Nu har det snart gått tre år sedan världen gjorde en tvärnit.
Vi är inne på fjärde året med covid. OCH det är nog så att vi helt och hållet måste lära oss att leva med viruset vid vår sida. Vi måste samexistera, helt enkelt.
Det är väl det vi delvis redan gör, vi vet att viruset är här för att stanna och vi dealar med det utan allt för mycket ståhej.
Får någon covid i dagsläget är det mest med en axelryckning. Ja, man får stanna hemma såklart, men ingen (för övrigt frisk person) går i taket av en coviddiagnos längre.
Visst, viruset har muterat och blivit snällare på det sättet alla virus beter sig med tiden. Eller de flesta iallafall.
Spanska sjukan lär ännu finnas bland oss, men idag som en vanlig förkylning. Pesten lär också vara i omlopp än idag, men idag är den botbar.
För tre år sen, i februari 2020, tänkte iallafall inte jag mycket på det virus man började se dyka upp alltmer i media. Artiklarna blev fler och fler, och på nyheterna kom rapporter om detta virus allt oftare. Corona, corona, corona.
Jag tänkte fortfarande inte speciellt mycket på det.
Tänkte att det var överdrivet …
Sen blev det mars, och ett par dagar innan min födelsedag deklarerade Trump att man stängt alla gränser till USA för turister.
DÅ minns jag att jag verkligen började ta det på blodigt allvar. Då hade vi redan tagit del av Italien och vi kunde läsa, och se, hur viruset började spridas där med fart.
Oron gick från mild till nära nog panik.
Det gick snabbt sen. Den 12 mars (min födelsedag) var det som att gå in i en vägg. ALLT stängdes, skolorna, restauranger, butiker, folk började jobba hemifrån.
På mataffären hamstade folk varor ursinningslöst. Det var helt galet.
Toa och hushållspapper? glöm det. DET fanns inte. Hyllorna gapade kusligt tomma.
Rengöringsmedel och handsprit? glöm det.
Tvålar, nej de tog slut fortare än fort.
Det var full panik.
Och alla var rädda. Fy tusan vilken hemsk tid det var.
Vi hade inga skolbarn som skulle hemskolas.
Samtliga skolor körde undervisningen online. Så här i efterhand vet vi att det var fel. ÄN idag syns, och märks, konsekvenserna av den stängda skolan.
Läste en artikel i Washington Post nyligen om hur lärarna nu får kämpa med de kunskapsluckor många barn idag har.
Skolstängningarna kommer att lämna ringar på vattnet i åratal.
Somliga barn fixade dessa stängningar bättre än andra. Somliga barn hade inte ens internet hemma och kunde inte alls medverka i skolans undervisning. Det hela blev en socioekonomisk fråga.
Våldet i hemmen ökade likaså.
Man kanske bor väldigt trångt, ibland kanske flera familjer i en liten lägenhet eller litet hus.
Konsekvenserna av ett stängt samhälle märktes tydligt.
Vi fick, tack och lov, gå ut i det fria hela tiden och så mycket vi ville.
Det fanns inga sådana restriktioner och TACK och LOV för det.
Obegripligt att man i somliga länder förbjöd folk att gå ut i friska luften. HUR tänkte man där? Snacka om olämpligt.
Peter och jag var ute och gick varje dag. Vi var inte ensamma, vi mötte så mycket folk på parkvägarna. Nästan alla bar mask, för det var vi tillsagda att vi skulle göra.
Jag brukade bara dra upp masken när jag mötte någon annars gick jag maskfri. I april 2020 fick jag ihop fler månadssteg än någonsin förr, jag var ute både på morgonen (min vanliga runda) och sen på eftermiddagen med Peter.
Peter och jag for till affären och handlade i svinottan. Vi försökte hålla det till var fjortonde dag. Så fort vi kom in i butiken delade vi upp oss, det rådde ransonering på mycket under denna tid.
Det var hemskt, faktiskt var det riktigt otäckt.
Alla bar mask, och det säger jag inget om, det var klokt. DÅ.
Bild från YouTube
Jag tvättade händerna som en galning.
En granne till mig torkade av alla varor på trappan innan hon tog in dem i huset. Så gjorde aldrig jag. Andra grannar köpte all mat online via ombud. Men det var ibland som att slå huvudet i en vägg för dem, det fanns inga tider att få tag på för hemkörning. Jag köpte inte mat via leverans en enda gång, jag for till affären och bara det var ren ångest i början.
Fast forward till idag.
Tre år senare kan jag ärligt säga att allt är tillbaka i normala gängor.
Aldrig någonsin råder det brist på något. Toa och hushållspapper finns givetvis i parti och minut. Samma med rengöringsmedel och allt annat.
Skolorna kör på precis som vanligt, ingen är längre noga med avstånd. Barer och restauranger håller öppet precis som de gjorde innan pandemin kom.
Biografer, teatrar, konserter och sportevenemang? Inga problem business as usual. Det är så skönt.
Visst, somliga bär mask än idag.
Men det stora flertalet gör det inte.
Ser jag någon med mask idag tar jag för givet att de har Covid. Men så behöver det ju absolut inte vara. Somliga kommer säkert aldrig att sluta bära mask i allmänna rum. Det är ok, alla gör som de vill.
Utomhus kan man också ibland se folk med munskydd. Det var larvigt redan under pandemin och nu är det bara stönigt.
Går man till läkare idag kräver de än idag munskydd i väntrummet då man kommer dit. Så var det aldrig innan pandemin. Jag undrar när de tänker sluta kräva det? Kanske fortsätter det så. Nåja, det är OK.
Tidningar och övrig media har slutat rapportera om insjuknade och dödsfall. I början var jag helt besatt av de siffrorna.
I samtliga matbutiker och drugstores, samt i vissa varuhus, finns covidtest att köpa i mängd. Nyligen skickade även staten ut gratis tester till alla hushåll.
Grejen idag är att ingen anmäler då de får covid.
Vaccin är det absolut inga problem att få tag på och det är gratis för samtliga. Det har det alltid varit.
Jag ska snart ta femte sprutan, tror jag. Jag drabbades av Covid i december, men jag tänker nog ta femte sprutan innan jag beger mig till Sverige i mars.
Börjar känna mig lite tveksam till det hela, men jag kommer nog att ta den ändå.
Läste i tidningen att man snart kommer att börja ge covidvaccin i kombination med det vanliga flunsavaccinet en gång om året. DET låter toppen, tycker jag.
Bild från Smithsonian Magazine.
Jag är tacksam över att det “nya” normala blev det gamla normala, så ska det vara och så blev det.
Tack och lov för att vi tre år senare— eller under fjärde året med covid där vi är nu— har lärt oss lite mer om har vi ska göra, och inte göra.
Jag hoppas att världen aldrig mer ska slås igen som den gjorde 2020, konsekvenserna av det blev allt för stora och alltför grava. Vi betalar priset av det i många år till. Framför allt hoppas jag att vi inte ska drabbas av liknande virus, eller ännu farligare, igen under vår tid på jorden.
OK, END rant från mitt håll.
Hur ser du på hela?
Då och nu?
Har även du kopplat av Covid nu?
Berätta gärna för mig!
En bra onsdag önskar jag dig!
23 comments:
Usch vilket hemskt år det var år 2020, vilken fasa och skräck man levde under att man skulle drabbas av Covid. Rädd och skräckslagen inte bara för egen del utan för barn och barnbarn, alla goda vänner mm.
Jag åkte och handlade kl 07 varje onsdag, iförd munskydd och tunna "kirurghandskar" som jag sedan slängde i papperskorgen i parkeringshuset när jag var på väg till bilen. Vi var ett gäng där på ICA som handlade vid den tiden varje onsdag, man nickade bara lite lätt till varandra, inga samtal ens med de man kände.
Vi var ju i Spanien när det drog igång ordentligt och man började fatta vad det var frågan om. Snabbt bokade vi om våra biljetter och åkte hem med första lediga flyg och då var ingen direkt orolig på planet, munskydd var ju obligatoriskt på flyget och inget spring till toaletterna heller, folk satt still de 4 tim det tar hem. SAS hade lagt en flaska vatten på varje säte, det var enda som serverades. Jag hade ju köpt flyg och boende i Bilbao i norra Spanien till min mans födelsedag, men det var däruppe smittan ökade fruktansvärt och fort, så det var bara att avboka och ta smällen att förlora pengarna för hotell och biljett.
Hemma rensade vi mycket i skåp och lådor, körde till tippen eller skänkte ner till Loppisen vi har här. Blev väldigt billiga månader då jag bara handlade en gång i veckan, lade upp ett "krigsförråd" av basvaror och frysen var alltid knökafull. Kylen fylldes på till max varje onsdag. Beställde aldrig heller något på nätet.
Tänker sällan på Covid idag, men irriterar mig på folk som hostar och nyser rätt ut i affärer och på Arlanda. Tvättar fortfarande händerna så fort jag kommer in, men det har jag nog alltid gjort. Handsprit har jag alltid en liten flaska i handväskan som används då och då om man är ute på något.
Så här i efterhand känner man att man blev bestulen på 1-1½ år av sitt liv och så hoppas man att det aldrig ska hända igen, men tyvärr är det nog en dröm.
Igår läste jag att hela Spanien skulle ta bort tvånget att bära munskydd på bussar och taxi och tunnelbanor. Fortfarande krävs det hos tandläkare, sjukhus och andra vårdinrättningar.
Såååå skönt att vi är på den här sidan av Pandemin och kan lägga det bakom oss.
Tack för inlägget, bra att tänka tillbaka lite och bli tacksam för att vi är på rätt sida om eländet och nästan glömt alla rubriker om hur många som dött varje dag.
Stor kram och trevlig onsdag
Inget man glömmer precis.
Vi jobbade då (flyttfirma) och hade en körning neråt kusten (Malaga). Satt där i bilen och väntade på att kunden skulle komma till sin lägenhet, när en vän ringer och undrar om hon ska handla hem varor från butiken till oss. Spanien stänger allt nu, sa hon.
När vi åkte tillbaka hem mot Torrevieja den kvällen var det öde på motorvägarna. Det kom upp varningstexter på neonskyltar utmed motorvägen att man skulle hålla sig hemma.
Sedan blev det krux med handlandet. Man fick inte vara två från samma hushåll i butiken. Man fick bara åka en i bilen fast man bodde tillsammans. Man fick vistas ute vissa tider om man skulle sporta eller gå ut med sitt husdjur. Man hade bara en viss aria att röra sig på från sitt hem också. Annars var det hemma som gällde.
Verkligen glad att det har gått tillbaka till det normala igen.
Här möter jag ofta folk med munskydd fortfarande.
Kram Carin
Den här situationen påverkade mig (och min man, båda 70+) alldeles särskilt. Dels hade vi precis flyttat tillbaka från Frankrike där man uppmärksammade det här betydligt tidigare (grannar med Italien) och vidtog HELT andra åtgärder än vad man gjorde i det oerhört senfärdiga Sverige. Det uppstod här ganska snart en väldig polarisering mellan Tegnell-anhängare och de som, dels hade andra internationella källor och infallsvinklar (som vi som hade familj med skolpojkar i Frankrike, systerdotter med skolbarn i UK, kunnig och erfaren army nurse niece i USA och nära vänner i Tyskland.) Efter att folk på svenska äldreboenden och upp i åren först dog som flugor - du minns säkert också de då dagliga presskonferenserna med ”platta till kurvan” och dagliga stigande dödsfallssiffror, höll Sverige ändå emot och gick på tvärs mot övriga västvärlden. Det var ”ingen luftburen smitta” sas det vilket ju var fullkomligt galet att påstå, att behandla ytor ansågs var viktigare än att införa munskyddskrav, undvika folksamlingar och ordna med vettig ventilation. Plus att INTE hålla barnen hemma från skolan! Mina franska skolpojkar hemskolades av sina distansarbetande föräldrar i månader och i omgångar - jättetufft framförallt för föräldrarna - och det finns inte EN rapport om att franska skolbarn har tappat i kunskap pga de här åtgärderna. Tvärt emot vad som påstods var restriktionerna rimliga (om än obekväma förstås) men det handlade ALDRIG om att folk inte fick vara ute i friska luften - tvärtom - men under kontrollerade former. Myten om hur det såg ut i Kina men igensvetsade ytterdörrar och tomma gator spreds - ingenstans såg det ut så i Europa. Särskilt inte i Sverige. Tegnellanhängarna var fler än de internationellt mycket kunniga specialister och forskare som faktiskt led av att se vad svenska folket utsattes för genom de mycket få restriktionerna. Förutom dem som plötsligt gällde oss, 70+. Vi klumpades ihop tillsammans med de sköraste 90-åringarna och förmanades strängt att hålla oss hemma, handla mat på distans, inte träffa barn och barnbarn. Fortfarande inte ett ord om munskydd - svenskar ansågs inte kunna hantera dem på ett professionellt sätt!
På facebook stormade det - det blev motsatsgrupperingar som gjorde att gamla vänner blev så förbannade på varandra att de sa upp bekantskapen. Vi ingick tillsammans med utlandsvänner (och medicinskt kunniga) i den grupp som reagerade kraftigt mot Sveriges släpphänthet, Tegnells oinskränkta och arroganta mediemakt och socialministern Hallengrens fullkomligt blinda tro på enskilda tjänstemäns utsagor.
Det har varit gräsliga år och det är definitivt inte över än. I Sverige har ofattbara 26.000 människor dött i covid, vi har bland de högsta dödstalen per capita men det talas det tyst om! Istället framhålls hur bra det gått för barnen som fick gå kvar i skolan - det vill man ju gärna se forskningsresultat på!
Vi träffar nu friska barn och barnbarn, har vänner hemma på middag, äter på restaurang då och då, företrädesvis ute på sommaren. Men åker inte kollektivt, skulle aldrig gå på bio, teater, konsert. Vi handlar det mesta vi kan on-line. Idag är det plötsligt munskyddskrav (!) i vårdens väntrum men i övrigt pratas det inte om det här. Utom någon enstaka gång då en ny hybridvariant av viruset dyker upp. Det hamstras inte längre toalettpapper eller krossade tomater - däremot är det nu brist på flytande Alvedon till barn och andra läkemedel där vi i Sverige fortfarande utmärker oss för totalt bristande framförhållning och nedrustning av allt. I jämförelse med ditt kära Finland t ex som har koll på sina beredskapslager (vi hade inga munskydd i lager, det var delvis därför man spred informationen om att de inte hade någon effekt), och har erfarenhet av krig, inte minst det andra världskriget.
Hade vi haft möjlighet, då när det var som värst, hade vi direkt flyttat tillbaka till Frankrike.
Skrev Monet ovan
Yvonne:
DET var hemskt!!
Verkligen hemskt!!!
Exakt, jag var rädd för ALLAS skull, livrädd att mina föräldrar och min moster skulle få det. Livrädd för att vi skulle få det, livrädd för att någon jag kände skulle få det. DET var så vidrigt allting.
Ren skräck där i mars och april. Jag vet inte riktigt då det lugnade sig, i maj eller juni kanske?
Men restriktionerna var ju likadana då. Men kanske lugnade vi människor oss då.
Jag kommer ihåg att du berättade just det där, att no också handlade i svinottan och att du hade handskar på dig. ATT absolut ingen pratade med varandra, allt sånt ...
Alltså, vad overkligt det var.
Jag minns att ni var i Spanien och att ni hade svårt att komma hem. Minns också att en väl till er i Spanien tidigt dog i covid, så hemskt.
Ja smittan eskalerade sååååå snabbt. Och jag minns ju hur länder flög hem sina medborgare som var ute i världen.
Ja, det hade den fördelen med att det faktiskt gick att göra sånt ni gjorde, som att rensa grovt etc. Tid fanns ju, allt var stängt och ingen gjorde ngt alls utanför hemmet i princip.
Ja, just det där att alltid ha ett litet förråd, det lärde man sig verkligen via covid. Det kom ju en del bra ur det också.
Du och jag är lika, vi tänker nästan aldrig på covid, vi blir irriterade när ngn nyser oh hostar rätt ut i allmänna rum (avskyr det) och vi har alltid tvättat händerna när vi kommer in. Skillnaden idag är att jag inte tvättar händerna sju gånger utan en. HAHA.
Ja, vad bestulna vi blev. Vi blev verkligen det.
Det kanske är fåfängt att önska att vi inte ska drabbas igen under vår livstid. Det är det nog med tanke på klimatförändring o nya sjukdomar som dyker upp. Fasiken dystopi.
Tycker alla länder bör slopa de restriktioner som finns kvar. Bra att Spanien nu gör det. Men ja, jag tror att kravet hios läkare och sjukhus kommer att finnas kvar.
Vi får ta allt dag för dag, men faktisk glädjas över att vi nu befinner oss på andra sidan skiten. OCH även vänja oss vid att covid är här för att stanna.
Tack för att du gillar dagens text.
Stor kram från mig!!
Carin:
USCH, jag ryser när jag läser vad du skriver ...
Alltså det är ju en ren skräckhistoria du berättar , så himla overkligt. Dystopi av rang.
NI hade verkligen restriktioner!!
JÖSSES. jag minns det, ni hade det mkt striktare än vad vi hade det. Jag minns det där med att bara en fick handla, att ni inte fick gå ut etc.
TACK och lov att vi idag är tillbaka i det gamla igen.
Jag tror att munskydd till stor del är här för att stanna, somliga kommer inte att sluta.
Kramar till dig, skönt att vi är tillbaka på ett normalt stadie igen.
Monet:
Ja, det var ni 70+ och de unga som verkligen fick lida när covid kom. Det är inte klokt egentligen, kan jag tycka. Jag vet att man skulle skydda, men till vilket pris? Som du säger, spannet är stort mellan 60 + och 90 +
Jo, ... det var mkt där med polariserade grupper, Tegnell (var verkligen inte en fan av honom heller) och hans fans, och de som inte höll med.
Det var ju samma här, sååå polariserat. SÅ många som avskydde och avskyr Dr Faucci (jag har inget emot honom) men ååå vilka känslor han rev upp, precis som AT.
jag kan hålla med om att Sverige gjorde många fel (som sagt, jag sjunger inte ATs lov). MEN jag tycker de gjorde helt rätt som hade skolorna öppna, vi ser ju nu vad de stängningarna för med sig, vilka luckor det det lämnat och hur mkt elände som kom ur det.
oj, ja men det är ju otroligt att franska skolbarn inte tappat ngn kunskap och att föräldrarna grejade det. Här blev det en klassfråga, och är in idag. Många invandrare vars föräldrar inte kunde ett ord engelska, och föräldrar som jobbade heltid de skulle samtidigt hemskola sina barn. Somliga grejade det fint, andra inte. Vissa barn hade inte ens internet hemma, det finns ganska många även i rika kommuner som den jag bor i som har det svårt och lever i fattigdom.
Nej, det är inte över, men vi har sansat oss. Viruset kommer alltid att finnas här, somliga kommer att dö andra klarar det. Men vi som människor har lämnat paniktillståndet och gått tillbaka som det var förr. Och så måste det bli.
Ja, Finland har ett bra kristänkande, det tror jag många länder har som varit i krig. Sverige har varit förskonade i det fallet.
Sen ska vi inte ens tala om vad det innebar för småföretagare med covid och den tvära niten. Nej, inget är svart eller vitt här, men många många fel begicks i fler länder än Sverige. Stora fel. jag tror nog världen lärt sig ett eller annat under de här åren, vad som är bra och vad som är mindre bra.
Ja, det var en minst sagt speciell och skrämmande tid. Då, våren 2020, var jag mer rädd för konsekvenserna viruset skulle få för samhället (konkurser, arbetslöshet etc.) än för själva viruset i sig. Vi hade ju distansundervisning, jag träffade bara mina kollegor och det var väldigt lite smittspridning i min lilla stad. Var aldrig rädd för att handla och munskydd var inte aktuellt för min del. Kanske naivt, men eftersom ingen i min bekantskapskrets eller ens deras vänner var drabbade kändes det på något sätt långt bort.
Det var betydligt värre hösten 2020, speciellt oktober/november, när många elever och kollegor blev smittade, men skolledningen trots detta vägrade att ens tänka tanken på växelvis distansundervisning. Så där satt vi med 30-klasser i små salar medan varje kund skulle ha ett visst antal kvadratmeter - minns inte hur många nu - i mataffären. Helt absurt faktiskt. Sedan blev det i alla fall någon slags växelvis distansundervisning och då kändes allt lite lugnare. Vi hade dessutom heldistans ett tag innan jul. Fast jag jobbade ju på skolan så en hel del var som det brukade ändå.
Nu? Ja, jag kan inte precis påstå att jag tänker mycket på det. Tog ju dock en fjärde spruta 30 december (samtidigt som jag tog mot säsongsinfluensan), så helt kopplat bort det har jag väl inte. Har några masker kvar också och faktum är att jag använde en av dessa när jag åkte hem till mig efter nyår. En människa satt bakom mig på bussen och hostade konstant, vilket störde mig... Så då åkte masken på. Dessutom sanerar jag fortfarande min mobil varje dag när jag kommer hem. Jag VET att det är ett ganska så knäppt beteende, men det är svårt att sluta.
Tvättar händerna gör jag naturligtvis ordentligt. Det har jag dock alltid gjort så det var inget nytt i och med Covid.
Här kommer en covidfundering från Finland. Tvärtemot många andra, tyckte inte jag det var åldringarna som drabbades hårdast. Utan istället ungdomarna som stod på tröskeln till vuxenvärlden. Äldre människor har ändå levt en stor del av sina liv och har perspektiv, medan coronaåren varade en hel evighet enligt ungdomarnas tidsuppfattning. Här i Finland har ju den äldre generationen även upplevt krig eller de efterföljande åren med sina vedermödor. De har kanske bättre resurser att tackla olika situtioner.
Har en dotter som blev student våren 2020. Tvärtemot i Sverige så skriver man ju ännu här i Finland studentexamensprov. Det sista hennes årskurs hann vara med om innan hela samhället stängdes ned var Penkkis-dagen (som faktiskt är imoron den 9.2), det är sista dagen innan läslovet inleds, abiturienterna klär ut sig, firar i skolan och åker på lastbilsflak genom stan.
Men sen ändrades allt, något prov tidigarelades av rädsla för att alla skulle hinna bli sjuka, eleverna hann inte läsa på ordentligt. Ingen studentexamensfest ordnades i skolan, eleverna var uppkopplade via zoom och lade själva mössan på sina huvuden, betyget kom sedan hem per post. Snopet.
Då i början av juni fick man inte heller samlas i hemmen. Vi ordnade studentfesten i hemmet i juli när läget var bättre, men många äldre släktingar vågade inte komma. I slutet av augusti när restriktionerna lättat ordnade studenterna själva en middag, men då hade många redan hunnit resa till sin kommande studieorter och kunde inte närvara. Från skolans sida deltog ingen, svagt tyckte jag, inte ens fotografering ordnade de. Utan studenterna kallade själva på fotograf och tog ett gemensamt studentfoto. Inga rosor från skolans sida, men en fiffig förälder hade skaffat solrosor till alla, som de håller i händerna.
Sen började studierna på nya studieorter, all undervisning på distans, det var omöjligt att lära känna sina nya studiekamrater, när inte heller några studentfester eller happenings fick ordnas.
Den hösten jobbade jag själv med utbildningsrelaterade frågor, vid varje möte med studie/elevhandledare från olika skolor kom rapporter om elever som avbröt sina studier. De orkade inte med att sitta instängda i små ettor på nya orter, utan nätverk, motivationen att studera var noll.
Några insparksfester och nattklubbsfester kunde ordnas på hösten, resultatet var att smittan spreds som en löpeld, studenterna fick bära hundhuvudet för att Vasa plötsligt hade högst incidens i hela Europa.
Min dotter som flyttat till Helsingfors delade som tur är lägenhet med två kompisar, annars skulle det nog känts otryggt att veta att hon sitter ensam i en lägenhet och isolerad när hon drabbades av Covid.
Distansstudierna fortsatte i tre terminer, först efter halva fjärde terminen började en del hållas på plats i skolan.
Men som sagt jag tycker att det är de unga som fått lida mest av covid, är man vuxen ska man kunna ta vissa saker, att vissa saker inte alltid blir som tänkt.De viktigase åren för dem som är födda i början av 00-talet har på sätt o vis gått förlorade.
Vad som varit rätt o fel beslut från myndighetet o beslutsfattare är svårt att spekulera om. Alla beslut som fattades gjordes ju på basis av den information och den forskning som just då fanns tillgänglig. I sista hand handlade det väl hela tiden om att sjukvårdens resurser skulle räcka till. Avundas på inget sätt det som jobbat i vården under Corona-åren.
Sen är det en annan sak att vi här i Finland med fasa följde Tengnell och hans åsikter.
Blev lite rörigt det här, men lite åsikter från en som följt ungdomslivet på avstånd ;-)
Annah
Kan lugnet säga att jag inte ens var hälften så paranoid som du. Köpte en miniflaska alkogel och den har jag kvar i handväskan. Använde kanske en tredjedel...
Klarade mig genom pandemin när det härjade som värst och det trots att jag inte straffade mig själv med husarrest. Tog knappt på mig munskydd, men jag åkte inte kommunalt. Har ju bil.
Sedan åkte jag ju på Covid i början av september 2022. Har ingen aning vem som smittade mig.
Sedan dess har jag börjat med munskydd i shoppinggallerior. Löjligt, jag vet. Ingen logik alls i mitt tänk där;-)
Tänk ändå, redan inne på det fjärde året. Och med allt detta som du beskriver så bra i gott minne, precis som om det var runt knuten. Det svarta paraplyet har jag för mig att du kallade det. Jag minns att vi var här och måste lämna landet så snart vi bara kunde, paniken, hetsen, flygen fulla, fullständigt galet allting allting och folk som var rädda för varandra. Vi har klarat oss tillsvidare, men vi har varit försiktiga i den mån det sunda förnuftet har talat, tagit våra sprutor, tvättat händerna, hållit avstånd etc. De nya muteringarna är inte helt enkla, men vaccinationerna gör att vi inte blir lika sjuka som i början av pandemin. Vi har många vänner som fortfarande insjuknar med jämna mellanrum, ibland flera gånger, får postcovid etc trots vaccinationerna men allt blir mera som en ordentlig flunsa istället,förutom det postcovida då...det är ruggigt.
Här var det tvunget att ta på sig munskydd överallt och ingenstans. Tog man inte på sig var det alltid någon som påpekade det hela. Nu är det tack och lov mera normalt allting igen annat än på sjukhus och hälsovårdscentraler. Där är munskydden fortfarande att måste med stora bokstäver.
kram över havet och det utan munskydd! :)
Hej Annika!
Ja, tänk vad tiden går och som du säger så är vi nu alla lite vana med covid och inte lika oroliga längre.
Jag och min man fick covid precis innan folk började prata och nämna covid.Min man hade varit på en affärsresa till Vegas och han insjuknade någon dag efter att ha kommit hem. Sen blev jag sängliggande.Vi var så otroligt trötta men inte snoriga eller något annat förkylningsssympton. Jo lite halsont hade vi. Att jag mer eller mindre är säker på att det var covid är att jag förlorade mitt luktsinne i nästan ett år. Jag som annars har ett otroligt bra luktsinne, så det var jobbigt. Vi var båda trötta i veckor efteråt. Sedan blev jag sjuk och bara föll ihop hos min mamma då jag var i stockholm hösten 2021. Ingen förkylning eller något annat utan blev helt plötsligt snurrig och svag. Dagen efter tappade jag synen och allt bara snurrade men kunde efter ett par minuter se med ena ögat och kunde ringa 112. Ambulansen kom och de hade fullt på akuten så de kollade upp mig med blodtryck mm för att se om jag borde åka in. Jag har arrhythmia och det visade sig på hjärtljuden så då blev det ilfart till sjukhuset- Sabbatsberg. Där låg jag inne i 4 dagar och de ville behålla mig länger pga av minn yrsel. Det lustiga är att de gjorde röntgen på hjärnan och massa andra undersökningar men inget covid test! Jag var sedan på väg att åka tillbaka till isa och var då tvungen på den tiden att ha ett negativt covidtest. Jag hade fortfarande yrsel och kände mig så konstig. Hade Omicronvarianten. Så det visade positivt och jag blev riktigt glad! Varför, jo för då fick jag svaret på varför jag mådde som jag gjorde. Fick bli kvar i Sverige i tre veckor till. Som tur var har jag en kompis hemma som är sjuksköterska som tog hand om mig och handlade mat mm. Jag har inte vaccinerat mig på inrådan av min kompis som är hjärtkirurg på KS i Stockholm. Både han och jag har vänner som har blivit så dåliga efter att ha vaccinerat sig och en del har fått postcovid och har det fortfarande efter mer än två år. Eftersom jag hade covid i början så visste jag också att min kropp kunde hantera det och jag har tagit många antikroppstester och har kollat mina antikroppar. Jag är absolut inte någon vaccinmotståndare. Men tycker alla har rätt att göra det som känns rätt för sig själv. Sen hade jag covid i en dag julen 2021. Då blev min man sjuk i covid igen. Tog antikroppstest och det hade blivit mycket högre.
Ja, nu fick du höra min covidhistoria. Sedan tyckte jag det var så härligt att åka ner till havet och åka på motorvägarna bla i The Bay area helt ensam mer eller mindre då alla höll sig inne. Så jag var ändå glad att jag och maken fick covid precis då det kom.
Jadu, tänk att detta med covid kunde vi väl aldrig tro skulle hända! Vilken tuff tid det har varit! Våra söner med flickvänner har ju jobbat hemifrån då det var som värst, men jag och min man, som är flygtekniker på SAS, vi har jobbat som vanligt, eller vänta, min man var permitterad ett tag, de gick ju inga flygplan, men de hade iofs jobb att göra på alla de flygplan som stod på marken! Vi klarade oss från covid fram till maj månad 2022, då jag kom hem från Italien och ESC...och blev sjuk och smittade min man.
Håller med dig om "det gamla normala" och det känns skönt!
Ha det gott!
Kram
Elisabeth:
Ja, jag minns att jag bloggade mkt om det då, och jag minns att du och jg tänkte väldigt lika. Först tyckte vi det var överdrivet och sen blev det allvar.
Kan tänka mig hur underligt det måste ha varit där då det bara var lärare på skolan, inga elever alls
Jag minns också din frustrering från hösten 20, och vi fattade verkligen inte hur de tänkte.
Vilket är märkligt än idag.
H
r körde de ju hybrid, halvklass och halva klassen hemma. Fredagar alla hemma och undervisningen skedde digitalt. MEN det var ett helvete det med. Minns att min svägerska som är HS-lärare kände sig helt slut den hösten. Det blev varken hackat eller malet.
Precis, nu tänker vi inte så mkt på det.
Jag hade mask sist då jag hade covid själv, dagarna efter att jag inte längre var positiv. Jag har även haft med på flyg, men faktiskt tagit av den efter ett tag.
Dock, det är ju faktiskt smart att använda mask vid resor. Är ingen maskmotståndare, absolut inte. Men jag tycker det är befriande att vi slipper dem nu.
Jag är som du, blir sååå störd då det hostas och hackas rätt ut i allmänna rum.
Handtvätt ja, samma här, har alltid tvättat händerna. alltid. Direkt då jag kommer hem var jag än varit.
Annah;
Jag ser det som att både gamlingar och ungdomar drabbades hårdast. Tyckte så synd om alla som skulle ta studenten, börja skolan, ha skolbaler, avslutningar etc etc ... Inget fick de göra. Inget var det minsta normalt.
Och gamlingarna, nog hade många det svårt. SÅ svårt.
De var så utpekade också att min mamma ibland sa att hon tyckte det var jobbigt att ens gå ut, förmodligen mkt inbillning. Men man sa ju att de äldre INTE skulle gå ut i butiker etc.
en svårt tid,
För mig och P som medelålders gick det ju bra.
Precis, det var din dotter och hennes årskullar som fick betala ett högt pris.
De fick aldrig det som alla andra fått genom åren.
Det var verkligen inte roligt för dem. Förhoppningvis kan de en dag säga, jag gick i skolan genom pandemiåren ... då vet alla när det var. Dt kan blir ngt "speciellt" eller hur jag ska uttrycka det.
Ja inte lätt det här inte för ngn.
Samma här, jag var glad över min K träffat Mike långt borta i LA då det skedde. de hade varandra och K och M och Ms bror och kompis re ut stormen tillsammans som en liten bubbla.
Jag förstår att du är tacksam över att din dotter hade rumskamrater.
Ja visst blev det unga rånade på sååå mkt. Tänker att det knäckte K lite i hennes drömmar för framtiden. Å andra sidan fick hon tänka om.
Ja AT ja, han är ju en sort för sig ... minst sagt ...
Kerstin:
Men snälla, vilken mardröm du haft med Covid.
ja jag vet att man inte ska ta vaccinet när man har hjärtfel. Jag vet att det kan påverka. Min K fick ju uppsöka läkare efter tredje sprutan för att hennes hjärta rusade. Då sa läkaren att en frisk person under 30 inte ska ta sprutorna. Vet inte vad som är rätt och fel. Men så var det, min kompis dotter fick också känningar i hjärtat efter sin första dos.
Men du har ju verkligen haft skiten flera gånger.
Tror det är många, liksom du, som fick det innan och trodde det var flunsa etc. I ditt fall var det solklart eftersom du tappade smaken.
hemskt.
DET som hände dig i Sthlm då du var hemma är bara vidrigt. USCH så skrämmande. Så hemskt. Tänk vilka konstiga symptom Covid kan ge ...
OCh du låg på Sabb hela fyra dagar. Hemskt vad du är drabbad, Kerstin.
TACK för din jobbiga berättelse :-(
KRAMAR!!
BP:
COOLA du!!
Du tog det lugnt. Ja jag var nog absolut paranoid. Och så fanns det dem som var superparanoida.
HAHA, jag har gått igenom säker 100 alcogel denna tid.
Har en liten flarra i väskan hela tiden o en i bilen. Spritar alltid händerna när jag handlat, eller när jag ska äta ute.
Så ja, jag har inte helt kopplat bort det, kommer säkert alltid att fortsätta så här, hehe.
Inte alls löjligt med munskydd inne, alla gör som de vill. Jag blev lite tvärtom, nu har jag haft och nu kan jag kolla av ... typ ... MEN man vet ju aldrig hur skiten slår till nästa gång, för vi lär ju alla drabbas igen och igen. men viruset är ju snällare nu, men ändå. Vi fick skiten samtidigt, du och jag. Tror jag smittades efter Thanksgiving i publikmassan vid paraden eööer på ngn bar vi var på efteråt.
Karin:
Otroligt, inne på fjärde året. Precis Karin, jag kallade det för Det Svarta Paraplyet. Så var det verkligen, som att leva under ett sådant. Dystopi.
Ja jag minns, ni var tvungna att ta er hem. Jag kommer ihåg, hals över huvud. Hemskt.
Glad att ni tar era sprutor, att ni gör vad ni kan. Samtidigt vet jag ju att du lever ungefär som vanligt och det är jättebra!!
Det var samma här, alla hade munskydd. Var det ngn utan fick de onda ögat. I Finland sommaren 21 var det ju absolut likadant som här, munskydd på!
MÅ ni klara er från eländet.
STOR kram över halva Atlanten!!!
Sus:
SÅ hemskt, det var inget vi räknade med precis. Trodde väl enfaldigt, i mitt fall, att vi inte skulle drabbas av farsoter av detta slag. MEN där ser man ... Det hände och vi rodde igenom det.
Ja jag minns din man, att han var permitterad under SÅ lång tid. Osäkerheten måste ha varit det värsta, att inte veta när det skulle sätta igång igen. Minns att du kom hem med Covid från ESC, det var säkert ett superspridare, men ja ... Ändå skönt att de körde som vanligt.
Visst är det skönt att det är det gamla normala igen. SÅ skönt.
Kramar!!
Tillägg till min förra kommentar: jag måste faktiskt få säga att jag inte tycker det är särskilt roligt att karaktäriseras som ”gamlingar” eller ”åldringar” när man är 70+. I Sverige pågår sedan länge en ”kampanj” som hävdar att ”70 är det nya 50”, baserat på att vi i den här åldern är betydligt friskare, alertare och allmänt med i samhällslivet än tidigare generationer. Ålderismen här är påtaglig och vi är många som reagerar över den. Jag menar inte att intitiera något generationskrig men jag skrev just i mitt inlägg att det som var svårt under pandemin var att alla från 70 upp till över 90 buntades ihop i en enda superskör klump som totalt isolerades från allt och alla. Själv slutade jag gå ut när jag vid ett flertal tillfällen på gatan och i affären tilltalades av unga (och medelålders) med ”Vad gör du här kärring, gå hem med dig!”. Så blev det för oss.
Isoleringen för de äldre var ett bekymmer som senare uppmärksammades och det är faktiskt inte alls så att bara för att man levt ett långt liv har större förutsättningar att bli totalisolerad (faktiskt tvärtom) och har bättre förutsättningar att hantera det än yngre. Det här drabbades oss ALLA och det var faktiskt inte mera synd om ungdomarna som inte fick åka sina studentflak men ändå kunde gå i skola, träffa kompisar och vistas ute på ett helt annat sätt än andra. Jag hade själv en blivande barnbarnbsstudent då som tog detta med jämnmod och attityden var att detta kunde man ta igen när det hela var över. Vilket man också gjorde och har gjort med besked.
Ska också säga att jag tar tillbaka att det inte finns några franska direkta rapporter om att skolbarnen där drabbats av kunskapsbortfall. Precis som överallt annars blev det besvärligt för redan utsatta elever vars föräldrar inte kunnat distansarbeta, inte hade egna kunskapsnivåer för att hjälpa barnen och i de familjer som redan innan pandemin var socialt utsatta på olika sätt. Så var det i Sverige också. Men i Frankrike har man pluggskola med krav och är långt framme digitalt så för de flesta skolbarn var skoluppgifterna desamma. Allt det här återstår att klarlägga - det är alldeles för tidigt att avgöra hur detta påverkade den unga generationens eventuella kunskapsbortfall. WHO tittar nu på detta.
Tänkte på det i veckan, att det nog är ungefär tre år nu. Saknar verkligen inte all ångest och oro som var då. Alla saker som inte gick att få tag på. Vår ena son var i USA när gränsen stängdes och hans flyg hem var bland de sista att lämna på ett bra tag, nästan helt tomt och han fick en hel rad för sig själv.
Sedan kan jag sakna en sak: att kunna skylla på Covid när man inte vill träffa vissa eller åka någonstans! Det var bra för en lite introvert person som jag!
T var ju permitterad några månader och vi pratade om det igår och hur bra det var att vi hann med att fixa så mycket saker som vi låg efter med hemma och pyssla om båten extra mycket.
Men skönt att livet återgått till det normala men jag kommer nog aldrig sluta att sprita handtaget på kundvagnen och tvätta händerna extra noga när jag varit utanför hemmet. Och hålla lite mer avstånd till folk än innan Covid. Just idag var det en man som hostade rakt ut när vi möttes i dörren in till Ica, kändes verkligen inte ok.
Och såg att du skrev om kylan hos er, sonen i Orono, ME hade -45 Celsius i fredags... När han gick hem från jobbet tog han på en ansiktsmask av tyg, mössan och virade halsduken runt allt utom glasögonen. På mindre än en minut gjorde utandningsluften och kylan att hans glasögon fick ett lager is! Han fick ta av dem medan han gick hem. På lördagen blev det mitt på dagen +5 så en skillnad på 50 grader från dagen innan. Men fortsatt kallt på nätterna.
Monet:
En svår tid för ung och gammal. Hade jut min vänner här idag och vi pratade om hur många av våra ungdomar led och inte fick göra det som alla andra fått göra vid examen etc.
En så stor sorg för dem, och att börja Uni den hösten.
Som sagt, det var mest synd om de unga och de äldre. Så är det ju.
Klart att även många franska barn led stort under hemundervisningen. Det blev ju en så stor sak här, socioekonomiskt. Så det är givet att det måste varit samma över hela världen. Eller den del som hemskolade. En mkt svår tid för såååå många barn.
Här säger man att det kommer att ta åratal innan luckorna är ifyllda igen. Detta har jag läst i Washington Post samt hört från tex min svägerska som är lärare på en av DC områdets högst rankade HS.
Nej, klart det satte spår
Brysselkakan;
Precis, man kan inte låta bli att tänka på det.
Och ja, det var en hemsk tid med bristen på allt. OCH för din son, jag kommer IHÅG hur det var för honom, jösses alltså. Alla utländska studenter skulle hem. Hur flygbolagen körde hem sina medborgare till resp land. Snacka om overkligt allting.
Just det, minns även att T var permitterad under en ganska lång tid.
Precis som du kan ja också sakna somligt från den tiden, just att man verkligen slapp att vara social, haha. OCH ja, man kunde skylla på covid och den skräcken.
Maine ja, jag tänkte på din son. Alltså där slogs ju helt galna rekord. De var verkligen drabbade.
Så hade inte vi det, inte ens i närheten. Men jag förstår att J hade det helt sjukt.
-45!!! JAG kan inte ens föreställa mig hur den kylan KÄNNS, helt osannolikt. Och sen då svävningen i temp. Vart är klimatet på väg?
På Mount Washington i NH slogs alla tiders köldrekord här i USA förra helgen, -77.
Jamen vad är det MED folk som hostar och nyser rakt ut. Blir så störd på det alltså.
Ja jag är som du, sprintar händerna i bilen, på restaurang och tvättar alltid händerna vid hemkomst, men det har jag alltid gjort. Fast när skiten var som värst kunde jag tvätta händer åtskilliga gånger vid hemkosten, haha.
Post a Comment