Wednesday, October 07, 2020

Nostalgi-Annika: Telefoner




Godmorgon onsdag!!!



Vi travar in i hösten med full fart.
Raka spåret, och fort går det.



Här har vi brittsommar, eller indian summer som man säger här. Det passar ju bra just idag eftersom det är självaste Birgitta-dagen och då ÄR det ju verkligen brittsommar på riktigt. Hoppas att ni därhemma också har lite skön brittsommar att njuta av en dag som idag.
Vad säger ni när jag talar om att vi denna Birgitta-dag ska få 27 grader och strålande sol? ÄKTA indiansommar, äkta brittsommar. Otroligt varmt för årstiden även för att vara här.


Idag tänkte jag att vi ska bita tag i en smula nostalgi igen.
Jag satt och tänkte på hur det var när jag var barn och tonåring. På tal om att skriva lappar till varandra och så … Kommunikation a la 70 och 80-tal med andra ord.
DÅ fanns inga mobiler. Vi hade inte ens börjat höra talas om dem. Iallfall inte under 80-talets första hälft. Jag minns att jag brukade tänka på hur det skulle vara att ha en alldeles egen telefon som man alltid hade med sig.
Ja, jag har alltid varit lite före min tid, hahahaha (ironi).
Nej, men jag brukade drömma om att ha en alldeles egen telefon som alltid fanns med en vart man än gick. DÅ för att enbart ringa med, och ta emot samtal, förstås.
Inte kunde jag då förställa mig att vi en dag skulle ha en platt tingest i fickan som är både telefon, dator, kamera, kartläsare, tv, radio OCH så vidare, och så vidare …



När jag växte upp hade vi EN telefon i huset. Den stod i en av hallarna och den telefonen hade inte världens längsta sladd. DET betydde att man egentligen inte alls kunde föra direkt privata samtal, haha.
En del av mina vänner, och min moster också, hade superlånga telefonsladdar så att de kunde ta med sig telefonen runt om i huset då de pratade i den.
ELLER, för att inte tala om den stora lyxen att ha fler än EN telefon i huset. När jag och min syster var tonåringar fick vi en telefon i vårt rum. DET var stort. DOCK inte ett eget abonnemang, men en egen telefon på rummet fick vi. YAY!! 
Inte fick man snacka hur länge som helst heller för att det kostade för mycket. ELLER, så ville man inte att det skulle tuta upptaget hela tiden ifall någon annan försökte ringa hushållet, haha. Detta var lååååångt innan “samtal väntar tonen” fanns i telefonerna.



 
Bild från wikipedia.  EN sådan här telefon fanns i mitt hem.



Varje år kom skolkatalogen hem till alla elever i Södra Ängby Rektorsområde. 
I den stod adresser och telefonnummer till samtliga elever. Kanske stod lärarnas nummer där också? Minns inte så noga längre.
Gissa om det var kul att titta i de där katalogerna, se var den och den bodde, kanske tjuvringa till någon ...
Tjuvringa förresten, något som väl knappt går att genomföra idag?   LIKA bra det, haha.
JA, och så småningom kom ju skolkataloger med foton i!! HJÄLP, det var ju lika kul.
Those were the days, people.


Föräldrarna fick på denna tid då detta begav sig säga till sina telningar när de skulle komma hem för att äta. De fick sedan lita på att barnen skulle komma hem klockan fem, typ. KOM de inte hem fick barnets föräldrar ringa till den kompis där man TRODDE att barnet var och lekte.
“Säg till Anna att hon ska komma hem NU. Skicka hem henne genast, maten kallnar”.
Ja, då fick Anna säga hej då och gå hem. Ibland kunde säkert föräldrarna sitta och ringa runt x-antal kompisar innan de verkligen fick napp.
Eftersom jag och mina kompisar oftast var hemma hos mig så kom det en del sådana samtal till mina vänner. Jag vet faktiskt inte om mina egna föräldrar någonsin behövde ringa efter mig? Kanske någon enstaka gång. Men just detta att ringa runt var en KLASSIKER på 70 och 80-talen för oss som var barn då.



NU går det knappast till så. Idag har ganska små barn mobiler och föräldrarna kan ringa direkt till dem om de vill dem något, eller vill ha hem barnet till middagen.
Eller, så kan dagens föräldrar helt enkelt messa de föräldrar där dottern/sonen befinner sig så att den mamman eller pappan kan skicka hem barnet.
SMS, det måste förresten vara tidernas uppfinning. ÄLSKAR den tjänsten. Har älskat den sen den kom.


 

Bild från Expressen.  Sådan här mobil hade jag ett tag. Den höll i evighet och jag behövde bara ladda den ett par gånger i veckan. OCH gissa om jag SMS:ade med den!!!


Numera kan man ju dessutom hålla koll på de sina via appar som Find my Friends och dylika.
Jag erkänner att jag kan följa Karolina på det sättet. OCH jag kan också medge att det känns bra att kunna göra det.
I början var Karolina väldigt tveksam till det, hon har nog gett med sig bara för att hon vet att det gör mig lugn. Men, det känns så bra att se att hon är på jobbet, hos Mike, hemma eller om hon är ute på annat. Nej, jag kollar henne inte flera gånger om dagen. MEN jag kan erkänna att jag kollar varje morgon. Det är bra för min sinnesfrid.
Men visst är det också konstigt att man GÖR det. Att man ens KAN ha sådan koll på varandra. Förutom Karolina är det inte många jag har på den listan, bara medlemmar inom den närmaste familjen.
Jag kan dock verkligen tänka mig att föräldrar med yngre barn, och tonåringar också för den delen, har mycket nytta av sådana här appar.
Fast hey, jag är ändå rätt glad att vi inte hade dessa appar då vi växte upp.
Jag är faktiskt glad att vi växte upp före nätets och de smarta telefonernas tid.



 
Bild från The Daily Universe.


Frågan är ...
Har vi vi för mycket koll på de våra idag?
Nyttjar du appar som Find my Friends för att på så sätt kunna kolla in de dina?
Minns du hur det var när du var barn och föräldrarna fick ringa till din kompis så att du skulle komma hem?
Minns du skolkatalogerna med telefonnummer och adresser?
Tyckte/tycker du lika mycket om SMS-tjänsten som jag?


Nej, hörni, nu ska jag ta en finfin morgonrunda.
En riktigt BRA onsdag önskar jag DIG!

16 comments:

Elisabeth said...

Nu har jag inga barn, och det är mycket möjligt att jag skulle tänka annorlunda om det var så, men generellt är jag tveksam till den sortens appar, och använder alltså inte någon sådan app. Har till och med avaktiverat den inbyggda plats-funktionen i mobilen, så... (Är förstås medveten om att mobilen ändå vet var jag befinner mig, eftersom den kopplar upp sig till olika mobilmaster, men det är ändå lite annorlunda.)

Telefoner ja, det var något annat förr i tiden! När jag var barn hade vi först två telefoner, en på övervåningen och en på nedervåningen. De såg ut exakt som den på bilden, och jag minns hur den där snurrsladden brukade trassla till sig och att jag tyckte att det var roligt att trassla ut den igen. Minns också hur irriterande det kunde vara att sitta och vänta på att nummerskivan snurrade tillbaka igen, speciellt om man slagit nior. När jag var 13 (mitten på 90-talet) fick jag en alldeles egen knapptelefon, där det gick att spara hela FEM nummer, vilket jag tyckte var jättestort. ;-) Någon gång vid den tiden skaffade vi också ett abonnemang som gjorde det möjligt att prata två personer samtidigt, d.v.s. att det gick att ringa till oss även om någon i familjen pratade i telefon. Också stort! Sedan var det ju ändå viktigt att tänka på att helst ringa efter 18, eftersom det var billigare då.

Mina föräldrar behövde nog aldrig ringa och säga att jag skulle komma hem, jag var skötsam och kom alltid hem när jag skulle. ;-) Jag skrev en lapp, lade den på köksbordet, och den tiden jag skrivit där kom jag hem till.

Mobiltelefon? Jag gick på låg- och mellanstadiet i början/mitten av 90-talet, och då har jag ingen känsla av att någon hade mobil. Naturligtvis inte mina kompisar, men inte heller någon i deras familjer. Var säkert annorlunda i större städer och andra grupper. Vi skaffade i alla fall en gemensam i familjen 1998, när jag skulle på språkresa till England. Min första egna fick jag år 2000, klassikern Nokia 3210.

Och ja, SMS, det är en mycket, mycket bra uppfinning! Så smidigt att inte behöva ringa. Förr i tiden var man ju tvungen att tänka sig för innan man skickade iväg ett, för det kostade ju per SMS, numera är det bara att skicka.

Äventyret framtiden said...

Jag tror att det där med att hålla koll på varandra är rätt så åldersbetingat. När barnen är omyndiga så är det snudd på en självklarhet trots att man också då ska visa respekt och inte gå in alltför mycket i deras liv. Mycket handlar om tillit.

Mina vuxna barn och jag hör av oss till varandra när vi känner för det. Vi vet också att så länge det inte hörs alltför mycket är allt som det ska, vi har ju varandra ändå. Men visst, samtal över gränsen görs åtminstone en gång per vecka. Det digitala gör allt lättare, man sänder en bild och så vet man
Nej, jag vill inte kolla in de mina annat än om vi har kommit överens om det redan innan och i vissa situationer.

Jag undrar om vi överhuvudtaget hade kataloger med telefonnumror till våra klasskamrater? Jag minns det inte i alla fall.

SMS-tjänsten gillas, absolut. Så enkelt och så bra!

Kul att ta del av din nostalgi, som också är min nostalgi :)

Onsdagskram!

Anonymous said...

Yvonne said....
Ja du, tänk vad tekniken gått framåt snabbt. Idag har knappt någon en "hustelefon" hemma, alla kör med mobiler. Vi sade upp våran för säkert 7-8 år sedan, om inte längre.

VI hade bara en telefon när jag växte upp, när våra barn växte upp hade vi ett nummer men jack i deras rum så de kunde ha en egen apparat där. Dock kunde man ju lyfta på luren och höra konversationen som pågick, vilket inte barnen var sååå glada för.

Tänker på när dottern, som idag är 42 år) började vara ute och åka in till stan och så, då fick man förlita sig till att hon kom hem med sista bussen från stan vid 03-tiden, så mycket enklare allt blev när mobilerna kom och man kunde nå henne och kolla läget. Ibland svarade hon inte och skyllde på dålig täckning - om det var sant låter jag vara osagt :-) Sonen gick nog i 8-9 när han fick sin första mobil och så enkelt allt blev att alltid kunna nå dem och de oss.

Har aldrig haft den appen, kanske nåt att tänka på med sonen iaf. Dottern är ju gift och är ju inte ute på samma sätt längre. Nå, sonen är ju också till åren kommen (37 år), så han skulle nog inte gilla den appen. Detta Corona-år är de ju inte ute i svängen särskilt ofta. Vet jag att de varit ute så kollar jag ofta på messenger och ser senaste inloggningen, så lite koll har jag ff. Som mamma kan man ju aldrig sluta oroa sig för sina barn oavsett hur gamla de är, de är ju alltid barn i mina ögon. Vet att dottern har appen till de två äldsta (14 och 12), så det är ju en superbra uppfinning

Nokia 3210 har nog alla haft en, mycket bra telefon men i dagens läge är det ju nästan antikvärde på dem

Tack för ett skojigt och nostalgiskt inlägg, kul att tänka efter hur man hade det tidigare och hur mycket lättare allt är idag.

Stor kram från Åkersberga där det just nu börjar regna igen. Nu borde svampen börja växa rejält med 2 dagars regnande tycker jag

Humlan said...

Brittsommar är väl inte riktigt vad jag tänker på i det gråväder med regnskurar som vi har nu, trots att det är milt. Men i måndags satt jag ute och läste på eftermiddagen, då sken solen och jag hade den där "kanske sista gången för i år" känslan när jag satt där och kisade i solen.

Visst hade vi precis den där telefonen men vi hade en lång (alltid trasslig) skarvsladd och dessutom flera telefonjack. Skulle man byta jack så gällde det att inte ta för lång tid på sig, för då kopplades samtalet ner. Och visst kostade det per minut och man fick skäll för att man pratade för länge, både av kostnadsskäl och för att man blockerade linjen. Jag kommer ihåg att jag fick höra när mamma kom hem för att jag suttit i telefon i 1-2 timmar medan hon försökt ringa hem från jobbet.

Skolkatalogerna kommer jag ihåg, åtminstone något år så stod personnumren också med. Och tänk så föräldrarna fick jaga sina barn när de skulle hem och äta, både när man var ute runt om i kvarteret och när man var inne hos någon. Största problemet var nog att vi var mycket ute i skogen runt där vi bodde, inte lätt att hitta barnen då!

Jag var sen med att skaffa mobil, jag var ju redan då sjukskriven och tyckte att jag var mest hemma och dessutom var det dyrt. Men när jag väl hade en så blev det mycket SMS. Mycket praktiskt när man vill nå vänner som jobbar, men inte vill störa om de är upptagna, de kan läsa och svara när det passar dem. Ska jag skriva mer så föredrar jag att använda Messenger på datorn (mina tummar gillar inte att skriva på mobilen, så jag får köra pekfingret där och det tar ju sån tid!) men det blir mycket SMS också.

Ha en bra dag!
Kramar!

Annika said...

Elisabeth:
Jag vet, det ÄR en lite konstig känsla att kolla in.
MEN det har hjälpt mig så mkt när K är så långt borta. Speciellt i början.
Men visst är det konstigt, håller med. Skulle absolut inte vilja att ngn kompis har koll på mig, och inte vill jag kolla var de är heller.
Visst, mobilen har galen koll. Ibland är det rent skrämmande. Nu har jag inte kopplat bort det som du kopplat bort, så jag vet ju vilken enorm KOLL det är.
Tycker det är otäckt när jag googlar ngt, och sekunden därpå ligger det som annons på FB eller IG.

HAHA!
JAAAA!
Du har SÅ rätt. Verkligen!!
Det där att sitta och vänta på att nummerskivan skulle gå tillbaka ja. HÅLLER med. DET var irriterande. Jag minst ju när knapptelefonerna kom, de med AXE tjänster. GUD vd lyxigt det VAR!!
Telefonsladden kunde ibland vara ett enda ormbo, det är SANT!!
Lylligt med två abonnemang hos er. Stort!!
OCH ja, efter 18 var det absolut billigare. Roliga minnen, tack för dem!!!


Samma, jag var också skötsam Skulle jag vara hemma en viss tid så var jag hemma :-)
Dessutom hängde vi mest hos mig, jag o mina vänner. HIHI!!!

Minns då min fd svåger hade mobil. DET var en sådan biltelefon, i slutet av 80-talet. DEN kunde han lyfta ur och ta med sig. DEN var sååå tung.
KOmiskt.
Men så var det.
For egen del fick jag min fösta mobil 1997 tror jag. OCH P och jag DELADE på den.
Precis som hemma hos er.
Ja, det gick det med :-)

ÄLSKAR sms, det känns som om man aldrig stör ngn. Tyvärr är det väl så att jag därför aldrig ringer ngn heller. Har nästan glömt hur man gör, haha!!
Men sms alltså ... GULD!!!

Annika said...

Karin.
SÅ är det ju absolut.
OCH jag håller med, aldrig gå in och rota i deras privata sfär. Det har jag aldrig gjort. Har aldrig krävt ngt sånt. Det är så fel.
Men det är lugnande att kolla in min 24 åring också på morgonen. Att se att hon är hemma alt hos Mike. Känns bra för sinnesfriden min.


ÄLSKAR hur lätt att blivit. Under krisen har det blivit så att jag pratar med mina föräldrar VARJE dag. Vo facetimar i en ca en halvtimme.
DET gillar jag. Det gjorde vi sällan före krisen. Då var det mest mail och sms. Men, det här med daglig FT är ngt jag hoppas att vi fortsätter med även när saker och ting blivit annorlunda. Det känns så bra att se dem varje dag.
Med K pratar jag några ggr i veckan.
Men absolut, det är bara att älska den nya tekniken nör det kommer till detta. Hur lätt det blivit, och hur billigt alt gratis det är!!


SMS, det var en gudagåva från den dagen jag lärde mig det ffg på en gammal, gammal Nokia (ja den var ju ny då, men)

TACK för att du gillade och att vi delar nostalgin denna gång.

KRAMAR över haven!!

BP said...

Har vi för mycket koll på de våra idag?
Har man barn är dagens teknik inte helt fel. Men hur klarade sig mina föräldrar utan mobil, FB med mera;-)

Nyttjar du appar som Find my Friends för att på så sätt kunna kolla in de dina?
Nej, visste inte ens att denna app fanns.

Minns du hur det var när du var barn och föräldrarna fick ringa till din kompis så att du skulle komma hem?
Jajamensan:-)

Minns du skolkatalogerna med telefonnummer och adresser?
Såklart.

Tyckte/tycker du lika mycket om SMS-tjänsten som jag?
Nja, den var aningen tidskrävande, då man fick trycka flera gånger för att få fram en bokstav. Föredrar dagens sms.

Annika said...

Yvonne:
JAAA, men JAAAA, du har så rätt.
Jag har massor med vänner som sagt upp dina fasta telefoner. De har bara mobilerna. Vi har kvar vår fasta, mest för att den ingår i ett paket där vi har internet, kabel och telefon.
MEN du har ju rätt, nästan de allra flesta jag känner har ingen fast lur längre.

JAAA igen, man kunde verkligen tjuvlyssna på samtal om man ville då två telefoner fanns på samma nummer. Oftast hörde man klicket, men inte alltid.
HAHA. SANT!!
Hade glömt det, så TACK för påminnelsen, haha!!


Verkligen, så var det ju. Som med din dotter. Alla hade stenkoll på när sista bussen/tunnelbanan gick. Ni också, föräldrarna.
Usch, att vänta på ett barn nattetid är så jobbigt. DÄR kom den appen verkligen väl till hands, när K var i tonåren. USCH.
Jag släppte så mkt av min rädsla då hon hon började college. Det är som om man inte orkar oroa sig då de är för långt borta. Det är värd då de är på hemmaplan. Jag lider av det än, när K är här på jul etc och träffar vänner och kommer hem SEEENT då erkänner jag att jag kollar.
HAHA, kan tänka mig att de skyllde på dålig uppkoppling ibland, dina barn.

nej, jag vet, jag tror inte K är så glad för att jag har koll heller, men samtidigt kanske hon tycker det är lite skönt? jag vet inte.
Men jag tror ju knappast att hon kollar var jag är. Så det är nog ganska enkelriktat. Kan tro att din son inte vill att du ska veta, haha.
MEN ja, man kan ju kolla inloggningar etc. Jag förstår dig fullt ut. Man är alltid lite orolig, så är det bara.


Nokia-luren ja ... en SANN klassiker som höll, höll och höll.

TACK gulliga Yvonne för att du gillade nostalgin denna onsdag.

Kramar till ditt regniga Åkersberga från ett soligt och mkt varmt Reston.

Annika said...

Humlan:
DÅ var det nog i måndags ni hade er brittsommar.
OCH det kommer säkert tillbaka några fina dagar igen, det är jag säker på :-*


JA; det där med upptaget ja ... jag vet .. det var alltid ett argument i vår familj.
SMART med flera jack. Tror bara vi hade et jack väldigt länge, annars borde vi ha kunnat byta.
JA, jag kan tänka mig att samtalet bröts när man bytte jack.
Ja, tiderna alltså ...

OOO personnummerna ... jaaa, de kanske stod?? Har glömt det isf. MEN det kanske de gjorde?? WOOO ... DÅ rick man ju verkligen reda på när alla var födda. På ngt sätt låter det bekant, vi kanske också hade det ngt år ..
Ja, kul var det iaf då katalogerna kom.

Jamen visst, flädrarna vfick verkligen jaga barnen om man var ute. OFTA såg man ngn mamma eller pappa komma cyklande för att hämta hem sitt barn, komiskt!!
Men det gick det med.

sms ja, det var underbart. ÄR underbart.
Just at slippa störa. Att bara kunna skicka iväg ett mess. Älskar det än idag.
Ja, jag har iMessage på min mac, och jag älskar att kunna svara på mess ifrån datorn istället för att sitta och skriva på telefon.
Bekävmare. SÅ jag förstår dig verkligen med Messenger där!!!

Stora kramar från mig!!

Annika said...

BP:
Men visst, haha!!
Hur i hela friden höll våra fldrar koll!!!
Men det gick det med.
Ja, lite för mkt koll har vi nog idag ... allt på gott o ont förstås.

Dagens enkla SMS är ju helt underbara.
Förr var man ju så begränsad också. ett viss antal tecken, 160???
Nu är det bara att skriva.
OOO minns när jag upptäckte T9 på de gamla mobilerna. VILKEN revolution, istället för att sitta och tycka in och vänta på bokstäverna.
Men ja, på dagens smarta lurar går ju sms såååå snabbt.
OCH ännu snabbare när man har den tjänsten på datorn också

:-D

Monica said...

Den Nokia var underbar:-), vad jag gillade den och gillar ännu om jag får tag på en mobil i lite mindre format. Däremot gillade jag mycket tunga systemkameror, byta objektiv, fixa och greja med lång slutartid, zooma, framkalla, och fast telefon, ja bättre när det kom den typen med knappar, var ju svårt annars, tryck på fyrkant för att gå vidare, haha. Vi har ännu fast med det är mest för utland.

Och nattbussar vilken mardröm! Och undrar faktiskt först nu över min egen mammas oro hur hon orkade, jag var ute mycket nattetid om helgerna som ung tonåring, fast jag drack noll alkohol, noll rökning och noll av annat som faktiskt inte var så ovanligt och börjat komma men jag var tuff och ingen skulle ens komma på att lura mig men ändå, olyckor kunde ju hända med bilar m m och gjorde det, var med om en sån, men annars sa jag alltid vilka jag skulle vara med. Och ljög aldrig heller. Och i sena timmen kunde vi åka hem till vårt och mamma och pappa drog sig undan fast först gjorde mamma te till oss alla. Och goda smörgåsar. Låter så trevligt i ditt hem med och varmt!

Idag vet jag inte om jag skulle släppa ut en tonåring, det var bättre förr det håller jag på. Idag är det ju farligt att gå ensam hem från skolan och jag ser ibland barn kanske 9-10 som borde vara på fritids men de kanske inte fungerar längre heller och någon äldre, 20 år kanske lockar dem till sig och vem vet, ja myndigheter vet vad som sker. Skrämmande hur det är. Det var ju bättre förr eller hur?

Och jag gör som Yvonne, kollar aktiviteten på Messenger, ger ju lite besked i alla fall och oron går nog aldrig över men några appar tror jag inte vi ska ha:-) men förstår dig och tryggt att veta, nu är K hemma eller nu är både pojkvän och K hemma tillsammans. Blir en ro som lägger sig.

Eva i Dalarna said...

Jag skulle nog använt den där appen, om jag haft den, när barnen var i tonåren. Men nu när de är vuxna? Nej aldrig. Och jag har haft jättejobbigt när de flyttade ut men skulle inte ens komma på tanken att kolla sådär. Det handlar väl nån stans om integritet...

Annika said...

Monica:
VISST var det en telefon som hette DUGA!!
Höll i evighet.
Laddades sällan.
SÅ bra.
Systemkamera ja, det har jag en, men den blir allt mer sällan använd. TYVÄRR!!
Det är synd eftersom jag verkligen kan bestämma mer över den än med mobilen. Även om jag är rätt bra på att få mobilen att göra som jag vill då jag fotar.
Många ggr är systemkameran det enda rätta, som när man ska stämingsbilder, eller köra macro.
Brukade ha med den på vandringar, men det har jag slutat med. FÖR tung.
Men visst, det är härligt med de kamerorna. OCH jag måste börja fota mer med min canon.

Nattbussen ja ...
Sista tunnelbanan gick på den tiden 2 minuter över två från T-centralen. Missade man den var det nattbuss. INTE kul.
Vilket skr¨l på de bussarna. STACKARS chaffisar.
OCH ja, stackars våra föräldrar som låg och väntade. Jag vet att min pappa aldrig kunde somna innan vi kommit hem. Jag är likadan, med K. Sover jättedåligt om hon är hemma här och ute med vänner till småtimmarna. Just därför är den där appen sååå bra, haha.
VILKEN gullig mamma du hade som gick upp mitt i natten och gjorde te och mackor till er.
ALLA dina vänner ville väl sova över hos dig de nätterna, tänker jag. HIMLA gulligt.
Nej, ngt sånt har jag aldrig gjort med K. Eller som ung m mina päron. SÅ himla gulligt!!!
Hur var det med Anna? Var du orolig?

Idag skulle jag nog också vara ganska orolig ja. Det känns som om 80-talet var så snällt, då när jag var ung och rände på stan. Men jag var ju snäll jag också och kom aldrig hem full eller trotsade på ngt sätt. MEN jag tror aldrig jag kände mig rädd på t-banan. På nattbussen hade man alltid vänner med sig. Men det kunde hända att man ngn ggn tog tunnelbanan hem innan kompisarna. Aldrig rädd.
Jo en gång, då blev jag fakstikt jagad av en man som började förfölja mig från banan och till min första lgh. Jäklar vad jag sprang, tog av mig mina pumps och sprang och hade sinnesnärvaro med nyckeln i porten. Tände inga lampor i min lgh då jag låst in mig. ville inte att han skulle se var det tändes. USCH. DET var läskigt. Men det är nog den enda ggn jag varit rädd i Sthm. Då var 20.

Ja, man är och förblir orolig.
Messenger är bra den också, håller med.
Nej, appar som FmF är absolut inte för alla eftersom de ju verkligen visar var man är. PÅ gott och ont.

Annika said...

Eva:
Eller sinnesro.
Integritet, det är ju inte precis så att jag snokar via den appen.
Bara nickar för mig själv. Vilket är skönt.

Erica said...

Så KUL med mera nostalgi! Älskar verkligen det!!

Hemtelefon ja... minnen (även om jag som sagt fortfarande har hemtelefon).
Jepp, en (1) telefon hade vi också hemma. Den hängde på väggen i köket, så var ju inte så lätt om man haft någon kompis att prata "hemlisar" med ;-)
När vi hade telefon med nummerskiva tror jag den stod på köksbordet.
Är lite svårt att förklara, men delen av köksbordet som var "längst in" mot köksfönstret användes liksom inte, så där stod bland annat telefonen.
Någon gång under 90-talet skaffade vi även en trådlös telefon; "den sladdlösa" som vi kallade den. Den gick på samma abonnemang, så det var inte en mobil. Den såg ut som en liten vit tegelsten med vipplucka. Så då blev det lite lättare att kunna sitta mer bekvämt vid telefonsamtal. Typ i vardagsrummet.
Egen telefon på rummet hade aldrig kommit på tal!

Och kostnaden ja... Billigare efter kl.18.
Kan dock inte minnas att det var någon större grej hos oss med just telefonen. Vi använde den liksom inte för långa "babbelsamtal", utan mer bara om man behövde kontakta någon för något specifikt, om du förstår mitt babbel.
Däremot "efter 18"-grejen när vi fick internet i slutet av 90-talet... ;-D
Efter klockan sex, för det var billigare då, och max 30 minuter var! Minns att vi ställde äggtimern på trettio minuter, och när den ringde då var det nästa syskons tur.
Dels för kostnaden, och dels för - som du skriver - linjen tutade upptaget hela tiden någon var uppkopplad.

Någon skolkatalog med adresser och telefonnummer hade vi aldrig.
Det enda vi hade var klasslistan över vår egen klass.
Ett år på Norrbyskolan (tror jag gick i 2:an) gjorde vi en Telefonkatalog. Det var basically en stencilbok med klasslistorna från alla klasser på skolan; 1:an till 6:an.
Men det var bara ett år. Annars hade vi inget sådant.
Skolkatalog hade vi från 7:an och uppåt. Det var bara den vanliga, innehållande allas klassfoton med namnen undertill.
Skolkatalogen innehöll alla klassfoton från alla högstadieskolor inom Piteå kommun.
Skolkatalogen på gymnasiet innehöll endast Strömbackaskolan.
Men det är för att Piteå bara har en (1) gymnasieskola ;-) Plus i och för sig Grans naturbruksgymnasium, men likt namnet säger så där går endast naturbrukslinjerna. Inga "vanliga" nationella program.



Åh! En Nokia 3310 har jag också haft.
Min allra första mobiltelefon fick jag köpa när jag började gymnasiet i augusti 2000.
Det var en Nokia 3210.
Fyra år senare köpte jag en 3310, och jag har fortfarande inte en aning om VARFÖR jag köpte en exakt likadan mobil. 3210:an och 3310:an var ju samma mobil, men med lite olika utseende...
Något år innan hade pappa skaffat en Nokia 5210 (första mobiltelefonen i familjen). DET var ju också samma mobil som 3210 och 3310, men i ett klumpigare utförande.
Och JA, batteritiden var out of this world! Man laddade den typ en gång i veckan. Max. Take notes Apple ;-P

Eller som man ju kallade mobiler på 80 -och 90-talet... Yuppienalle. Eller bara Nalle ;-) HAHA :-D

Erica said...

Minns också den allra första telefonen "utanför huset" som fanns i familjen.
Det var biltelefonen; den som var stor som typ två tegelstenar, och hade en bas som satt fastmonterad i bilen.
Hela baksidan på luren bestod av knappar och en display.
Minns också att den hade ett speciellt abonnemang som jag just nu inte minns namnet på, men det kostade 13 SPÄNN I MINUTEN att ringa. DOCK hade den täckning så gott som överallt, även där vanliga mobiltelefoner och telefoner inte hade det.

SMS har jag nog en speciell relation till, tror jag. Gillar funktionen, men jag gillar fortfarande inte att skriva längre meddelanden via sms. Då ringer jag hellre upp.
Jepp, jag har hemtelefon och jag ringer hellre upp än sms:ar. Jag är lite udda haha ;-D

Find my friends-appar har jag aldrig använt, så kan inte direkt säga något om dem.
Kan tänka mig att när de används rätt och på ett sunt sätt är de fantastiska.
Jättebra för t.ex. föräldrar. Exempelvis som för er, där barnet bor så långt bort. Eller där barnet kanske till och med flyttat utomlands. Kan tänka mig att det ger en sinnesro man inte skulle ha annars.
Eller föräldrar till tonåringar som flänger runt mycket. Kanske festar mycket. Det blir en trygghet.
Eller om en anhörig, vän eller liknande råkat ut för något; att hen går lokalisera med hjälp av sådana appar.
Kan dock tänka mig att nackdelen av sådana appar är om man lever med en "abusive partner". Att det gör det svårare att söka hjälp för att ta sig ut, då partnern har total kontroll (ännu mer än förr) över var man befinner sig.
Eller personer som är utsatta för stalking.
Eller personer som är utsatta för hedersförtryck av olika typer.

Finns alltid missbruk med internet, men som sagt kan jag tänka mig att för just föräldrar är det perfekt.

Så intressant ämne! Och det är alltid lika roligt att se vilka tankar och minnen som ploppar upp hos en själv när man läser om någon annans minnen :-D

Kramar /Erica