Hörni, vi måste ju tala om det fenomen som nyligen poppat upp som gubben i lådan.
Femomenet som går under hashtaggen Swedengate …
WHAT gives?
Ja, ni vet det som det verkar “talas” om över stora delar av världen just nu.
Det som började med ett oskyldigt inlägg på siten Reddit om konstiga förekomster inom olika kulturer vilka Reddits läsare varit med om.
Ett fenomen som Sverige tydligen blivit måltavla för (även om det förekommer i andra länder också). Lite orättvist, kan jag tycka …
Swedengate, vad är det då?
Det betyder, i runda slängar, att vi som var barn och tonåringar under 70 och 80-talen (och säkert senare också) fick sitta på våra kompisars rum medan kompisarna—med familjer— åt sin middag.
Alltså att vi inte blev bjudna på middag hemma hos kompisarna medan de åt …
Samma sak då kompisar var hemma hos en själv, de blev inte bjudna …
Bild från Newsweek
Detta verkar vara ett enormt stort problem hos somliga.
Det var till och med uppe som ämne på en av våra lokala radiostationer här i Washington i förra veckan!
GAWD!!
De bad någon svensk ringa in. Aldrig i livet, tänkte jag. Inte en CHANS att jag ringer.
Men, de fick tag på ett par stycken. Den ena en svenskättling sedan några generationer, TYVÄRR.
Den kvinnan hade verkligen total noll koll.
Sen pratade de med Zara Larsson av alla!
Zara sa att, jo det stämmer ju detta. Så är det i Sverige. Barnens kompisar sitter och väntar medan familjen i det hus man besöker äter sin middag.
Iallfall var det så då Zara var liten.
Det var absolut likadant för mig, och mina kompisar, då vi växte upp.
OCH vet ni, det var verkligen ingen BIG DEAL. Det bara var så. Detta är absolut inget jag har tänkt på i vuxen ålder, eller känt mig “kränkt” över.
Om man känner sig kränkt över detta tycker jag nog saknas väldeliga perspektiv i tillvaron.
Det här med att sitta och vänta på en kompis medan hen åt var verkligen så mycket en ICKE-grej som det bara kan vara.
Vem bryr sig? Dessutom kan jag tro att mycket är annorlunda idag.
Bild från IndependentUK
På min tid kunde man först sitta hemma hos kompisen medan hon åt middag. Sedan kunde kompisen hänga med hem till mig medan jag åt middag. Eller tvärtom.
Efter middagarna (som alltid ägde rum mellan 17-18, efter vad jag minns) kanske man lekte någon timme till innan det var dags att ta adjö för dagen.
Alltså kompisar kom ju och gick hela tiden då jag var barn.
Jag hade massor med kompisar, min syster och mina bröder hade också en massa vänner.
Det fanns ju inte en chans att mina föräldrar skulle ha bjudit alla de som var hemma hos oss just vid middagstid på middag. Vi var sex i familjen, och maten var ju lagad därefter.
Det var samma sak hos vännerna. Deras föräldrar hade ju beräknat middagen efter just sin familj.
Så konstig debatt detta, tycker jag. Det här är väl rent solklara grejer då det gäller barn som kommer och går på närapå daglig basis som det ju är med kompisar då man är liten.
Bild från knowourmeme.com
Det är väl samma sak idag vad gäller middagsberäkning för alla familjer?
Det var samma sak då Karolina var liten.
Idag (och så har det jämt varit) beräknar alltid vår mat efter hur många vi är som ska äta den.
Ska jag göra kyckling tar jag fram två fileer, ska jag göra lax tar ja fram två bitar, ska jag laga en biff tar jag fram två köttbitar.
Kokar jag ris, pasta, potatis gör jag det för ett par portioner.
Har det inte alltid varit så i alla familjer?
När jag tänker tillbaka på hur det var då Karolina var liten inser jag att vi nog för det mesta bara åt middag vi tre.
OM någon kompis var här vid middagstid blev hen förmodligen bjuden till bordet om jag gjort köttfärssås, grytor eller något annat större kok. Men oftast skulle ju barnet äta hemma med sin familj illafall.
Ibland hade vi någon av Karolina kompisar vid middagsbordet, men absolut inte varje dag, kanske några gånger i månaden.
Tyvärr har jag glömt bort hur det var, märker jag.
Bild från 9GAG
Men att man under min uppväxt väntade på kompisen i hennes rum var—SOLKLART!
Och inget någon--aldrig någonsin-- hängde upp sig på.
Det bara var så.
Lika för alla.
NO. BIG. DEAL.
Fika var en helt annan femma.
Alla som var i huset under fikastunden fick fika, så var det även hos mina vänner.
Fika var för alla. Middagen var för familjen.
Det hände ju dessutom ofta att kompisarnas föräldrar ringde hem till oss och sa att nu skulle kompisen gå hem för att de skulle äta.
Vardag liksom.
Total vardag.
Jag kan inte ens irritera mig det minsta över detta. Tycker det är en töntig ickefråga och absolut inget att hänga upp sig på från barndom och tidiga tonår.
Fjantigt.
Då var det värre med en kompis till Karolina som hade för vana att ALLTID öppna vårt kylskåp då hon kom hem till oss. ALLTID!
Hon var hungrig, sa hon. Det här ofoget var för mig som att dra med naglarna långsamt längs en griffeltavla.
Jag tyckte det var så enormt ohyfsat.
Swedengate är alltså en verklig ickefråga i min värld.
Dessutom är ju detta inte ett svensk fenomen, per se. Det sker i andra länder också.
Bild från Twitter.
SÅ, kära du …
HUR minns du detta med middagar hos lekkompisar då du var barn?
Blev du bjuden på middag då din kompis åt middag med sin familj?
Satt du kvar på kompisens rum och väntade tills hen var klar?
TOG du illa vid dig av detta?
Tycker du att Swedengate är ett konstigt fenomen?
OCH, om du har barn …
Brukade/brukar du bjuda in barnens kompisar på middag om de var/är där då ni åt/äter?
Vet du om detta har ändrats idag hos barnfamiljer?
Är detta bara ett gammalt, förlegat fenomen sedan 70 och 80-talen?
Berätta för mig hur DU ser på detta för jag är så nyfiken på hur just du ser på fenemomet Swedengate.
För mig är det, som sagt, totalt obegripligt hur någon ens kan reagera SÅ fruktansvärt negativt över detta.
Vet inte varifrån denna bild kommer. Men den har cirklat runt på nätet. Island har fått flytta söderut, haha.
37 comments:
Hoppas nu att ingen känner sig trampad på tårna av det jag ska skriva, för...
.. jag blev ALLTID bjuden på mat hemma hos kompisar som barn om familjen skulle äta. Detsamma gällde naturligtvis även omvänt; skulle min familj äta och jag hade kompisar hemma fick de äta hemma hos oss, om de ville vill säga. Det gällde förvisso sällan middag, utan mer lunch, och då logiskt nog mest lediga dagar, men mina föräldrar hade aldrig, aldrig låtit mina kompisar sitta på mitt rum när vi åt (och jag hade inte velat ha dem ensamma på mitt rum heller för övrigt, mitt rum var mitt privata och jag hade inte velat riskera att de skulle rota i något...). Jag tyckte alltid att det var roligt att prata med kompisens familj och när mamma och jag diskuterade det här förra veckan sa hon samma sak; hon uppskattade att ha med någon av mina kompisar vid bordet.
Ibland när vi gick hem från skolan hände det även att vi gick hem tillsammans till en kompis och då var det klart att jag fick ta lite mellanmål hos kompisen, och vice versa. Ibland kokade vi pasta och åt med ost och då var det ju inte bara en vi var hos som fick äta även om det i förlängningen kostade pengar för den familj vi åt pastan hos.
(Beträffande hur mycket mat man lagar: mina och mina kompisars föräldrar frågade alltid direkt när jag/kompisen kom på morgonen om jag/kompisen ville äta där, så då visste alla hur mycket mat som behövdes.)
Jag kan självklart förstå att det här är ett problem om man mest är hos en person och även när barnet och kompisarna är i tonåren och äter mer. Men generellt har jag ärligt talat svårt att förstå det, vilket delvis beror på min egen uppväxt, delvis på att jag tillbringar så mycket tid med ungdomar med annan kulturell bakgrund. För dem är det självklart att man bjuder - dels vet de att de "får igen det" (eftersom alla, eller i alla fall de flesta, tänker likadant), dels förväntas man vara generös. Och nej, detta är inga rika familjer, ska jag väl påpeka. En del - dock absolut inte alla - är också ganska stora.
Så ja, jag tycker att detta är konstigt. Faktum är att jag, som svensk, till och med skäms lite för det. Tog faktiskt upp det med mina elever och förklarade att alla svenskar inte gör likadant!
Nu är det så att mina föräldrar var från Portugal och det var naturligt för dem att bjuda de som var hemma på mat trots att det innebar att man fick dela på det som fanns. Dock så gjorde mina föräldrar alltid mer mat än för bara oss sex i familjen, blev det rester över kunde de alltid ätas dagen efter.
Med det sagt så satt jag ofta och väntade in mina vänner på deras rum och jag kan inte komma ihåg att jag tog illa upp. Det var så det var.
Man ska komma ihåg också att när jag växte upp på 70-talet höll människor på att få det bättre, flytta till nya bättre bostäder men många hade det knapert och att då bjuda på mat gick kanske inte ihop, man hade nog av sitt eget.
Det var helt enkelt en annan tid.
När mina egna växte upp hade vi ofta en skara barn hemma. De fick dock alltid ringa hem och fråga om de fick äta hos oss. Oftast gick det bra för deras föräldrar men ibland ville de ha hem sina barn/ungdomar för att äta tillsammans. Kan ju säga att jag gärna vill ha mina hemma till middag då det var den enda tiden på dygnet som man kunde sätta sig ner i lugn och ro och prata igenom dagen.
Jag har också svårt att se varför detta blivit så stort. Det måste ju vara upp till var och en om man vill, kan och bjuder eller ej.
Intressant ämne tycker jag. Minns när våra barn var små att jag lärde dem att fråga (utan att kompisen/kompisarna hörde) ifall deras kompisar kunde äta med oss. Jag beräknade ju också maten efter oss fyra och då det vanligtvis dök upp kompisar efter skolan var ju middagen redan planerad och så även mängden mat.
Har aldrig funderat mer på det, så var det även när våra barn var hos sina kompisar och ingen tyckte det var konstigt.
Vi har alltid haft typ "öppet hus" här med kompisar till både sonen och dottern och skulle vi bjudit alla på mat i stort varje dag, nej tack! Mellanmål var ok och vissa perioder bakade jag matbröd och bullar som värsta bageriet, ha, ha. Framför allt sonens kompisar bodde en bit bort så de åt många mellanmål här och när de blev äldre sov alltid en massa killar över här och jag bäddade upp sängar och fixade lite nattmackor när de kom hem. Frukosten hoppade de oftast över och tog sig hem på morgonen. Dotterns kompisar bodde här i närområdet så då bodde inte över här i helgerna, oftast kom de på natten, åt lite nattmackor och fortsatte snacka och sen gick kompisen hem.
Tycker det är skillnad på planerad övernattning då naturligtvis kompisarna fick middag här, men sällan på vardagarna. Det hände men inte ofta och det var inget konstigt med det.
Fick inte tjejen mat hemma eftersom hon alltid skulle öppna ert kylskåp? Hade jag inte gillat alls, jag heller. Dålig hyfs!
Vet att dottern lärt sina barn att fråga före, (utan att kompisen hör) om det går bra om kompisen äter där. Kan ju annars bli att man har ständigt en extra gäst som tycker maten är godare än hemma. Hört även att barnen, när de är hos en kompis eller tvärtom, ringer hem och frågar om det är ok att de äter borta. Ibland säger föräldrar nej, du får komma hem och äta. Melvin som är 12 år nu har flera kompisar från andra länder blir inte heller bjuden på middag varje gång han är där, ibland men långt ifrån varje gång och då talar vi inte om familjer som lever på marginalen utan som har det hyfsat bra. Kanske har de blivit "försvenskade", inte vet jag.
Tycker inte det är något negativt med det, ibland passar det men inte varje gång.
Intressant inlägg du skrivit, kommer nog att få olika syn på saken och det är ju bara bra.
Stor kram från mig
När jag själv växte upp på 80- och 90-talet var det extremt sällsynt att jag åt hos kompisar eller att de åt hos mig. Jag har inte heller några erfarenheter av att vänta på rummet när någon åt. Bland föräldrarna i grannskapet var praxis att barnen skulle gå hem klockan 18 och efter det var det familjetid.
Med mina egna barn idag (6 och 10 år) så är det också ganska ovanligt att de äter middag hos kompisar eller vice versa. När det sker är det planerat innan och avstämt med kompisarnas föräldrar. Mellanmål serveras såklart till alla.
Jag som är född på femtiotalet har samma upplevelser om "fenomenet" som du har. Visst hände det att någon oväntad kom in genom dörren mitt i mattiden ch alltid fanns det mat åt den också om den ville sätta sig ner med oss andra. Vi var fyra. Men man lagade inte mera mat än vad som krävdes, så enkel var ekvationen. Jag hade kompisar som antingen var på mitt rum eller satt en bit ifrån matbordet och deltog i våra diskussioner. Sen gick vi hem till kompisen och jag väntade i min tur. Inget problem alls. Förstår inte att det blir så stora hönor av små små fjädrar. Har man inget eget liv eftersom det måste ältas på det sätt som du har visat. Förstår inte alls. Jag har också som vuxen suttit bredvid och väntat, utan att ha tagit illa upp. Som sagt, varje familj lagar inte mera mat än vad som familjen kräver. Oftast är det så. Men visst har det också hänt att man har fått familjeransonen att räcka till en familj till om så skulle behövas. Inget problem det heller.
Mellanmål däremot fick alla ta del av.
Kramar!
Det berodde på vilken kompis man var hemma hos kommer jag ihåg. Vissa frågade alltid om man ville ha mat och några aldrig. Hemma hos oss fick kompisarna äta om de ville. Mamma frågade alltid om de ville ha.
När våra egna barn var små och hade kompisar med sig hem så fick de äta om de vill hos oss.
Så jag har nog aldrig tänkt på detta tidigare förens nu när du skrev om det.
Kram Carin
Instämmer med dig till 100 procent. En icke fråga!! Det tramsigaste på år och idag.
Kan tyvärr inte tillföra mer än vad du redan gjort, för precis som du beskriver fungerade det hemma i min familj och mina kompisars på 1960-talet. Samma under Lindas uppväxt under 1970- och 1980-talet.
Under ett antal år arbetade jag "hemma-hos" i familjer vars barn hade allvarliga psykiatriska diagnoser. Bl a hos en helt underbar libanesisk familj.
Alltid alltid bjöds jag in till deras måltider, trots att hembesöken inte direkt bokades i samband med tider för måltid.
Jag åt vid något tillfälle med det kändes inte alls bra. Maten var himmelskt god men tiden...Jag var ju där för att arbeta och visst inledningsvis var måltiden ett bra tillfälle för socialisering. Men allt-eftersom tiden gick, märk väl, det var kanske tre hembesök/vecka hos denna familj, så tackade jag frekvent vänligt men bestämt nej tack till måltider. Stämningen blev efter ett tag något frostig trots mina idoga försök att förklara det omöjliga i att dela deras måltider. Jag hade oftast under den tiden kanske fyra hembesök/dag runt om i Skåne inklusive långa körsträckor.
Nåväl det jag ska komma till är följande.
Detta togs upp under ett familjesamtal av båda föräldrarna som såg sig avvisade och mindre värda av mitt förhållningssätt. Dessutom trots att jag verkade ha deras förtroende(vad gäller att behandla deras barn), berättade de att jag, med mitt beteende, upplevdes som en snål och ogin person. Eftersom mitt beteende i deras kultur bl a innebar att jag tackade nej för att slippa bjuda tillbaka. Ska inte gå in på längre hur vi tog oss igenom detta men jag hade behandlingskontakt med familjen under mer än tre års tid.
Kontentan av denna historia är att kulturella skillnader har betydelse och det är inte svårt att inse att det kan, och ställer till svårigheter på olika vis i vår samhälle. Inget nytt alls men på tal om mat och ätande mindes jag denna händelse.
KRAMAR!!
Jag var barn på 90-talet och det var samma då, att man satt på rummet när kompisen åt. Vad jag minns så satt man där för att man själv snart skulle hem och äta. Ibland blev man så klart bjuden, men det var absolut inga konstigheter att man inte blev det. Jag har barn som bor hemma idag, och det är samma nu. Deras kompisar sitter också på rummet, det är som du säger man har ju planerat en viss mängd mat att laga och det kan bli lite svårt med spontana middagsgäster. Lunch brukar jag alltid fixa, samma med mellis. Middag får dom om mängden mat räcker, eller om dom ska sova över så klart. För det mesta ska ju barnen hem och äta ungefär samma tid som vi äter. Ibland har dom kompisar över som inte bor i området och som kanske ska stanna lite längre på kvällen, då fixar jag ju såklart så dom kan äta. Ingen ska behöva svälta :-)
Verkligen ett konstigt fenomen, det låter som att svenskar ALDRIG bjuder någon på middag :-)
Linda
Elisabeth;
SÅKLART att jag inte blir, haha.
Men jag tycker det är intressant och det får mig att fundera på om det var olika i olika delar av Sverige?
Och det fatum att du är 18 år yngre än jag.
DET kan spela in.
Mellanmål och fika åt vi också hemma hos kompisarna. OCH de hos oss.
Tycker ibland synd om mina föräldrar då jg tänker på hur vi vräkte i oss te och mackor mängd efter skolan.
Men just middagen var en annan femma.
Det är säkert ett kulturellt fenomen, det förstår man när man läser kommentarer hos icke svenskar. De blir nog lite paffa över detta.
MEN, jag undrar hur det är idag? Jag kan mkt väl tänka mig att detta är något som tillhör det förflutna. Då var då och nu är nu liksom?
Men egentligen vet jag inte ...
Kan tänka mig att detta kan skapa debatt på skolor och andra ställen. Kan nog bli lite roliga diskussioner.
Tror ju heller inte att Sverige är ensamma om detta, eller var, det var nog lika i de andra nordiska länderna och säkert andra också.
Lite intressant att detta blivit en så het potatis.
Igår skrev Washington Post om det också, sååååå ja ...
HAHA.
Och DN idag.
Ja jösses ...
Lena:
Välkommen hit. Tror du är ny här!
JA, jag kan tro att det var klart annorlunda hos dig eftersom dina föräldrar kommer från Portugal.
SÅ himla fint att de alltid bjöd dina vänner. Minns du om dina kompisar då alltid åt hos er? Eller "skulle de gå hem och äta?"
OCH du fick sitta på rummet hemma hos andra...classic.
Men jag är glad över att du inte tog illa upp fastän det inte var så hos dig. DET var ju verkligen så det var på 70 och 80-talen, man väntade på rummet.
Du är nog i samma ålder som jag eftersom du växte upp under 70-talet. Ja ingen i den förort jag växte upp had det speciellt fett, hade man flera barn så var det bara att beräkna efter familjen och baka, sy, sticka, lägga in, sylta etc för att få det hela att gå ihop. Det fina i kråksången var att det var lika för alla mina kompisar.
Det var bara så det var.
En annan tid, som du säger.
Idag ...
Annat, alla gånger.
Ja, precis som du har jag väldigt svår att förstå att detta blivit SÅ stort.
Ofattbart nästan. Av en enda kommentar på Reddit. Ja, som givetvis då fick en massa medhåll, men ändå ...
Kulturella skillander helt enkelt.
Lena, varmt välkommen tillbaka!!
Yvonne:
Tack, ja jag tycker det är ganska fascinerande detta...
Liksom att det blivit SÅ stort som det är. Det är nästan ofattbart för mig.
Dina barn är yngre än jag och "den nya tiden" hade säkert börjat då de var små.
Exakt, alla beräknar säkert sin mat efter antalet i familjen en vardag.
Så konstigt detta, tycker jag.
PRECIS så var det i vår familj också.
Öppet hus, vi hänge nästan alltid hos oss.
Mellanmål och fika för alla.
Men middag? Nej, så var det inte.
Tycker det låter som om dina barn hade det ganska lika som vi. OCH detta är ngt mina kompisar ännu idag talar varmt om, och det gör säkert dina barns kompisar om er också.
SÅ fint.
Men jag kan lova att inte en enda en av dem sitter och tänker "men vi fick aldrig middag hos dem ..."
Att vara öppet hus för barnens kompisar är GULD och det är ngt kompisarna aldrig heller glömmer.
Tjejen med kylskåpet ja ...
Jaadu, jag fattar det inte.
DET var så störigt för mig att jag fick blodtryckspåslag varje gång.
Tror att jag skrattande sa det till hennes mamma en gång och mamman bara .... yeah that is my girl for ya...
SUCK.
Tycker det låter klokt som din dotter gör med dina barnbarns kompisar idag.
Kan tänka mig att det är så hos många.
OCH att många barn går hem och äter middag med sin familj. Det är ju ändå lite speciellt att äta med familjen varje kväll, det kan ju vara enda gången alla ses tillammans under dagen.
Sen är det såklart kul att bli bjuden på middag hos kompisar ibland också.
KAN tänka mig att det är en ganska bra balans idag hos barnfamiljer vad gäller detta.
TACK Yvonne för att du gillar dagens text.
Tycker det är otroligt hur stort det blivit. Helt otroligt faktiskt vilka ringar på vattnet det ger.
HUR gick resan?
HUR var Arlanda????
KRAMAR !!!!
Läsken:
Hej och välkommen till min blogg!
Du ser, intressant det där. Då har vi ganska lika erfarenheter. Bra också det där med praxis att alla gick hem vid 18.
Klokt ju.
TACK också för att du talar om för hur det är idag!
För jag har undrat över det.
Låter klokt att de sker efter överenskommelse med kompisens föräldrar.
Mellanmål och fika ja, alltid.
Varmt välkommen tillbaka!!
Karin:
Du ser ... så var det bara.
Precis, man lagade/lagar mat efter familjen storlek. Allt annat är ju ganska konstigt.
Så borde det rimligtvis vara överallt.
PRECIS Karin, kompisen väntade på rummet (eller satt med utan att äta, fasiken så var det nog då och då ibland hos oss också när jag tänker efter. Men oftast satt vännerna på rummet) och sen hängde man med hem till kompisen medan de åt middag.
Detta är en sådan icke-grej för mig, fattar inte hur det har blivit så stort??
Visst är det fullkompligt bisarrt? Snacka om storm i ett vattenglas.
Ja, mellis och fika .. alltid. Lustigt hur lika alla skriver om det. DET kanske Reddit kan ta upp, men nej ...
Kramar i massor till dig!!
Carin:
Lustigt hur detta har blivit så stort på så kort tid.
Tycker det är underligt. En icke-grej som blivit till ett berg.
Kan tänka mig att det kanske var lite annorlunda när du hade barn i skolåldern, att det var vanligare att man åt hos varandra då.
Fint också att du ibland åt hos kompisar då du var liten. Det gjorde säkert jag också ibland, men för det mesta var det rummet, haha.
Kramar!!!
Håller med dig fullständigt! Och varför skulle man planera efter att ev fler kom och åt och få mat över? Eller om man nu lagat mer för att ha lunchlådor plötsligt stå utan lunch dagen därpå?
Nä, verkligen inget att störa sig på. Inget jag var bekymrad över som barn och inte när våra barn var små heller. Tänker också att det faktiskt finns familjer som inte skulle ha råd att föda kompisar också, mat kostar ju pengar.
Sedan hände det givetvis att andra barn fick mat hos oss eller våra år hos någon annan men minns det som det var en kommunikation om det innan, att det bestämdes.
Helt makalöst konstigt att folk stör sig på detta och få det till att vara ett trauma. Jösses.
Bettan.
VISST är det TRAMS.
En icke-fråga som blivit gigantisk. FATTAR det inte.
Alltså verkligen inte.
En storm i ett vattenglad som gett ringar över världen. Vad trött jag blir.
Samma då Linda var barn alltså.
OCH jag kan lova dig att ingen av hennes vänner tänker på detta, och Linda tänker inte heller på att hon inte blev bjuden.
Preis som du och jag, det var JU bara så det var. Inget att ens tänka en halv tanke över.
Ibland alltså ...
WOW, det du berättar om är verkligen talande över hur det funkar i olika kulturer ...
Verklgien talande.
Nog förstår jag att du inte kunde äta där varje gång du kom dit för att vara med deras barn i första hand. Tiden, som du säger.
Jag kan ju tycka det är lite märkligt att de inte förstod det ...
Men återigen, kulturer och dess olikheter ...
Vad jobbigt det kan bli, även fastän det alls inte behöver vara det.
Ja, just det där ,,, att du ansågs ogin för att du skulle slippa bjuda tillbaka ...
Jösses ändå. Så svårt det kan bli när man inte har en aning om hur ens beteende tas emot.
Bettan, jobbigt ...
Hoppas det löste sig till slut och att de förstod sedan hur det funkade med tiden, deras barn och din arbetsuppgift.
Kramar till dig fina Bettan!!
Linda:
Vet inte om du är ny här, men jag tror det, välkommen!!
Just precis, man satt på sin kompis rum för att man skulle hem och äta själv efteråt, eller så hade man ätit redan.
Detta var ju verkligen ingen grej.
Jamen eller hur, man tänker ju inte på morgonen att---ÅÅÅ kanske barnen har med sig tre kompisar i em, bäst att göra mat för sju personer idag.
SUCK, så funkar det ju inte .. blir trött och matt bara av tanken på det.
Desstuom tror jag inte alls att detta är så svenskt som alla säger att det är. TROR det är lika på många håll i världen. Verkligen.
JAG vet, snart tror alla att svenskar aldrig bjuder någon på middag. Inget vuxna. Ingen.
Fasiken, vad FEL det kan bli.
SÅ fel, fel, fel.
Nej, denna debatt gör mig mest trött. Hur kan en så liten grej bli så STOR!!
Linda, varmt välkommen tillbaka!!
Brysselkakan:
Visst är det KNÄPPT!
Vem planerar för fler än familjens medlemmar. OM man inget bestämt innan?
Fattar inte detta alltså. Faktiskt inte.
En ickefråga och en storm i ett vattenglas.
Exakt, inget man funderade på DÅ och inget jag funderar på IDAG.
Som du säger, mat är dyrt och när jag växte upp hade de flesta inte speciellt fett i plånboken. Man klarade skivan, men man hade budget till allt.
Så hela denna grej år så skum.
Desstuom tror jag inte alls att det är ett svenskt fenomen heller. Det förekommer nog lite överallt.
JAPP, skulle någon äta hos en, eller skulle man äta hos en vän, var det bestämt INNAN.
Tror nog delvis det var ganska lika då K var liten.
Ja jösses, det är verkligen allt man kan säga ...
Obegriplig debatt.
Jag har samma upplevelse som du; jag väntade i kompisens rum när de åt och det var inget konstigt. Men det var ju inte bara kompisens familj som lagat mat till de som skulle äta där. De flesta åt ju vid ungefär samma tid, så jag skulle snart äta hemma eller hade just ätit när jag kom till kompisen. Dessutom skulle nog min mamma blivit väldigt besviken om hon fick veta att jag ätit hos någon annan när hon lagat mat /höll på att laga mat, åt mig.
Visst åt jag hos kompisar och kompisar åt hos mig, men då var det planerat så långt i förväg så att inte någon stod och lagade mat åt den som sedan inte åt hemma.
Fika och mellanmål var däremot något som vi ofta åt hos varandra.
Kramar!
Intressanta tankar.
Jag har själv undvikit att skriva om Swedengate, då jag inte har några egna erfarenheter. Hade inga kompisar som barn, så har inga minnen av hur det var hos andra vs hur det var hos oss.
Tror det kanske kunde vara lite olika beroende på om man "bestämt att man skulle äta hos varandra eller inte".
Det lilla jag minns är att man antingen bestämt sedan innan att man skulle äta hos kompisen/kompisen skulle äta hos en. Alternativt att kompisen fick ringa hem och fråga om hen fick äta middag -och därmed få ett "ja, det går bra" eller "nej, det går inte idag" från sina föräldrar.
Vad jag tycker jag kan tolka av allt jag läst är att det till viss del finns skillnader utifrån var och hur i landet man bor. Landsbygd eller stad. Bor "alla kompisar på samma gata och man springer emellan" eller behöver man skjuts mellan varandra? Vilken klass tillhör man? (verkar generellt vara vanligare att de lägre klasserna bjuder på det man har) o.s.v.
På något sätt kan jag inte låta bli att gilla det här med Swedengate.
Jag gillar att få se på min egen kultur från andra kulturers perspektiv. För mig fungerar det lite som ögonöppnare, eftersom allt som tillhör ens egen kultur är så normalt. Så normalt att man aldrig ens tänker på att det är någonting udda och/eller konstigt.
När mitt Instagramflöde exploderade av detta minns jag att jag kände att jag inte ville gå i direkt försvarsläge, just eftersom jag inte har några egna erfarenheter. Jag kunde varken säga bu eller bä utifrån min egen barndom.
Jag blev mest nyfiken på alla historier.
Min, kanske lite obekväma, åsikt är att vi (Sverige) generellt lider liite grann av Vet-bäst-komplex. Som land alltså. "Det vi gör är rätt och ingen utifrån får kritisera."
Jag älskar Sverige, men tycker mig se en del tendenser till att vi brukar göra samma sak som vi kritiserar exempelvis USA för...
Så jag kan ändå tycka den här typen av hashtags fyller en funktion. Vi får se på våra egna beteenden med nya perspektiv.
Tänker att saker som är självklara i ens egen kultur tänker man inte på just för att de är normaliserade. I en stor del av världens kulturer verkar ju trots allt vara otänkbart att man inte bjuder gäster på mat, så jag förstår till fullo att vårt sätt ter sig otroligt ohyfsat i deras ögon.
Nu är såklart vissa saker såklart inte sant; som att ett barn skulle vistas en hel dag hos en kompis utan att få mat eller att man inte får äta frukost om man sover över. Men på det stora hela tror jag det kan vara rätt nyttigt att se andra tycka vi är lite dumma i huvudet en period :-)
Blev djupt, men det är lite av alla de tankar jag haft sedan Swedengate drog igång.
Hoppas du haft en fin onsdag!
Kramar! /Erica
På samma vis var det i Österbotten när jag växte upp. Middag åt man hemma o man väntade på rummet medan kompisen åt, sen kanske man for vidare o kompisen väntade i sin tur medan jag åt. Hängde man däremot med nån hem direkt efter skolan fick man mellanmål, o saft o bulle alltid, eller fika som ni säger i Sverige. Kan tänka mig att vi som växte upp på 70 -talet i Finland med föräldrar födda under krigstiden var van vid att det inte fanns så mycket i alla hem heller. No big deal, vi har överlevt, o kanske värdesätter vi mera att bli bjudna på mat idag. Annah
Känner igen mej i allt du skriver Annika, precis så var det hemma hos mej också när jag var barn på 60-70 talet, och när killarna var små så fick kompisarna vänta på rummet medans de åt, inget konstigt med det. Fattar inte heller varför det har blivit en sån stor grej av det hela?
Håller med dej till fullo!
Ha det fint!
Kram
Humlan:
Det var verkligen inget konstigt. Det var bara så det var.
Ingen funderade på det.
Som du säger, alla åt verkligen vid samma tid också. Det var lätt att veta när middagen seerverades. OCH blev det så att en kompis satt på rummet så var det så.
Precis, åt man hos ngn (eller ngn åt hos en själv) var det planerat innan.
Fika o mellis en helt annan sak.
Kramar!
Erica:
Mmmmm, det kan jag förstå, Erica.
Det låter lite tungt, men det kanske det inte var?
Fast å andra sidan vet jag ju ATT, You've come a long way, baby!!
Men ja, det var som du skriver ...
Att OM man någon gång åt borta så var det bestämt innan.
OCH om det blev spontant ringde man alltid hem och berättade det.
Fast det hände INTE ofta.
Familjerna beräknade maten till sin familj, så var det bara.
Precis, jag tror också att det beror på NÄR man är född. VAR man bodde.
Bodde man så att ungar jämt sprang in och ut
Eller var det på landet med stora avstånd?
Allt spelar in, och spelade in.
Jo, du har rätt ... det är nyttigt att se sin egen kultur ur andras ögon.
For själv SER man ju det inte. Det blir bara en del av tillvaron som man inte reflekterar över alls till slut.
Det lite larviga är väl att det fått SÅÅÅÅ stor plats i världen med tanke på hur liten grej det verkligen är för oss som var och är med.
Det låter som om alla andra öser mat över barnens kompisar. TYP.
SÅ är det INTE, kan jag säga.
Men det är lätt att bli skenhelig, haha.
Men visst ÄR det nyttigt med en funderare det ÄR det. För alla.
Jo'rå ... visst har Sverige en självgodsstämpel som inte går att att tvätta bort.
Svenskar tror gärna att Sverige är bäst.
Att allt där är klokast och smartast.
Sånt märker man mkt då man flyttar ut.
Se bara på Srtockholms självgoda slogan, the capital of Scandinavia ..
asså, ja ... hahah ... första gången jg kom till ARN och såg det började jag nästan vrida på mig. Cringe. Och då är jag ändå från stan sas.
Erica, svenskar och amerikaner är mkt lika då det kommer till detta. Man brukar säga att amerikaner är självgoda, och det är många. MEN det är svenskar också.
minsann.
Kul iofs att bägge är nöjda med sina länder, haha.
Önskar att jag hade mer erfarenhet av andra länder. DET här kanske är ett västvärldsfenomen? ALLA länder i väst tycker att de är bäst?
nej, jag vet verklgei inte ... jag bara gissar.
Jag har sett tendenser i Finland också, men på ett råare sätt ...
Svårt att förklara. Mer in your face där. Irriterande. Men å andra sidan tro jag Sverige kan vara stöddiga mot de andra nordiska länderna.
Äsch, jag slutar svamla nu ...
Men vi har samma åsikt iaf om detta.
OCH du hr så rätt, om ett barn sover över hos en en kompis äter den ju både middag, frulle och godsaker där.
Och fika och mellis var det alltid ALL in på. HOS alla.
TACK för dina funderingar, gillar tänket.
KRAMAR!!
Annah:
EXAKT, jag är sååå säker på att detta är förekommande i många andra länder också, speciellt kanske i norr.
Ingen biggie.
Det var ju bara så det var.
Ingen funderade på det övh.
Mellis och fika alltid, ja. Alltid. Det var en ickefråga, det var självklart.
OH ja, jag är säker på att våra föräldrar, 30 och 40-talisterna, hade/har mkt med sig i bagaget efter kriget.
Speciellt i Finland. OCH i de länder som deltog verkligen. Sverige var ju förskonade där, men ransonering och stramhet även där.
Så vi är verkligen våra föräldrars barn. Inte konstigt att det var som det var.
OCH är.
Tycker detta är en konstig debatt.
Tack för att du delade med dig från mitt kära Finland!!
Susjos:
Jamenvisst, det var ju så. Det var ingen grej.
Verklgein ingen grej,
Det fanns ingen som gick och surade eller var kränkt över detta.
En ickefråga.
Likadant när dina barn var små alltså.
Jag tycker det är vettigt också, alltså vem går och gör en massa extra mat ifall om att. SÅ konstigt allting.
Dessutom råder stor skenhelighet också.
Ha det jättefint!!
KRAMAR!!
Som svar:
Jag kommer ihåg att utav mina bröders kompisar var det många fler som åt hos oss, vissa av dem väldigt ofta. I en tillbakablick med den livserfarenheten man idag besitter, kan man se tecken på att det kanske inte var alldeles bra hemma hos vissa.
De åt gärna hos oss då vi hade en annan matkultur, dvs pommes frites var husmanskost hos oss, vi hade sällan köttfärs utan mycket helt kött (köttfärs användes knappt i Portugal fram till slutet på 1900-talet av förståeliga skäl; värmen. Min mamma fick lära sig att lita på att den var ok, tog många år).
Sedan att min mamma var väldigt duktig på att laga god mat gjorde väl sitt till. Träffar fortfarande människor som minns mammas mat och ser drömmande ut när de pratar om den.
Jag försöker köra samma koncept, alltid gott om mat så att det räcker och blir över. Man vet aldrig när det kan behövas ställa fram en eller ett par extra tallrikar av någon anledning. Kan sakna den tiden det var mer regel än undantag att ha extra middagsgäster.
Kan kanske tillägga att min mamma aldrig förväntade sig att bli tillbaka-bjuden utan det kunde hon vara utan. Det fanns inte i hennes tankegång utan det var mer av att vi åt så då skulle vi naturligtvis inte ha någon i vårt hem som inte fick äta sig mätt. De hade inte mycket, mina föräldrar men mat kunde man alltid erbjuda.
Jag som är uppvuxen i Sverige på 50-talet och har föräldrar som var unga under andra världskriget har definitivt upplevt detta med att vänta på rummet. Till skillnad från många av er kändes det aldrig bra - det var en konstig känsla av att bli utesluten - så jag gick oftast hem istället. Det var samma sak hemma hos oss - middagen ansågs vara en familjeangelägenhet och kompisar fick antingen vänta på rummet eller ombads gå hem och äta. Inte heller det kändes naturligt - precis det som har gjort att det här slogs upp så stort kändes verkligen: man släpper inte in någon helt och fullt i sin familj och i ditt hem. Och det är precis det här som många utlänningar också reagerar över i Sverige. Jag har bott utomlands i flera länder som ung, jobbat internationellt och är precis hemflyttad till Sverige efter att ha bott elva år permanent i södra Frankrike så jag har faktiskt distans till det svenska i ganska mycket. Och förstår därför detta Swedengate och att det blivit en sån snackis. Det ÄR faktiskt ett annorlunda beteende och det är inte konstigt att det diskuteras - det uppfattas ju som fullkomligt obegripligt av dem vars kulturer innebär att man självklart inviterar sina gäster, små som stora till matbordet. Allt annat betraktas som snålt, ogint och just ”uteslutande”. De flesta av mina generationskamrater upplevde samma känsla, jag har kollat och det var ingen som gillade att sitta och vänta på rummet. När vi själva fick barn gjorde vi därför ALDRIG på det sättet - det förvånar mig därför att så många här ändå har den erfarenheten från 60-80-talet? Det vi däremot gjorde var att ringa hem till kompisens föräldrar för att fråga om det var ok för hen att äta hos oss. För att inte störa deras middagsrutin. I Sverige äter ju familjer oftast middag vid samma tidpunkt så i praktiken hände ju inte det här varenda dag, det normala var ju att var och en gick hem till sig och åt. Men jag håller med om att det kan vara nyttigt att se sig själv och sin kultur med andras ögon. Det är min erfarenhet att vi svenskar har svårt att vara självkritiska och att vi ofta tycker att vårt sätt att vara är det bästa. Som nyss hemflyttad kan jag nästan inte alls säga att något var bra eller bättre i mitt förra hemland. Som sjukvården t ex. Det blir genast lättkränkta svar eller försvar för det svenska så numera är jag mycket försiktig med att berätta hur det är att leva och bo i ett annat land. Inte alla är så förstås, många tycker det är intressant och lärorikt med olika kulturer. Som att vänta på rummet t ex!
Lena:
Kan absolut tro det, att alla int hade så kul hemma.
Din mamma kände sig säkert ännu mer manad att ha mat till de killarna då.
KAN bara tänka mig vad de måste ja älskat maten hos er.
Pommes till vardags, bara en SÅN sak!! DET var ovanligt, det kan jag säga.
DESSUTOM annorlunda mat än de var vana vid.
Så jag kan tänka mig att ert hem var POPPIS utan överdrift och maten god.
Ja, jag kan förstå att det nog tog ett tag för din mamma att lite på köttfärsen i Sverige.
Så fint med alla vänner till er som än idag talar varmt om det hela. Så fint.
Ett toppbetyg till dina föräldrar.
FINT att läsa hur dina föräldrar tänkte. Jättefint.
Tack för det!
Monet.
Välkommen tillbaka. Länge sen sist :-)
Tack för dina tankar om detta.
Så du kände så alltså, och dina vänner också.
Att det kändes konstigt.
Minns det bara som att det var en total ickegrej eftersom det gällde samtliga. Jag kände inte som du, men det är intressant att höra hur du upplevde det hela.
Jag tror absolut inte detta är något unikt för Sverige. Det förekommer i andra länder också, men Sverige är det land som fick sig en dänga med sleven.
Jo, jag har ju bott utanför Sveriges gränser jag med, i snart trettio år. Så en viss distans får jag nog anse mig ha likaså.
Men till skillnad från dig förstår jag inte hur detta har blivit så stort. Jag kallar det en storm i ett vattenglas.
Och som sagt, det är Sverige som får smällen nu även om det förekommer i andra länder likaså. Speciellt länder norröver.
En kulturell skillnad bland många andra.
Ja, svenskar kan absolut ha svårt att vara självkritiska. Men så är det med amerikaner också ofta.
Funderar på om det kan gälla i många länder?
Just att man själv ser sig själv som det enda rätta? Skulle inte förvåna mig eftersom alla står närmast sitt eget. då är det lätt att tycka att andra länder är helt flänga.
Hur kom det sig att ni lämnade Frankrike för Sverige?
Kanske det franska kynnet passar dig bättre. Så kan det ju vara.
Själv känner jag mig både svensk och amerikansk och tycker mycket är bra här. Men jag tycker också att mycket är bra i Sverige.
Var hos tandläkaren igår och fick då en ny tandhygienist. En tjej från Iran. Hon hade stora delar av sin familj i Sverige. Du skulle ha hört hennes prisande av Sverige, ffa Linköping där hennes bror är professor på universitet.
Det var guld hon sped över Sverige och det svenska systemet.
Vi jämförde en hel del och jag fick verkligen höra av henne om det hon tycker så mkt om när hon är där på besök.
Roligt.
Men, det gäller nog att ta bästa ur flera länder när man har ynnesten att råka få prova på att bo utanför de egna gränserna.
Brukar säga att det tillfört mig så mkt att kunna se två, ibland tre, länder lite grann från en annan synvinkel.
Men just Swedengate tycker jag är otroligt överdrivet.
Jag växte upp i en annan tid med andra värderingar. Det var mycket mer av ett uttalat klassamhälle då - att ha en strikt åsikt om att middagen var en familjeangelägenhet var tydligare i de högre samhällsskikten än i de lägre. Det var väldigt noga att man var hemma i tid till middagen, att man följde vissa regler som handlade om bordsskick, att äta upp det man serverats, att inte gå ifrån bordet i förtid etc. Det var den enda stund på dagen när familjen samlades och det ingick att alla tillfrågades och berättade om sin dag, hur det varit i skolan och vad man gjort efteråt etc.
Var man hemma hos någon visste man om detta och det var väldigt tydligt att man inte var önskvärd under de här middagsstunderna. Man kände sig inte välkommen helt enkelt och som jag skrev tidigare, den känslan delar jag med mina generationskamrater. Ingen av oss minns detta med någon bra känsla utan svaren har snarare varit:usch ja, det var inte kul. Det var ofta en lättsammare inställning till själva middagsproceduren hos familjer med arbetarbakgrund, där kunde man bjudas in till måltiden som ett av de många barn som ofta fanns där. Men oftast tackade man nej själv, det satt liksom i att man inte skulle äta hos andra (om man inte var speciellt inbjuden alltså).
Jag har ingen erfarenhet av hur de var/är i de övriga nordiska länderna men i större delen av Europa, framförallt i de södra delarna är det definitivt inte så. Där anses det naturligt att inkludera alla i en måltid och näst intill oartigt att tacka nej som någon också har skrivit här om. Jag tycker inte alls det är konstigt att det här har blivit föremål för diskussion, det är ju mest utlänningar som beskrivit det här fenomenet och ställt sig undrande till det eftersom det ligger långt ifrån de egna landets kultur och värderingar. Sen kan man ju tycka vad man vill om det i sak, jag upplever inte heller att Sverige ställs vid någon skampåle, det är nog mest vi själva som just inte tycker att det är speciellt märkvärdigt eftersom vi är så vana vid detta.
Varför tillbaka till Sverige? Hade det bara varit för min del hade jag valt att bo kvar. Men min man talade inte språket som jag och ville helst bli gammal och begravd i sitt hemland. Så resonerar de flesta svenskar därnere - man kan ha bott där i över 20 år men i 70-75-årsåldern flyttar de flesta tillbaka. Man vill också vara närmare barn och barnbarn under sina sista år. Men framförallt är det språket som avgör. Talar du inte det blir du aldrig en integrerad del av samhället, det gäller ju överallt. Jag är inte emot Sverige alls - jag är född och uppvuxen här och ser alla de fördelar som finns. Men också nackdelar - det har hänt mycket med det svenska samhället bara under de senaste tio åren så det har varit en ganska tuff återanpassning. Men det är OK, så är det för alla och vi tar tillvara på det bästa och minns med glädje våra franska år. Jag har en dotter som är gift med en fransman och har franska barnbarn där så landet finns kvar både när det gäller språk och familj för oss ändå.
Hej!
Jag tyckte det var fascinerande att detta kom upp med #swedengate men kan också relatera till det gällande mina barn när dom växte upp under 90-talet. Hemma hos oss bjöd vi alltid barnens kompisar på middag om dom fortfarande var kvar när det var dags (om dom ville vill säga), fanns inte på kartan att dom skulle sitta på rummet och vänta (dom ringde dock alltid hem och frågade om det var okej). Däremot hände det många ggr att våra barn fick sitta på rummet och vänta vilket jag tyckte var lite märkligt måste jag erkänna, det gällde dock inte alla kompisar :D Min man som är italienare tyckte det var extremt konstigt ska jag tillägga då det i Italien inte finns på kartan att man inte bjuder besökare på mat. Själv växte jag upp på 70/80-talet och kan inte riktigt minnas hur det var, men jag minns väldigt väl min bästa väns farmors pannkakor som jag förnöjt mumsade i mig då dom var väldans goda :D
Jag är helt enig med dig. Det fikas i Sverige helt klart. Middag fick man hos varann när det var planerat i förväg.
Monet:
Det är intressant att höra hur alla tycker i denna fråga.
Den är verkligen inte svart eller vit.
Det är väl kanske delvis så än idag att middagen är en stund för familjen, att diskutera dagen inom sin grupp sas.
Lite heligt sådär kanske?
Seder och bruk.
Din kompisar från den tiden tyckte också det var jobbigt och fel.
Det borde ju inte ha känts så eftersom ni alla satt i samma båt. Jag menar, det var ju inte så att en av er alltid var utanför, utan det gällde alla.
Fast såklart kan man uppleva det här precis som ni, ni tyckte ju onekligen att det var en obekväm sits. Då var det ju det.
Det blir ju lite kulturkrockar ibland, som mellan syd och nordeuropa.
Lite gissningar överlag när det kommer till mat och vem som äter ihop hemma en vardagskväll.
Jo, det hela började ju på Reddit, det var där ngn tog upp det hela om Sverige och sen fyllde andra på bland kommentarerna där. Vet inte i vilket land det har sitt ursprung, alltså original-Reddit, den som först skrev om det och på vilken Redditsida det var.
Ja, jag kan förstå att man vill hem på sin ålders höst. Tryggare på alla sätt och vis.
Språket är ju a och o att tala bra när man bor utomlands. Utan språket blir det ju en ganska ens tillvaro och svår dessutom.
förstår att det då lockar med det gamla landet.
Som du säger, Frankrike finns kvar. Ni har ju verkligen kopplingar dit och kan åka titt som tätt.
Bra där.
Sara:
Hej!!
DET är fascinerande, onekligen.
Idag igen en krönika i DN på ämnet.
Du har alltid bjudit dina barns kompisar på middag, det är ju jättetrevligt och dina barns vänner minns det säkert med värme.
Sen då kan jag verkligen förstå att du tyckte det var märkligt att era barn ibland fick sitta på kompisarnas run då de var hos dem och det naglades middag.
Man kan ju tycka att de föräldrarna då skulle kunna bjuda tillbaka? Eftersom deras barn alltid fick äta hos er.
Jag kan också förstå att din man tycker att det är ett lite annorlunda fenomen detta. Som sagt, det är ju annorlunda i sydeuropa. Så olika med seder och bruk.
Varmt välkommen tillbaka hit!
Nilla:
Exakt så var det.
Precis så, Man åt om det var bestämt innan, inte annars.
Fika? Alltid.
Post a Comment