Idag tänkte jag skriva lite mer personligt. Det blir inget glättigt bildinlägg, utan det blir lite djupare funderingar denna onsdag i slutet av september.
Det är så många runt om mig som förlorat sina pappor detta år.
Eller inom ett år, ska jag säga.
En av mina bästa vänner här i Reston miste sin pappa i augusti.
Min frisör (som blivit min kompis med åren) satt vid sin pappas dödsbädd i förra veckan.
En god bloggläsares (och instagramvän) pappa har precis dött.
Peters goda väns pappa dog nyligen.
Min grannes pappa dog i april.
Min egen pappa dog visserligen inte i år, han dog i december i fjol.
En vän till mina föräldrar dog tre veckor innan min pappa. Denna vän var också pappa till en tjej jag är bekant med. Min mamma och hennes goda väninna blev änkor med tre veckors mellanrum.
Min egen far blev nästan 90 år, han kom inte hela vägen till 90-årsstrecket.
Han blev 89. Ett långt liv fick han.
Det som tog hans liv i slutändan var hjärtsvikt. Inte den spridda prostatacancer han haft sedan 12 år tillbaka.
Min pappas läkare sa en gång då jag var med honom på ett besök på sjukhuset, Hugo, du kommer inte att dö av din cancer, det ska vi se till.
Den läkaren fick rätt, det var inte cancern som tog honom. Jag tycker det känns skönt, på något märkligt sätt, att det inte var cancern som tog honom till slut, utan hjärtat. EFF you, cancer!
Nu när så många andra i min närhet har blivit faderslösa kanske det kan vara okej att reflektera lite över detta.
Jag har ju ändå fått lite distans till det nu, nio månader senare.
Bild från Freepiks.
Ärligt talat, jag tänker på min pappa varje dag.
Varenda dag finns han i mina tankar. Jag pratar med honom också, skojar med honom eller bara frågar honom något rätt ut i luften.
Han finns med mig varje dag, när helst jag vill plockar jag fram honom.
Hans favorittröja har jag liggandes på en hylla bredvid min säng, hans foto står där likaså.
Det var märkligt att vara hemma i somras och inse att han inte längre finns ibland oss.
I hans säng i skäristugan sitter kort uppsatta med texter som, världens bästa morfar och farfar.
Det finns foton där på sängväggen föreställande barnbarnen. En gammal after shave står kvar på en hylla …
I somras sov jag in hans säng där i stugan, jag tog över den. I vanliga fall brukar jag sova i översäng. Men jag är less på att trassla mig upp i en sådan numera.
Det känns därför helt rätt att ärva min pappas gamla säng.
GISSA om det kändes bra att sova där, det kändes bara SÅ rätt.
Det är samma sak i Stockholm. Mina föräldrar hade skilda sovrum sedan många år tillbaka, och i somras (liksom i mars då jag var hemma) låg jag i hans rum. Jag sov i den säng där han dog i december.
Hur det kändes? Så in i bängen RÄTT.
Bild från National Geographic Kids
Mitt gamla jag skulle nog har ryst lite vid tanken, börjat fundera på eventuella spökerier och sånt.
Mitt nya jag tycker bara att det är en självklarhet att ta över.
Det är som om min pappas död tog kål på mina gamla nojor om spöken. Otroligt nog, måste jag säga.
Jag är själv mycket paff över denna nya insikt i mitt liv.
TACK PAPP!
Jag kan inte förklara det, men hans död gjorde att mina urgamla rädslor upphörde.
Det rör mig inte i ryggen att ta över hans gamla sängplatser, att sova i sängen han dog i och att vara i den lägenhet där han tog sitt sista andetag.
Tvärtom faktiskt, det känns bara rätt och så himla bra.
Det känns som om min pappa har läkt något i mig.
Faktiskt känns det nästan som om jag vill ha tecken på något sätt, och att det inte så skulle skrämma mig om jag fick ett sådant.
Varför skulle en älskad människa komma tillbaka och skrämma en?
Det finns inte på kartan.
När min älskade mormor dog vid 97-årsålder kände jag exakt samma sak. Mormor hade visserligen alltid sagt att hon aldrig någonsin skulle spöka. Själv trodde hon inte alls på sånt, även om hon inte förnekade andra människors upplevelser. Mormor var mycket förstående när hon hörde om andra som drabbats av övernaturliga händelser, eller om hon läst något på temat.
Mormor sa bara, klart vi inte kan förklara allt och det är givet att alla människor som säger att de varit med om något övernaturligt INTE ljuger.
Själv rörde det övernaturliga henne inte i ryggen.
Hon bodde ensam på sin gård som ligger ganska långt från byn. Mörkrädsla fanns inte i hennes värld. När hon kom in på sin väg som ledde ner till gården, en väg som mätte 350 meter från landsvägen, sa hon—nu känner jag mig trygg som i moderlivet.
Hennes många väninnor i byn kunde inte riktigt fatta hur Signhild kunde bo så pass ensamt som hon gjorde. Mormor däremot sa alltid att det var det tryggaste stället på jorden. OCH det var det ju också plus en av de vackraste gårdarna och platserna dessutom.
Något som kan förvåna mig är hur sällan jag drömmer om både pappa och mormor.
När mormor dog tänkte jag att nu kommer jag att drömma om henne hela tiden. Men det tog väldigt lång tid innan hon dök upp i en dröm.
Bild från Shutterstock.
Det har varit samma sak med min pappa.
Jag har bara drömt om honom ett fåtal gånger.
De drömmar jag haft har alla varit bra, varma och fina.
Min pappa brukade säga, döda människor pratar inte i drömmarna.
Men det kan jag säga, det gör de!
De skojar också och är precis som vanligt. De drömmar jag haft om dem som inte längre finns har varit vardagliga.
På något sätt har jag hela tiden i drömmen fattat att de är döda. Hittills iallafall …
Min Restonvän, som just förlorat sin far, frågade om det är inte är hemskt att vakna ur en sådan där dröm. Men det är det inte, det känns bara fint. Faktiskt känns det som en hälsning från andra sidan, men på det bästa tänkbara sätt.
Jag skulle förstås önska att de där drömmarna kom oftare. Det är förvånansvärt hur väldigt lite jag drömmer om både pappa och min mormor …
DET fastän jag tänker på dem varje dag.
Men, jag saknar så att aldrig mer kunna få råd av min pappa, att skoja med honom och jag saknar hans enorma humor.
Jag saknar att prata med honom, att uppleva med honom och att sucka åt honom när jag tyckt han varit jobbig.
Jag saknar att aldrig mer få höra honom berätta om barndom och uppväxt i Blekinge, och det var historier jag hört många gånger förr.
Jag saknar att inte se honom sitta böjd över ett svårt korsord eller en svår soduko. Han gav aldrig upp sådana. Han bara skulle lösa dem.
Jag saknar att inte se hans bokhög vid sängen.
Jag saknar att reta honom och att spela kort med honom.
Jag saknar att höra honom sjunga och att aldrig mer få höra hans skratt med det lilla fnisset på slutet.
Jag saknar att jag aldrig mer kommer att få se honom sitta med en whisky i solnedgången vid skäristugan.
Det är så mycket jag saknar. Jag saknar allt.
Inte minst det faktum att jag kunde säga vad som helst till honom och att han aldrig någonsin var långsint.
Bild från The Early Morning Dew.
På något sätt accepterar man och går vidare.
Det faller tillbaka på goda minnen och det känns ändå att det är livets gång.
Nu var min pappa visserligen gammal, och inte längre frisk, då han dog. Det är så personligt och individuellt för oss alla hur vi tar detta då en älskad närstående dör.
Fastän jag inte är troende eller religiös så vet jag att jag kommer att träffa honom och mormor igen.
Jag vet egentligen inte vad jag vill få ut av det här inlägget.
Mer än just det att livet faktiskt går vidare, att jag kommit till insikt och att jag även blivit av med gamla nojor.
Nu vilar pappa i minneslunden på Råcksta begravningsplats.
Jag vet inte alls var hans aska är spridd i denna fina minneslund, bara att den ligger där någonstans.
Ett vackert ställe för den sista vilan.
Samtidigt känner jag att min pappa finns överallt, att det inte är på Råcksta “han och hans” själ finns. Den finns överallt där jag vill att den ska vara.
Samma med min mormor och morfar som vilar kistbegravda i en grav på Närpes Kyrkogård. Det som är dem finns inte där. De finns precis där jag, och alla andra i familjen, vill att de ska finnas just precis NU.
Nu slutar jag detta personliga inlägg.
Du får gärna kommentera hur du ser på detta, men det gör du BARA om DU vill.
Ha en fin onsdag, det önskar jag dig.
Comments
Ah förälrar som inte är med oss längre. Jo det är tungt. I år i Okt är det 9 år sedan min mamma gick bort. Och jag vill ringa henne varje dag. Jag känner igen mig i känslan av att "ta över vissa saker". I vårt fall så är huset sålt men hennes saker har vi barn delat upp.
Ahh drömmarna, sådana hade jag länge. Tyvärr så gick mamma bort när hon var 64 och det var efter ett rätt kort sjukdomsperiod så ingen hade riktigt vant sig vid tanken. Hon hade så mycket levnadsglädje och hade nydligen pensionerat sig från sitt jobb som sjuksköterska på hjärtintensiven. Hon jobbade natt i 30 + år och hon jobbade alldeless för mycket. Så i mina drömmar fick jag ofta berätta för henne att hon var död (!). Väldigt absurt. Nu drömmer jag inte lika ofta om henne tyvärr, men det är mysigt när det händer.
Det är ju mycket som händer i ens liv när man är 30 så det är mycket som mamma missat. Hon har ju varit med mig "in spirit" men jag har behövt hennes råd och hjälp så ofta. Det jag saknar mest är hur sällan man pratar om "sina" döda. Alla regarear vi annorlunda på sorg så det är ju inte så lätt att veta. Men där jag bor nu är det ingen som känner mamma så det försvinner i det vardagliga. Jag börjar prata lite mer om mormor för mina barn, men det är ju en relation som dom aldrig kommer få.
Jag saknar mammas humor, den var rå och opassande och alldeles underbar.
Jag saknar hennes empati och omtanke.
Jag saknar hennes levnadsglädje och syn på livet.
Jag saknar att höra hennes musik på högsta volym. "Grannarna tror säkert att det är du som spelar" "Jo eller hur mamma, för jag lyssar ju på dansband"
Jag saknar att se henne fixa med sina blommor eller gosa med sina hundar.
Jag saknar henne, väldigt väldigt mycket.
När jag saknar henne så brukar jag antingen ta på mig hennes kläder :) Har till och med sparat hennes fuskpäls som inte alls är min stil, men kan bara inte kasta den. Sedan spelar jag musik som hon gillade. Kramar och gosar med mina barn extra mycket. Och pysslar med blommor. Något jag inte gjorde så mycket innan men jag känner mig extra nära henne då.
Det här med sorg känns inte som att man pratar om så mycket i vårt samhälle idag. Det känns nästan lite konstigt. Tror att man var mer van vid att folk dog förr så då var det en mer naturlig del av livet.
Tack för ett djupt inlägg, det är fint med dom också. Hoppas du har en härlig onsdag och att du hittar dina egna saker som får dig känna dig nära din pappa.
Jag ska till frissan imorgon och färga håret, bara det är en lyx. Ska tänka extra på mamma då :)
Kramar Johanna
För mig är det så länge sedan de gick bort, men det händer fortfarande att jag tänker det där måste jag säga till pappa. Min mamma dog tyvärr när jag var 15 år så det är 56 år sedan hon gick bort så efter henne har jag inte så många minnen som jag skulle vilja ha. Pappa gick bort för 10 år sedan och då var han dement i flera år före, så det känns längesedan det också. Han var klar med livet sa han de få gånger han var klar i tankarna, blev 89 år han också.
Min mamma är jordbegraven i Norrbotten, så det är väldigt sällan vi besöker graven tyvärr, men har en moster och kusin som ser till att det alltid är fint där. Pappa finns i en minneslund i Västervik (där han och hans fru bodde) och ingen av oss tre syskon har någon annan koppling till Västervik så det blir inte besök så ofta där heller, men har en kusin som gör fint där. Man får tänka på dem istället.
Fint inlägg du skrivit.
Stor kram
Jamen du vet ju verkligen hur det är. Desutom är du så mycket yngre än jag, och hade en så ung mamma. Det är bara så hopplöst sorgligt. Fan är allt jag kan säga. Hon var alltför ung.
Så fel, och det hr gått nio år för dig redan.
SÅ intressant med de där drömmarna du hade i början. Alltså verkligen, jag tycker det. Just att hon i drömmen inte fattade att hon var död.
Tänk ändå så hjärnan får till det ...
Jamne gud ja, Johanna. Jag fatter det verlkligen--du var så UNG och din mamma också.
Hon skulle ju ha fått vara med på allt hon inte fick vara med om.
Vilekn sorg hos er alla.
KLART du skulle vilja få tusen och ett råd från henne.
Precis, för dina barn blir deras mormor en abstrakt person. Men en person dom du alltid kommer att prata med största värme om.
Lite som en ängel för dem, kan jag tro ...
Skrattar åt dt du skriver "för jag lyssnar ju på dansband".
Så himla kul att din mamma brassade musik för kung och fosterland.
OCH jag fattar att du saknar precis ALLT!!
OCH vad fint att du har kvar klädesplagg. Vem vet, en dag kanske du plötsligt tycker att fuskpälsen är helt rätt.
Och ja, så roligt att du idag lyssnar på den musik hon tyckte om. OCH att du faktiskt fått hennes blomsterintresse. Fint Johanna!!
Så är det, det är ju verkligen så att när en älska människa dör vill man ju bara prata om den personen med andra. Prata om sin sorg, släppa ut den.
Visst är det så att det tigs ihjäl.
TACK för din kommentar!
Stor kram från mig!!
TACK fina Yvonne, tack för dina ord.
Så fint sagt av dig!
Förstår att din mammas minnet börjar blekn, så sorgligt att du bara var 15 år då hon dog.
Men din papa däremot, alltså jag förstår att du tänker på honom ofta.
Våra pappor blev lika gamla. Min pappa sa också att han var klar med livet, speciell efter att hjärtat började spöka så att han inte längre kunde gå ut. Mer än ett år innan han dog var han klar, sa han. På ngt sätt en tröst det också.
Så är det ju, våra älskade finns inte i gravarna, eller lundarna. De finns där VI vill att de SKA vara.
Hela tiden.
Det tycka jag är fint.
TACK för din kommentar och dina fina ord!!
Önskar att det ska bli så när mina föräldrar går bort men vet ju att nej, det kommer inte att kännas så. Jag har redan accepterat det.
Men så fint när andra, som du, kan sätta så fina ord och tankar på detta!
Ni som har en så fin relation med era föräldrar är lyckligt lottade. Även om det gör extra ont när de går bort.
Tack!
Vet hur du känner, och vi är ju verkligen alla så olika. OCH jag fattar, fullkomligt.
Absolut gör jag det, L.
TACK för din kommentar!
Båda mina föräldrar är borta. Min pappa gick bort 2012 och mamma 2020. Jag tänker nog på dem varje dag och precis som du så pratar jag även med dem.
Jag tyckte förr att det var väldigt jobbigt att prata om döden när folk blev äldre eller sjuka. Men nu när jag själv blivit äldre så tycker jag det bara är helt naturligt.
Kram Carin
TACK för din fina ord!
Men visst är det fint att tänka på dem varje dag, det känns bra och helt rätt. Ja, det är så fint att prata med dm, ibland är det som om man hör svaret inom sig.
Håller med dig, jag tycker också det --ju äldre jag blir desto lättare blir det att tala om det här. Förr ville jag inte höra ngt alls.
Stor kram och tack för din kommentar!!
TACK snälla du!! Det är fint att läsa din kommentar.
Visste inte att du hade en nja med spöken, men om din pappas död tog kål på den nojan så är det ju bara bra. Övernaturliga händelser är inte riktigt min grej, troligen för att jag aldrig råkat ut för tveksamma upplevelser.
Oh jo, jag har verkligen trott på spöken och gör det väl delvis än. Nu på ett hel annat sätt och jag är mkt lugnare.
Mkt skönt att ha blivit av med nojan, det kan jag säga.
Ja, tyvärr är vi ju nu i den åldern då döden kommer smygande runt omkring oss. Har själv svårt att föreställa mej hur livet skulle se ut utan mina föräldrar...
Stor kram från Anette!
Tack mn vän!
Ja jag vet, vi är i den åldern nu. Visst är det sårt att föreställa sig, jag kunde det knappt färrän kanske sist halvåret innan han dog.
Kramar i massor till dig!!!
Ett jättefint inlägg som du har skrivit!
Varm Kram!
Nejmen så ung din mamma var. Helt oförlåtligt att dö så ung, och du behövde henne i måååååånga år till. SÅ sorgligt.
Jag förstår vad gäller din älskade pappa också- Det är ju så hemskt.
Ja saknaden kommer alltid att finnas. alltid.
TACK kära du för dina ord.
Kramar!!!