Wednesday, July 29, 2020

Önskerubrik: Att rota sig i USA




Godmorgon onsdag!!


Vi befinner oss i slutet av juli.
Otroligt hur snabbt även denna sommar drar sin kos. Ja, inte mig emot. Jag tillhör ju den skaran som längtar efter hösten den här sommaren.
CALL me crazy, but that’s a fact!


Idag tänkte jag bita tag i en önskerubrik. Ni kanske minns att jag efterlyste sådana tidigare i sommar, eller om det vara i våras.
Jag ville att ni skulle komma med förslag på vad jag skulle skriva om. DET eftersom det inte direkt händer massor i mitt liv nu under krisen.
Sommaren står i stå, det är grå vardag som vanligt för mig.
Det är hetta och fukt och vansinnigt ASHETT, helt enkelt.

Dagens önskeämne kommer från läsaren Jenny! TACK Jenny för ditt förslag över ämne.

Jenny vill veta hur lång tid det tog innan jag vant mig vid att bo i USA.
Hur det känns att bo i ett land där folk är så utåtriktade och högljudda.
Hur man tacklar det som svensk, och kanske framför allt om man ligger åt det mer introverta hållet, vilket jag gör.
Jenny ligger också åt det hållet, skriver hon. Jenny var au-pair i USA och hade svårt att komma in i det amerikanska sättet och tänket.

Så, vi ska ta och bena ut det här lite …

Frågan är, landar man någonsin?
Landar man någonsin i sin nya tillvaro i sitt nya land?
Jomen det gör man, iallafall så pass mycket som man (läs jag) kan.
Jag kommer för alltid att vara invandrare. Så är det. Jag kommer alltid att ha en svensk accent då jag talar engelska. FOLK kommer alltid att fråga mig, Where are you from?
DET har jag accepterat, fullt ut.
Jag är vansinnigt glad över att jag bor i en del av USA där mångfalden är JÄTTESTOR. Jag hade känt mig mycket udda om jag bott på en plats där det knappt finns några invandrare alls.
MEN, det gör det här runt Washington DC. Det är en smältdegel med folk från jordens alla hörn. JAG älskar det!!
Mångfald ÄGER!!






Jag som glad au-pair i Washington DC 1990.  Gillade det året MYCKET!!  MEN trodde nog inte att jag skulle komma att bo här.





Men så träffade jag den däringa Peter då jag varit här i 6 månader, och resten är historia ...



I början av min tid i USA jämförde jag Sverige vs USA hela tiden. Sverige vann nästan alltid. Ofelbart.
Jag tyckte under flera år att Sverige var överlägset i nästan allt.
Ett tag sa jag till Peter, efter att vi just gift oss, att jag skulle ge USA tre år. SEN ville jag flytta hem.
Tro mig, jag var inte helt lätt att leva med då. Jag satt alltid och gjorde upp plus och minuslistor över för och nackdelar. Ja, jösses …
MEN, med tiden vänjer man sig. MAN fattar också att ALLT verkligen inte är bättre i Sverige. Det börjar jämka sig mer och mer ju mer man kommer in i tillvaron.
Vi säger så här, man landar.




Peter och jag i juni 1994.  KOLLA in mina kläder, cityshorts och kavaj med stora axelvaddar.  HAHA!!




Mina rötter kom när jag fick barn.
Den lilla babyn blev den som faktiskt rotade mig (så gott det nu går) i USA.
Karolina gav mig den ankring jag behövde, och sen har det bara fortsatt. Jag jobbade ju innan dess och träffade trevliga människor på de jobben. Både på den Montessoriskola där jag arbetade, och sen då jag jobbade som dekoratör.
Gillade mina chefer, både på skolan (hon är fortfarande en jättegod vän till mig) och på Lord and Taylor (varuhuset där jag arbetade som dekoratör). Jag minns att jag brukade tänka att de var mer öppna, och även lugnare än de chefer jag haft i Sverige.
OCH hur mycket de faktiskt lärde mig under de där åren! OCH hur uppmuntrade de bägge alltid var!




Karolina och jag då Karolina är 6 månader gammal.




Sen när barn kommer in i ens liv öppnar sig en ny värld med lekträffar, lekskola, nya vänner, Kindergarten, grundskola, gymnasie och universitet.
Man hänger med, lär sig och snappar upp massor!
Kort sagt, allt detta gör så att man mals in i hur samhället verkligen funkar.
Skolans värld har varit en perfekt lärogrund även för MIG.
OCH jo, jag är mycket glad att Karolina fick sin utbildning— Kindergarten till sista examensdagen i gymnasiet— i Fairfax County Public Schools.
Jag har nästan bara gott att säga om den kommunala skolan här. PÅ alla plan.
Den har imponerat på mig vad gäller väldigt mycket. INTE minst på hur man får “barn att synas” och hur skolan inte tolererar respektlöshet. Inte mot barnen, och inte mot lärarna. När jag gick i skolan i Sverige sa inte läraren något alls om elever satt och kommenterade en redovisning på ett negativt sätt. De höll tyst. Sådant förekommer inte här. DET blir konsekvenser då.
DU ska lyssna på den som talar, inte snacka själv och framför allt inte fnissa eller viska. Efteråt blir det konstruktiv kritik. OM så behövs.
Måste berömma skolan här för det. Ja, redan från lekis faktiskt. Jösses vad de lyfter fram individen. OCH jösses vad barnen drillas i att framträda inför folk.
Inser ju alla gånger att det förstås ÄR jätteannorlunda vad gäller detta även i de svenska skolorna numera.
Så ja, jag har bara gott egentligen att säga om skolan här, från disciplin, betyg och till hur de ingjuter stolthet i barnen vad gäller deras skolor redan tidigt.
DET framstår framför allt på High School, men även långt tidigare.
GUD, det här blev ett stickspår. Ska inte skriva mer om skolan nu …. PUST.











Det här med amerikaners högljuddhet då? OCH hur utåtriktade de är?
Jo, med tiden ser man ju igenom det där lite mer. ALLA tillhör inte dessa grupper, inte alls. Långt därifrån. Numera kan jag nästan tycka att det är väldigt likt Sverige, eller vilket annat land som helst. Folk är folk, och alla är olika.
Det jag fortfarande får kämpa med är kallprat. Amerikaner är bra på det. Ingen kan som en amerikan mingla loss på en fest där de inga känner.
JAG har svårt för det, än idag. Visst, jag har fått lära mig att bli bättre på det, men jag är INTE bra på kallprat.
Där kommer min introverta sida in, efter en fest eller sammankomst med ytliga bekanta, eller främlingar, jag tvingats kallprata med är jag totalt slut.
Tycker det är en prövning, rent utsagt. ÄNNU mer prövning är så kallade Networking Events. Jag har varit med Peter på sådana, och även varit på något sådant ensam också. DET är tortyr, i min bok.
Det handlar bara om WHAT Can I do FOR you, What can YOU do for ME.

En del säger att amerikaner i allmänhet bara är intresserade av sig själva och deras värld. NEJ, det tycker inte jag. Men här slänger jag in en stor brasklapp, DETTA har att göra med VAR man är bosatt i detta jättelika land.
KOM DETTA IHÅG.
Jag bor i en del av landet där folk vet mycket om mycket. De är beresta, de är välutbildade och de är intresserade.
De allra, allra flesta faktiskt. Inte heller tycker jag att många skrävlar eller skryter. Återigen, kom ihåg var jag bor. Detta skiftar givetvis på andra ställen. USA är enormt stort.

Känner jag mig svensk i USA?
Känner jag mig amerikansk i Sverige?
JA, jag känner mig svensk i USA. DET gör jag faktiskt.
Jag känner mig inte direkt amerikansk i Sverige heller. Faktum är att jag nog absolut känner mig mest som svensk överallt där jag är.
När jag landar i Sverige brukar jag tänka, NU är jag hemma bland mitt folk.
När jag återkommer till USA och hör den släpiga amerikanskan talas så tänker jag, nu är jag hemma och tillbaka.  Det känns BRA.

Kort sagt, jag kan ärligt säga att jag älskar bägge länderna högt och rent. På olika sätt.
Jag har I SANNING två hemländer.
Känner mig galet hemma i USA på många sätt numera. Förr var det självklart att flytta hem, numera är det INTE det.
Jag har vant mig vid SÅ mycket här.
Jag tycker SÅ förfärligt mycket om platsen jag bor på.
VET att jag skulle sakna SÅ mycket om vi skulle flytta till Sverige.
THAT being SAID, tror inte heller att jag skulle ha stora problem med att flytta till Sverige. Ja, till Stockholm då alltså.
Tror jag skulle rota mig tillbaka väldigt snabbt.
DET tack vare att jag varit hemma varje år, ibland flera gånger om året.
Sådant underlättar absolut. Jag har aldrig släppt det svenska tänket och sättet. Men jag har absolut lärt mig tänka om och se saker på andra och nya sätt.


Så här, jag har det BÄSTA av två fina världar. SÅ innerligt tacksam för DET!!





En alldeles nytagen bild på mig.




Kom gärna med fler önskerubriker så ska jag med nöje (förhoppningsvis) vid tillfälle bita tag i dem!
En bra onsdag önskas alla!!

26 comments:

Elisabeth said...

Blir glad av att du inser att det är annorlunda med muntliga redovisningar nu än förr - ibland har jag en känsla av att vissa människor tror att ingenting i skolan utvecklas, utan att allt är likadant som förr i tiden. Mina elever brukar få lyfta fram det positiva med en redovisning, och så lämnar jag den konstruktiva kritiken till mig, för det är mycket lättare att få den från läraren än från kompisar. En del elever kan dessutom tycka att det är jobbigt att kritisera sina kompisar, även om det "bara" handlar om konstruktiv kritik. Hittills har faktiskt ingen fnissat, men vi brukar alltid ta fram regler tillsammans (eller ja, jag vet ju vad jag vill ha fram, så om något fattas ställer jag lite ledande frågor så att rätt regler ska komma fram, haha), för ingen vill ju att någon ska fnissa, viska eller kommentera under tiden de redovisar. Eller för den delen ställa frågor, dem får de ta när personen har pratat klart. Okej, det var en parentes. ;-)

Det är intressant att läsa om dina upplevelser av att komma till USA och bosätta dig där. En del påminner om hur mina elever känner, annat inte. Många av dem tyckte att Sverige var SÅ fantastiskt i början, och det är klart, kommer man från Afghanistan eller krigets Syrien, då måste det vara fantastiskt att komma till ett säkert land, där man får börja skolan och på många sätt för det bättre än i hemlandet. När det gått ett tag märkte de att allt inte var så fantastiskt här, och att vissa människor inte ville ha dem i Sverige, och då blev deras hemland (trots alla problem som fanns där) ett mycket bättre land än Sverige. Till slut tror jag att många hittar någon slags balans, precis som du gjorde.

Hur som helst måste det vara en ynnest att ha två hemländer och att tycka så mycket om båda länderna!

Networking Event låter som en fasa. Just det där att det inte bara handlar om att konversera, utan om att man ska visa upp sig själv och se hur man kan dra nytta av andra, FY säger jag bara. Mingla är inte heller min grej. Jag kan nog fixa det ganska bra (även om jag liksom inte är den som får folk att skratta eller märks mest), men precis som du blir jag totalt slut av det.

För övrigt: VAD du ser ut som Karolina på de två första fotona, speciellt det andra! Eller hon är lik dig, rättare sagt.

Annika said...

Elisabeth:
Absolut, jag talar ju om 80-talet här.
OCH fattar ju att mkt hänt skolan sedan dess.
Tack och lov.
Tror nog att ni lärare är bättre i mångt om mycket idag.
Det kändes som om de flesta lärare på den skola jag gick på i högstadiet var så trötta. Sen på gymnasiet var det ju bättre.
Men, som sagt, fattar ju att MYCKET
r annorlunda idag. Peter säger ju att massor är annorlunda i skolan numera än när han gick i amerikansk skola. Visserligen gick han på många basskolor på de flygbaser de bodde på, men ändå ...


En sak är säker. det är NYTTIGT att vara invandrare. Man lär sig förstå på ett helt annat sätt. Visserligen kommer jag från Sverige, och det har alltid varit en fjäder i hatten, om du fattar vad jag menar. Europeer öva, och ffa sådana från norra delen.
Jag har ju själv märkt att det är skillnad på migrationsverket här då jag varit där i olika ärenden. Vita invandrare från rikare länder har det mer förspänt. Ja du fattar ...
Att dina elever från utsatta länder måste tycka det är fantastiskt att komma till Sverige förstår jag absolut.
OCH att den sen jämkas upp då man bott i ett land ett tag.
Det blir mer nyanserat.

Elisabeth, hell RÄTT, det ÄR en ynnest att kunna älska två länder högt och rent och känna sig hemma på två ställen.
DET är fantastiskt!!
Innerligt tacksam över att jag känner så.

Networking events är en FASA. Jag avskyr det.
Det är en helt overklig värld.
En introverts mardröm.

Jag har övat upp mig i kallpratets konst, men jag har mkt kvar att lära. OCH trött blir jag efter en sådan kväll. SÅÅÅÅÅ trött.

HAHA, ja jag ser det själv. Jag ser att Karolina är lik mig. Absolut!!!

Anonymous said...

Fina bilder! Jag tycker inte amerik är högljudda, men många är artiga tycker jag. Hoppas man snart vågar och kan flyga igen!

Anonymous said...

Yvonne said....
Vilket trevligt inlägg om USA-Sverige, skulle nog känna som du gör om jag bodde utomlands. Tror inte man kan glömma där man är född och uppvuxen, och att kunna ta till sig det nya landet är ju också ett måste om man är gift och får barn. Såg just igår en repris på TV där syskonen Herngren (Moa och Felix) faktiskt besökte Åkersberga och träffade 2 av Jesper Parneviks döttrar som alltid tillbringat somrarna här i deras gammelfarfars hus och såklart i Bosse Parneviks herrgård i Österskär (som är ihop byggt med Åkersberga) och de fick frågan om de kände sig som svenskar el amerikanskor när de var här och vice versa. De är ju födda och uppvuxna i Florida. De kände sig hemma i båda länderna men jämförde många saker och vissa var bättre där och vissa var bättre här. Men tror nog ingen av dem kan tänka sig att bo här permanent, men vem vet? Ena har ju fått barn med en svensk kille och den andra har ihop det med en svensk kille

Måste vara lite lättare att flytta till ett land när man redan behärskar språket rätt väl, vilket ju vi svenskar är kända för vad gäller engelska) än om man flyttar till ett land där man inte gör sig förstådd eller förstår andra, första halvåret eller vad det kan ta att haja hjälpligt iaf.

Kul och intressant läsning. Kallprata med folk man inte känner är inte så kul precis. Så fina bilder på Karolina som liten. Ungdomsbilderna på er var också fina, såna fina shorts och vilka axelvaddar i kavajen, det var mode det på det ljuva 90-talet. Dröjer säkert inte länge innan det kommer tillbaka i modevärlden (bevare mig väl)

Det man känner när man kommer till USA ( NY, Miami och San Fransisco för min del) är att folk är väldigt trevliga överallt och hjälpsamma om man frågar något. I affärer blir man ju behandlad som en VIP var man än kommer och det är kul tycker jag, trevligt med trevliga människor som intresserar sig för sin kund.

Stor kram från ett soligt Åkersberga där regnskuren passerade för en timme sedan

Annika said...

Kul ämne! Jag tänker tillbaka på när jag först kom till USA (som utbytesstudent då). Jag var ju bara 17 och jag minns hur förvånad jag blev när så mycket grundläggande grejer var samma men ändå annorlunda, alltså i mitt tycke. Vad man åt till frukost, hur maten smakade. Skolan. Hur man slog på och av lampor i rummen. Jag minns att jag längtade något vansinnigt efter svensk mat det året. Men jag tror också att den där anpassningen inte bara är individuell utan även kopplad till ålder. Är man ung när man flyttar så har man ju lättare att komma in i ett annat samhälle.

Jag kan känna att jag inte förstod att uppskatta det som var bra med Sverige förrän jag var mycket äldre. Dvs. när jag var ung och när jag gick på universitetet var allt bara bra och spännande och kul och jag körde på i 140 och älskade den farten. Det var högt i tak och man hade människor från världens alla hörn omkring sig. Inspirerande. Professorer som lyfte en och fick en att prestera sitt allra bästa. Och så lönade det sig att vara smart och få bra betyg på ett helt annat sätt än i den svenska skolan (också på 80-talet naturligtvis...).

Först i 30-årsåldern fick jag någonslags trygghetsbehov/behov av att sakta farten - och då insåg jag att den tryggheten (rättigheter, semestrar, sjukledigt, sjukskrivningar, långsemestrar, sjukvård även om man inte var anställd, uppsägningsskydd) fanns på liknande positioner som jag hade i Sverige men inte här.

Numer är det politiken som spökar en smula. Tryggheten har jag ju igen i den position jag är nu och Kalifornien har ett större socialt skyddsnät än de flesta andra ställen i USA men politiken känns väldigt mycket mer skakig, våldsam och extrem och jag kan längta efter ett samhälle med fler "mittenpolitiker"och ett stabilare system.

Det där med hur mycket mer högljudda amerikaner är är VÄLDIGT olika beroende på bakgrunder, klasstillhörighet, den del av landet de kommer ifrån tycker jag.

Kram!

jennievivi said...

Vilket intressant inlägg, jättebra tycker jag. Vi har små släktingar i familjen som växer upp utomlands och i princip aldrig har bott i Sverige. Frågan är ju; är dom svenskar eller är dom Italienare, Japaner, Kanadensare? Dom är nog för små ännu för att kunna reflektera över det men det är något jag funderar på ibland. Vilken kultur kommer dom känna är deras, vilket land kan dom landa i, pusta ut i och känna; NU är jag hemma?
Ja, högljudda, självsäkra amerikaner är ju fördommen man har. Säkert pga den stormakt ni är och sättet på vilket de amerikanska presidenterna alltid har framställt sig själva. Det finns en berömd bild på Obama från nåt stort internationellt möte med en massa världsledare. Alla sitter ner och tittar mot Obama som är den ende som står upp. Det är väl lite den bilden jag har av amerikaner, någon som tar plats och alla tittar på.
Jätteintressant också om skillnad i skolvärlden. I Sverige har vi ju en helt annan syn på respekt och hur den ska utövas på gott och ont. Jag tycker generellt att klimatet här har blivit hårdare och mer egoistiskt. Det förekommer saker i skolorna som faktiskt inte hände på min tid. Respektlöshet mellan elever och mot äldre. Intressant dock att du beskriver hur bra de är i USA på att se och lyfta fram individen. Det borde väl leda till mer egoism tycker man, den enskilda i fokus istället för det kollektiva? Men jag tror inte det blir så och det är inte så du menar. Individualismen är annorlunda i USA, eller vad tror du? Jag kanske förklarar tokigt hoppas du förstår.
Att känna sig hemma i två kulturer måste ju vara en rikedom men kan också leda till rotlöshet. Skönt att höra att du inte verkar känna så.
Om jag får önska ett inlägg så skulle det vara en beskrivning om hur college och universitet och hur det funkar i USA. Hur man väljer ämnen och vad man måste läsa för att få examen. I sverige läser man ju ofta program och kan inte välja så mycket själv. Och jag skulle också tycka det vore roligt att få läsa om hur Karolina upplever sin "svenskhet" och hur hon upplever det att ha en utlandsfödda förälder.

Ha det bra i värmen! Här i Blekinge smälter vi ju inte bort precis. Barnen ville bada häromdan, jag och sambon höll på att frysa häcken av oss i våra koftor haha. Äkta svensk sommar!

Elisabeth said...

Förstår helt vad du menar med att det är en fjäder i hatten att komma från Europa. Det är precis likadant i Sverige; den som kommer från till exempel Storbritannien har det mer förspänt än den som kommer från Afghanistan, till exempel. Kommer du från Afghanistan ska du helst lära dig jättebra svenska på ett år, men kommer du från Storbritannien kan du fortsätta prata engelska länge. Lite generaliserande och hårddraget, jag vet, men dessvärre också sant. Det finns för övrigt även studier på vad människor betraktar som "fin" och "ful" brytning, och föga förvånande betraktas brytning på västeuropeiska språk som "bättre" än brytning på till exempel arabiska. Detta hänger inte samman med hur brytningen låter, utan med att västeuropeiska språk - till skillnad från arabiska - har hög status i Sverige. Ursäkta föreläsningen ;-) men det här är ämnet är liksom ständigt aktuellt för min del.

För övrigt är det intressant med diskussionen om vad man känner sig som. En del av mina elever är födda i Sverige (men har valt att läsa svenska som andraspråk eftersom de pratar ett annat språk hemma), och vissa av dessa ser sig inte i första hand som svenskar, utan som till exempel bosnier, kurd och så vidare. I mina ögon är de SÅ uppenbart svenska, de beter sig "svenskt" (vad nu det är...) och vi har gemensamma referenspunkter/minnen, till exempel om skolan. För även om deras tid i grundskolan var annorlunda än min var på 90-talet finns det likheter, sånger de sjöng och liknande. Med många av mina andra elever finns i princip inga likheter alls beträffande skolan! Andra, å sin sida, har inte bott här lika länge, men ser sig själva som svenskar OCH araber/afghaner/kurder etc.

(En kollega, som bott här sedan 90-talet, sa för övrigt att hen känner sig svensk, men att hens hjärta är bosniskt.)

jennievivi said...

För övrigt så ser ni jättekära ut på fotot i bilen!!! Kanonfint foto.

Annika said...

Ano:
Håller med dig. Många är mkt artiga och trevliga. Finns såklart undantag, men på det stora hela är det verkligen SÅ!
Kul att du gillade bilderna.

Annika said...

Yvonne:
TUSEN tack!
Så roligt att du gillade att läsa om detta.
Du bor ju utomlands en hel del av året i vanliga fall, så jag kan tänka mig att du kanske kan relatera till ett och annat. Ja, även om ni bara har det som fritidsboende, eller vad man ska säga.
Barnen Parnevik är alltså födda i US. GUD jag har så dålig koll på dem.
Just det , de har gått i skolan här.
Kan tänka mig att för dem blir det lite knepigare kanske med ev flytt till Sverige. Vet ju inte hur min K skulle ställa sig till det heller.
Tror mkt blir annorlunda om man är född här, gått i skolan här etc.

Jo, att flytta till ett engelskspråkigt land underlättar i mångt och mkt.
DET gör ju det.
Kan inte föreställa mig att komma till ett land och inte alls kunna språket.
IIIHAAA....

nej, jag har fortfarande inte alls blivit bekväm med kallprat. DET tröttar mig så in i ...
Oj oj.
DÄR ligger jag efter.
HAHA, ja den där dräkten med cityshorts ja, haha. TROR inte jag har den kvar.
men säkert kan den bli HET igen.
FNISS!!

Absolut, håller med om att det är ett mkt service minded-samhälle.
Så jag förstår att du reflekterat över det.

TACK för fina ord.


Stora kramar!!

Annika said...

Annika:
TACK! KUL att du tycker det.
ja, det var tack vare Jenny som det blev skrivet :-)
JA! Men det kan jag tro, att du reggade på det då du kom hit som utbytes.
JUST frullen minns jag att jag också reagerade på.
VA!?? Åt de inte mackor. Vad var det med muffins med SMÖR PÅ!?? OCH så fick jag äntligen smaka sirap till pannkakorna.
MINNS också att jag tyckte att min värdfamilj åt så mkt KYCKLING!
Jag minns kranarna i duscharna. HUR knepiga jag tyckte att många var.
Kloren i vattnet ... allt sånt-

ÅÅÅ jag tror dig Det där då läste på UNC. DET måste ha varit underbara år. Kan tänka mig det.
Nytt och annorlunda och en så himla BRA skola.
Just det, det var ju ett tag sen för dig också.

Du har så rätt i det du skriver om tryggheten och sociala skyddsnät. DET tänker vi ju på mer och mer ju äldre vi blir.
ATT ha bra försäkringar, spara etc etc. Semester.
Men visst har S ett väldigt försprång där i mångt och mkt.
Absolut.

Politiken är hemsk.
Ja, jag är orolig inför hösten. VAD som än händer.
Kan tänka mig att det blir upplopp och galenskaper vem som än vinner. MÅ Biden ta det, jag säger bara det ...
MEN ändå, jag tror det kommer att bli ganska turbulent.
ja, ni i CA har en ganska sund poltik i mångt och mkt. Ni har progressivare styre än många andra stater.
jag med, vill ha ett stabilare system.
MEN befarar en jobbig tid runt valet.

YES, klockrent Annika, du har så rätt i det där om högljudda amrisar. SÅ mkt samhällsklass etc.

KRAMAR!!

Humlan said...

Ett roligt inlägg och roligt att se bilderna på dig och er under dessa år och jag förstår att du är nöjd efter din klippning nyligen!

Det är så skönt att läsa hur du har landat och har två länder som du trivs i och förhoppningsvis kan fortsätta att dela din tid mellan.
Precis som du så har jag svårt för kallprat och jag är också helt slut när jag har varit med på någon tillställning där det krävs. DET vore nog bra om jag hade fått träna ordentligt på under uppväxten, då hade det kanske känts enklare och mindre nervöst att vara med på sådant.

Detta var roligt att läsa även om det bara blev en kort kommentar av mig i dag. :-)

Stora Kramar!

Annika said...

Jennievivi:
Tusen tack. Vi tackar Jenny för det!
Önskerubrik du vet :-D
SÅ jag blir jätteglad över att du gillar det jag skriver.

JA, det du skriver är ju helt sant.
Var hör de hemma?
Karolina säger att hon känner sig som både och. MEN jag tror att hon mest känner sig amerikansk, om jag ska vara ärlig.
Hon har vuxit upp här, och FFA gått i skolan här. Jag tror att skolan formar en människa såååååååå mkt.
Det är en så stor del av barndom och uppväxt.
Men jag ska höra med henne....
KAN vika en punkt åt det imorrn...
Men jag tror att dessa små kommer känna sig mest hemma i det land där de växer upp. Såvida de inte flyttar hem under de fösta skolåren.
DOCK, det är bara min gissning.

Ja, USA är en stormakt. Och presidenten för USA styr ju på många sätt även världen.
Så det ligger mkt i det du skriver om bilden på Obama och de andra ledarna.

NEJ, det leder inte till egoism att lyfta fram individen i skolan. Att göra en person orädd att tala inför andra, eller stå för sina åsikter.
I HS finns ett ämne som heter "debatt" och det är nog sååå viktigt. Att lära sig lyssna, att höra den andres åsikt, att komma med bra motargument. etc.
Sen är det ju också så viktigt i skolan hr du behandlar dina nästa. DET är det. Att respektera både kamrater, lärare, skolan och dess interiör och exteriör. Allt sånt.

Ibland kan jag nog känna at jag skulle vilja vara på en plats där det är en blandning mellan Sve och US, haha.
TRO mig, jag blir stört på mkt. Både här och där.

Universitet, ja jag skrev mkt om det då det begav sig.
MEN; jag kan absolut skriva om det igen som en önskerubrik.
SKA ske!!!!
Tack Jennievivi!!

Karolina ja, jag skulle kunna skriva ihop lite om hennes barndom och svenskhet vs amerikanskhet också.
Yes, indeed.
Pratade just med henne, och då var hon på väg till IKEA:
OCH jag frågade vad hon känner sig mest om.
MEN det lägger jag som punkt imorrn, hihi!!

Tack snälla för din kommentar!!

HAHA, tycker du jag är helknäpp om jag säger att jag är LITE avis på ert väder ;-))
FÖR det är jag.

Annika said...

Elisabeth:
Just det, vissa länder har högre status. Så är det. Både här och där.
I Sverige har ju alltid engelskspråkiga haft högre status. Så har det varit så länge jag kan minnas.
vet du, jag känner en amerikan här i NOVA.... han bodde i Sverige i tio år ... japp ...
OCH han kan inte ett ord svenska nästan. HOW ABOUT!!
TÄNK att inte ha lärt sig det under de åren han bodde där. Ja, han jobbade på amerikanskt företag men ändå ...
han säger att alla ändå bara ville prata engelska. Men iallafall. ... otroligt.
Så jag vet exakt vad du menar då du skriver att en engelsman kan klara skivan på engelska därhemma, medan en från tex Afghanistan inte kan slippa undan med det ...

JA, brytning ja ...
Visst, och absolut, tänk att tom det har status. Kommer man fr Tyskland, England, Frankrike etc därhemma har man en pikant brytning.
Lite som här, jag får nog räkna in mig bland de pikanta ...
En som kommer från latinamerika har det inte tex. ELLER ngn från arabvärlden...
DET är skillnad.
Jag förstår att du tänker på det här eftersom du ju verkligen vet vad du pratar om. Du har ju elever fr dessa länder.
DU ser verkligen från första parkett hur det går till.

PRECIS!!
JAG tror att skolgången har JÄTTEMYCKET att göra med hur man identifierar sig. OM man gått i skola i Sverige känner mig sig svensk.
Som du säger, de har fått ta del av såååå mkt svenskt där som både du och jag också tog del av, och kanske våra föräldrar likaså.
Traditioner och vanor.

Intressant med din kollega också . Tänk vad vi nog ändå alla delar mkt, vi som flyttat ut.

Annika said...

Jennievivi:
HAHA, tack.
Jamen det var vi :-D

BP said...

Det var ett otroligt roligt och intressant inlägg. Tycker temaförslaget av Jenny var riktigt bra.
Kul att de de gamla bilderna, så där kunde du "walk Memory Lane" du med:-)
Är man inte född i ett land så är man alltid invandrare, och det är löjligt att låtsas att man inte är det. Så din inställning här är helt rätt. Tror nog att du är kvar i USA för alltid, förutom besök i Sverige då och då. För efter så många år i ett annat land lär du nog nästan bli invandrare i Sverige också. Här har ju mycket förändrats också.

Nu vet jag ju inte om du är hemmafru eller om du har ett arbete, så mitt temaförslag är kanske helt fel: "Hur känns det att vara hemmafru och vad gör du om dagarna".

Anne said...

Direkt när jag såg rubriken visste jag det skulle bli extra bra idag :) Så intressant ämne och så intressant att höra DINA tankar, erfarenheter och funderingar. Du är så klok, Annika. Du formulerar dig så bra och jag håller med om så mycket (ett sidospår så bara snabb kommentar men allt det du säger om amerikanska skolan och dess vinster håller jag 100% med om, hehe ja i dessa Covidtider är jag dock kritisk till skolan men det är ju en helt annan sak och har inte att göra med kärnan och allt det positiva med skolan, som jag precis som du varit/är så extremt nöjd med).

Cityshortsen!!! Jag hade glömt dem, men oh ja, såna har man ju haft och burit i sina dar. Du klär ju jättebra i dem. Det var få som gjorde det men du är skitsnygg i dem! Förresten, så fin bild på dig, den sista och färska.

Jag känner väldigt lika som du vad gäller de här sakerna och ämnet, jag delar inte hur du kom till landet (kärleken som fick dig att stanna) men vi delar mycket av hur vi tänker, ser och upplever det här landet och att bo här. Men det visste jag sen förut :). Ibland tänker jag mig att det är lättare att landa här om man liksom gör det pga kärleken och ens amerikanska partner som för in en i samhället, kulturen och allting på ett annat sätt än om man är två utbölingar som kommer och ska rota sig. Det är väl för-och nackdelar oavsett anledning man flyttar hit och alla individer har nog sina inre resor att göra för att "landa" här. Flyttar man pga kärleken så gör man det förvisso frivilligt (inte så man är flykting från ett krigsområde) men samtidigt är det ju en "nödvändig" flytt, alltså inte frivilligt på det sättet utan man flyttar mer för gott. Och därav svårigheterna att landa också, tänker jag mig. Flyttar man som vi, två från samma land, så är det annorlunda på det sättet, det är nåt mer tillfälligt, lättsamt över det och man kan ju alltid flytta hem igen... Det är så det börjar. Sedan är det en annan sak att det med tidens gång växer in i nånting annat och blir permanent och beständigt som det blivit för oss, men det börjar liksom inte på det sättet och kanske det kan göra det lättare de där första åren för det känns inte då som det är permanent, som det ju gör (tänker jag mig) när man gifter sig med nån och slår sig ner i ett annat land.

Jag är precis som du, en introvert som har det så kämpigt i de här nätverkande sammanhangen du nämner. Hemskt! Och det kommer alltid vara så, men det är ok. Vi är bra ändå!!

Jag känner så väl igen mig vad gäller identiteten också, jag är invandrare här men jag känner ändå inget utanförskap på ett negativt sätt, alltså jag känner inte jag inte hör hemma. Om du förstår vad jag menar. Jag är stolt över min bakgrund och har numera noll problem med min accent eller annat som avlsöjar mig. tvärtom, jag är nöjd det är så.
Det är nog tjusningen här också, det är som du säger, så många med skiftande bakgrund och så det är uppbyggt här (återigen, som du alltid klokt påpekar, kan nog skilja sig åt var i landet man är hur det här upplevs). Jag har heller aldrig med min bakgrund, trots alla "var kommer du ifrån" och allt det här som tydligt visar jag inte kommer härifrån blivit behandlad på ett sätt som fått mig att känna jag inte tillhör, att jag är en utböling. Jag har alltid känt en väldigt välkomnande, öppen nyfikenhet från amerikaner och inställningen att så länge du gör rätt för dig, så länge du play by the book så har du precis som alla andra rätten vara här och är en äkta amerikan.

Anne said...

Som sagt, jag kan inte tala för hur andra känner, men personligen så har det varit så för mig. Det här kan tyckas märkligt, men jag har tidvis känt ett större främlingsskap och ifrågasättande då jag som ung ålänning flyttade till Sverige och hade samma kultur, språk som "riktiga" svenskar men jag blev ändå betraktad som nån som inte riktigt var "rätt" och minns ju hur jag alltför många gånger fick höra "men du pratar ju jättebra svenska" Jomen tack för den, svenska är ju mitt modersmål och det enda språket jag kan, så vad bra du tycker jag pratar bra svenska. Ett rejält sidospår, men åtminstone på 1990-talet så var det skrämmande dålig kunskap om Åland och svenska språket, extra pinsamt för Stockholmsområdet som ju ligger nån timme bort bara. MEN, det här blev ett sidospår.

Min poäng var bara att trots accent, trots brister i språket (engelskan) och trots jag kommer från ett annat land, en annan kultur så har jag alltid känt mig så omfamnad här i USA.

Jag tycker nog också amerikaner, trots sitt så lättsamma sätt och hur enkelt och bra de är i sociala sammanhang, utåtriktade och allt det här. Men som du klokt säger, när man ser mer och bor här så inser man att det är faktiskt inte så olika mellan hur folk är ändå och mellan länderna. Folk är olika, amerikaner också. Vissa är introverta precis som jag. Sedan måste jag säga att det där med att amerikaner är kaxiga, stöddiga, hörs och syns, uppblåsta och okunniga om sin omvärld. Du vet, fördomarna. Jag tycker inte det stämmer, jag tycker amerikaner är ett genuint nyfiket och vänligt folk, med stor ödmjukhet inför sin omvärld. Man kan fortfarande vara och SKA väl vara stolt över sitt land. Visst, geografikunskaperna är inte alltid så bra, men dels lever de i ett stort land med mycket egen geografi och dels så utbildas det ju inte mycket i skolorna kring geografi och andra länder så klart att de därför inte kan veta så mycket. Tror förresten det är lite så i många andra länder också, man fokuserar på sitt eget. De jag via skolan känner från Indien och andra asiatiska länder, inte har de mycket koll på sin omvärld heller och säger de inte lärt sig mycket. Kanske snarare de nordiska länderna som är undantaggen här, med sin starka profil över att utbilda barnen i andra länder.

Amerikaner är ödmjuka över sina brister också, tycker jag mött många som kan känna det är lite pinsamt de inte kan så mycket om sin omvärld alla gånger, erkänner det öppet. Det sagt, jag tycker också många (de flesta) kan jättemycket om sin omvärld, är allmänbildade och inte alls stämmer på den där svenska elaka föreställnungen av "dumma amerikaner".
Alla kan väl förresten på sina sätt vara inskränkta också, jag menar, svenskar är rätt inskränkta också, med en självgod bild av att veta bäst och ha det bästa systemet för allting i hela världen ;).

Så intressant det här Annika att du fick igång mig. Dags sätta punkt. Till sist bara en kort rad som går in på det andra Annika skrev i en kommentar. Det jag också önskar nu är mer stabilitet här vad gäller politiken och samhället, det känns och har känts även pre-Corona som att mycket blivit så extremt, laddat och starka krafter som håller på att dra isär samhället. Den utvecklingen oroar mig, och jag tror inte den har nåt att göra med vem som sitter i WH, det här vi nu ser kommer fortsätta.

Annika said...

Humlan.
Stort tack!
Roligt att du gillade att läsa det.
Innerligt tacksam över att känna mig hemma i två länder.
SÅDAN rikedom.
Ja vi ska hoppas att saker och ting löser sig snart så att jag kan fortsätta att resa till Sverige , och Finland, som ajag hittills gjort.
KALLPRAT, det är en KONST som jag inte bemästrar. DET är svårt.
OCH det tar energi som FASIKEN.
Du känner lika alltså?
Tror vi introverta kan förena oss där,

KRAMAR!!

Annika said...

BP!
TACK!!
Det var ett bra förslag av Jenny!! Håller med!!!
UHU!!
Somliga kallar sig för expats ... UMMM .. i min bok är man bara en expat om man bor i ett land under en kortare tid. INTE om man utvandrat.
DÅ blir man local. OCH så är man för alltid invandrare.
MEN för somliga låter expat bättre. Fånigt men sant.

Förmodligen blir jag kvar i US. Ja.
Har ju varit hemma i Svedala så mkt att de där förändringarna som skett har skett med mig sas. Inget som direkt förvånat mig. Eller kommit som en chock.
I somliga grupper jag är med finns det svenskar som inte varit hemma på 10-15 år och DE blir paffa då de återvänder. SÅ har jag aldrig känt.
DET tack vare mina otaliga resor hem genom åren.
Men i US blir jag säkert kvar iaf ett bra tag till. Trivs ju toppen, tack och lov.

.
Stoppar din rubrik bakom örat och återkommer

:)

Annika said...

Anne:
TACK Anne!!
OCH du kan ju relatera till MAX här.
Alltid kul att höra från andra som sitter i exakt samma båt som en själv!!
Tack, du som själv är så klok, Anne.
Skolan ja, tippen toppen. GUD vad jag har varit nöjd med DEN biten. Hela tiden, nästan.
Ja nu ja user COVID, käre tid.
Nämen idag är jag asglad att inte ha barn som går i skolan hemma. ALL cred till dig och er. DU vet att du är min hjälte.
Skit är vad det är, hur som.
MEN skolan i sig ÄR toppen!!!

OOOO den där dräkten. Jag hade den på ett bröllop på Manhattan. GAWD! Somliga avrådde mig, men jag körde på, haha.
SÅÅÅÅ himla kul med axelvaddar och rubbet.
FNISS!!
OCH vad gullig du är som gillar min senaste bild. TOG den i torsdags efter frisörbesöket.

Nej, du kom ju faktiskt hit som expat, men blev local.
OCH nu är du ju här för gott, eller vad man nu ska säga. Landet växer med en.
JO, övertygad om att det var lättare för mig att komma hit än för dig och M. Jag hade Peter som ständig guide + hans familj. De slussade in mig på ett bra sätt.
Jag vet ju hur mina andra vänner här där bägge parter är svenska fått lära sig ALLT från början. BARA det att betala hyran, minns att ngn av mina svenska vänner sa att de satt och väntade på hyresavin som aldrig kom.
Inte visste de att de själva skulle skicka checken till värden.
SÅNT! Inte lätt att veta.
Men visst, jag blev mer "fast i landet" än vad tex du o M blev. Nu har ni stannat av egen vilja, samma med mina andra svenska par som jag känner här.
Det var nog mkt det som gjorde att jag satt och skrev de där listorna i början. Jag kände mig så FAST.

Nätverkande är ett helvete, en skärseld.
JAG tycker så illa om det.
MEN, som sagt, vi är bra ändå ;-D

EEEEXAKT så, Anne.
Man känner att man passar in TROTS sitt invandrarskap!! Återigen, tack och lov att VI bor där vi bor.
Vi hade kunnat sitta i en liten stad i mellanvästern, typ Arkansas. Men gud, mardröm!!
MEn vi gör inte DET!!
Vi bor bägge där mångfald råder.
JAG med, stolt över min bakgrund. ALLTID varit stolt då jag säger att jag är från Sverige, och alltid fått så fin respons på det.
NU under COVID har jag fått lite FLACK ibland, men då av andra invandrare /tyskar/ whatever ...
ja hon som fräste åt mig du vet ... om skolan ... återigen ..whatever ...
Bryr mig inte.
men annars, av amrisar ... never ever ... bara positivt. OCH om de är ngt så är de ofta ganska humble ... de ursäktar de sina ... Well, you know Americans ... säger de om sina egna.
SÅ skrävel och elände har jag inte mött mkt. INTE här,
MEN har märkt det på andra håll (läs södern).

RUTBYTE!!!

Annika said...

Anne igen:
ÅÅÅÅ ja ...
WELL, kan tänka mig det där då flyttade till Sthlm fr Åland.
Jag ar ju hört varianter på det av min mamma och moster. NU är ju inte de fr Åland, men väl från Svenska Österbotten.
DÅ de kom till Sthlm, och sen långt senare, kunde folk säga till dem, vilken BRA svenska du talar.
Ummm ... ja... mitt modersmål, fattas bara liksom.
OCH att sverigesvenskar har så sjukt dålig koll på att det finns finländare som har SVENSKA som modersmål. Finlandssvenskar. DEN kunskapen verkar lika usel idag, förresten. Lika dålig som på 60-talet som på 90-talet som idag ...
Blir förbannad faktiskt över den okunskapen vad gäller både ålänningar och finlandssvenskar. Svennar kan vara ganska ignoranta.

Yes, USA har tagit bra hand om oss, Anne. Fått oss att känna oss inkluderade. GULD!!

Ja, vi tycker så lika då det kommer till amerikaner. TROR också att vi bor i väldigt lika områden, eko-socio sett.
Folk har koll, de är beresta, de har sett, de har läst.
De är intresserade. KLART det finns undantag. men jag känner ointresserade svennar också. Folk som aldrig frågar.
Tror det är universellt.
PRECIS, deras land är en kontinent.
Engelsmän tror jag har rätt dålig koll också på sin omvärld.
OCH be INTE mig peka ut länder i tex Afrika på en blindkarta. Jag skulle bomma.
Dumma lata amerikaner ... fan vad jag hatar att höra det.
LATA, det är det sista de är. Det finns väl inga nästan som arbetar som man gör här UTAN att KLAGA.
Min egen man är en av dem, att jobba på semstern (som ju bara tas veckors, en i taget) är givet för P. Ett möte här, ett där. Klagar han?
NEJ.
Dumma? inte dummare än svennar, norrbaggar, finnar, japaner eller fransoser då ...
BLÄ.
Gillar inte det alls. Det kryper i mig om ngn säger dum amerikan bara sådär ... NÄR ngn säger så visar den genast hur dum hen själv är.


Yes, jag tror att vi får se mkt skit framöver, vem som än sitter i WH.
Det kommer att bli upplopp och elände. Tro mig.
Det är oroliga tider, och ibland kan jag inte fundera på om ett nytt .... inbördeskrig ... ligger i faggorna. Landet är farligt polariserat. ALLT är politik. TOM COVID.
Det har aldrig varit sådana klyftor mellan blocken som idag.
DET är farligt.


Kramar kramar till min KLOKA fina ANNE!!

Anne said...

Hej igen Annika, ingen anledning kommentera min uppföljning här men vill bara lägga till att det jag såg du skrev i en svarskommentar till BP här uppe om definitionen av expats håller jag SÅ med. Nu var det länge sen men jag vet att det hänt och minns hur folk som varit här i årtionden kallar sig expats... Det kryper lite i mig av irritation faktiskt. Det du säger om expats är man när man är på en kortare, tidsbestämd tid i ett annat land. Men sen, när åren gått och man är här "på riktigt", då är man locals och även invandrare.
Ett annat minne före inte såå många år sedan är när nån flyktig bekant och nån jag småpratade med (haha, kanske det var under nåt hatligt nätverkande tillfälle, minns faktiskt ej) sade till mig att aha, så du är expat. Ähum, nej, jag har bott här i 10 år (eller vad det var vid tillfället) och är definitivt inte nån expat. Ärligt, det var nästan liten förnedrande faktiskt, som att det gav mig lägre status och att jag inte hör hemma här på riktigt.
Babbel, babbel.

Jenny said...

Vad glad jag blev att du tog upp mitt förslag till ämne! Spännande att läsa om! Jag var ju au pair i Kalifornien på 80-talet och hade nog sett mig som ganska utåtriktad när jag åkte. Väl där, så kände jag mig som en grå mus. Men jag var så ung, jag förstod nog inte att det tar tid att komma in en ny kultur. När jag skulle åka hem, så hade jag vant mig lite mer. Men väldigt nyttigt att vara iväg ett år så dår. Känna på hur det är att känna sig annorlunda, även om USA ända är RÄTT så likt, men ändå inte, att känna den där väldiga hemlängtan som man kunde få ibland och att få en förståelse för att saker behöver inte alltid göras på det svenska sättet, det finns fler sätt. Väldigt nyttigt!!! Tack för intressant ämne och att du tog upp mitt förslag. Tycker det är riktigt kul att följa din blogg, vi är i samma ålder också!

Annika said...

Anne:
JAPP!
Det är som om somliga svennar (OCH andra europeer) inte ser sig som invandrare. Utan som ngt slags "upphöjt". SÅ sjukt.
Nej, man kan inte vara expat i evighet. DET går inte, det är man bara om man jobbar utomlands en viss tid. När man flyttat hit upphör bedömningen expat och man blir invandrare. OCH man blir också "local".
Precis som du är jag astrött på sådana som ser sig som expats. ELLER kallar mig det, haha. GAWD, so far removed from THAT!!
Kram Anne!!!

Annika said...

Jenny;
MYCKET bra förslag på ÄMNE!! Tack för det!!
Ja, det kanske var så att du var lite för ung?? SÅ kan det ju HA varit. Jag var 24 då jag for som au-pair. MEN jag hade vissa vänner som var runt 18 år, och jag vet att ngn av dem inte stannade året ut.
Men det ÄR ju annorlunda, och det tar tid att landa.
Jenny, för en introvert är det ibland ganska knepigt. Amrisarna ÄR bra på att snacka. Minns att jag tyckte det var väldigt jobbigt i början.
MINNS att jag studsade till när jag var inne i en affär och expediterna började småprata...
Oj oj. En prövning i sig innan man vant sig.
TACK Jenny, så glad att du läser här hos mig!!
OCH tack för toppenrubrik. Som du ser, så uppskattad!!!