Friday, April 16, 2021

Nostalgi-Annika: För 31 år sedan, del två.




Godmorgon fredag!


Idag tänkte jag att vi skulle titta tillbaka på mitt första år här i USA.
Alltså, det blir en fortsättning på det blogginlägg jag skrev om mitt år som au-pair 90-91.
Jag for i EFs regi. Alltså högst lagligt. Tror inte jag skulle ha vågat åka som olaglig au-pair även om det var MÅNGA som for så på den tiden.
Idag tror jag knappt det går att komma hit som olaglig au-pair, men vad vet jag?
DÅ, i början på 90-talet gick det iallafall. Men det var aldrig något för mig, jag ville åka under ordnade former med alla papper på plats.
Det är jag glad för än idag.



Tidigare berättade jag om hur jättebra jag gillade den familj jag arbetade hos under mitt första år i USA.
De behandlade mig verkligen som en i familjen och inte som “hemhjälp”, tack och lov för det.
Det jag skötte i hushållsväg var den lille bebin Anders (som var 9 månader då jag kom) tvätt.
MINNS inte om jag möjligtvis strök den också? Kanske var det så. Jag kommer ärligt talat inte ihåg. Eftersom jag inte har något emot att stryka alls är det inget jag lagt på minnet isåfall.
Något jag dock kommer ihåg är att de ville att jag skulle dammsuga lägenheten varje fredag.
Dammade gjorde jag också … Jag dammsög vardagsrum, matrum, Anders rum + att jag städade Anders badrum.
OCH jag hatade det.
Som tur är slapp jag städa Nancy och Allans sovrum. TACK och lov för det iallafall. Men den där veckostädningen minns jag så väl att jag innerligt avskydde.
Laga mat? SLAPP allt sånt.
Handla och springa ärenden slapp jag likaså.



Att hålla kontakten med familj, vänner och andra hemma i Sverige (plus med min älskade mormor i Närpes, Finland) var INTE helt lätt.
Absolut inte som IDAG. LÅNGT därifrån.
Gud så underbart det måste vara att idag vara au-pair och ha FaceTime, Facebook, Instagram, SnapChat, SMS, blogg … VILKEN skillnad på NU och DÅ.
Vi snackar  SANN utveckling på 31 år här.



 
Jag i DC sommaren 1990.



DÅ var det fruktansvärt, fruktansvärt dyrt att ringa till Sverige.
Alltså blev det inte många telefonsamtal JAG hade råd att ringa. Jag minns att jag pratade med min familj varannan vecka.
Ibland var det någon som ringde utan att vi bestämt det innan, annars hade vi en utsatt tid, vid 16:30 min tid varannan söndag.
OM jag ringde någon kunde det hända att jag gick upp mitt i natten för att ringa Sverige, det var billigare nattetid. Det hände att jag ringde collect calls likaså. Det funkade med min familj. Sedan när man väl pratade var det en kamp mot tiden. Hela tiden fick jag snegla på klockan … INTE prata för länge … Ibland gick halva min veckolön åt till telefonräkningen. SÅ surt. USCH. Men så var det då.
SÅ är det INTE idag då vi kan prata gratis över land och hav. 
Fantastisk, det är bara att tacka och ta emot.



 
Jag med The Capitol Building i bakgrunden på Pennsylvania Avenue i DC hösten 1990



Något jag däremot gjorde var att skriva BREV, brev och åter brev. 
OJ oj vad mycket brev jag skrev under det där året. OCH OJ OJ så mycket brev jag FICK!
Jag hade en jättefin och gullig ask där jag förvarade mina brevpapper, frimärken, klistermärken och pennor.
När jag var ny i USA fanns det affärer enkom för brevpapper och vackra kort.
GISSA om jag ÄLSKADE de affärerna.
När den lille Anders sov middag, vilket den lilla bebin gjorde utan knot, skrev jag brev, brev, brev och brev. 
Drack te gjorde jag också.
Te och brev, det var mina eftermiddagar innan Anders vaknade igen. Inte så dumt det inte …



 
Anders, Allan, jag och Nancy i matrummet någon gång under hösten 1990.



Efter sex månader som au-pair träffade jag Peter. 
I mitten av oktober 1990 korsades våra vägar. Att vi ens träffades var tack vare en granne som Nancy och Allan hade lärt känna på samma våningsplan där de själva bodde.
Denna granne, Ruth, hade kommit att bli en av Nancy och Allans närmaste vänner. Ruth var alltid så gullig mot mig, så trevlig varenda gång vi sågs.
Jag fick snabbt veta att hon själv hade barn som var i min ålder (jag var 24 år) och att hennes son Derek hade en jättegod vän som hette Peter. Skulle jag vilja träffa honom?
Ruth sa att hon skulle bjuda oss alla på middag hemma hos sig en fredagkväll. Sagt och gjort, den middagen blev av. Där träffade jag Derek, hans tjej Ann och så Peter …
Vi åt middag och sen tyckte Ruth att vi ungdomar skulle åka till Old Town Alexandria och gå ut och roa oss.
Efter den kvällen frågade Peter mig om vi kunde träffas igen, han och jag? Jamen, absolut …
The rest is history …
SÅ gick det till när jag träffade Peter, allt genom Ruth alltså. Numera bor Ruth i Seattle så henne har jag inte sett på många år. Hon är 80 år idag och mår toppen, enligt Derek.



 
Peter vid Great Falls vintern 1991.



Något annat som är otroligt lyxigt för alla som idag lämnar Sverige för att tillbringa tid i utlandet är hur lätt det är att hålla sig totalt au jour var gäller svenska nyheter, radioprogram, musik och tv-program.
ALLT finns ju där direkt på nätet. DET är bara att lyssna via olika Play-tjänster. 
FANTASTISK.
Själv lyssnar jag absolut mest på Sveriges Radio via SR-appen. Jag kan lyssna direkt, eller så tar jag det via Play efteråt. ÄLSKAR det.
Detsamma gäller tv-program. ALLT finns. OCH har man VPN så kan man kringgå sådana tv-program som annars är låsta från utlandet. 
BRA där.
Jag tittar inte så mycket på svensk tv som jag kanske skulle vilja. Tid fattas för det. Att se på tv under dagen vill jag INTE, och på kvällen ser Peter och jag program tillsammans.
Det finns mycket på SVT jag skulle vilja se, och även på andra svenska kanaler, men det blir sällan och aldrig av. DOCK, enormt tacksam över att det GÅR att se om jag vill.
Dagens Nyheter är den svenska tidning jag läser varenda dag.



 
Sommarbild på något museum i DC.



När jag var au-pair skickade mina kompisar inspelade band med Radio Stockholm till mig.
ÅÅÅÅÅ vad det var roligt att få de där banden. SÅ himla KUL.
Ibland kom det en bunt tidningar också, och då var det JACKPOT!!
Det kunde vara en blandning med dagstidningar och veckotidningar. Helt underbart. Det spelade ingen roll att dagstidningen kanske var 10 dagar gammal då den kom.
En av mina svenska vänner här har en app som heter Readly och via den kan hon läsa varenda svensk veckotidning och månadsmagasin. Hon läser på sin padda. Jag har ingen padda, och jag har inte laddat ner den där appen på min telefon eller på min laptop.
Men, ja … tänk ändå vilken skillnad på NU och DÅ.




 
Anders i min lägenhet med något av mina kassettband :-)



OK folks
, dagens inlägg börjar bli för långt.
Det är dags för en avrundning nu. Om några veckor kanske jag skriver en del tre på ämnet. Lite om hur det VAR att verkligen utvandra hit, vilket jag gjorde 1993. 
Då kan jag berätta mer om den processen och om de arbeten jag hade innan Karolina kom till världen … SÅNT.


 
OH mina brallor, haha!!  Classic early 90's.   I Pentagon City Mall, som jag var MYCKET impad av.


Med detta långa inlägg önskar jag DIG en jättefin helg!!

34 comments:

Elisabeth said...

Jätteroligt att läsa detta inlägg, som inte på något sätt var för långt. Ser fram emot nästa del! :-)

Det är intressant med tekniken, hur den har utvecklats extremt mycket, dels sedan 90-talet, dels de senaste 15 åren ungefär. När jag bodde i Österrike, 2004-2005, hade jag t.ex. ingen egen internetuppkoppling, utan skötte allt sådant på universitetet. (Där det fanns långa rader med datorer, som man stod i kö till att få använda!) Eftersom det var stängt på söndagar fick jag klara mig utan internet då, och konstigt nog tyckte jag inte att det var något större problem, som jag minns det i alla fall. Ingen av dem jag umgicks med på studenthemmet hade för övrigt internetuppkoppling (det var superkrångligt att få, krävde en massa papper och dessutom var antalet uppkopplingar begränsade - de räckte alltså inte till alla!), så vi umgicks verkligen. Hade det varit nu hade det inte blivit alls likadant.

På studenthemmet jag bodde på hade alla en telefon på sitt rum, men det gick inte att ringa utanför Österrike på den, så därför fick mina föräldrar ringa till mig. Det blev nog rätt dyra telefonräkningar för dem.

Anonymous said...

Yvonne said....
Tack för trevligt inlägg, tänk så mycket som blivit såååå mycket bättre genom åren. Vår dotter var i Malaga och pluggade i 2 terminer 1997, som jag tror EF ordnade. De bodde i ett rum i ett hus som delades av studenter, roligt hade de och spanska lärde de sig. Det där med Collect calls minns jag, var mycket dyrare än att man ringde på vanligt sätt, så vi gjorde upp att hon skulle ringa så och vi tackade nej när hon från Telia frågade om vi var villiga att betala samtalet och sen ringde vi upp själva - blev nog rätt dyra räkningar ändå, men mycket tjänade vi in när vi nekade. Nu både ringer och skriver man utan att det kostar någonting mer än en internetuppkoppling. Men visst är det kul att både få vanliga brev och vykort i brevlådan ibland, det kan jag sakna. Brukar skicka vykort/julkort till mina 2 gamla mostrar som blir sååååå glada när de får dem.

Tänk så trevlig den där middagen blev som gjorde du träffade Peter och ff håller ihop med, har en vacker dotter med och gjort att du blev kvar i USA, måste ha varit ett stort steg att emigrera från familj och vänner, var ju inte så billigt att resa till och från USA på den tiden.

Hoppas på del 3 i din historia, så kul att läsa.

Trevlig helg önskar jag dig och skickar en stor kram

Vilken tur att

jennievivi said...

Nej då, detta var inte alls för långt. Jätteintressant att få läsa om och herrejisses vad du ser ut som Karolina på fotot på museet. Hade det inte varit för det typiska lite gryniga fotot hade jag trott det var hon.
Snälla grannen Ruth måste vara nöjd med sig själv som "matchmaker". Vad kul att ni fortfarande har kontakt med sonen och på så sätt ha koll på Ruth.
Anders ser ut att ha varit ett snällt och gulligt barn. Tyckte du det var jobbigt eller svårt att ta hand om ett så litet barn i din unga ålder? Du kanske hade erfarenhet av små barn sen tidigare?
Jag kan tänka mig att det måste varit jobbigt att hålla kontakten med Sverige och hålla hemlängtan stången. Kände du dig någonsin ledsen av saknad?
Vet du, jag saknar verkligen brevskrivandet. När mormor dog fick jag en bunt med brev och kort som jag skrivit till henne som barn som hon hade sparat. Så roligt att läsa och att det är bevarat. Jag tyckte det var så roligt att skriva brev och att få. Jag hade många brevvänner, en del utomlands.
Trevlig helg på er och njut av våren.

Från Glam till Damm said...

Hej Annika!

Men så kul att få läsa del två på storyn! Jamen visst var det dyrt att ringa mellan USA och Sverige! Hela min flygvärdinnelön gick nästan åt. Tur jag istället kunde få flyga gratis :-)

Åh de där kläderna! SÅ där klädde jag mig också! Blusar med axelvaddar! T-shirts storlek större och så finskorna! Jamen jösses hur vi sprang runt i pumps i både låga och höga klackar. Mest höga för min del.

Efter att jag flyttat till USA blev jag aldrig igen så där moderiktig som svenska kvinnor är. Jag tror jag skapade min egen stil till slut och var faktiskt inte alls så modemedveten som mina kompisar hemma i Sverige vilket märktes tydligt när jag var på besök hemma i Sverige på somrarna och kände mig lite lätt tantigt omodern i jämförelse med mina svenska super-moderiktiga vänner.

Tidningar från Sverige som var värd guld att få! Jamen underbara minnen! Kan tänka mig att du blev glad för musiken!

Tack för att du delar med dig!

Varm kram och trevlig helg och tack för dina kommentarer hos mig!

Anneli

Monica said...

Så roligt att du berättar och visar, så kul att läsa. Och roligt att se tillbaka på tid man knappt fattar, man var ju så snygg också, så där superfräsch och lite ledigt elegant, skrivit det förr vet jag att det var synd man inte förstod det riktigt själv. Du är toppenfin och snyggt par, det där såg Ruth direkt. Så kul om ni kunde ses nån gång igen.

Och så gullig liten kille, tyckte nog det var spännande att hälsa på i din lilla lgh. Och vilken tur du hade med en sån fin familj.

Du ser toppen ut och så roligt att du har foton från den tiden och kul med brevskrivandet, man var ju så klok och mogen som ung, ja helt allvarligt blir jag förvånad nu att läsa det jag skrev. Och fick från vänner. Tycker att det var varmare då än som nu med allt på sociala medier där folk skriver samma till alla ungefär, inte det där unika och personliga. Tycker med om stilen, man har ju så mycket kläder nu och då fick man tänka mer vad man kunde köpa men så snyggt det blev alltid.

Lite intressant är det att så många tidningar och magasin kan läsas på nätet, här har jag dyra prenumerationer på fler och kan läsa om jag vill hela Sköna hem t ex på nätet men vill ändå ha fina tidningen i handen och roligt nu när det kommer post och att slå sig ned med en tidning. Men så bra det är med alla kanaler du har om du vill följa.

Önskar dig en toppenfin helg och ta hand om er väl. Vi kanske får lite vårväder och ni med hoppas jag får det fint, igår var en så fin dag och jätteglad jag köpte så mycket blommor att plantera och de trivs redan ser jag.
Ha det så fint Annika!

Anonymous said...

Oj Annika vad du minns detaljer. Inte jag som du vet. Du var ung och snygg och Peter ser verkligen ut som en hunk! Förstår att ni föll för varandra. Jag är glad är vi är vänner och snart kan vi umgås igen. Jag fick först dosen igår och M är helt klar med vaccinet.

SB

Annika said...

Elisabeth:
TACK!!
KUL att du gillade.
DET kändes så långt då jag skrev det igår på "pages", nästan tre A4 sidor, fick lite panik. HAHA.
KUL att du ser fram emot del tre. Ska absolut tota ihop ett sånt inlägg om några veckor.


VISST är det otroligt med tekniken. HUR snabbt det har gått. OCH gärna för mig. Ju lättare och bättre desto bättre.
Älskar det. DET är den som lyft mig under krisen också, delvis denna blogg och sen FaceTime. Just lättheten att prata med sin familj och sina vänner. ALLT var verkligen inte bättre förr, som somliga säger.

Det du berättar om mitten på 00-talet minns jag också.
När jag var i Sverige hade inte mina fldrar internet ännu vid den tiden. tror de skaffade det kanske 08? Så jag minns ju internetcafeer och sådant.
Som du säger, det var ingen big deal. Man hade det inte som idag med wifi överallt och smart phones var inte uppfunna.

Telefonräkningarna til utlandet förr var inte av denna värld.
Helt otroligt så dyrt det var. Så dina föräldrar fick alla gånger punga ut med en hel del.
Kunde du ringa collect calls?

Annika said...

Yvonne:
Tusen tack för att du gillade. Blir glad.
Jätteglad!

Men eller hur!!
DET är sååååå mkt som blivit bättre med åren.
Just detta att hålla kontakten tex. TACK och lov för internet.
Collect calls tror jag var galet dyra för mottagaren. NI hade ett smart system. Supersmart.
OCH då kan jag tro att ni hade DYRA räkningar ändå. Det var helt sjukt dyrt att ringa utomlands förr i världen. TACK och lov att det inte är så längre.

Ja, tänk vad en vän till min värdfamilj ställde till med.
Den där middagen den trevliga Ruth bjöd på blev ju ngt som styrde om mitt öde totalt. Brukar tänka på filmen Sliding Doors ibland, vad hade hänt om inte ...
P och jag håller ihop, och nu vi en dotter som ör lika gammal spm jag var DÅ. Konstigt.

Men ja, det var ngt mkt speciellt med breven också. En glädje i vardagen för mig med alla brev och kort som ramlade in på daglig basis, mer eller mindre.
Sen min mormor dog skickar jag inga vanliga brev längre. Sällan och aldrig får jag vykort, eller skickar själv för den delen.
Antar att Instagram tagit över den biten.

Ett stort steg att ta det klivet, att flytta hit.
Kanske fattade jag inte då jag tog det ... faktiskt inte. MEN sen. Ska skriva mer om det.

Yvonne, ha en toppenhelg.
KRAMAR!!

Annika said...

Jennievivi:
TACK!!
KUL att du tycker det!!!
Haha, ja till och med JAG kan se likheten mellan mig och K.
Hon är exakt lika gammal som jag var då.
Lustigt det där.
Ja, precis, jag har ju fotat av gamla pappersbilder här, så de är absolut gryniga.
Ruth ja, jag minns att vi skrev ett brev till henne och tackade henne, haha. OCH sen var hon ju självklar gäst när vi hade vår amerikanska bröllopsfest samma sommar vi gifte oss.
Ruth, såååå gulliig.

Det var inte svårt att ta hand om en baby, inte alls.
Jag hade jobbat på dagis i Sverige innan jag for. OCH det var superlätt att bara ha en enda liten unge att ta hand om. Han var såååå gullig och lätt också.
Inga problem alls.

Nej, jag hade egentligen ingen hemlängtan det där året. Mkt för att jag visste att det bara var ett enda år. Men julen var lite jobbig, men det gick det med.
Tror att min ålder hjälpte till också, jag var inte 18 år å jag for, jag var 24.
Så nej, faktiskt ingen direkt hemlängtan alls.
DEN kom senare ...
Kan berätta om det i del tre.

Breven ja ... det var underbart med dem. OCH nästan varje dag fick jag brev av ngn. Brevväxlade med ALLA mina vänner i Sverige och med min mormor.
OCH min familj.
Jag skrev långt, och fick långa svar tillbaka.
DET var fantasiskt faktiskt.
Jag har också kvar de brev jag fått av min mormor. Alltså sen jag verkligen flyttade hit. Ha en hel låda i källaren med brev som kom innan vi fick internet.
ngn ggn har jag läst om dem. Det känns som att resa i tiden. Man blir försatt i ett ganska underligt tillstånd via gamla brev.
ja, du vet ju, du hade många brevvänner och så din fina mormor ...

ha det toppen och en jag önskar dig en fin helg!!

Annika said...

Anneli:
TACK, KUL att du gillar!!
Blir glad!!

Jamen GUD ja, det var så dyrt att ringa att det var skräckinjagande nästan. OCH jag hade så liten lön också ...
GAAAAAAHHHH!!!!
Snacka om att DET har blivit bättre med tiden.
Utveckling som jag stöder till MAX!!!
Ja, du kunde flyga gratis. NICE!!!
KAn tro att det inte var guld och gröna skogar alla gånger heller.
Kna du inte berätta lte om det på din blogg?

HAHA--- JAAAAA modet!!
SÅ komiskt.
Alltså pumpsen!! Alltid. OCH axelklaffar och stora brallor, och t-shirts. Det var ju i övergången från 80-talet också.
MAJJ GADD!!!


Anneli, samma här faktiskt.
Jag skaffade mig en egen stil, som jag till viss del har än. Mkt kjolar, boots och sånt. Har aldrig trendat ner mig och inser att jag följer modet mindre och mindre och kör helt och hållet på det jag tycker passar mig.
TACK, du gav mig ett blogguppslag nu.
Varje ggn jag kom till Sverige var det liksom WOOOOOW vad trendiga alla är. Samma idag, tänker exakt så då kan kommer till Sthlm.
I början, många år faktiskt, kunde jag rynka på näsan åt stilen här. Otrendigt och hur lite somliga brydde sig.
IDAG? Uppskattar det. Alla gör som de vill, ingen tittar snett ...
OCH jag blir mindre och mindre JUDGY ju äldre jag blir. En befrielse.

Ah ja, alla brev. Alla tidningar, banden som kom.
SÅ fina vänner jag har i Sverige... ÅÅÅÅ.

TACK själv fina Anneli.
Ha en jättefin helg!!
Kramar!!

Anonymous said...

Åh Annika vad roligt att läsa! Visst hade du inte träffat Peter när jag var och hälsade på dej? Har i alla fall inget minne av det. Då var jag ju i så fall där i början av din tid med Anders. Åh, vilken sötnos han var!
Ja tänk, vilken skillnad det är idag att hålla kontakt med släkt och vänner. Jag minns när jag flyttade till Stockholm jan-85. Det skulle ta flera veckor innan jag kunde få en telefon inkopplad så jag fick gå till närmaste telefonkiosk, som låg vid islandstorgets t-bana. Därifrån fick jag ringa med ett telefonkort som mina föräldrar bekostade. Men det var inga långa samtal och det var tufft ibland när man hade hemlängtan och inte kunde ringa. Då var jag inte så kaxig trots att jag var 21....
Kram från Anette

Annika said...

Monica:
TACK!! SÅÅÅÅÅ kul att du gillade detta.
Håller med, guuuud vad jag skulle önskat att jag fattade hur bra jag såg ut back in the day. Men inte fan fattade jag det ...
SÅ dumt.
Nu när jag ser bilderna tänker jag, you rocked, girl!!!!
Men då var det den ena nojan efter den andra ...
SUCK:

Anders tyckte det var kul att hälsa på tvärs över korridoren hos mig.
Nancy och Allan ägde två lgh precis mitt emot varandra. Innan jag flyttade in användes den som gästrum och studio där Nancy arbetade. En del av lgh var fortf hennes designstudio där hon jobbade på dagarna medan jag var i deras lgh. DET blev aldrig problem med det, funkade klockrent.
Ruth ja, hon var ngt alldeles speciellt.

Breven var underbara.
OCH jag som alltid haft lätt för att skriva skrev ju snabbt och långt till alla + personligt.
Så du ar absolut rätt i att det var mer personligt. Man berättade mkt, och fick veta mkt.
Det var riktigt fint.
Men skulle jag vilja återgå till det?
Förmodligen inte.
Mn härligt var det.

Ja, jag är lite tveksam till Readly. Vill ju helst ha en papperstidning i handen jag också. VET inte om jag skulle uppskatta det lika mkt om jag läser det på paddan???
Men jag vet att min vän kan läsa allt från Svensk Damtidning till Sköna hem.

YAY, vad härligt att du ska plantera i helgen.
Jag hann inte denna vecka, så det får bli nästa veckas projekt. Men då jäklar.

Monica ha det bäst i helgen!!!

Annika said...

Susanna:
ÅÅÅÅ ja, jag minns mkt.
Skrev dagbok då också, inte för att jag har dem här, men de finns.
Men jag har ju ett bra minne.
OCH tack, och detsamma!!!!!
Vi var så unga, så unga ...och ibland tänker jag att jag inte hade vett att uppskatta utseende och allt det där ... ja du vet ...
Jag med, min kära Susanna, JAG med!!!
SÅ glad att vi är vänner!!!!
Och så fort du fått andra dosen kan vi ju ses inomhus, YAY!!!!
Så glad att du fått ettan nu. OCH att Marc är klar.
Kramar!!!

Annika said...

Anette:
TACK min vän!! TACK, kul att du gillade.
NOPE, träffade honom o oktober och du var ju här runt midsommar, visst??
SÅ kul då diu kom och hälsade på. SÅÅÅÅ KUL.
HAHA, minns mkt från det ... vissa odörer och så. ...fniss!!!
Anders var sjukt söt!!
OCH ooooooo vad jag tyckte om honom.

Nääee, precis Anette ... ja herregud ja ... vilken tid det tog för Telia att koppla in fasta lurar på den tiden???
Minns det själv. Minns då man fick välja telefonnummer också ... minns fortfarande mitt nummer 87 21 96 ... hahahaha. GAWD.
Minns Nancy och Allans telefonnummer också. Så sjukt att jag minns sånt.
Men ja, telefonkorten och telefonkiosker ...
Gud, Anette, snacka om att det hänt ett och annat.

KRAMAR!!!

Elisabeth said...

Jag tror aldrig att jag provade att ringa collect calls, antagligen vågade jag inte, eftersom de sagt att det bara gick att ringa inom Österrike. På studenthemmet fanns nämligen en kedjerökande "föreståndare" (när man gick in i hans lilla kontor var det inte passiv rökning man ägnade sig åt, det var i princip som att röka själv...) som jag tyckte var otäck, haha. Var lite lättskrämd på den tiden. ;-)

Annika said...

Elisabeth:
Fattar. DET kanske inte alls gick heller.
Damn, ingen kul föreståndare ni hade. Känner den inrökta lukten hela vägen hit. Yikes.

BP said...

Ett härligt inlägg! Att du föll för Peter och han föll för dig förstår jag helt och hållet. Ni var nästan gjorda för varandra tycker jag.
Var Anders adopterad? Jag menar båda föräldrar är ju mörkhåriga och Anders är blond - så jag bara undrar.

Att du hatade fredagsstädningen förstår jag också. Jag hatar all slags städning oavsett veckodag;-)

Då jag också jobbat i olika länder så känner jag mycket väl igen "kommunikationsproblemen". Det var nog aningen billigare att ringa i Europa, men med lönen man fick då så blev det mest brev och kort.

Nej, inte allt var bättre förr;-)

Annika said...

BP:
Tackar!!
KUL att du säger det, du är inte den första som sagt det.
Haha, neeeej han är inte adopterad. Nancy var tydligen blond som liten. Anders är blond än idag,
USCH ja, det var enda gången jag kände mig som "help", hatade verkligen den där städningen av hela mitt hjärta. Tvätten och ev strykning var inget problem övh.
Men just det där att jag skulle städa ... vidrigt.

Allt var inte bättre förr. Verkligen inte.
TACK och lov för teknikens utveckling.

BP, ha de bäst!!

Susjos said...

Så roligt att läsa om din första tid i USA, och hur du träffade Peter! Å tänk vad tekniken har gått framåt på dessa år! När min jobbarkompis flyttade till Kalifornien i början på 80-talet trodde jag aldrig att vi skulle hålla kontakten, för vi hade inte känt varandra så länge, men både hon och jag älskade att skriva brev, så jösses så många brev vi skrev till varandra, och än idag håller vi kontakten, kul!

Såg hos BP att du inte gilla rosévin, där har vi nåt gemensamt, älskar rödvin, kan dricka vitt vin, men absolut inte rosévin! Hihi!

HA en trevlig helg!
KRAM

Från Glam till Damm said...

Ja! Modet och om hur vi aldrig riktigt brydde oss om att bli trendiga igen! Ja! Bra blogguppslag! Vi skriver om det båda två! Det är ju faktsit en sådan där lite typisk grej för oss som hamnade i USA :-)

Så kul!

Kram och ha en fin lördag!

Anneli

Annika said...

Anneli:
JAAA!!!
det gör vi!!
Blir kul att läsa varandras texter om detta. Ser fram emot det. Försöker satsa på onsdag!
Men du skriver ju ditt då vill. ROLIGT!!!

Kramar och en fortsatt fin söndag till dig!!

Annika said...

Susjos:
TACK!
KUL att du gillade detta.
Ja så gick det till.
PRECIS, med brev kan man verkligen hålla kontakten. Speciellt om bägge är taggade att skriva. ÅÅÅÅ vad kul att ni än har kontakt.

Rose all DAY är såååååå inte min grej.
Klarar inte av rosevin, överhajpat till MAX!!
KUL att du håller med, hihi!!

Kraamar!!

Jenny said...

Å vad kul att läsa, jag kände verkligen igen en hel del jag som var au pair i Los Angeles 88-89. Jag blev dock inte kvar, vi hade lite svårt att träffa amerikaner, jag och mina kompisar jag träffade genom norska kyrkan i San Pedro.(det var au pair träff en gång i månaden). Men vilket spännande år! Och vad jag växte! Och skrev brev! Och fick brev! Ibland gick man ner till brevlådan och kom tillbaka med en hel bunt brev, överlycklig! Jag tror jag pratade med min familj hemma 4 ggr på ett år eftersom det var så dyrt. Jag skrev brev istället.Jag hade hadnd om barnen och skulle dammsuga 1 gång varannan vecka och tvätta en gång i veckan. Stryka pappans skjortor också, haha, så jag kan verkligen stryka en herrskjorta fint, kan jag säga! Många skjortor hade han så de svor man över ibland.... Jag handlade också och lagade mat, men det tyckte jag bara var roligt. Däremot så undrar jag om vad de tyckte om min mat....det var många experiment det året! haha. Däremot tror jag det kan vara tuffare idag med all kontakt man kan hålla med Sverige, om man längtar hem. Man kan nog väldigt lätt fastna i alla sociala medier, istället för att vara här och nu i sitt år i USA. Inte bara fördelar.

Anna T Eneqvist said...

Jag känner igen allt detta så väl från när jag var utbytesstudent i Australien 89-90 (även det i EFs regi). Min mamma skrev långa brev varje vecka eftersom det kostade 25 kr/min att ringa (mycket pengar på den tiden). Jag minns att vi pratade med varandra i fem minuter var tredje vecka.

Nu bor jag i Kalifornien sedan många år och är otroligt tacksam för Skype som gör att vi kan prata (och se varandra dessutom) så ofta vi vill. Gratis!

Kram till alla utlandssvenskar och om ni behöver recept på svensk mat kan ni kolla in min blogg (https:thebestrecipefor.com).

Humlan said...

Ja tänk så dyrt det var att hålla kontakt förr! Även när man skulle ringa till andra delar av Sverige så fick man ju tänka på att inte prata för länge, men utlandet var värst!

Fina bilder och jag känner så väl igen modet och stilen, roligt att se igen.

Hoppas du haft en bra helg!
Kramar!

Annika said...

Jenny:
TACK!! VAD roligt!!
Kan u säga så här, förutom Peter umgicks jag väl knappt med några amerikaner.
Mina tjejkompisar vara andra svenska au-pairer och så brukade jag träffa en tjej från Schweiz ibland.
Men vääääldigt få amerikanska tjejer.
Det var ju absolut lättast med andra svenskor. Tror det är så vanligt bland au-pairer att sgs nästan bara träffa andra i samma sits sas, och oftast från Europa.
Minns att jag ibland träffade andra nannies i parken, en del fr sydamerika, men det var liksom aldrig tal om att vi skulle ses ... Underligt det där.
Ja, telefonsamtalen var hemska. Det var som att slåss mot tiden konstant när man pratade med ngn. Helt galet.
Brev, brev och åter brev, det var det som gällde.
Aha, du gjorde lite mer hushållsjobb än jag. Men du kan iaf stryka skjortor, yay :-)
Maten, så tacksam att jag slapp, på den tiden var det inte mkt jag kunde laga, haha. Och jag hade NOLL intresse för matlagning.
DU har absolut rätt, SM idag kan nog göra att många liksom inte lever i nuet. OCH vi hemlängtan kan det säkert vara värre.
Sant.
Vi fick liksom tuffa till oss och fixa det hela med brev, brev och brev. Faktiskt var det väldigt mysigt också.

Annika said...

Anna:
Varmt välkommen till min blogg.
Försår att du känner igen dig. OCH du var ÄNNU längre bort.
Telefonsamtalen då var helt hutlösa. TÄNK vilken skillnad det är idag.

Ja, idag är det ingen konst att hålla kontakt. Skype, FT, Messenger, sms .. the list ges on and on.

Ska kolla in din blogg.
Varmt välkommen tillbaka hit :-)

Annika said...

Humlan:
HELT galet, det var hemskt.
HEMSKT, och att hela tiden ha stenkoll på tiden.
GALET!!
Idag är det verkligen sååååååå annorlunda.
Ja, även att ringa riks inom Sverige så dyrt.

Tack Humlan, Kan tro att du känner igen kläder och stil.

Stor kram från mig!

Channal said...

Åh vilket roligt inlägg du bjuder på! Så det var svenska Ruth i Virginia som gjorde att du och Peter blev ett par? Vilken solskenshistoria! Ni är båda er lika. Trettio års skillnad syns inte!

Ja, minns du hur dyrt det var att bara ringa rikssamtal! Utlandssamtal var hutlösa. Kan sakna brevskrivandet. Hade flera brevvänner. Sen kom posten med kassettband. Pratade in och skickade iväg! Inte dumt med facetajm, nu känns det dom vi är mkt närmare varandra. Inte så långt bort.

KRAMAR Anna

Annika said...

Roligt med den historien. Jag var ju också i USA 92-93 som utbytesstudent och det var nog samma lika med ringandet och breven och tom kassetterna.

Jag är också tacksam för email, chatt, facetime, skype, etc. som vi har nu men samtidigt så undrar jag om utbytesstudenter och au pairer lär sig engelska lika bra som då? Språklärare trycker ju på att om man vill bli flytande på ett språk måste man ha en fullständig "immersion" där man pratar det språket 100% ett halvår eller år eller nåt. Det har jag gjort med tyskan och engelskan (men inte med polskan tyvärr!). Men som sjuttonåring var ju frestelsen väldigt stor när man hade chansen att prata så mycket man kunde på "sitt eget" språk. Jag tror det hade varit ännu värre med dagens teknologi och då vet jag inte hur väl man lär sig att tänka och fungera på det andra språket.

Kul att du träffade Peter på det där viset! Det var väl ödet :).
kram

Brysselkakan said...

Kul att läsa! Ja, tänk vilken skillnad det är att hålla kontakt, läsa svenska tidningar mm nu! Faktiskt så tycker jag mycket har hänt bara sedan vi flyttade hem från Bryssel 2012! Det var precis då som smartphones slog igenom så du fattar ju vad som hänt!
Och de där rosa byxorna skulle vara moderna idag igen, Annika!
Ser fram emot del 3!

Annika said...

Anna:
KUL att du gillade.
MEN NEEEEEJ det var INTE den Ruth. Den här Ruth är yngre än den Ruth du tänker på. Det här är en amerikanska. Mamma till en av Peters bästa vänner.
HAHA, gotta clear that right off the BAT.
Den här Ruth bor i Seattle idag. Den Ruth du tänker på bor i en grannförort till mig.

DU är väldigt snäll idag, Channal :-*
Men nog har vi åldrats. Men RACK rara!!!

DYRT DYRT att ringa, så fasansfullt dyrt.
Jag minns att det var dyrt att ringa riks också :)

Kramar!

Annika said...

Annika:
TACK för att du gillade detta.
JAAA; du vet ju exakt vad jag talar om.
DYRA telefonsamtal, brev i sinne, kassettband som snälla vänner skickade.

Mkt tacksam för teknikens utveckling. VILL inte byta tillbaka.
MEN visst, ABSOLUT!!! Kan verkligen tänka mig att vi tvingades bli bättre på engelska bara för att vi verkligen inte hade den teknik som finns idag.
DET tror jag också.
Vi fick kämpa oss igenom ett och annat.
Själv är jag tacksam över att jag inte behövde prata svenska med Anders. Jag var så glad att hamna i en familj där jag skulle prata engelska. Jag hade iaf EN au-pairvän (tror jag hörde om flera) som var i en familj där mamman var svenska och pappan härifrån. Den tjejen skulle prata svenska med de barn hon tag hand om, vilket jag fattar fullt ut. MEN jag var såååå glad att jag hamnat i en amerikanska familj.

ja, ödet, det tror jag på :-)

Kramar!

Annika said...

Brysselkakan:
TACK!!
Ja, en enorm skillnad mot idag. Natt och dag.
KAN också helt och hållet förså att du upptäcker stora skillander i tekniken på 9 år. Smartphones inte minst. Jamen JÖSSES:

HAHA, jasså mina rosa brallor skulle funkar idag. HAHA.
KUL!!!

tack blir så glad över att du gillade detta!!