Det här blir veckans sista inlägg för mig.
Jag tar ledigt torsdag och fredag. Anledningen till det är att en gammal bloggvän kommer till Washington för att förnya sitt svenska pass och då ska hon bo hos mig.
Förnya passet som svensk medborgare i USA kan endast göras på TVÅ ställen inom detta stora land, på ambassaden i Washington DC eller på generalkonsulatet i New York.
Bara på dessa två ställen ska alla svenskar som bor i US således förnya sina pass.
Visst är det märkligt?
Man kan ju verkligen tycka att det skulle finnas iallafall en plats på västkusten att förnya på, och en plats i mitten av landet samt en plats på östkusten, egentligen skulle de finnas två på varje kust och två i mitten.
Lustigt hur UD tänkt här …
Det gör det verkligen inte lätt för utlandssvenskarna.
Själv har jag ju turen att bo i DC-området och jag kan lätt åka in till Georgetown (den stadsdel i Washington DC där svenska ambassaden ligger).
Ja, om tid för nytt pass finnes att få, vill säga …
Det är samma svårighet att få tid att göra pass här som det är hemma.
Läste nyligen att det kan komma att ta lång tid innan man får passet i sin hand sedan det väl är gjort.
Det lär bero på limbrist …
Ack ja.
Men det rör väl isåfall samtliga pass som utfärdas överallt, eller? Alltså inte bara de svenska passen.
However, det är Anne-Marie som bor i norra Kalifornien som kommer hit.
En gång hade Anne-Marie en välbesökt blogg som hette Att bo i USA. Nu är den bloggen nedlagd, men Anne-Marie bor kvar i Kalifornien,
på landsbygden vid det mäktiga berget Mount Shasta.
Jag och AM lärde känna varandra via våra bloggar 2007, men vi har aldrig träffats.
Det ska verkligen bli spännande att ses!
Ett kort besök blir det för AM eftersom hon åker tlllbaka till västkusten redan imorgon eftermiddag igen.
Jag ska agera guide och värdinna.
Det här med bloggvänner är intressant.
Jag har ännu inte träffat en bloggvän jag inte tyckt om.
Somliga har jag blivit väldigt god vän med, som Lotta i Connecticut som en gång bloggade under Charming Charlie.
Likaså Saltis, som en gång bloggade från NYC. Numera bor Saltis i San Diego och jag vet att det är många av er som följer henne via Instagram.
Nästan alla de bloggare jag träffat har avslutat sina bloggar, de finns nu på Instagram istället.
Tråkigt, tycker jag, även om Instagram är smidigt som bara den kan det aldrig ersätta en blogg.
Jag har varit på flera bloggträffar, både i US (två gånger i NYC där jag träffat Charlie-Lotta, Saltis, Kalaslotta, Sisu-Taina, Petra som brukade blogga från CT, Åsa och Jenny som en gång bloggade från North Carolina).
Jag har även träffat, och bott, hos Petra H som bloggade från Puerto Rico, men som numera bor i Belgien. Vi bodde där natten innan vi begav oss iväg på en kryssning i södra Karibien.
Jag har träffat Desiree, och hon har bott här likaså, och det var så jätteroligt.
Numera bor Desiree i Schweiz. När de bodde här bodde hon i Alabama och många av er minns säkert hennes blogg. Idag finns Desiree även hon på Instagram.
Av svenska bloggare har jag träffat Brysselkakan, och det var här på Tysons Corner för några år sedan. Mycket trevligt. Jag hoppas vi ses igen, Brysselkakan!!!
Brysselkakan är en av de få som bloggar än idag.
Jag har även träffat Humlan, Lisbeth (Londongirl) och Linda-Marie. Vi sågs i Stockholm en sommareftermiddag och hade trevligt ihop.
Jag och Marianne (som bloggar ännu!!) tillbringade en jättefin höstdag i Stockholm med massor, massor med prat, vandrande, fika, lunch och vitt vin i solen.
Så mysigt. Marianne, det ska vi göra OM!!!
I Finland har jag också träffat bloggare, Ingela, Sisu-Taina som bor i CT), Tina och Ulla. Taina har jag således träffat både här i US och i Finland. Jag har varit hemma hos henne på middag i Connecticut också, så mysigt.
En bloggläsare som heter Monica var med den gången också.
Har varit på Instaträff också, men då var det bara Restonfotografer som mötte upp. Det var kul det med, men på ett annat sätt.
Bloggträff it is for mig alltså dessa dagar.
Det ska bli verkligt spännande att få träffa en sådan gammal bloggvän efter så många år.
Därmed säger jag trevlig helg till DIG och drar på mig värdinnerollen!
31 comments:
Vad roligt med bloggträff! Jag har träffat två personer som jag lärt känna via nätet, och det var trevligt; på något sätt kände man varandra trots att man aldrig träffats innan.
Det är verkligen märkligt att det bara finns två ställen i hela USA att göra sitt pass på. Varför inte i Los Angeles också t.ex.?! Man kan undra... Har du förresten läst om passkaoset i Sverige? Väntetiderna är absurda, både på att få en tid och på att få själva passet. Min mamma tittade efter en tid i Västra Götalands-regionen - tidigaste tid var i mitten på november! Detta i en stad 223 km bort. (Okej, inte långt jämfört med hur det är hos dig, men man ska inte behöva åka så långt inom sitt eget land, om man nu inte bor i den totalt glesbygden.) Vill hon skaffa passet på den närmsta polisstationen är det januari 2023 (!!!) som gäller. I dagsläget måste man dessutom vänta tre till fyra veckor på att få det färdiga passet eftersom polisen inte hinner med.
Hur är det då hos polisen, är det trångt och många som väntar på sina tider? Nej, inte här i alla fall. Var och skaffade ett nytt pass i måndags (tiden bokade jag 1 mars - alltså "bara" två månaders väntetid) och där var jag och en till. Med tanke på att man här inte kan få tid förrän i september borde det varit fullt med folk...
Nåväl, nu ska jag sluta gnälla och istället önska dig en trevlig bloggträff!
Spännande bilder, tack för bilden på bryggan, nu vet jag hur jag ska snickra runt stolparna :) Spännande med bloggträff. Har haft en mycket lyckad så det kommer att bli fler.
Hoppas att du och Anne-Marie får en trevlig och lång stund tillsammans. Jag har förstås inte träffat henne men hon känns ändå som en god vän. Pratat i telefonen har vi gjort däremot. Hälsa henne så mycket!
Trevlig ledighet från bloggen!
Kram
Så trevligt med en bloggträff.
Ha en fin helg nu då 😀.
Kram Carin
Elisabeth:
Tänk vad kul det skulle vara om vi kunde ses en dag!!
Det är kul att träffa folk man lärt känna online IRL
Uhuuu ... gissa om detta retar svenskar i US, att man bara kan förnya sitt pass på två ställen.
Dessutom ligger dessa städer bara 40 mil från varandra på samma kust. De skulle såklart ha ett ställe i LA, eller SF också. Inte två på denna kust i två städer som nästan gränsar ... Ja lite överdrivet men, ja du fattar.
Många upprop har lämnats till UD härifrån, men de lyssnar inte.
Ja herregud, jag har läst om passkaoset hemma. GALET!!!
Faktiskt totalt sjukt.
OCH nu LIMBRIST!!!
Fattar inte varför det är så svårt att boka i Sverige nu. Din mammas alltså ...
Ja, lite som här ju, måste man säga. man får åka över halva riket. Ibland hela tom.
Elisabeth, det med ditt pass och de få männsikor som fanns där låter ju SKUMT!!! What gives?
Glad att det var lätt för dig, såklart. Men märkligt.
TACK. OCH du, vi borde se till att ses vi också!!
Åke:
Hej och välkommen hit!!
Alltså, förlåt, men vilken brygga?? Fattar nog inte vad du menar ...
Förklara gärna.
Ja, kul med bloggträff.
Varmt välkommen tillbaka!
Men så skojigt att träffa en bloggvän irl, ni får säkert jättetrevligt. Jag har varit på några bloggträffar här där både läsare (som jag) och bloggare hade en trevlig eftermiddag. Nästan alla har man ju träffat igen i något sammanhang här i Spanien vilket är jättekul.
Verkar ju helknäppt att ni bara har 2 ställen att göra pass på i USA som är så stort land.
Idag har vi regn och det regnar lite lera dessutom, ibland undrar man om inte Sahara kan behålla sin sand där den hör hemma, ha, ha, ha. Min man har som tur är redan plockat in alla utemöbler så städningen minskar betydligt nu. Ska visst vara dåligt väder imorgon också.
Nu ska jag iväg och köpa blommor för vi ska bort på middag hos vänner från Island, hon älskar vita blommor så får se vad jag får tag på. Vi har en svensk tjej som är florist här i krokarna som gör fantastiska buketter och de är billiga jämfört med hemma. Hennes blommor kan du lätt ha 2-3 veckor så det är värt att betala lite mera för den kvaliteten.
Ha en trevlig bloggträff och en trevlig helg. Stor kram från mig
Det där med pass är banne mig inte kul... Sonen i Pullman, WA var igår i Seattle för att hämta sitt. En resa som börjar kl 6 på morgonen med flyg till Seattle, sedan tåg och buss till konsulatet som givetvis inte ligger i Seattle. Och sedan samma tripp åt andra hållet.
För att ansöka om pass så flög han till Seattle, vidare till Baltimore (för att planet bokades om), tåg till DC och sov över i DC (vilket snälla vänner till oss som han skulle sova hos men de fick förhinder bokade och betalade).
Sedan till flyget, flög till Seattle bytte flyg och kom hem sent.
Två dygn alltså.
Och givetvis inte gratis, detta pass har med alla kostnader gått på ca 10 000 SEK.
Och boka tid... ja, man får hänga på låset när de släpper nya tider. Han ville få det gjort under Spring break och lyckades med det.
Sedan ska hans visum förlängas i sommar, men det är en annan berättelse och resa.
Men så kul att du ska träffa en bloggkompis!
Och att lilla jag blev omnämnd!
Karin:
tack!
Det ska vi absolut ha.
ROLIGT att ni pratats vid via telefon.
Hon är här nu, trevligt!!
Kramar till dig!!
Carin:
Tack!!
OCH trevlig vecka och helg.
Kram!
Yvonne:
JA kul med bloggträffar.
KUL att du också varit på sådana i form av läsare. ROLIGT!!!
Vem vet, en gång kanske vi också ses? Hoppas det!
YUP, bara två ställen i US-
SÅ knäppt.
Hur är det i Spanien? Antar att det kanske bara är för er att åka till ambassaden där med? ÄVEN om jag kan tänka mig att de flesta gör sina pass då de är i Sverige.
Det där med era regn låter fruktansvärt jobbigt. Lerregn ... äckligt.
Sahara ja, den öknen blir ju allt större, gulp!!
Ni har verkligen haft taskrigt väder i vår.
ÅÅÅÅ ni sk få en trevlig kväll. Kan tänka mig att hon får en fin vit bukett av dig sen, Yvonne.
Ha det toppenfint!!
STOR kram från mig!!
Brysselkakan:
DET är faktiskt ett skämt över hur svårt det är för svenskar i US att förnya sina pass.
Att det bara går att göra på två städer som ligger så pass nära som DC och NYC ändå gör.
Din son ja, han får verkligen betala pengar för sitt svenska pass.
SJUKT!!
OCH UD bryr sig skit om det.
Det är s¨fel att det ska vara så här. De kan väl iaf ha en passenhet i LA.
Obegripligt detta.
Boka tid är asknepigt även här. TUFFT.
Visumet, hur förnyar han det? Här? Eller måste han till ambassaden i Sthlm?
YES, du är en av de FÅ som bloggar än idag av alla dem jag träffat.
Visumet kan förnyas via rek brev men han måste befinna sig i Sverige. De ändrade under pandemin då de inte kunde ta emot folk. Så det blir en tripp hit i sommar för honom för detta. Ännu är det oklart vilken typ av visum då univ ännu inte bestämt vad de vill sponsra honom med. Men tror han måste till Sverige hur som.
Om man nu kan kalla mitt sporadiska skrivande att blogga ;-)
Inte lätt att vara utlandssvensk i USA. Men Sverige är ju ett litet land så...
Önskar dig riktigt fina och roliga dagar med bloggkompisen. Perfekt att ha dig som guide på din hemmaplan:-)
Så roligt att träffa Anne-Marie! Jag har flera gånger sett Mount Shasta på tv och tänker alltid på henne när jag ser det. Roligt att ni kan träffas när hon måste åka tvärs över en kontinent för att fixa pass, det blir verkligen inte ett billigt pass, men det är ju nödvändigt med ett.
Ja, bloggträffar har verkligen varit roliga och det är så intressant att man på något sätt verkligen känner varandra när man träffas första gången.
Hoppas ni har trevliga dagar och att allt går bra med hennes pass!
Kramar!
Bloggvärlden är fantastiskt! Tycker många av mina bloggvänner att vi är likasinnade på mycket! Jag har varit på trebloggevent. Sen har jag träffat Sarah och Pia ett par gånger och de har också lagt ner sina bloggar. Tina med bloggen "Home to Tiny" fotograferade vår bröllop 2017. Insta går inte att jämför med en blogg. Spännande att få träffa Anne-Marie! Hälsa henne så gott! Saknar henne här och bilderna på Mount Shasta!
KRAMAR Anna
Mig har du också träffat en solig septemberdag i Stockholm!
Jag har träffat ganska många och tyckt att alla har motsvarat den bild jag fått genom bloggen - eller ännu bättre. Bara en enda (som slutat blogga för länge sen) blev det rätt tyst med... jag kan prata, men bara om den andra också pratar. Vi hade tydligen inget gemensamt alls.
Jag fick meddelande att du kommenterat hos mig, men det finns inget där, så antingen har blogger censurerat eller också har det bara försvunnit.
Ett tag hade de en ambulerande passkiosk (typ) som de skickade mellan de olika konsulaten, 4-6 veckor på varje plats. Jag fixade mitt förra pass den vägen här i Houston. Mitt nuvarande pass ordnade jag i Lissabon för ett par år sedan (min mans familj bor där och vi var där på semester) - det färdiga passet skickades till konsulatet här. Nästa gång får jag nog återgå till att åka till DC igen... synd att passen måste förnyas så ofta, med amerikanska pass är det ju bara vart tionde år, inte vart femte som de svenska.
Brysselkakan:
Jobbigt, och så knöligt.
Tänk så mkt som blivit så mkt jobbigare och svårare efter pandemin.
Inte lätt.
Då får ni träffa honom på hemmaplan, det är det fins i kråksången.
Du får blogga mera :-D
Nu är du iaf i staden som är ditt namn :-)
BP:
Nej, inte när man ska förnya sitt pass iaf. Jag har ju tur som bor i DC, men andra får åka från andra sidan landet.
USA har fler utlandssvenskar än ngt annat land, så nog borde de kunna utfärda pass även på de många konsulat som här finns i olika städer. Det fåniga är ju att de två passkontoren bara ligger 40 mil från varandra, Varför inte flytta det i NYC till LA.
Nej, utlandssvenskar blir lite styvmoderligt behandlade, tyvärr.
Haha, tack, en bra guide är jag, det vet jag :-D
Allt var trevligt och nu är AM tillbaka i CA igen.
Humlan:
Ja jättekul.
Jag läste upp alla kommentarer för AM medan hon var här och hon blev så glad över att höra det.
Jag är som du, tänker alltid på AM när jag ser och hör om Mount Shasta.
det är tufft för de svenskar som bor på andra sidan US och ska resa såååå långt.
Tur för mig att jag bor just här.
Preis, bloggträffar är både roliga och intressanta.
Kramar!
Marianne,
ATT vi gjorde!
ATT!!
Har såklart lagt in det nu i min text. VISSTE att jag hade glömt ngn och så var det DIG jag glömt. FASIKEN, det var ju såååå mysigt då vi sågs och pratade och vandrade, åt och drack.
MISS IT!
Vi gör om det!!
SÅ otrolgit skumt att den kommentaren försvann. Det handlade ju om ngt så oskyldigt som språk ... ME NOT GET ...
Cecilia:
Ja, och den gick tydligen sönder och sen sas det att de inte kunde fixa den. Say what?
DET är ju väldigt märkligt.
Faktiskt så otroligt löjligt att passen bara gäller i fem år. Alla andra nordiska pass gäller 10 år.
Urdumt.
Hojta om du kommer till DC så kan vi kanske ses!!
Det var verkligen trevligt att kunna ses "på riktigt" och se hur du och Peter bor.
Stort tack för er gästvänlighet. Och du var en perfekt värdinna. :)
De man lärt känna via bloggarna är ju redan som vänner även om man inte träffats. Som vi pratade om har vi ju träffat en del bloggvänner (du har träffat fler än vad jag har gjort) och de har varit precis så trevliga som man föreställde sig. :)
Kramar!!
Jag var inte alls orolig för att du glömt bort mig - jag får ofta luckor i minnet, just när jag ska räkna upp folk så där ... törs inte alls.
Nu har jag varvat ner efter en intensiv dag med mycket ljud - jag älskar prat och skratt, men mina hörapparater gör inte det, så det blir rätt suddigt i huvudet.
AM:
Det var verkligen roligt att ses.
Tackar, att vara en bra värdinna är a och o för mig. Att gästerna sen uppskattar det hoppas jag alltid.
Så är det onekligen, bloggar for the win!
Kramar!
Marianne:
ja, när jag skrev inlägget satt jag och tänkte att NÅGON har jag glömt. Men VEM!!??
Så var det du. Vi som hade så mysigt.
Hoppas allt blev vilsamt sen med ljud och intryck :-)
Hej,
Åh, jag älskar bloggar och tycker att det är så roligt med alla mina bloggkompisar. Lite som förr i tidens brevvänner kan jag tycka. Man lär känna varandra på något vis, får en känsla för vem den andra personen är. fastän man aldrig träffats. Underbart och unikt.
Jag har bara träffat Saltis i San Diego när jag bodde där för några år sedan. Det gick till så att jag jobbade som lärare på Svenska Skolan i San Diego och Saltis med familj hade flyttat till San Diego och hennes barn började på Svenska Skolan. Jag gick upp till henne och presenterade mig och talade om att jag har följt hennes blogg i flera år. Hon blev faktiskt lite generad, och jag med som kände mig lite som en vouyer, som hade följt hennes liv i blogg-världen.
Jag har även sett ett par bloggare på håll i Stockholm men känt att det inte var läge att tränga sig på. Men hajade till efter som de ju var så bekanta för mig. Lite blyg är man ju.
Jag funderar ibland på hur man upplevs som person av andra bloggare, för det kan man ju aldrig veta. Bara man inte träffar någon i verkligheten som blir besviken :-) För visst har man ändå efter ett tag en förutfattad mening om hur ens bloggkompisar är som person utan att man ha träffats, om du förstår vad jag menar.
Men så spännande! Hoppas du och A-M hade det trevligt. Så fint att du kunde ta emot henne.
Jag älskar bloggvärlden och tycker att det är så ledsamt när någon man följt länge slutar blogga. Man saknar dem faktiskt. Det blir tomt på något sätt. Vissa ser man vidare på till exempel instagram medan andra bara försvinner och man vet inte varför.
Ha en fin kväll!
Varm kram, Anneli
Anneli:
Jag med!
DET är så roligt och så lärorikt likaså.
Det är verkligen ngt av nätets bästa. Instagram kan inte mäta sig, det är kul det med men på ett annat sätt.
I en blogg lär man verkligen känna en person.
Saltis har jag träffat flera gånger, varit hemme hos henne och hon har bott här ett par nätter under ett par år då hon var på konferens i DC.
SÅÅÅÅ roligt och hon ger så mkt energi.
SÅÅÅÅ kul att du kände igen henne på svenska skolan i SD och att hon blev generad. Jättekul!!!
Du menar att du sett ngn storbloggare på stan? Lite kul det med.
Tror aldrig jag sett ngn bloggare jag känt igen bara sådär.
YES, man har absolut en bild av en bloggare innan man ses.
Alltid.
OCH ja, haha, det är bara att hoppas att mn själv inte gör ngn besviken eller att en favorit inte ska vara trevlig i verkligheten.
Ja, det var kul att träffa AM och kunna visa henne den del av Nova där jg bor + då Gtown. Jag körde runt henne mkt på sightseeing.
Tycker också det är jättetråkigt då bloggare lägger ner. DET blir verkligen tomt. Verkligen.
Intsta är inte alls samma.
Kramar!!
Hej! Jag har suttit och googlat på Anne-Marie och hittade hit. Jag följde hennes blogg ”Att bo i usa” i alla år och trodde hon dött under coronan eftersom bloggen plötslig upphörde. Fick för mig att göra en ny sökning nu flera år senare och då hittade jag hit.:) Här såg jag du träffat henne 2022, fint att höra hon lever. Jag saknar hennes blogg jättemycket. Vet du om hon skriver någon annanstans numera?
Ano;
Vilken deepdive! Tur jag har koll på kommentarer som kommer in på gamla inlägg.
AM lever, men skriver ingenstans.
Hon tröttande.
Så kan det gå.
Ha det så gott.
Post a Comment