Ett snabbt hej från Stockholm!

Godmorgon! 

Jag sitter vid min mammas köksfönster och tittar ut över ett snöigt Blackeberg. 

Det var så länge sedan jag bloggade att jag nästan glömt hur man gör, haha. OCH faktum är, jag lämnade kvar min MacBook i Restonland då jag for till Stockholm i tisdags. 

Jag orkade inte släpa på den i slutändan. Dessutom har ju den laptoppen kommit till åren, så jag tror inte den hade tyckt så mycket om att resa över Atlanten. Den mår bäst därhemma.

Nu har jag därför dammat av (bokstavligen) min mammas gamla laptop. Det är en PC och jag är inte helt bekväm med den. Inte än iallafall. 

Jag är ensam i lägenheten eftersom min mamma är inlagd sedan en tid tillbaka. Det är så märkligt att vara här utan henne, när jag klev in i lägenheten doftade det mamma. Det fastän hon själv inte varit här sedan en tid före jul.

Jag rör mig bland hennes saker, brygger kaffe på hennes bryggare, loggar in på Netflix via hennes konto, satt och såg linjär TV igår. Det händer bara här, i mammas hus. Jag sover i hennes säng i prassliga lakan som hon manglat. Det är en märklig känsla, och ändå så självklar.

Saken är den, jag tycker så väldigt mycket om den här lägenheten och känner mig så hemtam här. Det trots att min mamma inte ens bott här i ett år.

Japp, anlände i onsdags till ett mycket grått och regnigt Stockholm.

Gunnar, min bror som bor i Umeå  är också här i Stockholm nu, hämtade mig på Arlanda. Han och corgin Skrållans sov här ett par nätter i förra veckan, det var skönt. 

Vintern kom tillbaka på torsdagen.

När Gunnar och jag var på sjukhuset för att hälsa på vår mamma började det frysa på och snöa så smått. Halkan var/är vidrig. Jag är livrädd när jag ute och går på isbarken. Men se där, min syster Sara gav mig marknadens bästa broddar! SÅ ja, det är dem jag har på mina kängor nu. TACK och LOV för dem!!! 

Alla ni som bor runt Stockholm vet att det snöade ymnigt hela fredagen.

Efter besök på sjukhuset tog jag mitt pick och pack och drog till syster och svåger i Vasastan ett par nätter.

PÅ lördagen gick vi omkring i stan. Jodå, stundtals svor jag över väglaget och stundtals prisade jag vinterns skönhet (Kungsträdgården, Berzeli park och Humlegården). Visst har jag tagit foton av det ljuvliga, men jag får klura ut hur jag ska kunna överföra dem på denna PC.

Igår söndag, efter besöket på sjukhuset, tog jag en sanslöst vacker promenad här i Blackeberg, nere vid Mälaren, innan solen gick ner.

Solen strålade, folk var ute och gick, pulkbackarna var fyllda av glada barn. Alla som kunde var ute och gick i det fantastiska vädret. Kort sagt, den perfekta vinterdagen rådde.

Saker som jag reflekterat över.

* Hur mörkt det är!

KOM nu ihåg att jag inte varit i Stockholm denna tid på året på hela 16 år!!

DET är länge sedan, det. Jag har glömt bort hur tidigt det mörknar! OCH hur det egentligen aldrig blir helt och hållet ljust under de molniga dagarna. Ja, det ljusnar sent också, förstås.

Jag VET ju att det är så här, men jag har faktiskt glömt HUR snabbt det mörknar på dagen. Ja även fast jag rent logiskt vet att det är så.

* Element

Tycker det är så skönt med elementen här. De är varma och sprider värmen så fint i rummen. Ja, förutom i min mammas sovrum där jag dragit ner elementet till noll. VILL ha svalt som bara den i det rum jag sover i. 

Men annars, härligt med värmen som så tyst fyller rummen.

I Restonland har vi centralvärme från en värmepump som blåser varmluft ut i rummen från ventiler från golvet. Det susar nästan alltid i huset när värmen slås på. Här är det bara tyst, och skönt.

 * Oxveckorna

Det är nu det. Idag är det Tjugondag Knut. Sara och Staffan, mina syskon, pyntade lite åt min mamma innan advent. Det är verkligen inte mycket som är framme, men det lilla som finns ska jag plocka bort idag. Men jag VILL inte, vill ha det kvar (precis tvärtom mot hur jag känner hemmavid). Tycker om att sitta här vid fönstret med den gamla eljusstaken bredvid mig, tycker om den stjärna som hänger i sovrummet. De tomtar som finns kan jag lätt ta bort. Men just dessa fina ljuskällor är så trevliga.

Nåväl, detta blev ett längre inlägg än jag trodde.

Nu vet ni lite mer om hur läget är. Jag vet inte hur mycket, eller hur ofta, jag kommer att blogga. Bäst att inte ge några löften alls.

Det är mycket grubbel överlag i mitt liv nu

Karolina i Los Angeles är någon jag ständigt oroar mig för i dessa galna tider. Hon bor i Koreatown, därifrån kan hon se bränder från sina fönster på 14 våningen. Inomhus har hon mask på sig, och när hon går ut är det dubbla masker som gäller. Karolina har flera vänner som har evakuerats. En av dessa vänner får bo hos Karolina nu.

Igår var saker och ting lite bättre, men imorgon förväntas Santa Ana-vindarna tillta. Vilket elände det är, vilken sorg och VILKEN dystopi.

NU loggar jag ut för dagen. Jag skriver snart igen, men vet inte riktigt när ännu. Det kan bli imorgon, det kan bli i nästa vecka. Vi får se ... 

Jag skickar kramar till alla som tittar in här!