland blir jag mållös.
Jag har iallafall lovat Karolina att jag ska sköta om inbjudningskorten, skriva adresser och skicka dem.
Ett Save-The-Date kort skickades i höstas till alla som är inbjudna, men en formell inbjudan ska sändas ut i juni.
Det hjälper jag SÅ gärna Karolina med.
Undrar vad mer som kommer att dyka upp på “tappa-hakan-listan”?
Mer av den varan blir det, rest assured ...
Kan ju lugnt säga att 1993 hade jag ingen sådan, haha. Nä, min klänning hängdes på en helt vanlig galge.
Jag hade i och för sig ingen fotograf som följde mig hela dagen heller.
Det där med fotografer som hänger med hela dagen, och hela kvällen, det tror jag är normen hemmavid också numera.
När vi gifte oss i Stockholm gick Peter och jag till fotografen innan bröllopet.
Han fotograferade oss i kanske en timme innan vi for till kyrkan.
Det var så, idag är det så annorlunda.
Ja bilderna blir superfina när proffs tar dem såklart, och det är givet att ett brudpar ska ha bra fotografer i dagens läge.
OCH ja, även brudtärnorna har ibland specialgalgar för sina klänningar. SÄG, som sagt, det som inte går att sälja ...
Bilden har jag gjort via ChatGPT
Efter att jag skrivit om dricks i förra veckan kom jag på något annat som är lite intressant.
Och märkligt i mitt tycke.
Vad då? JO att momsen inte är inräknad i priset direkt. Iallafall inte här i Virginia, och detsamma gäller i många stater.
Så alltså, när du ser priset på en vara är det inte det produkten slutgiltigt kostar i kassan. Där läggs momsen på.
I delstaten Virginias fall ligger momsen på 5.3%.
Men momsen på matvaror är 1%.
I Fairfax County, där jag bor, finns sedan i början av detta år även en moms på 4% på restauranger och cafeer.
Det man kan fråga sig är, varför är inte momsen inräknad i priset direkt?
Så här har det varit sedan jag kom till US för en herrans massa år sedan.
Fem delstater har ingen moms alls, Alaska, Oregon, Delaware, Montana och New Hampshire.
I gengäld betalar dessa stater högre skatt på annat.
Bild från Pexel
* Sportlov
Nu är det sportlov för Stokholm, och andra delar av Sverige.
Hoppas att alla lediga lärare och elever har det gott.
Snö har ni, efter vad jag har förstått. Det är ju inte alltid numera så att sportlov och snö går hand i hand. Skoldistrikt söder om Stockholm har redan haft sina sportlov.
Älskade sportlovet när jag växte upp.
Det var så skönt med ledighet på vintern.
Alla såg fram emot sportlovet så fort jullovet var slut. Sedan var det dags för påsklov.
Det roligaste med sportlovet var de år, och de var många, då vi for till mormor och morfar i Närpes. Där var det så gott som alltid mycket snö.
Vi hade alltid med våra skridskor. Morfar eller mormor eller mamma brukade skotta upp en bana på en tjärn i skogsbrynet vid gården där vi kunde spendera timmar med att åka skridskor på en ofta väldigt knagglig is. Men det gjorde inget. DET gjorde vi så gärna.
Kvällar med tv, eld i järnspisen i köket, högläsning, te och varma mackor.
Ja vilka fina minnen jag har från den tiden alltså.
När vi inte var ute och och lekte i snön, åkte skridskor eller sparkstöttning, satt vi och läste i mormors Hemmets Journal, ritade eller pratade sönder mormors öron, haha.
Har jag sagt att vi hade världens finaste och bästa mormor. Jag tänker på henne varje dag. Min mormor Signhild.
Mormor på sin 90-årsdag 2008. Hon blev hela 97 år gammal. Min mormor var bara 47 år när jag föddes. Jag undrar hur gammal jag kommer att vara när jag blir mormor? OM det ens händer :-)
***
Ha nu en jättefin torsdag!
Comments