Wednesday, March 04, 2020

Ett nödvändigt besök




Hej onsdag!



I samband med att vi fick ett nytt decennium lovade jag mig själv att sluta stirra på min iPhone innan läggdags.
Jag hade ju märkt under hösten hur jag faktiskt slutat läsa böcker. Den upptäckten skakade om mig lite.
Jag som alltid läst så mycket hade nu plötsligt slutat.
Just det, det berodde på mobilen. Innan jag somnade låg jag— istället för att läsa— och kollade in sociala medier, spelade Word Crossy eller googlade än det ena eller det andra.
GAAH!
Jag har hållit löftet om att sluta stirra i luren, och på så sätt har jag stigit in i böckernas värld igen. I år har jag hittills läst ut sju böcker.
YAY!


Senast lästa bok är, The Tattooist of Auschwitz, skriven av Heather Morris. Bokens svenska titel är Tatueraren i Auschwitz.
Nu ber jag dig, LÄS DEN BOKEN!
Så fort jag började läsa den kunde jag INTE lägga den ifrån mig. Jag läste ut den på två dagar, och den påverkade mig stort.
Boken handlar om en ung judisk man, Les Sokolov, som kommer till Auschwitz på samma sätt som miljoner andra judar, romer, krigsfångar och homosexuella kom till koncentrationslägrena under andra världskriget.
Den misär som mötte honom där hade han inte ens kunnat föreställa sig i sin vildaste fantasi. Eftersom han var mycket språkkunnig fick han ganska snart uppdraget att vara den som tatuerade in de nummer som de ankommande fångarna fick intatuerade på sina underarmar då de anlände med tåg  till Auschwitz. Ja, de som inte blev skickade direkt till gaskamrarna vill säga.
De ankommande blev uppdelade så fort de klev av tåget, deras öde avgjordes direkt av SS-soldaterna. Skulle de få leva? Eller skulle de skickas till döden direkt?







Boken är en alldeles sann historia. Den är baserad på de samtal Heather Morris förde med Les Sokolov under flera års tid då han berättade sitt livs historia för henne.
För ja, Les överlevde Auschwitz. DET gjorde även den kvinna han träffade där, i ångestens och skräckens land, och som han bestämde sig för att beskydda så gott han kunde.

Jag har läst, och sett många tv-program och filmer om förintelsen. Detsamma gäller säkert dig också. Men denna bok var ändå som ett slag i solar plexus för mig.
Så rå, och samtidigt så mänsklig.
Vi kan inte på vis i världen föreställa oss vad de gick igenom. De flesta gasades ihjäl, eller dog svältdöden, eller dukade under i någon sjukdom. FÅ blev överlevare.
Misären var total, och soldaterna var som hämtade direkt ur helvetet.


Direkt efter att jag läst boken läste Peter den. OCH på så sätt bestämde vi oss för att tidigt på lördag morgon åka in till DC för att gå på The US Holocaust Memorial Museum.
Det museet har jag besökt förr. En gång med min moster då det var helt nytt, och en annan gång i början av 00-talet med min vän Monika. Båda besöken satte stora spår i mig. Nu var det dags för en tredje gång. Peter hade aldrig varit där förr.
OCH jag anser att ALLA BORDE BESÖKA DETTA MUSEUM!







Innan man åker upp i hissen till museets tredje våning får man ta ett "ID-kort" där man får läsa om någon som suttit i koncentrationsläger under andra världskriget.  Män tar ett ID där en man finns presenterad, och kvinnor tar ett ID där en kvinna presenteras.  ALLA dessa har människor har funnits.   Att få dessa ID-kort ger hela besöket ännu en dimension.



Det här var tjejen jag fick mig tilldelad.   En flicka som dog när hon var 13 år. 





LÄS om hur hon behandlades.  Man vill bara gråta ...






Det är inget lätt, eller roligt, besök. Inte alls. Tvärtom.
Det tar nästan tre timmar i anspråk. Du skickas upp i en hiss till museets tredje våning, och därifrån börjar din vandring genom tre våningsplan. Du börjar din resa i historien år 1933 då Hitler var en rakt uppstigande politiker och därtill en mycket karismatisk man som folket lyssnade på.
Under din vandring kan du slinka in och se en film om antisemitism (vilken jag VERKLIGEN rekommenderar). Det finns även andra filmer, men Peter och jag såg endast den jag nämner.





Jag tog några bilder, detta är några av dem. Bilden ovan är själva bilden av nazism.





Och sen detta ...







Stämningen på museet är dämpad. Folk viskar tyst till varandra, en del kanske bara är tysta. Det är dunkel belysning och det finns SÅ mycket att se, läsa och ta in. På TV-skärmar ser man Hitler tala, och man hör folkmassornas jubel. Vi får lära oss om propaganda, Hitlerjugend och Kristallnatten innan det är dags att gå ner till nästa plan.



På nästa våning finns en tågvagn med vilken man en gång kört fångar till koncentrationslägren. Många äldre och svaga dog redan ombord på tåget där man kunde klämma in över 100 människor i en trång vagn avsedd för boskap. Vi får också gå in i delar av en barack med sängar som en gång stått i Auschwitz-Birkenau.
På detta plan får vi också gå under den berömda skylten med orden Arbeit Macht Frei.
Det är tungt och det är hemskt. Men ack så nödvändigt att bli påmind om detta i vår tid. Vi får aldrig någonsin låta detta falla i glömska.







Vi slussas ner till första våningen där det handlar om krigets slut, och då man frigav de fångar som överlevt. Vi får ta del av de dödsmarscher nazisterna skickade ut fångarna på när de förstod att de förmodligen skulle förlora kriget.
OCH vi får se de hemskaste filmer och bilder från massgravar och från de medicinska experiment som utfördes under hela förintelsen.
Vi får också lära oss om Oskar Schindler, Raul Wallenberg och andra människor som gjorde allt de kunde för att rädda så många de kunde. Jag kan berätta att platsen museet ligger på i DC är döpt efter just Raul Wallenberg, Raul Wallenberg Plaza.
Vi får, i modellform, se hur gaskammare och krematorier såg ut. Vi får följa exakt hur det gick till då en person skulle gasas ihjäl …
Till sist kommer vi till ett rum där det bara finns skor. Skor från människor som gasats ihjäl på Auschwitz.
Innan vi lämnar utställningen visar man filmer där överlevare berättar om hur det var då de kom till koncentrationslägren, hur de skildes från sina föräldrar och syskon omedelbart, en del hade sett sina föräldrar skjutas i nacken direkt efter att de anlänt. De berättar om hur det var då de de blev fria, om andra fångar som då åt ihjäl sig. De berättar om vart de for och hur livet behandlat dem. De allra flesta insåg väldigt snart efter frigivelsen att de för alltid förlorat föräldrar, syskon och vänner som suttit  i olika koncentrationsläger under förintelsen. Ja, det är ju givetvis de hemskaste historier de berättar om.
Naturligtvis.



Just de här två är inte mina bilder, de kommer från Washington Post.






När vi sedan kommer ut efter att ha gått igenom dessa tre våningar befinner vi oss i The Hall of Remembrance. En stor, ljusfylld hall där man kan tända ljus och minnas. På väggarna står namnen på samtliga koncentrationsläger i Europa under andra världskriget. Ett värdigt avslut av denna vandring i historien vi just gjort.





I år det 75 år sedan kriget tog slut.
Vilket sår i historien.
Till saken hör ju också att inte så mycket är förändrat, det här temat är ständigt aktuellt. Se bara på dagens krig och dess flyktingar …
OCH antisemitismen är starkare än på länge. Hur hemskt är inte det?




Denna bild är lika aktuell idag som den var 1940


I söndags såg Peter och jag filmen Jojo Rabbit. Den är på temat nazityskland och andra världskriget den också.
Filmen handlar om tioåriga Johannes (Jojo) som har Hitler som låtsaskompis och som ohejdat beundrar honom. MEN, det är så mycket mer än så. För, det finns en flicka i väggen i huset där han bor …
Och där vävs historien ihop.
Vi gillade filmen mycket, och jag rekommenderar den å det varmaste.



Tungt tema idag. MEN ett aktuellt sådant.
Jag ber er, läs boken!
OCH kommer ni någonsin till Washington DC så måste ni besöka Holocaustmuseet här.

16 comments:

Pernilla said...

God morgon, ja denna mobiltelefon som är så lätt att ta till när man sitter i soffan efter kvällens race med hämtning, middag, lite prat o sedan läggning av sonen. Fix inför morgondagen o sedan tar orken slut o telefonen ens sällskap. Jag som alltid läst, handarbetat och tränat mycket och ofta har idag liten ork kvar. Och blir så arg o trött på mig själv för kvällen går ju bara åt till ingenting.

Vilket viktigt ämne du belyser, tycker det är en skrämmande utveckling i samhället nu. Vi får inte glömma och snart finns inga överlevande kvar som kan berätta live.

Var i dachau för många år sedan o det var en fruktansvärd känsla att gå omkring där. Se alla foton, filmer, baracker och spår efter de som rivits, gå bort till gaskamrarna som låg så fint inbäddade bland blommor o vetskapen om vad som hänt. Det var fruktansvärt och en ofantlig tung känsla. Likaså när jag var inne i Anne franks hem i Amsterdam.

Få se om jag klarar att läsa boken, har läst några om förintelsen o de sätter spår i mig.

Hoppas nu bara att vi kan få till en förändring i samhället innan det går för långt o vi får ett ny mörk historia.

Ha en fin dag,
Pernilla i Gbg

Humlan said...

Ja, att läsa, se och lära sig om förintelsen är så viktigt. Att inse hur ett steg som många tycker inte är så farligt, lätt kan leda in på en väg som man inte alls vill vara på.
Jag jobbade med en överlevare när jag började jobba. Hon berättade bara lite, när någon "vågade" fråga, men det hon berättade och hur hon berättade gjorde ett enormt intryck.
Jag klarar inte av att läsa boken just nu, men kanske senare.

Jag får inte läsa efter att jag tagit min ögondroppe på kvällen och risken att jag somnar om jag lägger mig och läser en stund innan jag stiger upp och tar droppen, är alltför stor. I stället tänker jag att jag ska läsa under dagen, men jag ska bara ... och så går hela den dagen. :-) Så jag läser alldeles för lite just nu och mina boktravar växer.

Det påstås ju att man ska låta bli skärmar (inkl mobil) på kvällarna för att slippa det blå ljuset och därför ska man somna lättare, jag vet inte om det stämmer på mig, för jag läste alltid böcker och inte mobil innan jag fick ögonproblem.

Önskar dig en bra dag

Kramar!

Karin Eklund said...

Ett givande, trots allt det sorgliga, tragiska , museibesök gjorde ni och tack för att du delar med dig av tankar och foton. Det som hände under Hitlers tid är ofattbart. Jag hade en tysk ingift farbror Heinz som var med ( han är död nu)men berättelserna, de han orkade berätta var rena helvetet. Han var i flottan men ville inte vara med i det som hände, men visste också att det var ett nackskott som väntade om han "fegade" ur. Vilket han o en annan gjorde när de kom till Grekland. De rymde och fick se till att inte bli fast. De vandrade till Tyskland och sina familjer under drygt två års tid. Alla hemma trodde att de var döda, fast min faster kände på sig att Heinz inte var det. Direkt efter krigsslutet kom de unga männen hem igen.
Kom ihåg detta nu....
Förintelsen glöms inte bort så länge vi blir påminda om det som var en gång.
Varm kram

Annika said...

Pernilla:
SÅ sant. VISST är det så. DET är allt för lätt att ta upp den och stirra på den.
Blir trött på det. så den är bannlyst i sängen om kvällen numera.

TACK för att du skriver. JAG kan inte kommenterar från min mobil på bloggerbloggar heller. HELT omöjligt.
MEn jag är glad för att du lyckades från din dator. TACK för det!!

Och så dagens ämne ...
Precis, snart finns inga överlevare kvar som verkligen kan berätta hur det var i lägren. Ingen kan berätta om det sanna helvete de upplevde där. Hur helvetet verkligen fanns på jorden. OCH finns idag med, för den delen.
För, det här är ju ett ständigt aktuellt ämne.

O, ja ... NOG förstår jag att det KÄNNS ända in i själen att besöka ett gammalt koncentrationsläger. OJ oj vad det ska kännas.
BRA att de förvarat de som finns kvar. De flesta försökte de ju riva och bygga bort direkt. MEN Dachau och Auschwitz-Birkenau och några till finns kvar. TACK för det, världen SKA påminnas.
Anne Franks hem, ja ...men ja... och hon dog bara några få dagar innan frigivningen. SÅ otroligt SORGLIGT.

Boken har sina ljusa stunder, som tur är.

Ha det nu riktigt bra, skriver strax på FB!!

Annika said...

Humlan:
DET är verkligen det. SÅ viktigt.
Att inte glömma.
Precis, folk såg liksom inte bortom Hitlers ord. OCH han var ju så övertygande. Sen var han en diktator, så även om de tyckte annat så var det ju inte kanske läge att sätta sig emot. MEN många gjorde det ju ändå.
USCH.
Så du har jobbat med en överlevare. Intressant. så intressant. NOG förstår jag också att många av de som överlevt inte orkar berätta om det de var med om.
För det är så otroligt att de förmodligen knappt orkar beröra det i tanken.

Låter inget kul alls med dina droppar som gör att du inte kan läsa :-(
Jag läser mest vid läggdags, sp jag förstår om ditt läsande har minskat. DU för bestämma dig att ta en lässtund varje dag istället.

Ha det jättebra idag.
Kramar!


Annika said...

Karin:
Tusen tack. Jag blev så tagen att jag var tvungen att skriva om det. Museet är ganska unikt också i sitt upplägg, och jag gör gärna "reklam" för det.
Ja, det som hände under Hitler är i sanning ofattbart. Men hela landet gick ju under order, och de som satte sig emot kunde lika gärna få ett nackskott, eller hängas till öppen åsyn på torget.
Minsta motstånd och du var rökt.
Jag har ju en god tysk vän, och hon säger att hon inte orkar tala om vad som hände med hennes mormors och farfars släkt under WWII. HUR de absolut inte kunde bryta mot riket. Order var order. Hon sa till mig att hon aldrig kommer att besöka det här museet,det gör för ont. Hon säger att hennes "skuld" är för hög.
Så det som hände med med Heinz så kände nog många, många vanliga tyskar under kriget. MÅNGA av de som protesterade, förutom att de kunde få ett nackskott eller hängas, skickades ju också till lägren. Ja, vilken tid i världens historia detta var. TUR ändå att Heinz kunde hålla sig undan SS. för de finns ju överallt.
VI ska inte glömma. Aldrig, aldrig. ALDRIG.
Stora kramar från mig!!

Sara said...

När vi var i Berlin för några år sedan besökte vi Judiska museet som till stor del handlade om förintelsen. Och där finns också ett stort monument, Förintelsemonumentet, mäktigt. Det är så oerhört drabbande med förintelsen och dess historia som inte ens är 100 år gammal. Och ändå håller vi på att glida ditåt igen i världen. Fullt med maktgalna män som skriker ut sitt hat mot folk som "inte hör hit". Och många som lyssnar och håller med. Det är så fruktansvärt hemskt.

Jag har en tysk kollega född ca 30 år efter krigsslutet. Hon berättade att när hon gick i skolan så åkte de ofta till olika koncentrationsläger, typ en gång om året. För att lära av historien antar jag. Hon tyckte såklart inte att det var så jättekul, just det att känna skuld för något som hänt långt innan hon föddes. Lite som du skriver om din vän.

Ska absolut ha koll efter boken. PoK, älskar!

Elisabeth said...

Vilket respektfullt (i brist på bättre ord) museum det där museet verkar vara. Ibland kan jag tycka att det blir för mycket "industri" av människors lidande, men detta museum verkar visa just respekt för alla de som dog och de som överlevde, men som ju precis som du skriver förlorade i stort sett allt och alla. Det är nästan svårt att förstå att de som överlevde faktiskt också orkade leva vidare, med tanke på vilka fruktansvärda upplevelser de varit med om. Ja, alla orkade förstås inte, men de flesta skapade sig på något sätt ändå nya liv och byggde upp något nytt.

Boken BORDE jag verkligen läsa. Ska se om den finns att låna här, och det hör den säkert. Sedan får jag utrusta mig med lite "skal" för att orka läsa den. Å andra sidan, människor tog sig igenom detta, så vem är jag att säga att jag inte orkar läsa en bok om det?!

Ja, temat är tyvärr ständigt aktuellt. Som nu, när grekiska polisen skjuter mot flyktingar som försöker ta sig över gränsen för att söka asyl. Detta är naturligtvis långt ifrån lika illa som förintelsen, men ändå illa.

Till sist, på tal om Tyskland under/efter kriget:
- När min farfar (som var tysk, fast född och uppväxt i Rumänien, där det förr i tiden fanns en stor tysk minoritet) skulle bli tysk medborgare (för att inte riskera att bli arkebuserad p.g.a. att han inte inställt sig till rumänska armén) var det krav på att gå med i nazistpartiet för att få bli medborgare. Han vägrade och blev därför statslös! Sedan, efter kriget blev han medborgare i det som blev Västtyskland, och när han kom till Sverige tog det tio år innan han fick bli svensk medborgare, trots att han var gift med en svenska.

- Min gammelfasters man satt som krigsfånge i Sibirien fram till 1955, hon trodde att han var död (han var rapporterad som saknad och hon hörde inget från honom), gifte om sig - och en dag stod han där utanför dörren!

Brysselkakan said...

Så viktig att minnas vad som hände under Andra världskriget och vad nazisterna gjorde. Snart finns inga kvar i livet som var med då och det gör det ännu viktigare.
Vi var i Berlin för några år sedan och bla besökte vi det gamla Stasi-fängelset. Inte kul men viktigt. Även de gjorde fruktansvärda saker med människor.
Vår yngste son var på studieresa när vi bodde i Bryssel och besökte Fort Breendonk, koncentrationsläger som låg i Belgien, och Mechelen Jewish museum of Deportation. Minns att dessa två ställen berörde honom mycket.
Ska se till att läsa boken.

Monica said...

Så viktigt detta inlägg är Annika och du har berättat så otroligt väl och bra allting om det ni såg och upplevde där. Och det går ju inte att ta in heller alla hemskheter och hur ofattbar grym människan var och är. Jag har ju arbetat med och haft kontakt med många läkare som har bakgrunden och är barn, barnbarn till överlevare och många av dem som kom efter krigsslutet blev också kända läkare här, fantastiska och många av dem kanske de skickligaste vi har och haft, både medicinskt och i bemötande. Många gånger visste vi inte bakgrund men andra berättade om det. Och Jerzy Einhorns bok har jag läst, professor i radioterapi på KS och KI och så Nina klinikchef på Radiumhemmet och både bok och film om hennes historia finns och så har jag mött sonen Stefan, professor även han, i olika sammanhang och flera med honom, om en läkare som var så otroligt fin att arbeta med och kunnig inom immunologi fick jag efter lång tid höra att hans mor är en av dem som berättat om förintelsen i föreläsningar på skolor. Alla har de djupa spår och trauman och de äldre valde i många fall att berätta innan det var för sent. Och ibland i familjen till slut.

I Gamla stan finns nu Judiska museet sen förra året nyöppnat i Stockholms äldsta synagoga från 1700-talet och mycket historia berättas om judarnas situation här i vårt land flera hundra år tillbaka. Och vi har en väldigt svart bakgrund i vårt land med rasbiologin som har sin grund i Sverige och inte i Tyskland som kanske många tror. Hemsk historia med alla forskare, läkare, politiker som började med detta och kulminerade på 1900-talet, Bondepartiet, nuvarande Centern, hade som enda parti rasbiologi inskrivet i sitt partiprogram, vi skulle vara renrasiga här vad det nu är. Socialdemokraterna var nära dem i uppfattning och fler partier men de hade det inte i partiprogrammet. Hemskt och inget man talar särskilt mycket om. Och skallmätningar redan från 1800-talet och tvångssteriliseringar, de pågick ända till 1976. Och ända fram till 2013 när det gällde dem som ville ha en ny könstillhörighet.

Vi hade Statens institut för rasbiologi i Uppsala och de s.k. forskarna och politikerna och professorn för det skulle hålla i de rashygieniska åtgärderna och de fanns representerade i all hög utbildning, i Svenska Akademien, i kungliga sammanhang, var representerade i Nobelstiftelsen m m, rasbiologi var ett ämne t o m att studera. Sedan när vetenskapen verkade lite lösbyggd och svajig så fortsatte man med det som en ideologi. Detta var i Uppsala, Lund och Stockholm knutet till sjukhusen och universiteten, det finns mycket kvar av det i laboratorier som ännu inte återbördats till anhöriga så att de kan begrava de sina. Och mängder i arkiven, brev, dokument, ekonomi, 12000 foton m m. Institutet upphörde så sent som 1958 och läkare inom det fick anställningar lite här och var ute i landet som chefer för olika kliniker och bakgrunden var de troligen tysta om. Och politikerna blev landshövdingar eller specialister inom Socialstyrelsen t ex.

Har man gått utbildning på Ackis och KI och arbetat där så fanns det lite lämningar när man var ung men numera är de döda de läkarna. Och att jag skriver det här är för att det låg till grund för de hemska tankegångarna ute i Europa och först i Tyskland som erövrade snart allt. Men det talas väldigt lite om det i vårt land, författare skriver en bok, journalister tar upp det men det stannar ofta där. Men i skolorna är det bättre undervisning numera än innan millenniet, och skolvisningar ordnas på museer och föreläsningar förekommer av de få överlevande som ännu finns. Tack Annika för att du berättade så insiktsfullt och väl på alla sätt.

Annika said...

Sara;
Det är ju verkligen så oerhört drabbande när man besöker såna här ställen.
Det liksom slår en med kraft. SÅ därför är det sååååå jädra bra att tex Auschwitz-Birkenau nu är ett världsarv. Efter kriget försökte ju nazisterna förstöra och gömma så mkt de bara kunde.
SÅ att det finns kvar och påminner oss ÄR i sanning ngt som alltid måste få finnas kvar. Bara 75 år sedan. Nutidshistoria. OCH historien upprepar sig ...
Just det, maktgalna män som sätter barn i burar och stänger gränser.
OCH som nekar de som färdas över haven.

Jamen ja ... nog förstår jag hur dagens tyskar tänker. Vet att Helga resonerade precis så, och hon var född 35. OCH de borde inte få känna denna skuld. DET var ju verkligen inte deras fel, inte deras förfäders heller. Det var en galning som tog det på sig och iscensatte det.
Min kompis är född 56.
Hon säger att hon har en sådan skuld på sina axlar. OCH att hon aldrig kommer att åka in och se museet. För, som sagt, det gör för ont. VET faktiskt inte om de besökte läger när hon gick i skolan. Får jag chansen ska jag fråga. MEN det här är inget hon vill tala om. Så det måste ske vid rätt tillfälle.

Sis, ja se om du hittar boken.

P o K från mig!!

Annika said...

Elisabeth,
DET är det!
DET är det verkligen. Tror att de verkligen jobbade länge på det innan det öppnades. I början var det många överlevare som arbetade där som volontärer, men idag är ju många av dem så gamla. vet dock att släktingar tagit över.
Men respektfullt är det, det är nog ett väldigt BRA ord.
VISST är det otroligt att överlevarna orkade när de kom ut, först och främst så fruktansvärt sårade in i själ och hjärta. Sen rent kroppsligt. OCH att sedan då inse att ingen finns kvar ...
Ja, nog är det helt och hållet otänkbart för oss att ens börja sätta oss in i ...
Men de gjorde det, som du säger, de skapade nya liv. Många utvandrade till USA och Australien. Många for till Israel. OCH förstås till England.

Läs boken, det finns ljusglimtar i den. DET gör det.
Inte minst det att han träffade sin fru där. OCH sedan hur han återsåg henne igen.
Det är fint att det finns ljus i den. Nu tänkte jag beställa en till bok om detta. Inte för att jag vill gräva ner mig, men jag känner att jag vill läsa ur en annan överlevaren ögon också.

Exakt, det är aktuellt idag. DET är det. Just som du säger, Grekland. OCH att barn tas från sina fldrar på gränsen US-Mexico.
Allt sånt.

TACK för det du berättar om din farfar. Vilket liv.
Antar att han levde i stor ovisshet under kriget? Att han hela tiden fick vara rädd för att ev också hamna i läger.
Alltså, denna nutidshistoria vi har bara ett par generationer, eller en, är faktiskt helt sanslös. Detta är i VÅR tid.
OCH grejen är, att vi inte lärt oss mkt. Även om vi är kanske är "vaknare" idag.

OCH sen din gammelfasters man!!! Jamen ja. det var ju jättemånga, jättemånga som skickades till Sibirien. OCH livet där? Oj oj, det ska vi inte ens tala om. Tänker på dödens väg och annat. TÄNK att han faktiskt bara stod där en dag. HAN kom hem. WOW. JAG ryser.

Annika said...

Brysselkakan:
Precis, vi får inte glömma.
FÅR inte. OCH nu börjar de som överlevde att försvinna. Men arvet lever kvar i barn och barnbarn. DET får aldrig glömmas. Så tack och lov för museer av denna sort, för att Auschwitz-Birkenau är världsarv, för monument, för alla bevarade koncentrationsläger som finns kvar, för att folk talar om det.
För att böcker skrivs och filmer görs. HELA tiden.
Precis, det är tungt att besöka de här ställena. SÅ tungt. men samtidigt är det nödvändigt och en riktig väckarklocka.
Och tänk att de finns många som förnekar att detta hände ...
Man baxnar.
ja, läs boken!!!

Annika said...

Monica:
ÅÅÅ vad jag blir glad över att se dig här, även om ämnet är tungt och jobbigt.
Människan är grym!
Och vilka sadister detta skapade. Sadister som säkert en gång var normala killar och tjejer. För jo, det fanns ju sataniska kvinnliga SS:are också.
Att utan minsta tvekan plåga ihjäl en annan människa inför barn och andra. Det utan att ens höja ögonbrynen.
Människan alltså ...
kan tro att du träffat många i ditt jobb, Einhorns ja. Jag läste Ninas bok för många år sedan då jag var hemma en sommar. DEN slog mig på samma sätt som den bok jag nyss läst.
Jag förstår att det var högst intressant att jobba med dem. OCH jag förstår att åren i lägren gjorde att de förmodligen blev ännu bättre läkare.
Jag tänker att det måste ha hjälpt överlevarna att tala om detta. Att föreläsa, att få berätta sin historia.
OCH att folk verkligen har LYSSNAT på dem. OCH att man lyssnar på dem, eller numera kanske mer deras barn.
Aldrig ska vi glömma.


Nästa ggn kag kommer hem ska jag besöka det museet, Monica. Som du ju skriver, Sverige har mkt svart i sin historia.
Just det, rasbiologiska institutet tex. ..
Jag har läst det där om tvångssterilisering, och det är ju i allvar högsta grad u vår tid. Ja, en skamfläck. VERKLIGEN.


Men det är bra att skolorna numera tar upp detta. För när jag gick i skolan talades det NOLL om det. det är ngt jag läst om på senare år. OCH jag förstår ju att jag bara sett en bråkdel.
Sverige var ju neutralt under kriget, men jag har ju förstått att det fanns enorma nazisymaptier i landet under WWII. Visst, många hjälptes över gräsen till Sve fr DK och D mfl länder. Men det var många som fördömde det.
Det gör mig glad att man idag i skolan talar mer om denna skamfläck. För jag fick verkligen lära mig NOLL om det.
När jag hörde om det ffg trodde jag inte på det.

TACK Monica för din kommentar, och för dina snälla ord om dagens inlägg.

Elisabeth said...

Farfar pratade väldigt lite om kriget, vilket på ett sätt är lite synd, men samtidigt förståeligt. Just osäkerheten och rädslan vet jag dock att han pratade om (inte med mig, utan när han var yngre). Man kunde på många sätt aldrig veta hur morgondagen blev, vad Hitler och hans gelikar hittade på, eller om huset skulle stå kvar efter eventuella bombningar. Samtidigt blev det på något sätt en "vardag" (för det är väl så människans fungerar, antar jag). Ja, så är det ju i alla krig förstås, nu liksom då.

Annika said...

Elisabeth:
Men jag förstår det.
Det är lie som min svärfar, som var i Vietnam i två omgångar. Han talar i princip aldrig om det. Ibland kan han berätta lite, men inte är det mkt.
OCH mina flädrars bästa vän, hon var min vän också, kom fr Tyskland och hon var född 35. Hon bar en skam inom sig som hon nog aldrig kom över. Vet att hon var en sådan där tyskflicka som ingick i Hitlerjugend. Det var ju verkligen inte deras fel, och ändå känns det som om de än idag betalar priset. Det är ju samma med min granne, hon orkar inte tala om det heller, och hon är född långt efter krigsslutet.
Absolut, en vardag skapas nog överallt, det tror jag.