Sjunde resebrevet. Det om Bryce Canyon.




Godmorgon alla novembermänniskor!


Resebreven fortsätter ett litet tag till.
För mig är det som att återuppleva den underbara resan då jag skriver om den.
Givetvis hoppas jag att du som läser ska finna det intressant likaså.


  ***


Ännu en dag i underbara Utah!
Har jag sagt att jag är galet kär i den staten? Jo det har jag. Men jag är kär i nästan varenda stat som ligger i, och väster, om The Rocky Mountains. Så är det. 
Jag har några stater kvar att besöka i den delen av USA, Wyoming, Montana och Idaho. Men det tar vi med tiden, Peter och jag. Dessa stater ska ses, och jag vet redan nu att jag kommer att älska dem.


Men nu denna morgon for vi på motsatt håll från Zion.
Vi for mot Bryce Canyon, som ju såklart också ligger i Utah. Det var en vacker väg vi färdades på.
Men tjaa, vad kan jag säga? De allra flesta landsvägar i denna del av landet är vackra. Det tog ungefär 90 minuter att köra från vårt ranchhus till Bryce Canyon National Park. 


Bryce Canyon är också en högst imponerande park.
Kommer du till Utah så måste du besöka den. Den är känd för sina röda och vita klippor, de stenstoder som kallas för hoodoos och den enorma kanjonen.
Frågan är, hur många imponerande kanjoner finns i denna del av USA? MÅNGA!!


Då vi kom fram till parken hoppade vi ur bilden och begav oss ut.
Vi var duktigt påklädda eftersom tempen bara visade på 3 grader. Dock, solen stekte ner så vi började skala av oss plaggen ganska så snart efter ankomst.


Men den är så vacker att det faktiskt inte går att fatta att det är sant. Kanjonen ligger under en, hela tiden. Ska man vandra, ja då går man NER, inte upp. Hela världen svindlar under mig. Jag har svårare att börja med att vandra ner än tvärtom. Vet inte om det beror på att jag då ser de svindlande höjderna så väl.


Jag försökte, men fick sådan yrsel och svindel att det bara var att gå upp igen. Vilket handikapp det är. Jag hatar att jag har det på det här sättet. Men det är något jag bara får tugga i mig.


Istället gick jag på leder ovanför kanjonen och det funkade också bra.

På ett sätt ännu mer fascinerande än Grand Canyon. Dessa hoodos är så unika, och så coola.
Bryce är enormt stort. Då vi ätit lunch tog vi en tur med bilen genom parken. Det finns massor, massor med ställen att parkera på då man besöker denna plats, massor med leder och en uppsjö av utsiktsplatser där man kan stanna med bilen. Jag vill tillbaka till Bryce. Jag vill upptäcka mer av denna underbart fina  plats.



 
Jag väntar på att Peter ska komma upp.  Bara av att stå där jag stod fick mig att svaja.
ÅÅÅÅÅ!!!
Även i denna park är det lätt att hitta helt öde platser.


Så fint med de höstfärger vi såg.



Då vi var på väg hem stannade vi och köpte en grillad kyckling och sallad. Det blev vårt middagsmål denna dag. Sedan fick vi packa ihop alla våra värdsliga ting ännu en gång.
Följande dag skulle vi lämna Utah. SORGLIGT!
Men mer om det i nästa resebrev.



 

Peter och Keith köpte öl som var perfekt för tillfället.


***



Jag önskar dig en fin Allhelgonahelg.
November är det, hos mig är det märklig högsommarvärme. HÖGST onormalt.  Jag är ganska less på det nu och längtar efter en radda dagar med kyligare väder. Det är även så torrt att det dammar i backen. Jag har inte sett en regndroppe på långt över en månad. Jag har knappt sett moln på lika länge. Vi lär gå en mild vinter till mötes, det är ett så kallat La Nina år. Jaja, vi år se vad det blir, men jag är redo för lite gråväder snart. HA, jag vet, det låter helknäppt men det är sant.
SÅ. LESS. PÅ. VÄRME.


HA det bäst nu!!

Comments

Post a Comment