Vi hoppar direkt på punkterna, som sig bör.
* Bra!
Jag är så glad över att så många av er visar intresse inför detta bröllopsår.
Fram till september blir det nog en del av den varan här.
DET har jag ju varnat för också, haha.
Det blir säkert snack även efteråt. Ja för då ska ju återge allt för er, garanterat.
Tack till alla som tycker att det jag skriver om Dagen B är intressant.
* Svärmor
Är ju en titel jag snart får också.
Svärmor, är det hon med brödkaveln i högsta hugg som jagar mågen när hon tycker att han gjort något dumt?
Är det en Selma? Alltså Lilla Fridolfs fru.
Eller en klassisk ragata till svärmor ur valfri gammal svensk fars. HAHA.
Nej då, inte längre.
Och jag inbillar mig att svärmore’riet är mindre friktionsfritt mellan dotterns mamma och svärson än det mellan dottern och hennes svärmor.
Det känns som om nästan varenda kvinna jag känner suckar mer över sina svärmödrar än vad de män jag känner och deras dito svärmödrar.
OCH ja, jag tycker också att de svärmödrar jag känner (de som har söner, märk väl) är mer kritiska mot sina svärdöttrar än tvärtom.
Vad säger ni om detta?
Undantag finnes såklart överallt.
Men det här är vad jag tydligt har märkt bland folk omkring mig.
Det är något med mödrar och deras söner …
Som sagt, undantag finnes deluxe här. DET vet jag.
Min egen pappa hade ett synnerligen gott förhållande till sin svärmor, min mormor. OCH tvärtom. De fann varandra direkt från den dag de träffade varandra för allra första gången. Så fint.
Min mamma hade ingen svärmor eftersom min farmor dog innan mina föräldrar träffades.
Min egen svärmor var mycket snäll och mycket generös. Men jag tror aldrig vi riktigt hamnade i en äkta varm relation. Det var lättare med svärfar, trots att min svärmor nog gjorde allt hon kunde.
Det var absolut mitt fel också, jag blev ofta småirriterad på henne fastän hon var så välvilligt inställd.
Så ja, jag själv är väl också bevis på att denna teori stämmer.
Hur som, jag är SÅ glad över att jag och Mike kommer bra överens.
Jag minns hur orolig jag var innan vi träffades första gången. DÅ skulle vi dessutom tillbringa en hel vecka tillsammans på OBX.
Detta var sommaren 2020. De träffades i december 2019.
Jag tänkte kritiskt innan, att här kommer en högljudd, "larger than life and brash dude from New Jersey"!!
Förutfattade meningar much?
HAHA.
Grejen är den, direkt då jag träffade honom kände jag bara --DETTA blir toppen!!
TACK och lov.
Tänk om jag inte känt så.
Ja isåfall hade det bara vara att acceptera det också.
Fast högljudd kan han vara (haha) och visst har han det där typiska NJ/NYC sättet också. Fast allt på ett bra sätt som jag gillar. Återigen, så otroligt glad och lättad öve att vi alla kommer så bra överens. För ja, det finns ju VERKLIGEN inga garantier för att det ska stämma.
Hmmm … Den här punkten skulle nog kunna ha blivit ett helt inlägg i sig.
Lite för stort ämne för att reduceras till en punkt kanske.
Nåväl, jag kanske återkommer till det.
Mike ska iallafall få den här tröjan av mig. HAHA!!
Bild från Etsy där den går att köpa.
Visst har ni väl sett säsong ett av The Pitt på HBO Max?
OM inte har ni en äkta högtidsstund framför er.
The Pitt är nog en av de bästa sjukhusserier som någonsin gjorts.
Den handlar om läkare, läkarstuderande, sköterskor och vårdpersonal på en akutmottagning i Pittsburgh. Noah Whyle spelar akutöverläkare med den äran!
Serien följer sjukvårdspersonalens 12-timmarskift timme för timme. Alltså innehåller en säsong 12 avsnitt.
Japp, här i US jobbar man skift om 12-timmar på sjukhusen.
I min bekantskapskrets har jag två vänner vars döttrar har kommit så långt i sin läkarutbildning att de nu är ST-läkare.
En av dem specialiserar sig till barnläkare.
Den andra till just, akutläkare.
Bägge dessa tjejer gör sina ST-tjänster i NYC. En är på Manhattan, den blivande barnläkaren.
Den blivande akutläkaren jobbar i Brooklyn på ett sjukhus där.
Bägge tjejerna säger att denna serie är extremt verklighetstrogen.
Det har även skrivits mycket om hur realistisk den är.
Se den! Se den! Se den!
I mitt tycke är den en av de bästa serier som gjorts.
Karolina bad mig se filmen “People we meet on vacation” på Netflix.
Karolina själv har inte sett den ännu, men hon älskade boken med samma namn. Författaren heter Emily Henry.
Sagt och gjort, Peter och jag såg filmen i veckan.
Den handlar om en resejournalisten, Poppy, som närapå ständigt befinner sig på resande fot. Poppy skriver för ett glassigt resemagasin.
Den handlar även om hennes långvariga vänskap med den kille, Alex, hon reste med från Boston till Ohio efter att de gått ut universitetet. På den bilresan fann de varandra, och de har sedan blivit bästisar.
Vi snackar två helt olika själar här, hemmakatten Alex och äventyrliga Poppy.
Poppy och Alex tar semester tillsammans varje år, bara de två.
De reser till olika platser i världen. De umgås, pratar och har roligt i en vecka. Ingen partner får hänga med, det är bara dessa två bästisar som tillbringar denna vecka tillsammans.
Vi tycker bägge att filmen starkt påminner om den.
Vi tycker även att filmen påminner om serien “One Day” vilken vi såg (med nöje) för några år sedan.
Frågan är om den yngre generationen ens känner till When Harry met Sally?
Harry och Sally är en av mina favoritfilmer. Jag har den på DVD, så jag tror säkert att Karolina sett den under sin uppväxt. Hon måste ha gjort det med tanke på att jag såg om den med jämna mellanrum. Nu är det dock åratal sedan jag sist såg den.
People we meet on Vacation är söt, bra, underhållande, rolig och har ett KILLER SOUNDTRACK!!!
Det är en film du kan sätta på en kväll när du känner för en snäll, ombonad och varm romcom.
Ser att den ligger etta på Netflix, så bara det säger väl att den är en het potatis just nu.
***
Jag önskar er alla en jättefin torsdag!
Comments