Wednesday, June 17, 2020

Den 17 juni föddes en liten flicka ...






Onsdagen den 17 juni.



För 24 år sedan idag (en måndag) blev jag mamma för första, och enda, gången.
Det var en  het sommardag den dagen Karolina kom till världen.
På morgonen klockan 7 vände jag mig om i sängen. Vattnet gick med ett POFF. Det var tio dagar före utsatt datum.
Fast, i efterhand VET jag nu att jag hade blivit inkallad den dagen ändå eftersom jag vid det tillfället dragit på mig en ganska svår havandeskapsförgiftning.
Så, Karolina förekom min läkare, haha.



Det blev kejsarsnitt, och klockan 21:37 föddes den lilla på Fairfax Hospital här i Northern Virginia.
3,750 gram och 51 centimeter lång.
Min lilla docka.




Alldeles alldeles NY i världen. Nyfödd!




Två månader.




Ungefär 6 månader.





Ett år!



Åren gick.
Karolinas personlighet har många gånger bara fått mig att gapa. Ibland har jag undrat, vems barn ÄR hon egentligen?
Är hon verkligen vårt barn?
Redan från bebisåret visades humor, eller vad vi nu ska säga. OCH glädje.
Ständigt skrattande. Ja, förutom de första tre månaderna som var lite skrikiga.
Jag är själv ganska introvert och var rätt så blyg som liten. Peter är lite mindre än intro än jag, men heller ingen stor extrovert.
Tillsammans fick vi ett barn som verkligen blev en sann extrovert.
OJ vad hennes personlighet gett henne mycket gratis i livet. Jag säger bara det, hennes lättsamma sätt, villigheten att tackla nya situationer, frimodigheten, glädjen och humorn.
Redan när hon började Kindergarten som femåring var det raka spåret. När jag frågade om jag skulle följa med till klassrummet under orienteringsdagen sa hon bara,
Nej, jag KAN själv. OCH så gick hon.
PAFF blev jag. Men inte direkt förvånad.
Jag minns att vi föräldrar skulle skriva om våra barn, och sedan lämna över det vi skrivit till  Kindergarten-läraren. Jag minns vad vi skrev, INDEPENDENT.
OCH ja, så har det fortsatt.




Tre år.




Tre år.





Fem år.





Karolina och jämnåriga kusin Ebba hade snott mitt smink.   DE tyckte att de var SÅÅÅ fina!!



Yrkesvalet var självklart redan från sjuårsåldern.
-JAG ska bli skådespelare när jag blir stor.
BOOM.
Peter frågade henne på telefon (Karolina och jag var i sommarstugan i Österbotten) den sommaren då hon fyllde 8 år om han skulle anmäla henne till girls scouts till hösten. Flickscouterna alltså.
Nej, det skulle han inte, hon ville börja på TEATER istället.
OCH så blev det.
Den hösten träffade vi MRS T som drev Reston Institute for the Arts. Mrs T blev Karolinas allra första dramalärare. Det blev många monologer och föreställningar med RIA genom åren. Mrs T var ingen lärare som nöjde sig med något mediokert. Kraven på eleverna kom direkt så unga de var. Hon styrde sina unga elever med järnhand, men med humor och pondus på ett SUPERBRA sätt.
Det blev också Mrs T som skrev ett av rekommendationsbreven då Karolina sökte till universitetet.
Numera är Mrs T pensionerad och bor på Aruba, men det var verkligen HON som väckte DRIVET i Karolina, mer så än vad hon redan hade. Drama blev det självklara tillvalet redan från Middle School, och det fortsatte hela vägen genom High School. På sidan om tog hon privata dramaklasser hos en dramalärare.




FEM år och första dagen i skolan!  Kindergarten.




HÄR är hon lite äldre, kanske 9?





MED Mrs T efter en föreställning, 10 år.




I NYC, 10 år.





Karolina och vännen Melanie, 10 och 8 år.  Idag har Melanie precis tagit sin examen från uni och hon ska vidare till läkarutbildningen.  Åren går.





Karolina och min mormor Signhild.  Min mormor var den finaste gammelmormodern i världen. 



Skoltiden gick jättebra, hela vägen.
Inga problem med vare sig skolarbete eller kompisar.
Ja, jag vet, vi har varit lyckligt lottade där.


Men, petig med maten har hon varit. TILL vansinne.
När hon var i ettårsåldern kunde det hända att jag grät av uppgivenhet eftersom hon inte ville äta nästan något alls.
När andra barn blev lyckliga över en varmkorv rynkade Karolina på näsan. Och ja, sanningen är hon inte äter korv än idag.
Vad hon åt under uppväxten var mest tomater, gurka, broccoli, jordgubbar, ris med smör, pasta med smör, potatis med smör.
Kött åt hon i princip aldrig. Kyckling ytterst sällan. Fisk? knappt alls, kanske lax någon gång …
Nej, men maten var mitt ständiga Karolina- problem under uppväxten.
OCH att vi alltid fick tjata på henne vid middagsbordet, ät lite mer …
Vi bad att hon skulle äta lika många tuggor som hennes ålder. Var hon nio ville vi att hon skulle äta nio tuggor etc.
Vi kunde ju inte tvinga henne, förstås. Så det var vad det var.
Numera har hennes matvägran släppt. Ja, den släppte väl alltmer ju längre in i tonåren hon kom.
Det var alltid lite bekymmer vad jag skulle göra för matlådor til henne. Jo, för under hela skoltiden skickade jag med henne lunch till skolan. För ja, hon ville INTE köpa skolmaten. För det mesta var det nog just de grönsaker hon tyckte mest om som jag packade. OCH så guldfiskar!! Guldfiskar är små kex som ser ut som fiskar. Guldfiskar har hon älskat hela sitt liv. ÄN idag.
Oftast kunde jag skicka med en macka. I perioder knäckebröd som hon tyckte om.
Men att skicka med köttbullar, pastasallad, kalla pannkakor etc. GLÖM!!
Till min stora glädje har hennes matintresse blivit större nu.





Runt 8 år, tror jag.




KORTHAJ, jamen det kan ni tro.  Den här ungen kan spela hatten av vem som helst.




Yrkesvalet blev väl nästan det svåraste av yrken likaså.
För visst, hon UTBILDADE sig till SKÅDIS, som ni vet. Karolina har en Bachelor of Fine Arts in Theater Arts.
I fjol flyttade hon till Los Angeles, till West Hollywood.
OCH jo, tanken är ju att ge skådespeleriet en chans. Så nu är hon en av de många som önskar och vill därute i väst. Karolina och tusentals och åter tusentals andra …
Vi kan nu räkna in henne bland de många arbetslösa skådespelare som livnär sig som servitörer och bartenders.
Redan då hon flyttade i fjol sa hon, jag ger Hollywood sju år av mitt liv. DET tar så lång tid, mamma.
Nu har det gått lite över ett år. Inom det året kom Coronakrisen och stängde ner hela film och TV-industrin. Så, ja vad ska man säga om det, ännu ett fett minus till corona-eländet.
Men, det ska väl väckas upp alltmer det också med tiden, industrin alltså ...



Senior prom i High school med de tre bästa vännerna, Carlie (som numera bor i Alaska). Sasha (som numera bor i Boston) och Sophie (som flyttar till Sacramento, Kalifornien i höst för att där ta sin Masters-examen). DE här tjejerna höll ihop hela skoltiden.






KAROLINA tar sin examen från South Lakes High School här i Reston i juni 2014.









STRAX innan examen från college 2018.







OCH nu är det gjort, universitetsexamen inskaffad.  Klassiskt utbildad skådespelare med underexamen i journalistik.




De sex klassiskt skolade skådespelare som tog sin examen från Elon 2018.  FYRA av dessa bor i Hollywood nu, och de är en del av den "Elon-familj" som stöttar varandra, och umgås, därute i Lala-land.



Jag vet inte när vi ses härnäst heller.
DET är också krisens fel.
Sist vi sågs var i slutet av februari. Då var hon här ett par dagar innan hon for till New Orleans för att fira Mardi Gras med vänner.
SÅÅÅ, vem vet när vi ses? Jag vill att hon ska komma hit, och det vill hon också. Men det går inte just nu.
Jag vet heller inte när Peter och jag kan sätta oss på ett plan och åka till Kalifornien. I sinom tid …









Karolina och Peter på OBX i fjol somras.












MEN idag är det iallafall din 24-årsdag, Älskade fina KAROLINA!!
Den bästaste, mestaste, gladaste och roligaste av ALLA.
Flickan med de lysande blå ögonen fyller år IDAG. MIN tös!!



GRATTIS!!

30 comments:

Anonymous said...

Ett stort Grattis till Karolina.
Åren går o vi med den.
Allting blir bara så annorlunda iår.
Så fina bilder av er vackra härliga fina dotter
Grattis till Er också.
Idag har vi lite svalare o de lovar regn som skulle vara så efterlängtat
Vi får se...de lovar vackert över midsommar i alla fall.
En glad midsommar till Er fast ni firar vel ingen midsommar hos Er.
Kram Margaretha

Anonymous said...

Åh, vilken Karolinabombning, grattis till henne! Och grattis till er också Annika.
Hoppas hoppas ni snart får träffa henne och hoppas hoppas att det snart "lossnar" för henne och att hon får precis det jobbet hon drömt om!
Kramar från Anette
(Saknar mail, försvunnit igen??)

Anonymous said...

Yvonne said….
Stort grattis till Karolina, ni har en så vacker dotter och det riktigt lyser om henne. Hon kommer säkert att lyckas med sina skådespelarplaner när allt ordnar upp sig med detta eländiga virus som ställer till det för allt och alla.

Hoppas ni snart kan träffas irl. Det är sååå jobbigt och tungt att inte få träffa sina barn och barnbarn. Känns som år 2020 kommer att vara ett helt förlorat år på många sätt.

Här har vi regn både igår och idag och ska så vara även imorgon.

Stor kram och än en gång grattis till vackra Karolina som dessutom verkar vara väldigt klok och driven tjej. Hon kommer att gå långt

Humlan said...

Grattis till Karolina!

Det är så många fina bilder i detta inlägg, du är en bra fotograf och att Karolina trivs framför kameran. Jag hoppas att hon får sin chans och verkligen får jobba med sitt drömjobb, det som hon ju har kämpat med att lära sig under nästan hela sitt liv.
Och jag hoppas att ni snart får träffas igen!

Kramar!

Elisabeth said...

Grattis till Karolina! Hoppas att tiderna snart blir mer normala, så att hon får en chans att bygga upp sin karriär. Och må ni kunna träffas snart igen! Att ses digitalt blir trots allt aldrig samma sak som att ses på riktigt. Roligt att få se alla bilder i inlägget också, Karolina är verkligen fotogenisk, och du är en duktig fotograf.

Jag är för övrigt imponerad av människor som Karolina, som vet vad de har för drömmar och gör allt för att uppfylla dem. Själv jag alltid varit ambitiös, jobbat för att få höga betyg och så vidare, men drömmar? Nej, jag har liksom alltid haft svårt att formulera dem. Minns när jag var tio år eller något i den stilen, och fick hitta på vad jag drömde om, eftersom jag liksom inte direkt drömde om något. Finns säkert en diagnos för det. ;-)

Sara said...

Fina, underbara, härliga Klixo! Massor med fina bilder:) Så sjukt vad snabbt åren går, ibland får jag tänka efter hur gamla barnen är.

Korthaj ja, jag vet ingen som har mer skills än K. Det går alltid bra för henne, hon är enormt skicklig på det. Och när hon lägger patiens, det går så fort att en gammal moster bara häpnar.

Vilket år ja, när ska vi få träffa våra barn?!? Det är så trist!

Ja du Annika, var har våra flickor fått sitt extroverta sätt ifrån? Absolut ingen aning... Men jag är glad att det är så, att de vågar ta för sig. Det kommer ta dem långt, vilket yrke de än väljer.

Tusen kramar och pussar till världens finaste systerdotter idag!! PoK Sara

Annika said...

Margaretha:
TACK!!
I år är det bara konstigt allting. ALLTING.
Helt galet.
Ingen kan planera något alls.

TACK för att du gillar mina bilder av min dotter idag.
Blir glad!!

Vi har ganska svalt vi med idag. SÅG att ni ska få toppenväder över midsommar. Underbart!!
Nej, jag firar inte midsommar direkt. DET kan jag inte påstå. Och det är ju ingen helg här heller.

HA det bäst och kram!!

Annika said...

Anette:
TACK Anette!!
Nej då, mail kommer ... LOVAR!!!!
Jadu, vi får hoppas att eländet släpper snart så att allt kommer igång. SÅDAN otur att corona släckte ner precis hela branschen.
KRAMAR!!

Annika said...

Yvonne:
TACK snälla!
Ja, hon har verkligen alltid haft en sådan inneboende glädje. Hela livet. OCH det syns.
HOPPAS att industrin kommer igång igen snart, för när den liger nere finns det ju absolut inget att göra åt det för K och alla andra. Bara bida sin tid.

DU har rätt, 2020 blir ett förlorat år. För alla.
Så många krossade planer. SÅ mkt sorg.
OCH att inte ens få träffa dem man älskar. Inte klokt.

TACK Yvonne. Det verkar som om ni får fint midsommarväder iaf. Härligt.
Även om midsommaren också blir annorlunda.

KRAMAR!!!

Annika said...

Humlan:
TACK snälla rara!!!
Ja, jag har fotat henne mkt. Med åren blev det fler krav och jag fick följa hennes direktiv istället, haha.
INTE bara knäppa när JAG ville, hihi.
Jamen verkligen, må industrin star igång igen så att hon iaf får en FAIR chance. Inte klokt detta.
TACK för dina ord.

Kramar!!

Annika said...

Elisabeth.
TACK snälla du!!!
ja, hoppas att vi ses snart. Känns så hopplöst att det inte är klokt med detta virus.
OCH så hoppas jag att industrin snart sparkar igång igen så att hon iaf får en riktigt ärlig chans.
TACK för att du gillar mina bilder och tack för dina ord!!

Ja, jag vet ...
Karolina har alltid varit såååå bestämd vad gäller yrkesvalet.
Tidigt, tidigt började hon jobba för det.
Jag hade heller inga sådana drömmar då jag var liten.
Ja, ibland ville jag bli sjuksköterska, ibland flygvärdinna ... typ det vanliga.
Mne absolut inget sånt driv som K har haft.
MEn du fick ju ett toppenjobb! OCH är en superbra lärare!!

Annika said...

Sara:
JAG vet!
DET är så konstigt att de är så pass gamla nu. Eller ja, du vet vad jag menar ...
För oss känns det ju inte så. Konstigt.
OCH tack SIS!!

Karolina har verkligen SKILLS då det kommer till kortspel. Hon vet exakt hur hon ska spela i poker etc. EXAKT.
Och jag vet, när hon lägger patients... haha...say no more. En gammal mamma sitter bara och gapar likaså...

Sis, när får vi träffa våra barn??
Jag blir så trött på detta. Inte klokt ju. Helt galet.

Haha, våra töser ja ...
VARIFRÅN KOMMER DE???
Vem brås de på???
Extroverta och orädda har SÅÅÅÅÅÅ fantastiskt mkt gratis i livet.
DET kommer att gå bra för våra töser. Oavsett yrken.

TACK älskade SIS!!!

Anne said...

Superstort grattis till din så fina 24-åring! Hon är så vacker, fantastisk utstrålning och med härlig personlighet och så roligt det varit under alla år att få "följa med", höra dig berätta nu och förr om hennes personlighet, hur hon är som person. När jag började följa dig 2007 så var hon ju färsking i MS och nu 24. Svårt fatta.
Tror du förresten de flesta skådisar (och för all del politiker) är extroverta? Klart det finns undantag men tror nog det är lite så, om man får generalisera. Och författare, fotografer är introverta personer.
Jag är en introvert, men det betyder ju inte att jag är en eremit som aldrig behöver träffa folk. Jag tycker inte heller jag är blyg, speciellt inte i små sammanhang. Men jag föredrar umgås i små grupper, jag har mycket svårt med mingelpartyn eller större sammanhang, tycker det är jobbigt prata inför grupp och jag behöver ladda i ensamhet också för mycket socialt gör mig trött. Jag tror hela den här karantäntiden varit enklare för oss introverter. Textade med en kompis som är gift med en extremt extrovert man, hon berättade hur han redan i början klättrade på väggarna, så van att hela tidne umgås med massor av människor och "vara på gång". Klart, vid det här laget saknar vi ju alla att umgås, även superintroverter. Men du förstår vad jag menar.

Tillbaka till födelsedagsbarnet och det du skriver, vad fint höra om hennes så tidiga beslutsamhet att veta vad hon vill bli. Jag vet du berättat om det förut. Det är nåt jag önskar jag själv haft, jag har aldrig haft den där målmedvetenheten eller klara insikten i vad jag vill göra. Jag har virrat runt... Önskar jag hade haft mer av den sidan som du berättar K alltid haft och har. eller hur, så härligt med den där tidiga självklara insikten att man vet vad man vill. Redan som barn. Häftigt tycker jag!

Lite mer om det här med extroverta och introverta igen. Vad skönt det måste ha varit för er många gånger hur hon bara självständigt, modigt och självklart tagit sig för. Gulligt exempel du berättade om starten vid Kindergarten t.ex. Min tjej är raka motsatsen, vi brukar skoja och säga att hon tydligt fått dubbeldosen introvertgenen av både sin far och mor, för hon är ännu mer introvert. Men eftersom jag har samma "läggning" så kan jag förstå hennes beteende och reaktioner förstås, det kanske hjälper många gånger. Men oj vad mycket uppmuntran och pushande hon har behövt och behöver (har dock blivit lite bättre med åren, så det finns hopp om att det kanske blir ännu enklare ju äldre hon blir) men vad jag minns tårar, drama och osäkerhet då hon började Kindergarten t.ex. Att puffa och uppmuntra leka med andra främmande barn i lekparken och massa liknande situationer där hon helst velat gömma sig bakom mig. Osäker och nervös för föredrag i skolan förstås och allt det här. Men aldrig att hon gnäller och jag vet att hon är väldigt stolt numera över sig själv när hon gör saker som är svåra. De drillas ju i sånt i tidig ålder i amerikanska skolor och vet du, jag tror det är den allra största gåvan man kan ge introverta personer, den gruppen som har störst nytta av det tänket.

Byter ruta.

Anne said...

Jag tror det är en hel del i livet som är enklare om man är mer extrovert. Det har jag känt många gånger själv, att fasen vad mycket enklare det vore om man var extrovert.
Samtidigt, 50% av befolkningen är ju inte det och jag har varit klok nog (hoppas jag) men att aldrig förmedla till min tjej att hennes introverta sätt är fel eller sämre. Utan stärka henne i att våga och utmana sig själv men att det är HELT OK att känna X eller Y är läskigt och HELT OK vissa saker är svåra (som att våga börja med nåt nytt, gå in i nya sammanhang) men man hittar verktyg som gör det lättare. Hon är redan som 9-åring, trots att hon är nervös då det görs, ändå säkrare än vad jag är på att tala inför grupp.

På senare tid ju äldre hon blivit så har hon börjat uttrycka såna här saker mer, hon ser skillnader. Hon brukar ibland säga alla vill ha massor med kompisar, men jag är inte intresserad, jag vill bara ha två eller tre och ibland vill jag inte leka med nån alls på rasten utan behöver egen tid. Många gånger säger hon att nu orkar jag inte mer med den här playdaten utan behöver vara själv och vill gå hem. Samma med aktiviteter, jag har insett att hon faktiskt inte vill eller orkar med massa grejer utan viktigt ha en nivå som är rätt för henne. Jag upplever att hon vågar vara den hon är och känns trygg och säker i sig själv, och det är väl vad vi alla vill att våra barn ska bli och vara, oavsett vilka personligheter eller intressen de har, att de ska känna sig trygga i sig själva på nåt sätt. Då tror jag livet blir bra för dem, introvert eller extrovert och oavsett vilka yrkesval de senare gör, men om de känner en inre trygghet och självsäkerhet så går det nog bra i livet.

Vår största utmaning hittills är nog ändå att pusha henne våga mer, utamana sig själv för ditt och datt. Det önskar jag ibland vore enklare, samtidigt, hon är så snäll, godhjärtad och ett enkelt barn. Så jag är tacksam och man ska inte gnälla, så länge vi undviker hjärtskärande och verkligen "riktiga" problem så är jag tacksam och inser vi är så lyckligt lottade. Det finns som bekant så mycket skit ens barn kan råka ut för.
Jag hör dig säga samma sak, du har ju en vuxen dotter nu med facit på hand så att säga, och kan säga puh, hon tog sig genom uppväxten och barndomen på bästa möjliga sätt. Din utmaning var maten, men hellre det än så mycket annan skit som kunnat hända.
Då bleknar det i jämförelse med allt som kunnat hända.
Inget är ju idel solsken, att växa upp - även med "vanliga" problem bara - så är det ju stundtals kämpigare än annars. Men så är livet. Så länge man inte behöver hantera de där riktigt utmanande sakerna som jag vet vissa familjer tampas med så är det guld.

Som du vet är jag en av Karolinas största fans, jag är helt säker på att hon kommer kunna försörja och leva på sitt yrke. Hon har vad som krävs och tålamod, att ge det tid är ju som bekant nyckeln här.

Förresten, att du är en bra naturfotograf vet vi ju alla, men du är fantastiskt bra på personporträtt också. Människor. Många fina bilder på K här och du, bilden på K och pappa Peter vid OBX ifjol är helt underbar. Upp på väggen typ av bild.

Kramar!!

Erica said...

Stort Grattis till Karolina på födelsedagen! Hoppas att hon har ett trevligt firande trots allting som pågår.
Har ju inga barn, så kan inte ens föreställa mig hur det är att ha sitt barn så långt bort och inte veta när man får träffa hen nästa gång. Må det bli SNART!

Jag har alltid varit, som jag brukar skriva, så avundsjuk på alla som är extroverta och extremt utåtriktade. Världen är formad efter den personlighetstypen och att vara född så kan jag verkligen tänka mig ger sååå många fördelar.

Jag tycker det var så roligt att läsa din beskrivning av hur Karolina hela tiden verkligen stått på sig med vad det är HON vill göra.
Efter att ha följt din blogg och det du berättat om din dotter har jag en magkänsla som säger att Karolina verkligen har alla de rätta egenskaperna som krävs för att lyckas. Framåt, extrovert, driftig, arbetsam, målmedveten men också att hon samtidigt verkligen har båda fötterna på jorden.
Kan dock verkligen tänka mig vilken tuff bransch det är hon valt. Kanske till och med den tuffaste i världen... Kan tänka mig att det finns så många ungdomar borta i LA som är lika framåt och målmedvetna.
Jag håller verkligen tummarna för att hon en dag snart ska få nå sina drömmar och mål!
Jag skulle dock gärna låna ett par hekto extroverthet då och då ;-)

Hoppas du haft en fin dag! Och som sagt; hoppas Karolina haft en fin födelsedag i LA!
Kramar /Erica

Anonymous said...

Fina K!!! Kan inte fatta att hon fyller 24år! Minns henne väl från det att hon var liten. Och glad som du skriver. Jo jag minns hur du stressade med maten och hennes ätande. Men kolla henne nu! LA tjejen! Hon har det bra där och det är allt som räknas.

SB

Vform said...

Stort Grattis till Karolina!
Söt som nyfödd ... och nu såå vacker!
Hon var 15 år då jag började följa er ...
Tänk vad åren flyger iväg, men inte blir
man ju äldre själv inte! :D
Jo, sommar har vi nu .. äntligen .. härligt!
Tog en promenad till Fagerö ikväll .. så ljuvligt väder efter eftermiddagens hastiga regn och några åskknallar!
Nu inväntar vi midsommar som vi firar i lugn och ro!
KRAMAR och ha de bra!

jennievivi said...

Å, vilket fint inlägg. Och vilken fin och vacker dotter! Hon har verkligen stjärnkvalite eller vad man säger i Hollywood. Jag kan mycket väl tänka mig henne i en karaktärsroll i en film eller en dramaserie. Vilken typ av roller vill hon helst ha? Jag tycker nog att hon är väldigt lik sin far eller hur? Jag hoppas verkligen att hon får en lång karriär som hon känner sig nöjd med. Jag undrar; hur svensk känner hon sig? Har hon några typiskt svenska vanor eller drag? Att vara extrovert måste väl vara en fördel i LA. Att kunna ta för sig och inte gräva ner sig alltför djupt efter varje nej man får. Det hade jag nog tyckt var jobbigt. Och svårt att inte ta det personligt för det är ju liksom personligt. Det är ju mig dom tackar nej till isf. Hon verkar vara en riktig tuffing er dotter. Fint också med alla fina vänner hon har och har haft. Det behövs när man bor långt från familjen. Stort Grattis till Karolina! Hur trivs hon i LA? Jag minns att hon inte gillade staden så värst till att börja med.

Det är roligt att du har band till vårt vackra Blekinge. Ronneby och Ronneby skärgård är ju så vackert. Vår favorit är Karön som är en liten ö full med fina hus i Madicken-stil, glasverandor och hela fadderullan. Kuggeboda dock har gått mig rätt obemärkt förbi hittills haha. Måste ju köra dit och kolla läget nu ju. Här vankas det snart sill och midsommar och sol. Kan knappt bli bättre. Ha en bra dag !

jennievivi said...

Förresten, jag får väl berätta att jag kommer från andra sidan Blekinge, dvs Sölvesborg. En liten men fin stad.

Annika said...

Anne:
ÅÅÅÅ tusen tack fina du!!
Du gör mig så glad!!
JAG fattar inte heller att hon är 24. JAG var 24 när jag kom till US som au-pair 1990. NU är hon lika gammal som jag var då.
Konstigt.

Jag har hört att det finns en del skådisar som är intro DE väljer yrket för att det är så olika hur de själva är. MEN jag tror ABSOLUT att de flesta skådisar, politiker etc är extro- Helt klart.
De har så mkt gratis redan där.
Alla skådisar jag träffat har varit extro. SÅ himla frimodiga.
Yes, tror som du, de flesta skribenter är intro. Fotografer också, ja. Absolut.

Jeppeligen, ingen är 100% extro eller 100% intro. Det finns en stor gråskala. Och vi ligger alla på lite olika ställen där. Karolina bad mig en gång ta ett stort test de tagit på skolan, och det gjorde jag. Mkt intressant. Nu minns jag inte bokstavskombo jag fick, men det var mkt på introskalan. Jag gillar också små sällskap mer än stora. Föredrar små middagar framför stora fester (om det inte är dans på festen förstås). Får min energi i ensamhet, men vill träffa folk också.

Det är lustigt, det har inte gått ngn nöd på mig heller under karantänen. Inte alls.
Hehe. Jag har haft det bra, och inte saknat stora umgängen. I början av denna kris såg jag roliga memes som, Introverts have been waiting for this moment their entire lives. Sånt.
Det tyckte jag var kul.
Avskyr mingelpartyn där jag känner bara ngn enstaka, fö. Eller networking events. BARA ordet får mig att vilja gömma mig.
HUA!!

Karolina ja, sen den dag hon bestämde sig för att bli skådis fanns bara det.
Punt och slut.
ja, jag önskar jag också haft ngn sånt mål. Men det hade jag aldrig.
Sen att hon valde världens svåraste yrke ja ... det är en annan historia.

Anne, jag hr gapat såååå många ggr över Karolina. HUR hon så lättsamt snackar med folk, hur hon är orädd på scenen, hur hon haft NOLL problem att stå inför klasser och stora sällskap och redovisa eller hålla tal.
Hon var ju med i debattlaget på HS också. Såklart, höll jag på att säga ...
Men allt sånt där har legat så lätt för henne. OCH varit mina mardrömmar, mer eller mindre. SÅ jag har ofta frågat mig vem hon brås på ...
Jomen ja, jag är säker på att S blir hjälpt av att både du och M fattar och förstår henne. Tror det hjälper jättemkt. Om en extro får ett väldigt intro barn tror jag det kan bli problem. Just med förståelse och annat sådant.
TROR, för jag vet ju inte.
Stella låter som jag när jag var liten, jag vågade inte leka med barn i parken. Främmande barn. Men sen i skolan hade jag massor med fina vänner. Men just det där att ta för mig har jag fått jobba hårt med.
JA! jag tror att jag som intro hade farit väl av en amerikansk skola. Man lär ju sig tala inför grupp redan på lekis. OCH sen accepteras ingen BS i klassen, det ser läraren till. ALLA respekteras. Mkt bra. MYCKET BRA!!!

Byter ruta.

Annika said...

Anne igen:
Jomen jag är övertygad om att en extro har det förspänt i livet.
Övertygad. De har sååå mkt gratis.
Sedan fanns det gånger under uppväxten då K kunde gråta för att sällskap förminskades. En gång på skären minns jag väldigt väl. Min syster och familj skulle åka tillbaka till Sthlm. Kvällen då de for grät K i vårt rum. De skulle med båten fr Åbo tidigt nästa morgon och skulle åka med bil mitt i natten från Öbotten. Styrkan skulle gå ner med fyra pers, de som blev kvar var jag, mina färldrar och min mormor. K grät och grät och sa att hon är EXTREM EXTRO! Du fattar inte, mamma. JAG måste ha mkt folk för att få energi och nu när de åkt vet jag inte vad jag ska göra och vem jag ska träffa.
Hur det blev sen? BRA!
K sysselsatte min mormor med kortspel och annat (det var min mormors sista pigga sommar, hon var 94 då) K lade pussel, skrev mycket, läste massor och hon tyckte det var allmänt skönt till slut. MEN gissa vilket uppträdande det var mitt i natten i vårt rum. HAHAHA!! THE drama!!! PUST.

S , du ser så mkt hon utvecklats redan vad gäller detta. DET är bara att prisa den amerikanska skolan för det. OCH för att ni såklart HJÄLPT henne så mkt.
KLOK S likaså, just det där att känna hur det känns inom en. ATT utrycka det. BRA där S!!
Sen är det verkligen helt OK att vilja vara i små grupper. JAG är ju likadan. Jag förstår S till 100!!
Tryggeht och självkänsla är A och O. DET har S.

Absolut Anne, så är det. DET är en lättnad att få facit i hand, att ha lotsat ett barn genom skolsystem och college. Att ha haft koll på vänner, aktiviteter etc.
MEn med kloka föräldrar och trygghet är halva, nej mer, loppet vunnet. TRO mig!!
Maten var HELL för mig. OCH även besök hos barnläkare där de ooooade sig över vikten och litenheten. Allt sånt.
Vad skulle jag göra? TVINGA i henne mat? Nej det går inte.

TACK fina söta DU!! Vad underbar du ÄR!!!
ja, jag hoppas att krisen snart ska mattas, att industrin kommer igång igen. Att hon får en ärlig chans att utöva det hon är utbildad till.
TACK ANNE!!!!


ÅÅÅ tack, jag tycker jag har mkt att lära vad gäller porträtt. TAR inte så många sådana, har ingen att fota sas.
Men jag gillar också bilden på P och K.


Tusen tack för din underbara kommentar!!!


KRAMAR!!!!!!

Annika said...

Erica:
TACK fina du!!!
Ja, det är konstigt att ha henne så långt borta som hon nu är.
Känns skumt, det var så länge sen vi sågs.


Jag med, Erica. JAG MED!!
Jag har många gånger stått och beundrat K. rent utsagt. PÅ hur lätt hon tar saker och ting och otvunget hon för sig.
Du har rätt, världen är skapad för extro, så är det.
Vi intros får hänga med och göra det vi kan.

Erica, jag tycker också at k kan ge dig och mig ett par hekto extro!!!
Vi bestämmer det!!


TACK fina Erica, ja drivet har hon, modet också. Hon låter sig inte tryckas ner av ngn, då får den personen har det isf. Vilken styrka.
Men det är tusentals i hennes sits med samma driv. SÅ vi får verkligen hoppas.
Det är det vanliga, vara på rätt plats vid rätt tid.
HOPPAS!!

KRAMAR och tack!!

Annika said...

Susanna.
TACK min fina vän!
DU har ju verkligen känt henne sen den dag hon föddes.
Maten ja, puuust ... du minns ju!
Men det gav sig det också, med tiden. Nu lagar hon mat med intresse tom. HAHA!!
HON har det bra, och det är allt som räkas. SÅ sant!!

Annika said...

Vivan:
TACK!!
Du gör mig så glad!!!
Karolina säger att hn längtar till skären sååååå mkt. Och vi vet ju hur fint ni har det nu. Underbart, Vivan.
Ni får en sällsamt vacker midsommar- AVUNDAS er- GISSA om jag skulle velat vara där jag också.
Regnet vräker ner hos mig. Fullkomligt vräker ner.
Jag skulle gilla en lugn och fin midsommar i Närpes. Nej, jag skulle älska det.
HA en jättefin helg!!
KRAMAR!!!

Annika said...

Jennievivi:
TACK!!!
Vad rart sagt av dig.
VI ska hoppas att det kan bli en roll eller två. MEN i dagsläget finns det inte ens en audition att gå på. Hopplöst läge när hela industrin ligger nere pga covid. SUCK.
I skolan spelade hon mkt commediene. Det var mest sådana roller hon fick. Men hon har spelat i draman också.
Vet inte om hon direkt har en drömroll, eller drömserie. Men om du minns Orange is the new black så vet jag att hon sa att helst av allt vealt spela den tjejen som var galen kristen, minns du? Dåliga tänder, läspande, farligt aggressiv och trodde hon var jesus. K skulle älska en sån roll. Karaktärsroll som sagt.
Numera är hon nog mest lik mig, men då hon var lite var hon mest lik Peter.
Hon är tvåspråkig totalt, tror nog hon känner sig ganska svensk faktiskt. DET tack vare alla långa vistelser där under barndomen och tonåren.
Att vara extro hjälper jättemkt i branschen. Absolut!!!
K säger att det var värre i HS och college att inte få en roll. Här kan hon ta ett nej från okända casting agents på ett lätt sätt. I skolan var det värre. Där kände hon alla. OCH hon kände också alla andra tjejer och de konkurrerade om samma roller.
I Hollywood är det mer--jaja --- det gick inte. MEN det blev en bra erfarenhet. En dag hoppas jag att hon är på rätt plats vid rätt tidpunkt. DET är ju det det handlar om.
Ah, nu gillar hon LA OK. Men hon ha r sina synpunkter om stan också, om folket, trafiken etc- Fast nu har hon Mike, och en massa vänner därute. DET är bra.

Blekinge JA!!
Jag har varit där för lite i mitt liv. Men vackert landskap o trevligt folk, det är det!!
OCh fin dialekt likaså. OCH så alla blommor- Sveriges trädgård är ingen underdrift. Och du är en av de där trevliga. Sölvesborgtjej och allt :-)

Erica said...

Tillägg till min kommentar som jag glömde skriva:
Apropå maten; kan tänka mig att det är fruktansvärt jobbigt när man är förälder till ett barn som inte vill äta. Kan tänka mig att man känner sig desperat till slut, men som du skriver; det går ju inte tvinga barnet/barnen att äta heller...

Det du beskriver får mig att tänka på att det finns något som kallas Selektiv ätstörning.
Det är ganska vanligt hos barn som har npf-diagnoser (t.ex. autism), men kan såklart även drabba barn utan diagnoser (som jag förstått det).
Kan vara att barnet äter typ ENDAST en eller två maträtter eller endast en viss typ av mat och totalvägrar/klarar inte av att äta något annat, eller att barnet i princip inte äter något alls.
Det kan handla om smaken, men även andra saker som t.ex. konsistenser och dylikt på maten. Eller om det t.ex. är ihopblandat.


Vi har en typ av Specialkost inom mitt jobb som kallas Behovskost (f.d. Önskekost), vilket är till för just barn med t.ex. Selektiv ätstörning/ätovilja.
Det innebär som exempel:
Ett barn äter ENDAST Makaroner och korv och vägrar/klarar inte av att äta någonting annat. Så pass att barnet inte får i sig någon näring alls alla dagar då det inte är just de rätterna.
Då kan det barnet få Behovskost, vilket innebär att barnet får Makaroner och korv varje dag på förskolan/skolan.
För även om det blir väldigt ensidigt och näringsfattigt är det bra så länge barnet får i sig något.
Eller ett barn äter ingenting annat än Plättar och Köttbullar. Då får det barnet växlande Plättar och Köttbullar varje dag, oavsett vad det står på matsedeln.
Sedan jobbar föräldrar och dietist/läkare hemma med hur de ska gå vidare och hur de ska hjälpa barnet/barnen.

/Erica

Annika said...

Erica:
TRO mig, jag grät!!
Sedan var det en barnläkare som sa till mig, inget barn som har mat omkring sig svälter ihjäl. TA det lugnt, hon äter när hon är hungrig. Hon svälter inte.
Så var det ju, spot on.
DÅ slutade jag oroa mig så mkt, den läkaren hade rätt. Hon åt det hon gillade, och så var det bra så.
Nej, tvinga går inte. DET har jag aldrig gjort. Aldrig tvingat henne att sitta tills hon ätit upp. aldrig hotat. Inget sånt. Det ger bara så fel signaler och kan verkligen trigga igång problem.
Nu med åldern har det ju gått över.
Ja, jag har förstått att många barn på spektrat har problem med detta. Det är bra att det finns planer på skolor för dem. Mkt viktigt.
Idag vet man verkligen sååå mkt mer än då jag var barn.

Erica said...

Yes! Du har så rätt! Tvång vid maten har inga positiva effekter.
Nu hobbyläkargissar jag stort, men skulle kunna tänka mig att om maten blir förknippad med tvång kan det skapa både ångest och verkliga ätstörningar i framtiden.
För så sant som barnläkaren sa; Barn med tillgång till mat svälter inte ihjäl.

Och matvägran går ju trots allt över för de allra flesta :-)
Men som sagt; jag har verkligen full förståelse för hopplösheten man känner som förälder.
Jag har en närstående som också hade en period (och tror den var ganska lång) i barndomen då hen typ inte åt/tyckte om någonting.
Kommer ihåg att vi ofta hade typ 2-3 olika rätter till middag hemma. Har alltid tänkt efter att jag blev vuxen att "oj, vad curlande egentligen". Men analyserar man kanske det egentligen är ett bra drag. Istället för att introducera ångest kring mat.


Ursäkta, det var rakt inte meningen att dra igång något längre samtal om mat.
Får skylla på att jag fått ett stegrande intresse för sådant som rör mat sedan jag började jobba i kök ;-P
Speciellt den här typen av matfrågor, då det smälter samman med min fascination/mitt intresse om hur vi människor fungerar :-)

/Erica

Cari said...

Grattis.
Underbara bilder och fin text.
Vilken fin dotter ni har.

Brysselkakan said...

Liten har blivit stor. Man får stå bredvid och se dem fatta sina egna beslut i livet. Och så ska det ju vara!
Förstår att du saknar henne. Hoppas ni snart kan ses igen
Hipp hipp hurra för K idag!