Inga punkter denna torsdag.
Vi ska istället bege oss tillbaka till The Outer Banks.
Jag ska också flagga för att det här blir mitt sista inlägg på över en vecka.
Idag får jag kärt besök från Sverige. Det är min kompis Monika som anländer från Stockholm i eftermiddag.
Hon ska bo hos mig i en vecka.
Monika har varit här många, många gånger förr, men det är faktiskt hela nio år sen sist hon steg över min tröskel.
Det ska bli så trevligt.
Vi har mycket vandring på schemat den uppkommande veckan (TRO’T eller ej, PHEW!!!). Monika är lika vandringsglad som jag är.
Jag återkommer som bloggskribent i nästnästa vecka igen.
Nej, jag kommer inte att aktivera mitt resekonto på instagram medan Monika är här. Däremot blir det väl en och annan bild på mitt vanliga instakonto, Skandigirl.
Men, tillbaka till OBX alltså.
Som ni kanske minns så härjade orkanen Ian söder om oss. DEN orkanen fick vi känna av på Hatteras Island också, minsann.
Hatteras ligger så långt ut i Atlanten där Cape Hatteras (med sin berömda fyr) ligger längst ut på allra yttersta udden.
OBX har under åren fått sina beskärda delar av orkaner och stora stormar. Som sagt, öarna är ju så utsatta. Dessutom är Pea island och Hatteras island så väldigt smala. Detsamma gäller för ön Ocracoke som ligger söder om Hatteras.
Vi visste att Ian skulle komma i form av så kallad tropisk storm. Men vi visste inte hur arg Ian skulle vara då han kom.
På onsdagen for jag ner till den gamla livräddningsstationen på Pea Island som jag älskar SÅ mycket.
Jag måste få min fix av denna magiska plats varenda gång jag är på OBX.
Det vilar något drömskt över den gamla lots och sjöbevakningsstationen. Något stort och lite mystiskt råder även över denna vackra plats som ligger inbäddad bland vita sanddyner och låga buskar.
Här är vattnet ytterst strömt och ganska svårnavigerat då det ligger precis vid Oregon inlet, det smala sundet som skiljer öarna Pea Island och Hatteras Island åt. Över detta sund går en hög, lång bro som INTE skulle vara rolig att färdas över i storm …
Det är en mystiskt plats, det är det. Det känns även i fullt solsken.
Vi talade lite med ägarna om stormar och orkaner. Ägarna är öbor sen barnsben och uppväxta på Hatteras bägge två.
De sa till oss att OBX aldrig skulle kunna stå emot en orkan i skalan kategori fyra till kategori fem. Då skulle bankarna förintas, berättade de.
DET tror jag med, bankarna är så smala och består bara av sand. De sa också att det som räddar husen på OBX från en orkan i styrkan kategori tre ÄR just att husen står på pålar. De menade att så skulle man bygga i Florida också.
Sen förintas ju även sådana hus då och då i allehanda stormar och orkaner. Ni vet, som de hus som flöt till havs i våras vilka jag skrev om tidigare.
Vem vet? OBX kan mycket väl försvinna ner i havet med tiden.
Orkanerna och de svåra stormar blir allt fler år för år. Klimatet ÄR ändrat. Climate change is--indeed--real.
Karolina och Mike anlände sent på onsdagen.
De var glada över att vara på plats iallafall, trots att vädret skulle bli så dåligt.
På kvällen började det att blåsa och regna.
OCH ja i ett hus som står på pålar, även en BRA bit upp på stranden som vårt gjorde, KÄNNS vinden. Jag har aldrig förr befunnit mig i ett hus som rör på sig, skakar, när blåsten sätter in.
DET gjorde detta hus. OCH så ska det såklart VARA! Husen ÄR byggda så.
Men konstigt kändes det, jättekonstigt.
Dessutom ven det—och knakade i huset också—när stormen verkligen tog i.
Huset både knirkade och gnisslade och SKAKADE.
Mycket märklig känsla.
På torsdagen var det SÅ blåsigt och så regnigt.
Men vi gick ner för att spana in havet!
OCH ja, det var ilsket. Stranden var ganska eroderad då. Intressant att SE!!
Spännande ändå att vistas mitt i en tropisk storm.
Evakuering har jag varit med om att en gång. Det för 23 år sen, då fick vi dra snabbt när orkanen Floyd bröt in. Men denna gång gick aldrig några varningar ut, och det bör det ju heller inte göra om det “bara” handlar om en tropisk storm.
OCH således var vi helt inställda på att stanna tiden ut. Riders of the storm.
DET här är bästa sättet att titta på stormen, med ett glas vin i ett skakande hus :-)
Sanden drivade ihop sig på samma sätt som snö gör också. Plötsligt var vår väg över sanddynen till stranden en driva vi fick gå över …
Fastän stormen ven och regnet piskade kunde vi inte motstå att se havet UP close and personal.
Stranden var nästan borta. Vattnet gick upp till sanddynerna i princip.
SÅ ja, jag kan ju bara föreställa mig hur det är när vattnet under en orkan kommer hela vägen upp på sandhedarna och ända upp till husen.
Men vi stannade och resonerade att det skulle vara värre att dra under stormen än att vänta ut den. Vi visste att den skulle lugna sig på lördagen.
Men stormen hade bedarrat. DEN kom tillbaka, men då var vi redan tillbaka i Northern Virginia.
Traktorer plogade bort sanden från vägen.
Vi sa (då vi befann oss mitt i stormen) att om strömmen skulle försvinna åker vi, oavsett dag.
MEN vi fick faktiskt behålla den välsignade strömmen under hela stormen. Ibland blinkade lamporna, men något strömavbrott blev det aldrig.
Det var inte kallt heller, tvärtom.
Det var både varmt och fuktigt när det stormade som värst.
Jag gillar ju oväder av alla slag, bara jag vet att vi är i säkert förvar.
Nej, jag var egentligen inte orolig någon gång.
Jag VET ju att de hade gått ut med obligatorisk evakuering vid minsta tvekan.
Så gott folk, så var det när Ian hälsade på i form av en tropisk storm.
Nu vet jag hur det KÄNNS att vara i ett hus som bokstavligen skakar i vinden.
Jag kan inte ens föreställa mig hur det var i Rodanthe i de där kusliga husen i strandkanten ni vet. DÄR hade jag nog varit rädd.
Det här blir mitt sista resebrev från OBX för denna gång.
TACK för att du läst dem, det betyder mycket för mig.
NU önskar jag DIG en jättefin vecka fram tills att vi hörs härnäst!!
17 comments:
Tack för att jag fick läsa. Häftigt ju att få vara med om en storm så där. Men jag hade aldrig vågat gå ut i det ilskna havet.
Oj, verkligen hårt väder, hade nog aldrig vågat mig ut ner till havet. Hur gör de med stränderna, tänker att en massa sand försvann ner i havet och drogs ut? Här får de fylla på vissa stränder efter häftiga regn och redan dagen efter brukar stranden se ut som vanligt igen.
Man SER verkligen på dina bilder att det är hårt, farligt och skrämmande väder, då lockar inte havet mer än till att titta på och fascineras av Moder Naturs krafter.
Skulle kännas lite läskigt även inomhus när det knakar och man känner huset rör på sig lite tycker jag. Tror inte jag skulle sova gott där och då.
Men det är säkert en upplevelse man inte glömmer i första taget och hade nog varit värre om ni varit tvungna att dra därifrån så fort som möjligt.
Intressant läsning och bilderna är fantastiska som vanligt,
Stor kram och ha en trevlig vecka med din kompis
Jag förstår att du vill åka till Pea Island, det ser verkligen vackert och speciellt ut och jag kan inte låta bli att undra över de människor som en gång har levt där.
Vilket väder ni fick sedan! Det är verkligen mäktigt att se det stormande havet, vågorna och skummet som far upp och jag hade också velat gå ner till stranden för att se och uppleva havet och för att se vad som händer med stranden. Det är något magiskt, något som drar med ett stormande hav (när man själv står på land!!) och visst böjar man undra vad som ska hända med öar och kuster när havet stiger och vädret svänger häftigare; hetare, torrare, stormigare, värre regnväder ...
Att vistas i ett hus som skakar och rör sig i stormen, låter lite lockande; att få vara med om det, men det kan säkert också vara väldigt skrämmande om man börjar tvivla på att huset ska klara sig. Men jag måste säga att jag hellre är i ett hus som knakar och rör på sig, än i en bil på de där vägarna mellan sanddyner, vägar som jag antar snabbt är täckta med sand och sedan över en bro dessutom! Jag tycker att ni tog helt rätt beslut att stanna kvar och vänta ut den värsta stormen, eftersom ni inte fick någon evakueringsorder.
Tycker att du tar helt rätt beslut att inte lägga tid på att blogga när du har en vän på sällsynt besök! Ha det så bra!
Stora kramar!
Fantastiska foton hela inlägget igenom!
Jag är ju så galen att jag snudd på älskar när det stormar och känner väl igen det du beskriver så bra! Givetvis är Atlanten av ett helt annat virke med sina underströmmar när den brakar på än vad Ålands jäsande hav är men det finns uppenbara likheter ändå.
Mäktigt är ordet fastän många gånger om ändå!
Tack Annika för allt detta fina!
Ha en finfin tid med Monika nu och så ses vi här igen när du har tid för det!
Varma kramar från andra sidan Atlanten, inte sååå långt borta som tidigare!
Vilket väder det blev och vilket stormande hav och piskande vindar.
Mycket fina bilder som alltid.
Ha en bra vecka nu med din vän från Sverige.
Kram Carin
Hanna;
Kul att du gillade att läsa detta och tack för att du hängde med.
Ja, jag var lite orolig att ngn ström skulle komma och rycka ut P . MEN han var högt upp på stranden. Iofs spelar det nog ingen roll ...
GULP!!
Yvonne:
Jag vet faktiskt inte vad de gör om en massa sand sugs ut till havs i stormar?
Tänker att allt är sand därute. Men jag vet tyvärr inte. Får kolla upp det.
Ja, det är ju fascinerande att se havet så ilsket och då är det inte ens orkan, utan kuling eller vad vi ska kalla det på svenska.
DET vara märkligt att vistas i ett hus som verkligen rör på sig.
Mkt mkt konstigt.
Men eftersom jag visste att det är normalt var det inte så farligt. Underlig ändå att gå i ett skakande hus.
Precis, det var intressant att få uppleva detta, det var det.
En orkan hade vi inte fått se, vi hade varit tvungna att evakuera och man hade bommat husen.
TACK snälla Yvonne!! Så roligt att du gillade detta.
Stora kramar till DIG!!!!
Humlan;
Eller hur, jag måste få min fix därifrån varje gång. DET är så vackert där och huset så fantasieggande. Det är en gammal sjöbevakningsstation. Jag undrar vilka som bodde där och hur många de var?
Tror det fanns lotsar där också som tog in båtar genom det svåra sundet.
Nu kan man inte gå in i det. Vet att de har öppet ngn dag varje år, men inte mer än så.
Oväder är fascinerande, och att INTE gå ner till stranden fanns inte på kartan.
Vi ville se havet på nära håll, inte bara från däcket och fönstren.
Jag är glad att vi gick ner dit bägge dagarna. Det var andra människor där också, havet lockar och stormar lockar.
Ja, jag har läst en del om OBX och hur klimatet påverkar. Stormarna blir alltfler, ovädren alltvärre och isarna smälter och haven stiger. Det finns många som tror att de allra yttersta bankarna kommer att försvinna. Alltså Hatteras.
Klimatförändringen är verkligen hemsk.
Att huset knakade och skakade var underligt. Mkt konstig känsla. MEN vi visste ju att det SKA vara så, det är helt normalt. Var aldrig orolig för det.
Inte orolig alls egentligen eftersom vi visste att vid minsta tvivel hade de gått ut med order om att vi måste sticka.
Jag med, jag är mkt hellre i ett skakandede hus än åler över en väg som är översvämmad av vatten och sand. OCH broarna, nej tack till att åka över dem i storm. USCH!!
Vi var kloka, för en gångs skull, som stannade.
Tack Humlan, det är skönt att bara ägna sig åt sitt besök. Det var mer än fem år sedan någon var här och hälsade på. Så jag ser fram emot besöket mkt!!
Kramar och ha det så gott!!
Karin:
TACK snälla, det är ju så tacksamt att fotografera därute.
HAA!! KUL att vi är så lika där, Karin. ÄLSKAR oväder och stormar bara jag är i säkert förvar. Tycker det är så spännande och intressant att få vara med om.
Ja, nu sitter du mitt ute i den stora oceanen och får vara med om stormar av rang. OCH med den utsikt ni har är det ju UNDERBART!!
Men på Åland också. Ålands hav kan minsann vara argt också.
Mäktigt är det med stormar och oväder.
Riktigt coolt.
Bara man klarar det bra och att det fö inte innebär tragedier.
TACK, vi hörs snart, snart igen.
Massor med kramar!!!
Carin:
TACK!!
Så intressant att få vara med om detta ändå.
MEN så mkt mer än så behöver det inte bli, hihi!!
Tack, jag hoppas att jag och Monika får det riktigt mysigt.
KRAMAR!!
Himla intressant! Jag riktigt kände hur läskigt det var. Vi har bara blivit fast pga storm en gång ute på Häradskär. Det skummade och fräste - men ön består bara av klippor, så det känns inte särskilt farligt uppe på ön. Men aldrig att jag hade satt mig i båten och åkt hem som en av oss ville.
Bloggblad:
TACKAR!! KUL att du kan relatera också- SÅ klokt att ni stannade där och väntade ut stormen. Exakt, jag tycker som du, det hade varit farligare att bege sig hemåt över smala vägar, översvämningar, sand och broar. Ibland råkar man man vara rätt klok. HAHA!!
Jätteroligt med detta och det förra resebrevet! Det ser otäckt ut med vågorna, men samtidigt förstår jag att ni ville ut och titta på dem. Fascinerande på något sätt, trots allt.
Så trevligt att du får besök. Vandring låter trevligt, se bara till att välja en mindre stenig variant den här gången. ;-)
Inlägget behållning: den fantastiskt fina nästan surrealistiska bron över Oregon Inlet.
Jag har stor respekt för vatten och vågor. Skulle aldrig våga mig ut som Peter gjorde. Är alldeles för feg för sådana äventyr.
Å det svarta, mystiska huset med de konstiga tornet ÄR läckert. Som i en saga, spännande och samtidigt minst sagt annorlunda...
Ha det nu riktigt kul med din kompis!
Läskigt och spännande! Bra att ni inte åkte utan väntade ut.
Och du, det är inte en traktor utan en hjullastare! I vår familj har vi av förklarliga skäl stenkoll på alla slags stora maskiner!
Det är något speciellt med dessa vidder och ensamma hus på sanddynorna nära havet. Mäktigt! Tur Ian tonade ner... räckte med de hårda vindarna. Tornados är en av mina värsta mardrömmar. Tornados och bränder! Usch! Tufft att se hur de ödelägger hem...
Ha det jättetrevligt med ditt Sverigebesök. KRAMAR Anna
Wow, vädrets makter alltså! Så husen är byggda att de ska skaka vid storm, wow!
Ha det underbart med din kompis som kommer och hälsar på!
KRAM
Post a Comment