...Och så fyller Life in the Suburb hela 18 år!

Godmorgon onsdag!

Vet ni, i lördags fyllde Life in the Suburb hela 18 år.

Min blogg är således numera myndig, haha.

Det är nästan overkligt att jag skrivit texter här i 18 år.

Men vet ni, det är lika roligt att driva bloggen NU som det var den dagen jag tog mod till mig att börja skriva.

Från början var det tänkt som en bra grej för min familj, och mina vänner i Sverige, att de lätt skulle kunna följa mitt liv “over here”. 

När jag började blogga hade jag precis fyllt 40 år. Karolina var nio år gammal när även hon fick träda in in blogosfären via mig. Jag menar med det att jag skrivit mycket om henne genom åren. Från det att hon gick i fjärde klass, hela vägen genom universitet och nu till hennes unga vuxenliv i Los Angeles.

Ni som hängt med mig länge har fått lära er en hel del om det amerikanska skolväsendet.  Det i samma takt jag själv lärde mig.

Min käre Peter har ni också fått lärt känna genom dessa 18 år.

 

Samtliga foton idag, utom selfien längst ner (den tog jag förra tisdagen), plåtades i måndags under min promenad.  Måndagen, den enda vackra dagen denna vecka ...

Med tiden började jag få allt fler “okända” följare och det har varit SÅ berikande.

Berikande är det än idag.

Det här med bloggvärlden är fortfarande helt fantastiskt—vilket medium det ÄR!

Av alla sociala medier är det bloggen, och bloggar, jag håller främst.

Instagram är kul, men på ett annat sätt. Det blir aldrig samma djup där som det blir i en blogg.

Facebook jag lagt till handlingarna, även om jag finns där än som inaktiv.

X har jag inte.

Tik-Tok bryr jag mig inte om att skaffa.

Snapchat? NOPE.

Det är inte klokt så många vänner blogosfären har gett mig.

Vänner har jag funnit via den här bloggen, men även via andras bloggar. Numera har många av dem jag en gång följde själva slutat att blogga. De finns istället på Instagram. Som jag skriver ovan, det är inte samma sak där, men så gott som alla mina gamla (numera inaktiva) bloggvänner finns där.

Jag har verkligen hittat goda vänner via bloglandia, och fler tillkommer.

Bloggen har öppnat dörrar för mig, utan tvekan.

Min blogg har gjort mig till en bättre skribent, och en bättre fotograf.

Jag håller svenskan levande tack vare denna blogg. Mitt mål är att aldrig hamna i ett språkträsk där jag med slarv börjar blanda svenska och engelska. Jag vill hålla Life in the Suburb så välskriven jag bara kan och förmår.

Jag har gått från att blogga varje dag till att skriva fyra inlägg per vecka. Det funkar bäst för mig, iallafall just nu.

Eftersom jag lägger ner en del tid med att skriva det ni läser är det ganska skönt för mig att inte göra det under helger och på måndagar. Som ni vet blir det heller inget skrivet här då jag reser bort, eller har besök. Men, det är ingen nyhet för någon av er att jag lägger upp det så. Under resor finns jag på Instagram istället.

 

Ni som följer mig vet att den här bloggen följer ett mönster. 

Tisdagar —inlägg på engelska.

Onsdagar—veckans tyngsta inlägg.

Torsdagar—punkter.

Fredagar—kan bli lite allt möjligt.

Ibland trillar ett nostalgiinlägg in bara för att just nostalgi roar mig, och även er har jag märkt--hihi.

Mer sällan skriver jag om politik, andra skriver om det så mycket bättre än vad jag gör. Tycker inte heller att jag behöver blanda in politik här. Fast givetvis, ibland är det ofrånkomligt och det bara måste beröras. Amerikanska fenomen brukar vara uppskattade då jag skriver om sådana.

Mest blir det en blandning av det som poppar in i min skalle. Jag har en lista på min iPhone där jag skriver upp bloggideer när jag kommer på dem.

 

Att ni som läser Life in the Suburb och hör av er via kommentarer är verkligen A och O.

Det är så viktigt för den som bloggar med input från “läsekretsen”. Jag tror inte man förstår hur viktigt det är om man själv inte har en blogg. Men SÅ är det.

Era kommentarer är denna bloggs blod och vitaminer. Jag är hjärtat som driver den, men utan era kommentarer vore den ingenting. Absolut ingenting. Bloggen skulle dö av näringsbrist inom en ganska snar framtid om det inte vore för kommentarerna.   Faktum är att jag inte skulle skriva den om jag inte hade er som bollplank.

Somliga av er skriver kommentarer dagligen… TACK för det!! Det är såååå roligt att ha er trogna i min skara. Somliga av er har egna bloggar, andra är enbart läsare.

ALLA ni som kommenterar, TACK ur djupet av mitt hjärta!!

Idag skulle jag bli jätteglad om du som läser här, men inte brukar kommentera, skulle höra av dig. Ni är ju en del tysta läsare, och det är helt ok och jag är glad att ha er ALLA här! TRO MIG!!!

Men om du känner för det just IDAG, så hojta till i kommentarsfältet nedan.

Hur hittade du hit?

Hur länge har du läst?

Och DU som läser här,

är det något du skulle vilja läsa mer om?

Önskeinlägg?

Vad skulle DU vilja att jag tog upp?

Jag tackar er ALLA ur djupet av min skrivande själ för att ni läser den här bloggen.

NU går vi in i bloggens nittonde år tillsammans.

På 18 år har jag skrivit 4.015 texter.

På dessa inlägg finns det över 95.000 kommentarer (somliga är mina svarskommentarer, men DAMN vad ni har kommenterat flitigt ändå).

You all ROCK!!!

TACK!!!