Inlägget kvalar in under Nostalgi-Annika :-)
Igår var det 35 år sedan jag satte min fot i USA för allra första gången.
Japp, den 27 mars 1990 satte jag mig på planet mot Boston, via JFK i NYC, för att vara au-pair genom EF i ett år.
Helt lagligt med visum och rubbet. Jag hade aldrig vågat åka hit olagligt, vilket många au-pairer gjorde på den tiden. Nej, det var en hel process med studentvisum och annat innan jag kom iväg. För jo, vi skulle plugga något också under vårt år som au-pairer, iallafall två kurser skulle vi ta. Jag tog en kurs i akvarellmålning och den andra i kalligrafi.
Nervöst att åka iväg ett år?
SOM BARA DEN, JA!!
Vi au-pairer från Sverige började vårt år med en så kallad au-pair skola i Boston.
Där lärde vi oss första hjälpen, vi fick lite tips om seder och bruk i USA och annat som jag knappt kommer ihåg alls.
Det jag minns mest är att jag köpte en cool väska på ett ställe som hette “Bag Lady”, och så minns jag den fösta TV-reklamen jag såg, It is not only a VISA it’s a Citibank visa. Komiskt.
Jag kommer ihåg att jag reagerade på att alla killar i skjorta bar en vit t-shirt under. YUP, då visste jag inte att det var/är gängse norm.
OCH jag minns kvinnor som var på väg till jobbet klädda i dräkt med gympadojjor på fötterna. Sen kommer jag ihåg att de hade på sig vita strumpbyxor. Vita tunna strumpbyxor var så inne bland amerikanska kontorsarbetande tjejer i början av 90-talet.
Pumpsen bar de med sig i en påse. Det var “Working Girl” över allt, tyckte jag.
Ni minns filmen eller hur? Den där Melanie Griffith spelar ung kontorstjej på Manhattan som vågar stå på sig mot sin chef, Sigourney Weaver.
Minnen …
MINNEN!!
Innan jag kom till Rosslyn i Arlington, Virginia hade jag tackat nej till två familjer, en i Boston och en på Manhattan.
När jag fick brevet från den familj jag till sist valde kändes det helt rätt.
DONE and DONE!
Jag skulle vara i au-pair i Washington DC, eller i Northern Virginia rättare sagt. Precis på gränsen till DC.
Vad visste jag om DC innan jag kom hit? Typ bara att det var huvudstaden. Inte mycket mer än så visste jag.
Jag fick sen höra hur hett och fuktigt jag skulle få det under sommaren, "använd absolut inte polyester eller andra syntetmaterial".
Fick även höra att det var mordstaden nummer ett i USA. Och så var den nog på den tiden.
Fick råd om att ALDRIG någonsin besöka dåliga områden i staden, varken dag eller natt.
Fick höra en del annat också om DC som jag inte tänker skriva här.
Men jag bestämde mig, DC or BUST!
Så efter tre dagar i Boston satte sig alla svenska au-pairer på olika inrikesplan som skulle ta dem över hela USA. Några skulle till LA, andra till San Francisco. Ett par skulle till Connecticut. Två av oss skulle till DC, men den tjejen som också skulle till DC-området var placerad i Maryland, nästan vid Baltimore. Vi träffades inte en enda gång under vårt år, tror inte heller vi klickade på au-pair skolan, så det gjorde inget alls.
Kom alltså hit exakt den här tiden på året då ALLT blommade.
Minns tulpanerna nästan mest.
Körsbärsblommorna missade jag, det var en tidig vår 1990.
Utsikten från min värdfamiljs lägenhet.
Kom till en så jädra trevlig och bra familj. De hade ett barn som var nio månader gammal. Jag hade egen lägenhet som låg precis bredvid deras egen på sjunde våningen.
Aldrig förr hade jag känt mig så trygg på ett ställe, det var doormen i lobbyn dygnet runt. Inte en enda människa kom in i byggnaden utan att anmäla sig först.
Fick man besök ringde de från lobbyn och annonserade besökets ankomst.
Det var även nyckelkort som gällde om man skulle gå in källarvägen, eller gå till tvättstugan.
Utsikten från min värdfamiljs lägenhet var so damn top of the line som någon utsikt i Washington DC kan vara.
Än idag tror jag att de har Washington DCs absolut bästa utsikt. Man såg hela stan från huset i Rosslyn. Mäktigt som bara den. En ynnest att få bo så ett år.
Dessa föräldrar var lite äldre, de var 41 och 42 år.
De hade bara detta enda barn, och han var så lätt att ta hand om för mig.
Jag började 10 och slutade 18.
Lediga helger fick jag för det allra mesta. Ibland gick de ut och åt, och då var jag såklart i tjänst.
Allan, Anders och Nancy i DC våren 1990. Jag minns att jag var så impad av alla tulpaner i rabatterna.
Minns att det blev många Reeses peanutbutter cups det året. Och Twix. Annars tyckte jag inte godiset här var något alls att hänga i julgranen. Det kvarstår, så tycker jag än idag. Tur det!
Fattade knappt att det gick att köpa vin i den lilla butiken heller, det var ju helt nytt för mig.
På dagarna fick jag ta med mig lille Anders (just det, babyn hette Anders. Pappan var svenskättling på fädernet. Hans farfar hade kommit över till USA i början på 1900-talet.
Dock kunde min värdpappa ingen svenska) och gå promenader.
Vi gick ofta till Georgetown som ligger bara en bro bort. Georgetown, denna läckra stadsel i DC, så full av affärer, krogar och barer. En dröm för en ung tjej.
Där fanns också det finaste köpcenter jag då dittills hade sett, Georgetown Park.
Anders och jag promenerade ofta på Arlington Cemetery. Vi bodde precis granne med den kyrkogården. Vi såg den från balkongen och jag kunde se den från min lägenhet likaså.
Vid Arlington Kyrkogård ligger också en militärbas, Fort Mayers. Varje morgon hörde jag reveljen då flaggan hissades.
24 åriga jag i DC 1990
Bättre än så många av de tjejer som var au-pairer runt om mig.
Än idag är jag tacksam för det.
Idag bor Anders i Denver. Jag hälsade på honom när vi var där för snart två år sedan. Hans mamma bor i Maine numera och hans pappa finns inte längre.
Det är faktiskt rätt svindlande att tänka på att det är 35 år sedan.
Jag var 24 år då, idag 59.
Under det året träffade jag PETER!!
och resten är verkligen historia.
Själv ska jag in till mina gamla hoods igen över helgen, hihi!
Ni vet, nu står körsbärsblommen i DC i sin fulla prakt, så dit ska vi i svinottan imorgon med kameran, just det—Canon, i högsta hugg!
HA det bäst!!!
Comments
Spännande att få se bilderna från en helgtripp till DC imorgon, för det får vi väl se hoppas jag.
Ha en jättefin helg säger jag och skickar kramar
Jättekul att få höra hur du kom till USA!
Trevlig helg och KRAM till dig!! Anna
Ha en finfin helg du och din Peter!
Kramar!
Sådana här inlägg är så roligt att läsa tycker jag.
Vilken tur du hade med din familj som du kom till.
Och att du träffade Peter och blev kvar där, så fint.
Ha en toppenhelg nu och fota en massa fina bilder.
Kram Carin
Vilken tur du hade med både familjen och platsen du kom till, och ja, du blev ju tom kvar uppenbarligen :) Och så fin och glad du ser ut <3
Underbara minnen förstår jag och så roligt att du fortfarande har kontakt med din "familj" <3
Kramar!!
När man tänker att det är över halva ditt liv så borde du ju inte vara svensk längre (missuppfatta inte detta, jag VET att du också är svensk). Men visst är det fantastiskt vilka vägar livet tar, man gör något som leder till något och vips har man ändrat på sitt liv. Vet att du inte är amerikansk medborgare (eller har jag fel?), är det något du funderar på att ansöka om? Känns ju som en sådana ansökan nu kan blir vad som helst... man läser om folk med green cards som blir nekade att ta sig in i USA... Ska bli spännande och se hur T upplever immigrationen på söndag. Normalt kan de vara lite tjuriga när man åker till USA i jobb; - Varför kan inte någon i USA göra det jobb du ska hit att göra? Känns som det kan ställa till.
Kramar och ha en jättefin helg!!
Hemmakatten som for till US, det är jag det. Och hemmakatt är jag än idag, fast visst vill jag ut och resa och se världen!! SÅ kul att du gillade det här inlägget. KRAMAR och ha en jättefin helg!!
TACK för att du gillar detta. Ha en jättefin helg! Kramar!!!
Vet, hade sjuk tur. Men jag valde inte första bästa heller, jag var lite petig. TUR DET!!! Ja nog var jag glad alltid, hela det året.
Har bara lite kontakt med dem idag, men träffade ju Anders då vi bodde tre veckor i Denver för ett par år sen.
Kramar och ha en jättefin helg!!!
Jag ser mig själv som dubbel, jag är väldigt svensk men har såklart tagit massor med amerikanskt till mig. Jag brukar ju säga att jag har två länder jag kallar hemma. Jag har ju varit i Sverige sååå ofta och såååå länge också. Det är en gåva och ynnest det också. jag har två länder jag älskar.
Absolut B, visst ska jag det medborgarskap. jag vet, men jag tror nog det ska gå bra för T. Nekar dem ngn med GC ska det nog mkt till, Nog för att jag vet att T inte har just GC, men jag tror inte han får problem. Har T appen MPC? Han kan använda sig av den "gräddfilen" även som svensk. Messar dig via Insta.
Så kul att du hade en så fin värdfamilj och att du fortfarande har kontakt med Anders.
Och det bästa av allt är ju såklart att du träffade Peter:-)
Kul se bilder också.
Själv åkte jag till London 1974 som aupair i två år.
Benjamin, 2 månader vid ankomsten,tog jag hand om.
Hade det jättebra, bodde fint nära Albert Hall.
Träffade Benjamin som vuxen, tillsammans med hans mamma.
Minns jag gav honom snapsglas!!
Ha en trevlig helg.
kram.
Kul att se de gamla bilderna.
Ha det gott!
Ser fram emot blommor i mängd!
Kram!
Tänk vilken tur du hade med din värdfamilj! Har läst om motsatserna, där au-pairen blir utnyttjad och måste arbeta hela tiden, även om det egentligen finns regler. Vill för övrigt gärna höra om hur det gick till när du och Peter träffades!
Vilka minnen och vilket nostalgiinlägg. Jag sitter och ler när jag läser. Tänk hur små beslut i livet kan sätta kursen för resten av livet. Tänker på att du tackade nej till ett par andra familjer för att sedan hamna rätt och det ledde till att du träffade din Peter. Du hamnade verkligen på ett fint ställe och i rätt familj. Så mycket fint och spännande att se i DC-området. En av mina före detta elever härifrån Mora som tog studenten förra våren är i DC just nu som au pair i en familj meden liten flicka. Familjen är jättebra och hon får följa med på resor i USA och har sett massor. Men vilket spännande liv ändå Annika. Så många upplevelser. Tänk alla som stannade hemma och aldrig åkte iväg någonstans. Träffar du på sådana bekanta när du kommer hem till Sverige och hälsar på? Det gör jag hela tiden och nu är de typ dem och jag som bor här hemma på mindre ort i Dalarna. Vilket fint inlägg. Tack för att du delade med dig. Jag såg bilden där du har röd blus med axelvaddar och en jeanskjol: Jag hade typ en exakt lika outfit, och så solbrillor till det. Ja, vi var verkligen stylish på den tiden.
Ha en riktigt fin dag!
Varm kram,
Anneli
Det bästa av allt, helt klart Peter :-)
Hoppas din helg var fin! Kramar!!!
VISST är det så viktigt att dela med sig av sitt ursprung med språk, kultur, traditioner till sina barn. En skyldighet, kan jag tycka. Vilket rikt liv man ger sina barn på det sättet.
Jag hade väldig tur med min familj, men jag var lite petig också. Jag hade råd med det tack vare min ålder, och min jobberfarenhet från svenskt dagis.
Många au pairer har minsann farit illa. Jag kan skriva om hur det var när P och jag träffades :-)
Ja mitt nekande till de två första familjerna ... det kändes liksom inte rätt. Jag väntade in de rätta och de kom ju! Jag kände det direkt då jag lästa deras brev, såg foton och läste deras ansökan. Så hamnade jag här, och det är jag så glad över.
Vad kul med din elev, hon fick det också bra. Ja jag fick också hänga med på resor, till San Diego, SF, Aspen och mer lokala. Så tacksam för det.
OH ja, visst har jag bekanta som aldrig rest på det sättet jag har, eller som aldrig tog jobb utomlands. Oh ja.
Jag är glad att tjejer och killar som är unga idag reser över världen, jobbar utomlands och ser sig om.
The style of the early 90s, haha. Så kul att se tillbaka på. Kramar och tack för att du gillade inlägget.
Absolut Monnah, din mamma hade ju rätt. Och det blev så bra det kunde bli för er senare. UTAH!! Jag säger bara det, LYLLO DIG!!!! Tack för att du gillade!! KRAMAR!!