Fjärde resebrevet från Kalifornien.





Godmorgon på onsdagen!!


Hoppas allt är bra med dig!

Här går livet på och cikadorna har absolut minskat i mängd.
DET är tydligt. HELT klart är det så. Tror att det hela kommer att vara över inom en veckas tid. SKÖNT! Ja, det tycker jag faktiskt. 


MEN, vi ska ge oss ut på äventyr idag igen i och med jag härmed skriver det fjärde resebrevet från västkusten. 
Jag hoppas att du uppskattar de här inläggen från min resa och inte bara längtar efter att jag ska “skriva som vanligt” igen ;-)


På onsdagmorgonen lämnade vi det urgulliga och fina Solvang bakom oss. Efter en god frukost styrde vi kosan mot nordväst.



 


På kullarna odlas vindruvor i mängd.  SÅ många vingårdar. SÅ många vinproducenter och det MÄRKS!!




IDAG var det dagen vi skulle köra den mytomspunna sträckan längs med
Pacific Coast Highway. DEN del av PCH som går från San Luis Bobispo och Morro Bay upp längs Big Sur och för att sedan avslutas vid Carmel-by-the-Sea.  Denna legendariska sträcka som jag glatt mig åt i flera månader. 



Pacific Coast Highway är en av världens mest berömda bilvägar. OCH på sina ställen är det också en av de farligaste, just den sträckan vi skulle köra.
Vägen slingrar sig som en orm längs med bergen som stupar ner i Stilla Havet, den är kurvig och på sina ställen brant. 
På vissa ställen är den lättnavigerad och ganska rak, på andra ställen är den krokig som bara den. Du ska ha is i magen då du kör vissa sträckor där.
Jag körde inte en meter. Peter körde hela sträckan.


När man vikt ner i Morro Bay är vägen snäll, den ligger som ett band längs med kusten som till en början inte alls är “läskig” eller svårkörd. BARA vacker.
Rastplatserna längs hela sträckan är MÅNGA. Det är bara att köra av vägen där man vill.
I början av denna sträcka är det strandängar som dominerar. Strandängar, stränder och klippor.
DET är så vackert och det gjorde mig alldeles lycklig.


DET blir inte så mycket bättre. 
—Lugna nu, sa Karolina från baksätet, det här är ingenting. Vänta, snart ska ni få se på annat.
Ni anar inte vad som komma skall.
Karolina och Mike åkte denna runda i mars.  Barnet visste vad hon talade om.



 

Kan ni känna den starka doften av hav och tång!


Problemet för oss denna gång var givetvis vår eviga följeslagare, June gloom. 
Dimman och molnen som uppstår längs kusten vid Stilla Havet under vår, försommar och även högsommar. Eftersom Stilla Havet är SÅ kallt och inlandsluften så varm uppträder därför detta fenomen. DET är inte roligt.
Stundtals gick färden genom total tjocka och lågt liggande moln. BAKOM bergen kunde man tydligt se den klarblå himlen, men vid kustremsan är det kyligare och därför också så mulet. Stundtals bröt solen igenom bara för att i nästa stund bli genomgrått igen.


 


Ljuvligt ÄR det!!!





Note to self:
NÄSTA gång, gör denna resa på hösten eller under vintern. DÅ uppstår inte dessa dimmor. 



Men ändå, det är den vackraste bilväg jag någonsin åkt.
Det är den vackraste av naturupplevelser. Naturen är så MÄKTIG och SÅ vacker. Havet är ständigt närvarande. Utsiktsplatser och rastplatser finns i MÄNGD!!! 
På ett pärlband ligger också otaliga state parks där man kan stanna, vandra längs leder, campa eller hyra stugor. Eftersom vi åkte en vanlig vardag var det absolut  inte någon trafik att tala om på PCH och ej heller var det mycket folk som besökte de talrika state parks som det finns SÅ gott om. 
Perfekt för oss.



HELA bilresan är som en enda dröm!! MEN det hisnar inom en.
Som jag sa, bilföraren ska inte ha ett nytaget körkort. 
Kusten är oländig, karg, brant och bara totalt förtrollande! TOTALT!!
Sedan kommer man till "mandelmassan i semlan”, BIG SUR! 
Big Surs hela sträcka är ungefär 145 kilometer lång. OCH jo, det är precis lika vackert som du tror att det är!
Precis lika magiskt som du läst om.



 






Jag kände tårarna bränna bakom ögonlocken flera gånger längs denna bilresa.
Varför? Jo, för att det var så vackert och så mäktigt allting. 
ATT jag äntligen var DÄR!!!



Vi åt lunch vid ett ställe som heter Nepenthe. Där finns en krog med en utsikt som inte går av för hackor. Där slog vi oss ner och njöt av god mat, underbar och utsikt och sol! Det var varmt, kanske 24 grader. 
UNDERBART ställe och perfekt för en lunch. Det finns en “finare restaurang” samt ett kafé som ligger en trappa ner vilket är lite med undanskymt.
Detta kände Karolina till och vi valde således kaféet!! SÅÅÅÅ klokt av oss! Det är nämligen samma maffiga utsikt från det enklare kaféet som från den finare krogen. SÅ åker du dit, välj kaféet!!! Det var ingen väntan på bord där heller, utan det var bara att slå sig ner. På restaurangen en trappa upp skulle vi ha fått vänta på bord i minst 45 minuter.
SÅ glad att Karolina visste om detta lite undangömda fik!!


 

BARA SÅ MAFF!!!


När vi ätit styrde vi kosan mot Andrew Molera State Park. Där blev det lite vandring bland alla redwood-träden! Mäktigt!!!!
Varmt var det, och vi hade inte med oss tillräckligt med vatten för en ordentlig hike heller. Peter och Karolina travade på lite längre än vad jag gjorde, jag var så törstig att jag var tvungen att gå tillbaka till bilen och dricka.


MER om det i nästa resebrev.


Ha en fin och bra onsdag!

Comments

Monica said…
Så otroligt vackert! Vad roligt att ni kunde göra detta tillsammans och så fina minnen du har i alla vackra foton. Jag blir också helt fascinerad att det kan vara så folktomt, på en strand och ser lugnt ut i trafiken också, och det är toppen med döttrar som guide, de är ju otroliga att på så kort tid ta reda på och känna till så mycket, det känner jag igen, så roligt det är att vara förälder. Och hoppas att ni kan ses igen och få en fin tid tillsammans i sommar.
Och skönt om cikadorna gjort sitt nu, det känns som det räcker, haha. Du har bra tålamod med dem, intressant men måste vara skönt att säga hejdå nu.
Så roligt att se allt fint från er resa, ha det så fint och bra Annika.
Channal said…
Klart jag uppskattar din resedagbok!! Älskar din blogg... från dag ett! Nu har jag gått på långledigt, en efterlängtad semester. Så nu får jag mer tid till att besöka din dig här, kul!

Pasific Ocean Highway - är det inte den vägen som Goldie Hawn åker i en gul Bubbla-cabriolet när Barry Manilow sjunger i filmen "Tjejen som visste för mycket". En scen från 1978 som verkligen har fastnat... en bilväg som finns på min Bucketlist! Och under min ungdom var min dröm just en gul Folkvagn cabbad!! Lyckost att du är där! Förstår dina tårar på din kind!

Älskar't: https://www.youtube.com/watch?v=LxpLjN6JjZY

KRAMAR Anna
Humlan said…
Det som förvånar mig mest är att ni redan är hemma igen. Jo, jag vet att man har "måsten" och inte kan vara borta för länga, men att kunna slita sig från detta som du visar på dina bilder! Jag vill vandra där, jag vill se vad som finns på andra sidan kullen, runt kröken och nedanför ... det ser verkligen ut som man skulle kunna vistas länge där, utforska området varje dag och ändå hitta nya överraskningar hela tiden.
Nej, jag tröttnar aldrig på dina resebrev, de har alltid samma effekt på mig; jag vill också dit, jag vill också uppleva det och jag vill se mer.

Ha en bra dag, Annika!
Kramar!
Anonymous said…
Yvonne said....
Nu är jag hemma och har kunnat läsa ikapp mig om vad du skrivit och visat. Vilken fantastisk resa ni gjort, så mycket fint ni sett och fått uppleva. Vilken natur, ja allt är nästan ofattbart så mycket vackert det finns att se.

Skönt att ha fått hänga med Karolina också och åka runt på av henne tidigare besökta ställen.

Måste ha känts som att nu är livet som förr och det svarta paraplyet är hopvikt - för alltid hoppas vi.

Vilka bilder du tagit, helt magiska och jag säger än en gång att ordna en bildutställning någonstans i dina krokar så fler får se dem.

Skönt att cikadorerna börjar minska i antal och ljudnivån blir normal där ute.

Nu är det dags att börja packa lite grejer, på fredag åker vi mot Spanien, fullvaccinerade, tyvärr utan vaccinpass så vi måste göra ett Antigentest på Arlanda på Vaccina som SAS har samarbete med så vi som åker med SAS får rabatt på testet och då kostar det bara 295 kr/person.

Tack för så trevliga resebrev, fantastiska foton och hoppas på fler innan du åker mot Sverige/Finland på sommarlov.

Försökte och försökte kommentera med telefonen men det var tji varje gång och alla dotterns datorer var upptagna då de jobbar hemifrån.

Stor kram från mig.
Hej, tack för fantastisk rese inspiration och fina foton. Blir inte mycket internationella resor dessa dagar. Extremt knepigt att lämna Kina och försöka komma tillbaka. Landskapet ser ut att vara väldigt dramatiskt. Har ej åkt denna bit men kommer att göra det i framtiden. Mina två bästa vägar är Highway 1 och Road to Hana. Helt olika natur och upplevelser.
Mvh från Shanghai
Annika said…
Monica:
SOM en dröm!!
OCH jag vill göra om resan igen.
MÅSTE få åka denna sträcka igen.
Vi åkte en vanlig onsdag. Perfekt att dra en vardag. OCH vi var ensamma nästan. Fick stränder för oss själva, vistas också.
Absolut ingen trängsel på PCH. Inte det minsta.
SÅÅÅ bra att Karolina gjort denna resa förr. Hon kände till platser och hon visste om det lilla fiket. Vi åt en jättegod varm macka där.
K kommer hit snart o sen åker hon och jag till Sverige!!!! Tillsammans!!!
Idag när jag var ute i solen märkte jag en sak, cikadorna spelar inte längre.
TROR det är över.
Verkligen SKÖNT!!!
Tack snälla Monica, så glad att du gillade detta inlägg.
:-*
Annika said…
Channal:
TACK fina du!!
Inte less på resebrev då? HAHA.

SOMMARLOV för DIG!!
SÅ ljuvligt!!
Bara ordet väcker såååå många känslor. UNDERBART!!

VISST är det PCH, ANNA!!!!
I filmen. Ryser när jag ser ditt klipp. Både låten och vägen!!! Helt underbart.

KRAMAR och tack för att du delade detta!!!
Annika said…
Humlan:
Ja, du har så rätt ...
Ibland tänker jag att det är där man ska bo ... På den kusten, väster om the rockies.
Men sen tänker jag att det är ljuvligt här också, och närmare till Europa. OCH fyra årstider. DET kan man ju visserligen få i Cali också om man bor längre in och mer norrut. Det är det som är så otroligt med den staten, den har allt. ALLT.
Men just vid PCH och längs kusten är det ju som en enda dröm.
Måste tillbaka!!
MÅSTE får göra om detta. Sen finns vet jag att PCH är helt sanslös norr om San Fran också. Drömmen är att resa hela PCH, från Seattle ner till San Diego!! Eller tvärtom.
Ja, och att ta tid på sig. VILL har mer tid nästa gång. Vandra, bo i ngn stuga. Ev åka i husbil. MEN det kräver sina nerver, det ska jag säga. Det kan vara tufft nog att köra i en vanlig bil.

ÅÅÅÅ tack för dina fina ord, Humlan. Väldigt sporrande och roligt för mig att höra!!
Fler brev kommer.

Massor med kramar till dig!!!
Annika said…
Yvonne:
Välkommen hem och välkommen tillbaka.
SÅ roligt att ha dig här igen!!

Jag vet, naturen alltså. DEN är ju som dröm. TOTALT!!!
FÅR aldrig nog av den. ALDRIG!!!

Karolina var den perfekta guiden. OJ vilken hjälp hon var.
Både i LA och sen på bilresan.

TACK tack och TACK för att du tycker om mina foton.
Blir så glad. Alla är tagna med min mobil.
Hade inte med mig Canon vilket jag ÅNGRAR!!!

Jag hör inte cikadorna alls idag.
tror det är över, pust!
BRA!!!

DAGS för er att DRA!!!
YAY!!! Men vilket bra pris på testet!!! Har annars hört att det kostar 2,500 att ta det på ARN.
Superbra pris för er.
Vi måste förmodligen också ta det på hemresan hit.
Saker och ting ändras ju hela tiden så man vet aldrig.

Jag har ngra veckor kvar här innan vi åker. SÅ resebrev blir det fler av.
TACK kära Yvonne för dina fina ord.
TACK!!

KRAMAR!!!
Annika said…
Freddan:
TACK Freddan!!
SÅ glad du gör mig!!
HOPPAS att du och din familj kan göra denna resa ngn ngn. Ni skulle älska det!!
Väldigt dramatisk är den att åka. Som sagt, inget för den nyblivne bilföraren, haha. Men vi som är gamla i gemet kan ju tackla den. HIHI!!
FAST jag ville INTE köra. Har ju lite svindel och så, klokare att P kör :-D
kan tro att det inte är jättelätt att åka till och från Kina nu.
Nu får semestra på plats i år. Men nästa sommar är jag säker på att allt är normaliserat igen.
Vad härligt med dina vägar. SKA kolla upp dem!!

TACK tack för din kommentar!!
BP said…
Herreguuuuu vilka bilder! Helt fantastiska med eller utan June gloom. Känslan i dina foton är bara där om du förstår vad jag menar. Så himla kul att jag får åka snålskjuts med dig:-) Tusen tack för det:-)
Susjos said…
Å vilka minnen som dyker upp i mitt minne när jag ser dina bilder! Vi åkte just PCH ( använder det ordet på mitt jobb, då betyder det partus cum hemmorarhagia = postpartum blödning , en blödning mer än 500 ml efter förlossning)

Vi började i San Francisco ( på midsommarafton), åkte upp en sväng i vinområdena med en natt i Santa Rosa innan vi började vår resa ner mot LA efter kusten. Minns mycket väl Big Sur, och vi var faktiskt på den kända restaurangen Nepenthe, där vi helt riktigt fick vänta ett tag på att få bord, men minns att jag tog en god drink i väntan på bordet, maten kommer jag inte ihåg, haha, men utsikten var magisk!
CARMEL-BY -THE-SEA, vilken ljuvlig liten pittoresk stad, där övernattade vi ett par nätter om jag inte minns fel, likaså i Morro Bay, med klippan i havet va?
Vi missade red wood träden dock, så jag gör gärna om den resan, det finns ju så mycket att se!!!!
Må så gott!
KRAM!!
Annika said…
BP:
TACK!!!
Vad roligt att du tycker det. JA, helt underbart var det verkligen.
OCH du går mig jätteglad.
SÅ glad att du hängde med!!!!
Annika said…
Sus:
JAAA!!! Det förstår jag!!
DU har ju åkt exakt denna väg!! Klart minnena strömmar!!
HAHA, PCH kan betyda många olika saker, tydligen ;-)
Tack för att jag fick lära mig ngt nytt.

Ja, att börja i SF och sen åka söderut ÄR ju idealiskt.
Carmel, vilken pärla i världen!!! Som ur en sagobok.
KUL att du också åt i Nepenthe. Poppis plats, helt klart!!!
Ja, krogen var det tryck på då vi var där. På det lilla kaféet mindre tryck. ÅÅÅÅ jag vill tillbaka till PCH!!!

Helt rätt, Morro Bay, den stora klippan i havet!!

SÅÅÅ mkt att se finns det!!!!

Kramar rån mig!!!
Elisabeth said…
Självklart uppskattar jag dina resebrev! Ja, jag gillar förstås dina vanliga inlägg också, men jag har absolut inte tröttnat på berättelserna från LA och Kalifornien.

Oerhört fina foton på ett vackert och dramatiskt landskap. Vilken tur att Karolina kände till det undangömda fiket så att ni inte behövde vänta på bord! Är det förresten någon som badar i havet? För en svensk antar jag att vattnet inte är så kallt, men vad som går att bada i är ju klart subjektivt. ;-)
Annika said…
Elisabeth:
BRA det. Ibland kan dt kanske kännas som om det blir för mkt.
Men punkter idag iaf ;-)

TACK, ja denne färd var faktiskt helt otrolig.
DET var den!!
VISST var det TUR att K kände till det mysiga lilla fiket. Det vr knappt ngt där! SÅ perfekt.
Stilla Havet är verkligen kallt, det var så att det gjorde ont i fötterna då man gick ut i det. Såg surfare i våtdräkt, och kanske ngt barn. Men annars? nej.
Det blir ju varmare framåt sommar och höst, men det ÄR ett kallt hav.

Kramar!!!