Wednesday, February 05, 2020

En blick på DÅ och NU, del 1.




Godmorgon onsdag!


TÄNK vilken utveckling jag varit med om sedan jag kom till USA för mycket länge sen.
Ja, snart är det faktiskt 30 år sedan jag satte min fot på amerikansk mark för allra första gången. I slutet av nästa månad är det väl något slags jubileum.
Då är det 30 år sedan jag kom hit för att vara au-pair i ETT år.
Jag brukar räkna att jag bott här på heltid sedan 1993 då jag gifte mig. Alltså i 27 år …
TANKEN svindlar …

Men idag tänkte jag prata lite om den utveckling som skett under dessa 30 år.
LET’S GO!


DÅ: Brev i långa rader!

Att skriva har jag alltid haft lätt för. Orden forsar ur pennan. DÅ, 1990 och många år efter det, var det absolut mestadels via BREVSKRIVNING jag höll kontakten med familj och vänner hemma i norden.
Brev, brev och åter brev. Jag gick ständigt till posten och köpte frimärken. Jag hade en låda full med vackra brevpapper, kuvert, fina brevkort och små klistermärken jag satte på kuverten.
VARJE dag gick jag till brevlådan och hoppades att det skulle ligga ett brev däri till mig.
OCH det gjorde det oftast, underbart.
Jag satte mig —för det mesta — och skrev svar omgående.
FÖR ett brev som skulle över Atlanten tog ganska lång tid på sig att komma fram. Jag brukade räkna att om jag skickade ett brev till en vän, eller någon familjemedlem, skulle det i snitt ta två veckor innan jag kunde förvänta mig svar.
Jag hade många vänner som vara lika skrivglada som jag, och vad gäller min familj kommer jag från ett lååååångt led med släktingar som har/hade ren lätthet och glädje inför att uttrycka sig i skrift.
Breven var ljuvliga och ständiga källor för glädje hos mig.


Bild från paperdirect



IDAG: WOW, man kan skicka e-mails

1998 skedde en smärre revolution i mitt liv.
Jag gick från att skriva brev till att maila. Iallafall med några vänner som då hade skaffat internet.
Med somliga vänner (Monika, I am looking at YOU) kunde jag byta långa, långa mails på daglig basis. DET var helt underbart.
Med andra vänner tvekade vi över om vi skulle fortsätta skriva brev, eller gå över till mails (Anette, känn dig träffad).
Med tiden (ganska snabbt tror jag) blev det så att brevskrivandet dog ut, och samtliga började maila med mig.
Ja, alla utom min mormor som aldrig skaffade sig en dator. Med henne brevväxlade jag fram tills 2013.
Jag handskrev inte de breven dock, utan jag skrev dem på datorn och tryckte ut dem. Men mormor, hon handskrev långa, innehållsrika brev med sin vackra handstil.

Visst, det är klart att jag kan sakna den där brevtiden. Men jag väljer ju hellre dagens blixtsnabba kommunikation.


DÅ: Framkalla bilder och skicka i tjocka kuvert.


Det var på den tiden då man tog foton med film. Det fanns i filmrullar om 24 eller 36 exponeringar. När filmrullen var full tog man den till fotoaffären, och där fick man den framkallad och det tog ungefär en vecka. Lite längre fram i tiden kunde man framkalla bilder på en timme!! WOW, en revolution i sig. LYXIGT!
När jag kom till USA minns jag att jag tyckte att filmrullar var sååååå mycket billigare än vad de var i Sverige, och så var det verkligen.
Jag tyckte det var lyxigt att kunna fotografera så mycket och betala så lite för rullarna .
Jag beställde alltid dubbla kopior likaså. MÅNGA, MÅNGA bilder skickade jag hem till familjen i Sverige och till min mormor i Finland. Alltid i väldigt tjocka kuvert där jag fick skriva PHOTOS, DO NOT BEND på kuvertet.
Lycka var ju också att få foton skickade från familj och vänner.


Bild från sammyboy.com



IDAG: Skicka direkt och det tar sekunder

Ja, och så kom vi då in i digitalkamerans tid.
Från början skickades bilder via mail.
Sen kom de smarta telefonerna och man kunde börja skicka foton via MMS.
Vilken grej.
Idag tar vi för givet att bara kunna skicka en ögonblicksbild. BUMS har den nått mottagaren.
Alltså, vilken utveckling ändå.



DÅ: KAN någon snälla skicka ett kassettband med Radio Stockholm? OCH kan någon snälla skicka ett band med lite svensk musik!?

JAPP, så var det. Att kunna lyssna på svensk radio, eller höra svensk ny musik fanns inte på kartan för 30 år sen.
Jag ÄLSKADE Radio Stockholm då på slutet av 80-talet och 90-talet. Jag lyssnade jämt på den kanalen. Gillade programmen, programledarna och musiken.
Snälla vänner och familjemedlemmar brukade skicka kassettband där de spelat in mina favoriter från Radio Stockholm, som Tryckartajm (haha).
Det var en njutning att få de där banden.
Ibland skickade någon snäll själ ett egeninspelat blandband också. Underbart.


Bild från ornamentshop.com



IDAG: Nej, men allt finns i något som ser ut som ett större, platt tuggummipaket.

Så är det, idag finns ALLT i våra smartphones. RUBBET.
Där kan jag lyssna på Radio Stockholm tills jag storknar. Live. Dygnet runt. DÄR finns all ny musik hela tiden.
OCH gissa om jag utnyttjar Sveriges Radio på daglig basis. OM jag gör!! Numera mest programvis, jag lyssnar sällan och aldrig live.
Men JAG KAN OM JAG VILL!
Sen finns det ju en liten tjänst som är svensk vid namn Spotify. Say no more liksom!
Numera är jag usel på ny musik. Peter är såååååå mycket bättre än jag på ny musik. Jag sitter liksom fast.
Det var lättare då Karolina bodde hemma, då fick hon upp mina öron för ny musik. HON var den som sa, mamma vet du att den här är svensk?
Nej, det hade jag ju knappt någon aning om, hehe. Karolina har sjukt mycket bättre koll på svensk musik än vad jag har. Jag kan höra otaliga svenska artister på radio utan att ha en aning om att de är svenska.



DÅ: ETT kungarike för att få läsa en svensk tidning. Det spelar ingen roll om det är en två veckor gammal dagstidning.

Japp, att få sig en bunt svenska tidningar (oftast var det ju veckotidningar) var guld. De kom med posten i ett tjock kuvert och det var rena julafton då de damp ner i brevlådan.
Jag kunde läsa de där tidningarna om och om igen. Jag sparade dem, och lånade jag ut dem till någon annan lästörstande svensk ville jag absolut ha tillbaka tidningarna sen, haha.


Bild från citiboard


IDAG: Jomen allt finns online …

SANT och sant. Idag läser jag DN dagligen, via app. Ibland läser jag E-tidningen också. Det är härligt, härligt att kunna läsa DN varje dag. Och jo, jag kan läsa allt för jag har en snäll syster …
Inget är låst där för mig.
MEN, mycket är numera låst på många andra tidningar jag läser. Visst kan jag förstå det, tidningarna måste ju få in pengar från läsarna för att kunna gå runt.
Veckotidningar och månadstidningar kan man numera lätt läsa via olika tjänster som man betalar en spottstyver för.
Fast, jag har ingen sådan app. Kanske skaffar jag? Kanske gör jag det inte. Jag har inte bestämt mig.
Jag tycker nog egentligen att en papperstidning ännu är oslagbart bäst. Speciellt då det kommer till veckotidningar. Dock, inser att det är en vanesak. Jag har vänner som läser otaliga svenska tidningar via appar som Readly etc.



Kära någon, detta blir ett alltför långt inlägg. Det finns massor att skriva om i detta ämne. OCH om ni vill och önskar kör jag med NÖJE del två i nästa vecka.
Vi kan fortsätta att ÖSA ur brunnen Nu och DÅ.
Det är ingalunda slut. Tänk bara på detta med att prata i telefon …
MEN, mer om det i nästa inlägg.


JAG ska till DC idag, till svenska ambassaden och förnya mitt pass. IT has to be done.
Svenska pass måste ju förnyas vart femte år, jobbigt ...
Det lär ska pissregna, och jag tänker ta tunnelbanan. GAAH.
OH well!!!

Ha en bra dag alla ni!!

28 comments:

Eva i Dalarna said...

Intressant inlägg. Mycket ändras medan man lever! Både bra och dåliga saker.
Finns det nån särskild anledning till att du inte bytt medborgarskap?

Anonymous said...

Yvonne said….
Helt fantastiskt när man tänker efter så mycket som har hänt under åren som man idag bara tar för givet. Kassettband vet knappast dagens barn vad det är, knappt mina som är 41 och 37 år, ha, ha, ha.

Kul att du tog upp ämnet i dagens inlägg, bra att få minnas lite från förr. När jag växte upp hade vi stor rullbandsspelare som nog var föregångaren till kassettband. Gissa om bandet korvade sig och man fick rulla upp för hand, så även med k-banden minns jag. Vår katt var dessutom väldigt förtjust i att rulla upp banden i de stora spelarna :-) .

Ta gärna upp både TV och Telefon som gjort sådana framsteg de också. Hittade en gammal transistorradio, Blaupunkt, när vi gjorde klart för isoleringen på vinden. Den sparade jag faktiskt, det var med den tidens mått fantastiskt ljud i just Blaupunkt.

Imorgon drar vi till Skåne och våran dotter med familj, vi längtar så efter våra barnbarn så nu ska Alma och jag baka på fredag har hon bestämt. Kanelbullar först och sen både tekakor och småfrallor. Vi är bara där i 5 dagar för sen när de har sportlov vecka 8 åker de till Dubai på semester.

Ha en fin onsdag och sen kommer här en stor kall kram, nu ska jag ta en Power nap, då jaghar klivit upp alldeles för tidigt i flera dagar hälsar Yvonne

Annika said...

Eva:
Även när jag blir amerikansk medborgare behåller jag det svenska. Har dubbelt fr den dagen
Så det svenska passet måste forfarande förnyas vart femte år.
Vilket är ofta.

Annika said...

Yvonne:
VISST är det!
Vilken utveckling på 30 år!!
Läste igår att kassetter börjar bli poppis bland dagens hipsters! HAHAHA!! TYPISKT. Själv komma jag förmodligen aldrig att spela ett kassettband igen.
RULLBAND ja, sådana bandspelare har jag bara sett. SÅ jag kan tänka mig att DET var en helt annan upplevelse!!

OH ja, jag ska ta upp telefon, tv och en del annat smått och gott. HIHI!! Det ska blir riktigt roligt att skriva del 2, känner jag.

Blaupunkt, det var riktig kvalitet det det, visst. Det bästa man kunde ha. SÅ nog kan jag fatta att du sparade den. Den funkar säkert än.

MYSIGT med Skåne!
Mkt mys och bak för er.

TA du en vila. Jag ska strax ta mitt pick och pack och bege mig mot svenska ambassaden :-)
KRAMAR!!

Stockholmbo said...

Annika när hon är som bäst!
Utvecklingen har gått framåt med enorma steg.
Kassetter minns jag. Dom trasslade ihop sig och gick av. LP skivor skulle du kunna skriva om också.
TV.
Ska bli kul att läsa din del 2 snart.
Korten i tisdagens post är underbara.



Annika said...

Stockholmsbo:
JAG tackar för den kommentaren :-)
Trevligt att höra.
Absolut, ska skriva om allt det där i del två, hihi!!
Kassetter var verkligen ett elände. Ofta var det favoritbandet som rök. Förstås, det var väl sönderspelad, haha.
Saknar inte de där banden.

TACK för att du gillar gårdagens bilder!!!

Elisabeth said...

Ja, nog har tekniken ändrats oerhört mycket på 30 år! För dagens ungdomar måste det tidiga 90-talet framstå som lika främmande som det var för mig och mina kompisar (och dig också) att tänka sig ett vardagsliv utan TV och telefon. Mina elever ser liksom inte internet som något man "kopplar upp sig på", utan som något ständigt närvarande och självklart.

Teknikutvecklingen gick så fort ett tag också; jämför man mitten på 90-talet med mitten på 00-talets första decennium är skillnaden verkligen milsvid. För att ta ett exempel: Senaste gången jag var på ridläger, sommaren 1997, var det självklart att byta vanliga adresser, och sedan skriva brev till varandra. Bara några år senare hade det varit mail som gällde, eller Lunarstorm. Men då, 1997, hade jag inte ens en mailadress och hade aldrig varit ute på internet.

Och kameror, samma där! När jag bodde i Österrike, 2004, var det fortfarande vanligt med analog kamera. Jag hade en sådan, och detsamma gällde flera av mina kompisar. Hade varit otänkbart bara några år senare.

Vad roligt att du fick musik på kassettband skickad till dig! Jag minns också väl dessa, även om CD-skivor* också var vanliga. Men jag spelade in musik från CD-skivor till kassettband, för att kunna lyssna i bilden. Jag har för övrigt USEL koll på musik. Lyssnar så lite också, och har inte Spotify. (Onödig kostnad just för att jag lyssnar så lite.)

En kollega och jag pratade förresten om kostnaden för att ringa (inom Sverige) har ändrats. Förr i tiden fick man tänka på hur länge man pratade, och hur många sms man skickade. Nu betalar man en fast kostnad i månaden, oavsett hur mycket man ringer och smsar.

Håller med om att det är jobbigt att passen ska förnyas så ofta. EU:s säkerhetsregler, dessvärre. Det är ju också de som gör att man ska ha en "neutral min", och att nästintill alla därför ser kriminella ut i sina pass. ;-)


*Fråga för övrigt en genomsnittlig svensk gymnasieelev vad en CD-skiva är, och hen ser ut som ett frågetecken. Då får man säga att det var som en DVD-skiva, med musik.

Annika said...

Elisabeth;
DET
är verkligen OTROLIGT!!
När jag kom hit var det ju väldigt mkt OLD WORLD ännu. Som att tala i telefon ... skriver om det mer sen!
Ska ta upp CD skivor likaså. GUD det var ju en revolution då DE kom!!! OCH nu är de helt passe.
Du ser, på ditt ridläger 1997. Precis, 98 blev vi med dator. och då ändrades allt.
Kameror, ja. Jag var ANTI digitalkameran då den kom, haha. OJ oj vad man kan ändra sig.

KUL att läsa om alla dina minnen. Sitter och nickar och håller med.

Jag räknar med att min passbild idag blir extremt FUL. HAHA. Såg ut som en lidande fängelsekund på mitt förra.
I USA förnyar man vart 10 år. Önskar att det var likadant i europa.

Annika said...

Jag skrev också brev när jag åkte till USA som utbytesstudent första rundan. Sen i college började email komma.

Minns det där med att spela in kassettband. Det var så kul och så kreativt! Undrar om "dagens ungdom" har lika kul som vi hade när vi träffades ett gäng kompisar och satte ihop ett blandtejp till en kompis som skulle någonstans - så kreativt, vi blandade dessutom våra röster och egna inspelningar med sånger som betydde nåt för oss allihop!

Förnya pass är superirriterande. Och då är jag ändå avundsjuk på dig som kan göra det om knuten. Här på västkusten måste vi ju resa till DC eller göra det via passmobilen. Men passmobilen är fullbokad månader i förväg. En gång reste jag på en red eye till DC, tog tåget intill ambassaden, förnyade, tåget till flygplatsen, stannade över natten och flög ut kl. 5 nästa morgon bara för att få det gjort. Jag tycker de antingen borde göra det giltigt i 10 år som det amerikanska är eller också ha fler konsulat som kan hantera förnyandet om de ska envisas med femårsvarianten :(. För det här suger!

Ha en fin onsdag!
Kram

Anonymous said...

Oj, kall kram, med det menar jag att vi har vitt (frost) på marken och -5 grader

Uffe said...

Ja, nog har vi varit med om förändringar när det gäller teknik.
Du påminner mig om mycket som nästan känns som hedenhös nu. Otroligt .
Ser framemot nästa inlägg av det här slaget.

Karinkram ( också lite grann hedenhös ;))

Erica said...

Ett nostalgiinlägg!! :-D Vad kul! Älskar sådana!
Jag skummade faktiskt igenom inlägget redan imorse innan jag åkte till jobbet, och just då kändes det extra jobbigt att inte ha tid att läsa och kommentera ordentligt ;-)

Riktiga brev ja... Jag kan tänka mig att du skrev nååågra sådana när du flyttade till USA. Måste vara en väldigt speciell känsla att bosätta sig i ett annat land då när det inte fanns alla kommunikationsmöjligheter som finns idag.
Och det ÄR ändå något speciellt med handskrivna brev. En känsla som man aldrig kan få i ett mail eller sms (speciellt inte det sistnämnda).

Jag skrev också en hel del brev när jag var liten. Under 90-talet (och säkert 80-talet också) var det ju så populärt med s.k. Brevvänner.
Tror nog alla som växte upp i den eran känner igen orden som inledde varenda brevvänsannons... "Hej! Jag är en tjej på 10 somrar som..." ;-)
Minns att jag skickade in en annons till tidningen Penny, hästtidningen jag prenumererade på under nittiotalet.
Bollade flertalet brevvänner där under ett par år, och med en av mina "brevisar" höll jag kontakten med ända upp i gymnasiet.
Här kommer till och med kassettbanden in... Förutom att jag också har suttit och spelat in musik på dessa kassetter, så tog jag inspiration från ett Wendyavsnitt (huvudserien i Pennytidningen). Vid ett tillfälle när det var min tur att skriva till min brevvän Anna så spelade jag istället in brevet på kassett. Alltså jag spelade in ett pratband istället för att skriva.
Efter det blev det så att vi "brevväxlade" på det sättet ett tag. Minns att det var jättekul!

Filmrullar minns jag också såklart!
Minns att det var en fantastisk känsla att hämta ut den framkallade rullen och kolla igenom de drygt två dussin bilderna man fotat.
Min första kamera var en sådan där man sätter in rullen bak, där man ska passa in själva filmremsan och så. Ja, sådant man alltid var tvungen ha en vuxen till hjälp med.
Så jag minns tydligt när jag fick min "APS-kamera" i julklapp. Det måste ha varit julen 1997 eller -98. Var 13 eller 14.
Minns hur enkelt det plötsligt blev att byta rulle, när man bara öppnade en lucka under och satte i den lilla rullen. Lite som man sätter i ett batteri i en systemkamera :-)
Jag älskade att "ta kort" redan då (tror jag var typ 8 år när jag fick min allra första kamera). Kruxet var ju bara att jag inte riktigt fick fota när och hur mycket som helst. Var ju så dyrt med framkallning.
Minns att det kostade (måste ha varit andra halvan av 90-talet) 130kr för en rulle. Jag hade 150kr i månadspeng på den tiden (högstadiet).
Min första digitalkamera köpte jag 2005. Jag var 21 år.

Kan tänka mig att din familj älskade när de där fotobreven dök upp i brevlådan :-)
Och precis som med de handskrivna breven; det ÄR något speciellt med riktiga fotokopior jämfört med dagens digitala. Det ÄR en speciell känsla att sitta och bläddra i en hög med blanka fotografier.
Visst, man kan framkalla bilder idag också, men grejen är att det oftast inte blir av. Oftast ligger de bara kvar i någon bortglömd mapp på datorn.
Fotoböcker är ju också kul, men det är ju så pass dyrt att det inte är något man gör jämt heller.
Man kanske borde ta sig tid att framkalla bilder lite oftare :-)
Det är ju trots allt så billigt idag, med oftast bara några ören per bild (om man väljer vanlig klassisk storlek).

Erica said...

Internet i all ära, men ibland kan jag sakna "de svunna tiderna".
Känslan att sitta och spela in ett helt nytt blandband inför våra husvagnssemestrar.
Lukten av framkallningsvätska när man packade upp sin bunt rykande färska foton.
Färgglada brevpapper med Disneyfigurer och hästar.
"Tumnagelbilderna" av sitt skolfoto man skickade i brev till sina brevvänner.
Innan Googles tid, när det var... vad hette sökmotorerna på internet? Yahoo och Altavista. Ungdomssiten Lunarstorm.
Jag tycker det känns ganska coolt att jag tillhör den sista generationen som växte upp analogt. 80-talisterna. Jag gillar tanken på alla möjligheter dagens barn och ungdomar har, men kan samtidigt tycka lite synd om dem som aldrig kommer få chansen att uppleva känslan i alla dessa saker. VHS. Kassettband. Brevvänner. Analoga kameror. Och så vidare.


Nej, nu måste jag sluta.
Nostalgi är sannerligen något som VERKLIGEN väcker ALLA mina hjärnceller. ÄLSKAR detta ämne och kan prata hur länge som helst om "det som var"!
Hoppas du har en jättebra dag, trots regn :-)
Lycka till på ambassaden!

Kramar /Erica

Brysselkakan said...

Ja, det är verkligen mycket som ändrats till det bättre! Kan knappt föreställa mig att ha J i WA och inte kunna Skypa med honom varje vecka... Mardröm!

Var hos frissan idag och vi talade om checkar, något som är helt försvunnet i Sverige men som ju fortfarande används hos dig.

Läser också DN digitalt (abonnemang) men inga andra tidningar, tycker det räcker gott och väl med den. Det går läsa väldigt många tidningar via biblioteket hos oss, dvs inloggad på deras sida kommer jag åt mängder av tidningar från hela världen. Så det skulle du kunna kolla via din syster för man behöver ha ett lånekort för att kunna logga in.

Kul inlägg!

Annika said...

Annika:
DET förstår jag!!
Brev, det var liksom det som gällde långt in på 90-talet. Mysigt var det på många sätt.
Jadu, jag undrar också vad dagens ungar gör när de ska göra "blandband"? VET att Karolina och co brände CD skivor till varandra ganska långt upp i åldrarna. Men idag vet jg inte ...
Kanske gör de listor på Spotify???
Vem vet ...
VI hade iaf jättekul när vi gjorde våra band.
Jomen jag har det superbra som kan förnya passet här. OCH hämta det här. Jag är så himla glad för det.
Det gick snabbt och smidigt idag.
De är alltid trevliga etc. MEN, jaaaaaaa vad fel det är att det ska vara så här. Hur tänker UD i det här fallet???
Tycker det är asskumt.
Passmobilen finns inte ens längre, Annika. Den är borta. Så nu måste du till NYC eller DC när du ska förnya. Helt sjukt att de har två passtationer med 40 mils mellanrum. OCH sen finns ingen fler i hela stora USA. De skulle ju ha en här, en i Chicago och en i LA. Helst flera. Men de tre städerna skulle iaf täcka upp ngt ...
Märkligt.
OCH visst, passet borde gälla i i 10 år oavsett!!!
Kramar från mig!!

Annika said...

Yvonne:
Härligt med minus iaf!!!
:-D

Annika said...

Karin:
Nog är det Hedenhös i mångt och mkt. ABSOLUT. Vilka kliv det tagit. Man baxnar.
Ibland är vi som stoffiler :-)
Stor kram från mig!

Annika said...

Erica:
HIHI!!
KUL!! Jag gillar också nostalgi. Inte klokt dock vad mkt som HÄNT på väldigt få år.
Du är så himla gullig Erica. TACK!!!!

Brev har jag drivit hundratals. Kanske tom tusentals. Helt oroligt. Många brev finns kvar, jag har en hel låda härhemma. Tänker inte slänga dem.
JÖSSES, det var verkligen det enda sättet att hålla kontakten på då det begav sig. Att ringa var HISKELIGT dyrt. Men mer om det i nästa vecka.
Brevvänner ja!! Verkligen!! VERKLIGEN!!!
HAHA.
Pennfajtas, "byta färdigskrivna papper", brevisar, 10 vårar, killtokig-67 och sånt. Alltså. guuuuud vad komiskt.
Jag minns allt det där. Roligt.
KUL tt du spelade in på band. DET har jag aldrig gjort med ngn alls. Alltså "brevväxlat" på det sättet. KUL att no gjorde så.

SANT, det var ibland superknepigt att byta rulle. Specielt i de äldre. MAAAN, i bland kunde man--om oturen infann sig--sinka två bilder på rullen för att man inte varit försiktig nog med ljuset då man laddade kameran.
Min första Canon, som jag älskade, drog fram filmen automatiskt. LYXIGT!!!
HAHA.
OCH sen då filmen var färdigtagen spolade den tillbaka automatiskt.

DET var skitdyrt med film och framkallning i Sverige på den tiden. När jag kom hit blev jag helt paff över hur billigt det var.
Numera vet jag knappt vart man ska gå om man vill framkalla riktig film. Ja jösses vilken utveckling det skett.

Jag fick min första digikamera 2000. Och jag ogillade den, och ville ha en analog. Sen 2003 kom de på riktigt in i mitt liv.
OCH sen dess , jaaaa ... sen dess framkallades inga fler filmrullar i det här huset :-)
De första kamerorna var verkligen inte bra heller. Bara några få megapixlar, ja du vet ...

Du har såååå rätt. Att framkalla digitala bilder idag är INTE dyrt. Ändå gör jag det aldrig. helt otroligt. Fotoböcker borde bli de nya albumen, men ...
Ja, det blir inte av OCH det är dyrt. Även om det blir skitsnyggt resultat.

OK, byter ruta jag också :-)

Annika said...

Erica igen.
DU har så rätt, visst kan man sakna det där blandbanden och fotona och allt. MEN jag vill ändå inte byta tillbaka. Tycker det är otroligt hur det är idag.
Tänk att ha all världens information vid fingertopparna.
Men, ja ... visst var det absolut ngt särskilt förr också. DET var det.
OCH ja, känslan när nyframkallna foton kom i ens hand direkt ut kuvertet. FANTASTSKT!! Just den lukten aaaah!!!
Ja, din generation är den sista som växte upp analogt. K är född rätt in i det. Minns när hon kunde styra musen på datorn som treåring ...
ack ja.
Och dagens barn ska vi inte tala om. Men jag kan tycka det är rätt sorgligt när jag ser en småtting sitta och äta och ha en iPad framför sig med en film etc ...
:-(
Men, det är väl så det är idag.

KUL Erica!!
Del två nästa onsdag!!!
Ja, idag var det inget roligt i stan. Regn och rått så in i bomben hela tiden ...
Men passet är förnyat, och det är huvudsaken.
YAY!!

Kramar!!!

Annika said...

Brysselkakan:
PRECIS, vilken revolution. Alltså verkligen.
Ska skriva om skype/facetime nästa ggn.
VILKEN skillnad idag.

Checkar används, som du säger, absolut till viss del än idag. helt rätt. Absolut inte som förr, jag skriver aldrig en check. JO, förresten det gör jag, när ngn hantis varit här. Fast numera tar många av dem kort.
Men, ibland på affären kan man se ngn äldre som än idag betalar med check. OCH förr i världen, i mitten på 90-talet betalade jag med check JÄMT!! På mataffären, i vanliga butiker, räkningar etc etc.
Det gick ju svinlätt att betala med kreditkort också, och sällan och aldrig frågade ngn efter leg då. MEN betade man med check var det alltid KOLL galore på körkortet etc. OCH allt skulle skrivas upp, social security nummer och rubbet. men kreditkort? Pfft ... betala bara liksom.
Numera är det ju ändrat där med med PIN etc. Fast, jag kan forfarande ta Peters (om det faller sig så) kort o betala med det utan att ngn reggar, HAHA. Och Karolina har handlat med mitt kort många ggr utan att ngn frågat. Fast, som sagt, det är ju pIN numera (iaf på debitkorten).

DN, den tidningen räcker långt för mig med. Men ibland läser jag AB och Expressen, men mkt är låst där- Eller om ngn länkat till en artikel i en tidning, nio ggr av 10 är den låst. Sånt är trist.
Aha, lånekort på bibblan. Tror att jag skulle kunna skaffa det själv tom.
tack för tipset!!

KUL att du gillade dagens inlägg :-D

Anne said...

Nostalgi är bäst! Så jaaa för ännu fler inlägg, del 2,3,4,5. Hehe.
Brevskrivandet minns jag så väl också, jag var aldrig iväg som au pair men hade flera mycket goda vänner som åkte, så de var som du och jag som skrev till dem (och fick deras brev från andra sidan Atlanten). Jag vet att vi i modern tid pratat om alla dessa brev, hur mycket de uppskattade få och skriva och hur jag som var kvar hemma uppskattade så att få deras brev (och att få skriva tillbaka). Känslan gå till postlådan och fått brev. Ja, det var grejer det. Visst blir man glad få emails också,men den där sprittande känslan att se ett nytt brev, sprätta upp kuvertet och läsa det med andakt var speciell.
Även när jag flyttade till Sverige från Åland på 90-talet så var det brev, vi skrev brev till varann även om vi inte bodde särskilt långt från varann men det var dyrt att ringa då eftersom det räknades som utlandssamtal (fastän det geografiskt var så nära) och det fanns inga andra bra alternativ egentligen att kommunicera på så det var brev som gällde mestadels faktiskt. Men sen, som du är inne på, slutet av 1990-talet (min egen introducering till emails skedde nog 1998, tror du skrev samma år för dig) och sen tog det ju fart i en rasande takt. Ännu några år senare blev det billigare att ringa också med fast telefon. Och ännu lite senare, där vi är idag, kan vi till och med ringa GRATIS till varann via wifi. Helt otroligt. Tänk om nån berättat hur utvecklingen skulle gå när vi satt där med våra brev för faktiskt inte sååå länge sen.

Kassettbanden, men JAAAA. Minns dem så väl. Med glädje minns jag dem. Minns också hur man spelade kassettband i sina freestyles/walkmans och hur störande det var när man ville byta låt men inte hade "råd" att spola till nästa låt för det drog så mycket batteri och batterierna måste man snåla på...

Jag har förstått du lyssnar mycket på radio, svensk radio. Det låter härligt och det märks hur mycket du uppskattar och gillar det. Du skriver ofta om guldkorn till program du lyssnat på. Jag vet faktiskt inte riktigt varför, men att lyssna på svensk radio här har aldrig liksom klickat för mig. Jag är inte särskilt intresserad. Låter kanske konstigt men så det är.

Vad bra det gick smidigt med passförnyandet, såg i nån kommentar att du var hemma igen och allt fixat. Jaaa, passen borde vara 10 år. Jag förstår faktiskt inte varför Sverige måste göra det så svårt för oss. Jag ska erkänna att det var inte alltför länge sen jag trodde att det var nån EU-regel som tvingade länderna ha 5-årspass men när jag insåg och förstod att så var inte fallet och att det finns många Europeiska länder som har 5 årspass, då blev jag irriterad och känner att varför kan inte Sverige köra med 10 år då det uppenbarligen inte finns nåt hinder för det. 5 år är ingenting, i praktiken är det ju inte mer än drygt 4 år eller nåt sånt, för de flesta måste tajma in sina pass så de förnyas i god tid före de går ut i samband med resa eller passmobilen. Passmobilen som nu alltså inte finns mer. Nu ska jag inte elda upp mig mer men jag är väldigt kritisk till hur UD sköter den här biten för utlandssvenskar.
Nog gnällt!
Ha en fortsatt fin dag, imorgon är det redan torsdag!!!
Kram!

Bloggblad said...

Jag har älskat att fota ända sedan jag fick min första Instamatic vid tio års ålder. 1961. Och ända sedan dess drömde jag om att kunna få se bilderna direkt. Gissa vem som var snabb på en digitalkamera när den kom... var väl nästan 40 år senare...

Monica said...

Det var mysigt förr:-), kul att läsa! En del är nästan glömt men jag älskade att skriva brev och älskade att välja ut brevpapper med fina kuvert och att pappret började med något konstverk eller motiv för de olika årstiderna och så jämförde vi, kompisar måste köpa lika när de såg:-)

Nu rensar jag så mycket och sparar inte så många brev heller, hade massor och så mycket fint, vi reste och skrev långa brev vi kompisar, så vackra, jag läst allt nu igen och massor med fina kort fick jag av studiekompisar och kollegor senare, så vackra vi var, ja menar insidan också:-)

Och från kära släktingar och alla är döda, precis alla. Och något jag glömt så jag trodde knappt det var sant nu, mamma hade skrivit en lång dikt till mig när maken och jag gifte oss, jag tror vi var så stressade med allt så jag inte sett den, blev helt förstummad, har inget minne av att jag tackade och fick ont i hjärtat. Den sparar jag och ett och ett av de andra och så Annas fina brev till mig. När jag arbetade tidvis på annan ort och kom hem på veckoslut. Och sen alla fina kort och brev senare från Anna. Och något kärleksbrev från maken, nästan så jag blir förstummad där också men det kan jag ju säga i alla fall.

Och mobiler, så roligt det var med de första, tror det var Motorola, tyckte den var toppen. Ja och allt annat, kassettbandstrassel minns jag, Anna spelade mycket, sjöng och berättade och intervjuade kompisar, de var små, tre år och framåt och höll på själva, duktiga barn är med teknik:-).

Sen alla sällskapsspel och det är ju jätteinne med de gamla igen. Jag rensar ju flitigt så gett bort till Röda Korset och Hela Människan, nu efterfrågas de, får ta en titt i förrådet för sparade en del.

Lycka till med passet Annika, tycker faktiskt fem år är lite kort tid för dem. Måste också fixa nytt.

PS något helt annat men läste om hår och förändring i ett inlägg förut. Kände igen allt men det kom först nu och jag är ju äldre. Har också självfall och fint har det varit när jag fixat till men i höstas blev det jättekonstigt, helt tokigt tyckte jag, var ute med en väninna och såg mig i spegeln, är det där jag? Hon sa att det var fint men inte som jag tyckte. Sen nu i januari har lockarna kommit tillbaka, är helt okey och som förr, fattar inte men det finns hopp. Skyller på klimatet, var ju så konstigt före jul. Äter lite tillskott med vitamin-mineraler, kanske gått in i kroppen först nu, tar mer D-vit också än jag brukar.

Ha det så fint Annika! Kul att läsa minnen.

Annika said...

Anne:
HAHA, TACK!!! KUUUL!!
Faktum är, jag ser redan nu fram emot el 2. Det ska bli ett nöje att tota ihop det.
JAAAA, breven ja...
Varje dag var det som julafton då man gick ner till brevlådan. Låste upp den, och VOILA!! Ibland var det REN jackpot, kunde vara 6 brev på en dag.
Vissa dagar inget. Men oftast kom det nog ngt nästan daligen. Ljuvligt. Det höll i sig fram tills att vi började maila.
DET är verkligen ngt särskilt med brev som kommer med posten. Underbart, men nu var det länge sedan jag fick ett sånt.
Åratal.

NOG förstår jag mkt väl att du på 90-talet brevväxlade också. Ja, det var ju utlandssamtal till Åland förstås . OCH de kostade.
Minns ju det så väl.
OCH ja, så fort mailandet kom, ja då dalade breven ...
På gott och på ont.


ÅÅÅÅ ja!!!
Underbart. Så var det, freestylen drog så mkt batterier och visst snålade man på dem. DE var dyra. Ibland när jag ÄLSLADE en låt spelade jag in den, från LP, flera, flera ggr på samma band. Den sådan låt var Careless Whisper. Tror jag hade den fem på raken!! HAHA.
Från CD till kassett också sedan, för från början fanns ju inte CD-freestylen, haha.
CD, det var LYX då de kom. WOOOW!!

Anne, A-OK, vi kan inte alla gilla samma saker. Jag vill helst lyssna på ngt pratprogram då jag är ute och går, och då passar SR in som hand i handske. Eller ngn podd.
men mest är det nog SR, trots allt. Jag har många guldkorn där. Just nu gillar jag USA-podden massor, orkar inte ta del av de dagliga trista rapporterna om Trump, och riksrätt och Iowa-valen ... Så då blir den podden en perfekt sammanfattning.
Lyssna på den!! SÅÅÅÅ bra, och programledarna så himla pedagogiska. OCH trevlig och roliga dessutom. Så just nu är det den podden som är mitt sällskap eftersom de i Iowa spelade in nya avsnitt varje dag. Men annars är det program som Söndagsmorgan, Karlavagnen och olika dokumentärer som gäller. Vad gäller poddar är det Skäringer och Mannheimer, Klimakteriepodden (jag vet, haha) och vanvettigt nischade amerikanska vandringspoddar, sen har jag en del Duggar-snark-poddar jag följer också (Duggars du vet, min svaghet och min skämskudde)
Anne, låter inte alls konstigt att du inte är så galen i det som jag :-)

Det gick vanvettssnabbt på ambassaden. Jag var först och kom in direkt. BOOM. Supertrevliga människor att deala med. Var klar på tio minuter. Det fanns en praktikant med då de gjorde passet. Och han fr polisen som gjorde passet sa att jag var den lättaste kandidat som finns, typ, haha. Alla papper iordning, svensk medborgare sen födseln, Utskriven från Sverige som man ju ska vara, bosatt på fast adress i US, green card. BOOM. KLARRRT.
Jag frågade vd som blir annorlunda vid am medborgarskap. Ja, inte mer än att det blir lite mer att fylla i + att man måste ha det amerikanska certet med sig. Låter lätt nog.
PASSEN BORDE RÄCKA I TIO ÅR!!! FATTAR det inte. Det skulle ju vara som de amerikanska.
Men ja, visst tycker jag också UD sköter dett uselt. JAG har ren tur som bor här , på plats. MEN ni, ni som ska resa från resten av landet ...
Nej, så fel. De skulle ju åtminstone ha en passtation i LA, en i Chicago. Och faktum är att de borde ha i Dallas och Seattle också.
Varför behandlar UD svenskar i utlandet så här?
Anne, när du ska förnya nästa gång får du bo hos mig :-)
Jag kan bli pass-hotell för snälla vänner som bor på västkusten :-)
AM kommer snart hit i det ärendet, men det vet du!!


KRAMAR!!!!!

Annika said...

Bloggblad:
Visst är det KUL att fota!!
SÅÅÅÅ roligt!!!
Hade du polaroidkamera? Det har jag aldrig haft, men ville ha. Fick dock aldrig ngn.
Digitalkameror är verkligen såååå toppen!!!

Annika said...

Monica:
TACK Monica!
Visst var det mysigt med brev!! Verkligen. Långa brev på vackert brevpapper. På den tiden hade jag snygg handstil också, det har jag inte längre.
Jag har en hel stor kartong i källaren med gamla brev.
Ett tag sparade jag alla julkort också. MEN det gör jag inte längre. Jag slänger dem efter jul. Fast numera får man ju nästan inga sådana.
Det är bra att du har det finaste kvar, som dikten från din mamma, brev som betyder ngt extra och SÅKLART kärleksbrev. DET är ju ngt det :)

Mobiler ja, såååå kul att minnas tillbaka. Min första var en Ericsson. P och jag delade på den ,-)
DÖÖÖR när jag tänker på det, kanske var året 98, 99?

KAN tänka mig att Anna faktiskt är född på den tiden då barnen fick lära sig teknik med bandspelare och så ... Just 80-talisterna är ju födda in i det. Ja, inte i den nya tekniken, men sådär att det var självklart att de skulle ha bandspelare, kassetter, sagoband etc.
KUL!!!

ÅÅÅÅÅ ja, sällskapsspel!! Så roligt, det tycker jag än idag.

Passet gick toppen, snabbt och lätt. Men fem år är för kort tid. USCH vad trist det är.
Måste in och hämta upp det nya på ambassaden om ett par veckor igen. Bra det.

Aha, du känner igen det där med håret. Tycker det är så störigt. KAN ju ha med klimatet att göra, ja. Tycker nästan bara mitt hår är snyggt numera om jag stylar det, annars är det bara trist.
O jag brukade ha noll problem med det innan just i höstas. VAD hände med oss då, Monica?? ;-))

Så roligt att du är här igen, Monica!!!
KRAM från mig!!

Jen said...

Å vad jag kände igen mig! Jag var au pair 88-89 i Los Angeles och jag kände såå väl igen mig i det där att gå till brevlådan varje dag och så låg det ofta (förvånansvärt ofta!) en bunt med brev där! Lycka! Ibland med ett "blandband" från svensk radio eller svensk tidning! Eller svenskt godis! Jag bor i Sverige, blev bara ett år i USA, men ett väldigt speciellt år i mitt liv. Att få prova att bo utomlands!

Annika said...

Jen:
Välkommen hit!!!
ÅÅÅÅÅ det kan jag TRO!!
Verkligen. Alla vi som var au-pairer på den tiden hade det så. JAA, tänk vad ofta det ändå var jackpot i brevlådan.
Jag skulle bara ha stanna i ett år, men ...
ja. Åkte med EF :-)
Varmt välkommen tillbaka till min blogg!!