Hej här är jag! Eller, Resebrev nummer ett.




Hej och godmorgon så här en vecka senare!


NU är Peter och jag på plats i Golden, Colorado.
Vilken ynnest att få bo här på toppen av Lookout Mountain i över två veckors tid.
Som sagt, blogglandia äger!
Vi befinner oss på 2281 meters höjd här i “vårt” hus. Otroligt va! Detta berg är till och med högre än Kebnekaijse!
Husets ägare är nu på svensk mark och de ska vara i Stockholms skärgård i en månad. Vi ska ta hand om hus och katter efter allra bästa förmåga.
Känner mig ödmjuk över att få vara här i denna underbara miljö på denna höga höjd.


Mina inlägg kommer att publiceras vid midnatt min tid, och just nu är jag tidzonen Mountain Time, så det betyder att det är minus åtta timmar mellan er därhemma och mig, nio timmar ifall du  är i Finland.


Resan hit gick så bra, och jag tänkte att vi skulle ta det hela i resebrevsform, vad säger ni om det?
Peter och jag ställde kosan västerut redan före klockan fem för en vecka sedan.
Om vi har bestämt ett klockslag så är vi också utanför dörren just precis enligt eget avtal, haha. Vi är väldigt plikttrogna på så sätt :-D


Vi kände oss härligt fria och äventyrliga då vi körde västerut mot Blue Ridge Mountains i Virginia.
Efter någon timme hade vi nått gränsen till grannstaten, West Virginia. Solen gick upp och det var sååå vackert att det inte är KLOKT!
Naturen alltså, tack för den!

 


West Virginia är en bergig delstat
. Nästan hela staten består av berg och bergspass. Det är så vackert ibland att det nästan gör ont.
Det gjorde ändå ondare eftersom det knappt fanns några ställen att stanna bilen på och fota. För gissa om jag ville fotografera ljuvligheten vi färdades igenom. Men det var bara att digga läget.


 


Det är något alldeles speciellt när man kör bil genom undersköna landskap, energigivande.
Men, som alltid gäller det att hålla tungan rätt i mun när man färdas på vägar i bergen för trafiken kan ibland vara ganska tung, och det var en del långtradare på vägarna också.


 


Framåt eftermiddagen körde vi in i Kentucky, en helt ny delstat för mig.
Det var första gången både Peter och jag befann oss i den staten. Nej, Kentucky gav inte alls samma intryck som West Virginia, inte lika vacker på långa vägar (ahh, the PUN is real!).


 


Målet denna första resdag var staden Louisville, KY.
 
Staden är mest känd för sin bourbon och för att det är staden där The Kentucky Derby äger rum i början av maj varje år. Det är en prestigefylld hästtävling, vilken är mycket posh. Denna äger rum i det vida kända Churchill Downs, så vi kollade in den platsen även om travbanorna inte var öppna för allmänheten.


 


DET var hett i Louisville, så väldigt hett.
Peter och jag checkade in på vårt hotell, och gick sen “downtown” för att äta middag. Vi inledde med varsin bourbon-drink, mint-julep för mig och en old fashioned för Peter.
Men gissa om vi var trötta efter resan. Vi hade ju kört 100 mil på en dag med två pauser, en frukostpaus och en lunchpaus. We were SPENT!!




Det blev således en supertidig kväll för oss och jag tror att vi bägge snarkade redan klockan 21.
Life on the road …








Imorgon tar jag er med på resans andra dag.

Fram till dess önskar jag en riktigt fin onsdag!

Comments

Cari said…
Så trevligt med dina resebrev.
Förstår att ni var trötta, inte bara att ni körde långt, ni startade ju tidigt också.

Njut nu av Golden.
Dr Jo said…
Åh va kul med roadtrip!! Hur är det att köra i USA överlag? Förstår absolut att det varierar beroende på vart man är. Det är ju detsamma i Sverige, Sthlm vs landet. Turas ni om att köra ? Hur är radiostationerna? Finns det mycket att välja på?

Makalösa bilder. Ibland tycker jag det är svårt att fota landskap då det inte ger en rättvis bild pga djup ect. Men dina bilder var superfina. Det är något speciellt med bergspass. Jag är ju Skånetös från början och där är det platt platt platt, så alla berg eller kullar blir nästan direkt exotiska.

Tack som vanligt för att vi får hänga med. Stora kramar Johanna
Mamma C said…
Vilket landskap, otroligt vackra bilder du knäppt.
Det ska bli så skoj att få följa med på er resa som ni tagit er igenom till er slutdestination. Även om jag följt med på insta.
Ska bli spännande att även se bilder sedan från där ni bor nu. Måste vara megavackert från en sådan höjd.
Ha en bra dag.
Kram Carin
Inger said…
Så roligt att få följa med er på resan.
Den första sträckan har vi gjort några gånger, även bott i Louiseville vid ett par tillfällen.
Väcker fina minnen och en förhoppning om att än en gång få resa runt i US.
Har besökt många stater men aldrig Colorado, ska bli så spännande att få följa er.
Du skildrar alltid allting så intressant och upplysande.

Hälsningar Inger
Annika said…
Cari:
Tusen tack, så glad att du gillar dem!!
OOH yea, jag njuter verkligen av denna plats.
Annika said…
DR Jo:
ÄLSKAR roadtrips och USA måste nog vara det ULTIMATA landet för just roadtrips. SÅ manga vägar, stora spm små. Bra flyt i trafiken, allt sånt.
Vi lyssnar mest på Spotify eller iHeart radio på vägen. Men ibland på lokala stationer också. Absolut. Ngn ggn kommer man ini absolut radioskugga och då finns ingenting, inga stationer inget alls. Det här landet har ju såååå mkt ödemark.

Jamen det är svårt att fota med djup, speciellt från en bil. Men det går det med. TACK för dina fina ord om mina bilder.
Berg i alla former är exotiska för mig. Både i appalachia och här i the Rockies samt i Ozark. Bergen fascinerar, precis som de gör för dig!!

TACK för att du hänger med!!
KRAMAR!!!
Annika said…
Carin:
TACK!!
SÅ glad att du hänger med på resan, både här på min blogg samt oå mitt resekonto.
DET är otroligt att bo på så här hög höjd. Jag blir liksom paff över det hela.
Tack Carin för att du hänger med.
Kramar!!
Annika said…
Inger:
TACK Inger, dina ord värmer!
Så fint att du känner igen den här delen av resan som vi gjorde den första dagen. Du kanske kommer att känna igen nästa del också? DET är ju mycket möjligt.
DU måste försöka resa till Colorado en dag, sååå otroligt fint.
TACK för att du hänger med.
Jag har ett privat resekonto på Insta som uppdateras iaf två gånger om dagen, nesw_travels. Du kan hänga med där om du vill!!
bettan said…
Kul att du bloggar under vistelsen i Golden. Jag njuter av att få se och lära mig och du skriver fantastiskt så min nyfikenhet får ständigt näring.
Älskar ditt Ig-konto och dina inlägg där.

KRAMAR!!
BP said…
WOW! Fantastiska bilder från er resa. Jag hade också varit "spent" efter 100 mil bakom ratten. Gissar att ni turades om med att köra.
Det ska bli spännande att se hur och var ni bor. Å jag hade tänkt fråga om du hade glömt "Kentucky Fried Chicken". Det hade du inte, för KFC var ju med som bild åtminstone;-)
Jag sjunger med i kören här ovan. Vilka fantastiska foton du tog Annika...Makalös natur, sköna vyer och så en väldigt söt Annika som inte ser trött ut det allra minsta.
Tack för den första dagen, som jag ska ta mig igenom igen och visst såg jag den maffiga muralmålningen. Där hade det gått åt några sprayflaskor...

Kramar över hav och land får jag väl säga nu...du har ju rört på dig! 🥰
Anne said…
Det här gillar jag, men det vet du så ska inte upprepa mig mer. Men så trevligt att se OCH så inspirerande också. Kul med dina reels men lika roligt med mer text och bilder nu också. Perfekt kombo insta+blogg.

West Virginia, men lägg av så vackert. Fantastiska bilder, även om de är från bilen visar de ju på bästa sätt vilken otroligt vacker delstat. Parsons ser så mysig ut också, är väldigt svag för Small Town America. Muralmålningendär t.ex. är ju så läcker (så vanligt, tycker jag i alla fall, med just väggmålningar i mindre amerikanska städer).
Aldrig varit i West Virgina men vill besöka! Inte varit i Kentucky heller, men du säger det inte gav mersmak utan bara njae. Intressant höra och veta, de två K-staterna är kanske inte värda en omväg med andra ord, haha (Kansas och Kentucky).

Fy fasen för att vandra genom smällheta stadsgator, hatten av för att ni orkade traska downtown Louisville. Äta måste man förstås och efter en dag sittande är det skönt röra på sig, men ändå, drygt när det är hett.

Log när jag läste det du skrev om att när ni bestämt en tid så är ni redo och klara på utsatt klockslag. Jag beundrar uppriktigt den egenskapen. Tyvärr, och jag menar verkligen tyvärr för jag önskar vi var som er, men vi är alltid sena. Säger vi att vi SKA åka och lämna huset kl. 7:00 så kan du ge dig den på att vi kommer iväg tidigast 7:30. Så då säger vi att vi ska ge oss av 6:30 för att ge oss själva marginal och "lura" oss själva så vi därför hinner bli klara till 7:00 och tiden då vi egentligen måste/ska åka... men det där fungerar ju inte heller, för när man vet att det är inte på riktigt utan bara för att försöka lura sig själv så struntar man liksom i det och står där 7:30 i alla fall. Om du förstår vad jag menar och det här gick att begripa.

Vi missade faktiskt ett flyg förra sommaren, första gången någonsin som vi pga eget fel missat ett flyg, det var extremt surt på alla sätt och vis. Efter det så tycker jag vi bättrat oss, fick en näsbränna den gången och den livsläxan känner jag vi inte kommer glömma i första taget utan hjälpt oss förändra beteenden en hel del.

Det är ju en sak bli "sen" om man egentligen inte har nån tid att passa men man vill komma iväg en viss tid på morgonen för att hinna fram till slutmålet i god tid och vill hinna med pauser längs vägen och annat som spelar roll. Typ som under en road trip. Men man KAN ju liksom komma iväg en halvtimme eller ännu mer senare, utan att det blir bistra konsekvenser (även om spelar roll också, kan påverka dagen negativt för man hinner inte med det man önskat). Men när det gäller flyg att passa då är det liksom en helt annan sak, då är det på en annan nivå och blir riktigt trista konsekvenser om man missar ett plan. Lång utläggning...