Nostalgi-Annika: För 31 år sedan imorgon ...

Godmorgon!

Imorgon, den 27 mars, är det 31 år sedan jag för första gången satte min fot på amerikansk mark. Det var den dagen jag nervöst stod på Arlanda och lyssnade på representanten från EF-Au Pair som informerade om flygresan och det STORA ÄVENTYR vi skulle ut på. “VI" det var kanske 12 avresande svenska tjejer som alla skulle spendera ett år i USA som au-pairer. En stund senare skulle vi hoppa på TWA-planet som skulle ta oss till JFK i New York via Kastrup.

I den gruppen på 12 tjejer träffade jag Monika. Monika som är en av mina allra bästa vänner i världen  än idag. Monika från Bredäng och Annika från Blackeberg fann varandra ganska omgående där. KLICK och perfekt kemi mellan oss direkt!!  Det är helt fantastiskt då man tänker på det. 

På planet över Atlanten satt jag bredvid en tjej från Kallhäll som skulle vidare till Chicago på sitt au-pair år, vi håller faktiskt också kontakten än idag lite då och då. Precis som jag blev hon kvar i USA, hon gifte sig med en amerikan och har två barn idag. Monika bor på Lilla Essingen numera, så hon blev inte kvar här då året som au-pair var över.

 

HYFSAT nervig på Arlanda.  Kroppsspråket säger ALLT!

Jag minns nästan hela den resan, och dagarna efteråt. Alla vi blivande au-pairer skulle vidare till Boston och gå på au-pair skola under tre dagar (tror jag det var).

Där fick vi ta certifikat på att vi kunde utföra Första Hjälpen vid behov. Vi fick lära oss lite allmänt om USA i största allmänhet. Men mest var det nog så att vi såg Boston, shoppade, åt och drack.

Vi hade absolut NOLL koll på hur drickssystemet funkade. NOLL. 

Det hade de gott kunnat lära oss på den där kursen.

Jag kommer än idag ihåg när vi satt och drack drinkar på en bar och la 25 cent i dricks. Ack ja …

Vi kollade också in stilen i Boston, klädstil, skor och mode. SÅKLART gjorde vi det.

Affärsmän iklädda skjortor med  tunna, vita t-shirts under.  Undertröjor.  DET var vi inte vana vid att se hemifrån, alltså att ha vit t-shirt under skjortan.

Kvinnor i strikta dräkter med stora guldknappar och vita tunna strumpbyxor. Helt nytt för oss svenskor, så klädde sig ingen därifrån vi kom.

Vi hade alla sett i filmen "Working Girl" och gissa om vi noterade att tjejerna i de strikta dräkterna verkligen HADE gympaskor på sig på väg till jobbet, precis som i filmen.

Pumpsen stod förmodligen under deras skrivbord på kontoret. Sånt minns jag. Komiskt.

Jag köpte en väska från ett ställe som hette “Bag Lady”. Det utan att ha en aning om vad Bag Lady stod för, fniss. 

Minns att vi åt amerikansk glass från Häagen-Dazs.

OCH så kommer jag ihåg jag att kranvattnet var så KLORERAT, det var som att dricka bassängvatten.

Jag och Monica 1990.

Vi au-pairer fick dela hotellrum fyra och fyra. I mitt rum två andra svenskar och en norska. I efterhand blir jag nästan lite arg på att vi inte fick eget rum, eller vi skulle åtminstone bara behövt dela med högst en person. Snåla EF. Alltså fick vi även dela dubbelsäng med en för oss okänd person ...

HMMM, hoppas verkligen att de tjejer och killar som åker som au-pairer idag slipper dela hotellrum och säng ...

Men, det var nog högst i tre nätter vi var i Boston innan vi skulle flyga till de städer i USA där vi skulle tillbringa vårt år.

Våra familjer hade vi fått tilldelade säkert två månader innan avresa. Minns att min värdfamilj skickade en liten välkomstgåva som stod på hotellrummet då jag anlände, så fint gjort av dem.

Innan jag bestämde mig för att det skulle bli familjen i Arlington, Virginia hade jag tackat nej till två andra familjer. 

Jag tackade nej till en familj i Boston.   Nej tack även till en ensamstående mamma på Manhattan. Den första familjen minns jag att fick ett väldigt dåligt intryck av både genom deras ansökningshandlingar och via det telefonsamtal vi hade.

Vad gällde den ensamstående mamman på Manhattan tror jag faktiskt att någon avrådde mig från det. Jag pratade inte ens med den mamman.

Men när jag fick Nancy och Allans ansökningshandlingar så föll alla bitar bitar på plats. Det kändes även bra att prata med dem. Minns att vi brevväxlade innan jag for. De skickade en massa foton till mig. Washington DC skulle det alltså komma att bli för mig.

DC var nog inte ens en stad som fanns på kartan för mig innan jag hade bestämt mig för Nancy och Allan. Jag ville helst till Chicago eller Philadelphia (hade snöat in lite på serien Thirtysomething). Någon längtan till LA eller San Francisco hade jag inte.

 

Men, det blev alltså Arlington, Virginia.

Rättare sagt, Rosslyn i Arlington, pretty much så nära DC man kan komma och fortfarande vara Virginia. Praktiskt taget i Washington DC.

Där blev det boende i ett stort bostadsrättskomplex med utsikt över hela Washington DC.

MAFF GALORE!

Dörrvakt, receptionist, lobby och en säkerhet som jag aldrig förr någonsin upplevt i ett lägenhetshus. Postboxar i lobbyn, den trevliga receptionisten, vaktmästarna som alltid hejade så glatt, nyckelkort för att ens kunna ta sig in genom servicedörrar, bakdörrar, tvättstuga, servicehissar och dylikt.

När man fick besök ringde de från lobbyn och talade om att personen/personerna man väntade på anlänt och sen skickades de upp.

Alltså, det var ju inget jag var van vid precis från mina lägenheter jag dittills bott i i västra Stockholm, haha.

OCH aldrig förr hade jag väl känt mig så säker i en lägenhet som i just det huset.

 

Jag och Anders.

Jag hade lite EXTRA lylligt också, om jämför med andra au-pairer, jag hade en egen lägenhet!

Min värdfamilj bodde tvärs över hallen, tre steg från min egen ytterdörr.

Min lägenhet var en stor etta med kök och klädkammare.

Man fick gå igenom klädkammaren när man skulle till badrummet. Märkligt va! Så var det även i en lägenhet Peter och jag bodde i några år senare.

Det där med att ha egen lägenhet var verkligen SKÖNT!

OCH som sagt, gissa om jag kände mig säker i det där huset. 

The Prospect House heter huset än idag.

Jag kunde gå till Georgetown, det var bara att trava över Key Bridge så var jag inne i DC. Georgetown med alla barer, krogar och mysiga affärer. Vilken tur jag ändå hade.

OCH tur med familj hade jag OCKSÅ.

Jag tog hand om en bebis, Anders, som var 9 månader gammal då jag kom.

Anders föräldrar, Nancy och Allan, var något äldre. De var 41 och 42 år.

DET gillade jag, att de var äldre. Det kändes tryggt för mig som var 24 år.

Allan var för övrigt svenskättling på sin pappas sida. Men, han kunde ingen svenska. Tack var det svenska arvet hade de valt det svenskklingande namnet Anders åt sin baby.

 

Anders, jag och Nancy våren 1990.

Mitt schema var mellan 10-18 måndag till fredag.

Jag jobbade aldrig på helgerna. Kanske var jag barnvakt någon helgkväll då och då, men det var nog inte så ofta efter vad jag minns.

På tisdagar hade jag och Nancy “culture day”, då tog hon med mig på olika museum runt om i DC. Anders var med, såklart.

Vi avslutade alltid med att äta lunch på stan någonstans. Vi hälsade ofta på Nancys mamma under de där tisdagarna. Hon målade av tavlor på National Gallery of Art på Smithsonian inne i DC. En av få utvalda konstnärer som fick stå på museet och kopiera tavlor av de stora mästarna. Nancy själv var också konstnär, men hon jobbade deltid som designer för ett företag som sålde träningskläder.

 

Nancys gulliga och fina mamma Glen.

Jag fick ett superbra år med familjen. DET fick jag.

De tog så otroligt väl hand om mig. Det kommer jag alltid vara dem tacksam för. Eftersom de var så fina mot mig var det verkligen inga problem för mig att vara en toppenau-pair till deras gulliga son heller.

 

Idag är Anders 31 år och han är vegansk kock och Montessorilärare i Denver.

Gift är han också.

Nancy bor i Maine, precis vid havet. Allan är tyvärr död sedan fyra år tillbaka.

För mig är det otroligt underligt att tänka tillbaka på den dagen för 31 år sen då jag kom till USA för första gången.

Lite visste jag DÅ att jag skulle bo här även 31 år senare. Flyttade hit för gott gjorde jag 1993.

Med detta önskar jag DIG en riktigt trevlig och fin helg!!